Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Ja, då har alltså socialdemokraterna också fått en ”valanalysgrupp”.

Det gick väl helt enkelt inte att undvika. Plåstret måste dras bort. Även om partisekreterare Jämtin inte ransonerar entusiasmen.

”Valrörelsen har i många avseenden förändrat det politiska landskapet i Sverige, därför är det oerhört glädjande att vi nu har en valanalysgrupp som påbörjar det viktiga analysarbetet.”

Detta ”oerhört glädjande” känns väl inte bara övertygande. Enligt Svenska Akademins ordbok betyder ”oerhörd” att något saknar motstycke, exempellös; numera i sht övergående i bet.: som är av synnerligen allvarlig natur; mycket Uppskakande l. uppseendeväckande o. d.; äv.: fasansfull, ohygglig.”

Det är ingen vågad spekulation att påstå att få är ”mycket uppskakade” över att socialdemokraterna tillsatt en valanalysgrupp. Det är dock i sin ordning. Det är nämligen inte meningen att vi ska bli det. Snarast tvärtom.

Gruppen får tio månader på sig. Tio månader! Det går antagligen snabbare att få fram en robust plan för koloniseringen av Mars.

Om tio månader kommer socialdemokratin ha gått igenom oräkneliga kriser, opinionen kommer att ha förflyttat sig. Frågor som idag knappt finns på agendan kan då vara dominerande. Vi vet inte.

Analysen ska lämnas över på dagen ett år efter 2014 års val. Om det avspeglar någons tvångsmässiga intresse för kronologisk symetri får väl vara osagt. Det är under alla omständigheter mycket långt bort. I dagens parlamentariska läge är september 2015 att beteckna som en annan geologisk tidsperiod.

Därmed talar Socialdemokraterna helt enkelt om att man inte tänker låta denna valanalys störa arbetet i Samarbetsregeringen. Där har man nog med bekymmer som det är.

Men om detta kanske inte är så överraskande, så är det ändå lite tråkigt. Även för den utomostående är socialdemokratin Sveriges mest fascinerande parti. Allt annat bleknar. Anspråken. Ikonografin. Liturgin. Den magnifika självbilden. Erik Helmersson formulerade detta väl i onsdags:

”Är det något S borde utreda är det varför partiet fortfarande går runt med åsikten att det borde få egen majoritet varenda gång svenskar får för sig att rösta om något.” 

Bara Håkan Juholts elva månader som partiledare kommer att kunna försörja generationer av statsvetare. Hur blev han vald? Hur blev han avsatt? Ett ord som med betydande precision beskriver hela den historien är nog just ”oerhört”.

Valanalysgruppen kommer å sin sida att skriva en rapport där man landar i slutsatser som valanalyser nästan alltid gör. Man genomförde en ”tekniskt” bra valrörelse (ingen tjänar något på att tala illa om valarbetarna). Man gjorde mycket på sociala medier, men man borde gjort mer. Man hade tjänat på att det blev större diskussion om ”sakfrågorna”, men de nesliga motståndarna ville dra ner allt i gyttjan.

Valanalyser skrivs efter känd mall. Inte alltid. Men oftast.

Det är dessutom inte en valanalys som Socialdemokraterna behöver. Partiet behöver en själslig genomlysning – eller genomspolning! – som tar tag i de senaste trettio årens förändring av samhälle och parti. Det är inte 2014 års val som behöver analyseras, utan lika mycket alla val från 1982 fram till idag. Gör man det är möjligen 10 månader kort tid.

Sverige har i grunden förändrats som samhälle sedan början av 1980-talet.

Socialismen som lösning på samhällsproblem kastades i praktiken på skräphögen efter 1970-talens misslyckade industripolitik och statsföretagande. Löntagarfonderna infördes, men betydligt mer urvattnade än ursprungsförslaget och utan större entusiasm från partiledningen.

Vi är med i EU, samarbetar nära med Nato (det gjorde vi även på ”den gamla goda tiden”, skillnaden är att det nu sker öppet) och vi har valfrihet och konkurrens på områden där vi då var hänvisade till närmast monolitiska statliga system.

Detta är en förändring som Socialdemokraterna varit med och administrerats. Man har styrt landet under ungefär två tredjedelar av dessa dryga trettio år av förändring. Men man har gjort det i tysthet.

För mig är detta det uppenbara skälet till varför det socialdemokratiska livstycket är uttänjt till bristningsgränsen. Man har i trettio år sagt en sak och gjort en annan. Som på alla andra områden i livet så går inte det i längden. Till slut måste något gå sönder.

Det var detta Mona Sahlin försökte lyfta fram när hon avgick. Det socialdemokratiska svaret var entydigt: man valde Håkan Juholt.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.