Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Utnämningen av Alice Teodorescu till ny chef för Göteborgs-Postens ledarsida har fått känslorna att svalla. För den som växt upp med Göteborgs-Posten och som följt tidningen i några decennier får det sägas vara en ovanlig roll för dess ledarsida.

Med sedvanlig återhållsam stringens hävdade exempelvis den vänsterpartistiske riksdagsledamoten Ali Esbati på Twitter att detta var Sverigedemokraternas ”mediala genombrott”.

Som bland andra Erik Helmerson i DN påpekat är det mot bakgrund av Teodorescus principiella ställningstagande för fri invandring en förhållandevis generös tolkning av Sverigedemokraternas politiska program.

Men Esbati är de stora penseldragens man, så lite konstnärlig frihet i retoriken ska vi kanske räkna med. Socialismen kan som bekant inte bara byggas med nyanserad artighet.

Jag har gott hopp om att Alice Teodorescu kommer att göra ett bra jobb på Göteborgs-Posten. Jag tycker också att Peter Hjörne givit ett hyggligt svar på frågan om hur och varför hon rekryterats.

Hjörne citerar bland annat tidningens bolagsordning.  G-P ”verkar för marknadsekonomi, fri konkurrens och en samhällsutveckling i reformvänlig anda. Vi värnar människors frihet, deras möjligheter att välja själva och att få utvecklas i enlighet med sina drömmar och förutsättningar. Alla skall ha rätt till ett värdigt liv. Vi står upp för tryck- och yttrandefriheten, respekten för demokratin och alla människors lika värde.”

En alldeles förträfflig programförklaring. Kan inte Alice Teodorescu – mot förmodan – ge uttryck för den får väl tidningens chefredaktör eller ägare hitta någon annan. Jag är ingen så kallad ”tidningsmänniska”, men jag har svårt att se varför man ska överdriva dramatiken i detta.

För egen del tycker jag också att det är sidodebatten kring innehållet i olika ideologiska etiketter som varit mest intressant och upplysande.

Teodorescus utnämning har inte bara fått Ali Esbati att frenetiskt bläddra bland de politiska etiketterna. Ivrigheten att befästa Alice Teodorescu olämplighet i allmänhet och hennes oförenlighet med Göteborgs-Postens särskilda liberala kulör har onekligen frigjort en del kreativitet.

Journalisten Po Tidholm beskrev i en krönika i söndagens Godmorgon Världen – vars huvudsakliga poäng var att ”klickjournalistiken” styr ledarsidornas bemanning – Teodorescu som ”ultrakonservativ”.

Tidholm stannade inte där. Teodorescu är inte ultrakonservativ i största allmänhet, hon är ”provokativt” ultrakonservativ.

Prefixet ”ultra” används ytterst sällan i annat än nedsättande eller diskvalificerande mening. Det beskriver någon som drivit en uppfattning till en kompromisslös yttlighetserhetsposition. SAOL beskriver det bland anant som ”bortom”.

I min värld är det en etikett som möjligen kan appliceras på rigida politiska utlöpare och uttolkare av religiösa föreställningar. Mullorna i Iran, delar av den kristna högern i USA, en del politiska uttryck för den katolska kyrkan, ortodoxt judiska partier i Israel. Teodorescu må ligga utanför den exakta mittfåran i svensk samhällsdebatt, men hon befinner sig naturligtvis inte ”bortom”.

I en efterföljande diskussion på Twitter undrade Tidholm om Teodorescu självvalda beteckning ”liberalkonservativ”: ”Vad är det ens?”

Med reservation för 140-teckensformatets kända och ytterst smärtsamma begränsningar är det ändå slående.

Liberalkonservatism är möjligen i strikt semantisk (”ultrasemantisk”?) mening en skvader, men man behöver inte ha varit slaviskt närvarande i de senaste decenniernas borgerliga idédebatt för att känna till att exempelvis Moderaterna under lång tid använt det som en beskrivning på sina idéer.

Att detta är en idétradition som söker sin rötter på flera håll är ingen hemlighet, men det är inget Teodorescu själv hittat på.

Det ”liberalkonservativa” programmet av marknadsekonomi, rättstat, äganderätt, individuell frihet, internationell öppenhet, en stark och begränsad stat, betonade av civilsamhälle och frivilliga gemenskaper etc är väl känt. Och dessutom i olika nyanser omfattat av en rätt stor familj av liberala, konservativa och kristdemokratiska (snacka om politiska etiketter!) partier världen runt.

Det är också korrekt att det finns en spänning mellan en mer konservativ och en mer liberal uppfattning. Det kan handla om inställning i sociala frågor eller om tempo i samhällsförändringar och reformer.

Men den ”schizofreni” som Tidholm menar sig se är högst hanterbar.

För egen del – i vilken mån det till äventyrs skulle ha något intresse – märker jag att jag använder etiketter allt mer sällan för att beskriva mina egna uppfattningar. Just av de skäl som framgått här. Det blir helt enkelt mer förvirrande än upplysande. Och man riskerar alltid bli pådyvlad åsikter eller uppfattningar av någon mer eller mindre självutnämnd etikettadministratör.

”Jaså, Du är liberal? Betyg i fjärde klass, ingen keps i klassrummet och kvoterad föräldraförsäkring! Jag kan Din sort.”

Som en vän konstaterade i början av 1990-talet. ”Här har man sett sig som konservativ och så är man plötsligt i sällskap med de kuppande gammelkommunisterna i Moskva.”

Politiska etiketter fungerar som all annan språklig kommunikation. Om vi inte är hyggligt överens om vad de betyder så blir det missförstånd och kommunikation blir till sist meningslös. Och en debatt där kontrahenterna bemöter hemmasnickrade definitioner av motståndarens politiska etiketter riskerar att bli direkt ohederlig.

Ska man prata om något måste man vara någorlunda överens om vad orden betyder.

Den österrikiske samhällsfilosofen och nationalekonomen Friedrich von Hayek – som nog är den enskilda politiska tänkare som påverkat mig mest – ägnade betydande och i mina ögon märklig möda åt att sortera och positionera olika poltitiska etiketter. I synnerhet i distinktionen mellan kontinental och anglosaxisk/engelsk liberalism

Hayek har dock skrivit en av de kanske intressanta texterna om skillnaden mellan en liberal och en konservativ syn på samhället. I ett appendix (här i pdf) till Frihetens Grundvalar försöker han själv besvara frågan varför han inte är konservativ. Mycket handlar om den konservatives oförmåga att applicera sin förståelse för det förflutna på framtiden:

”But the admiration of the conservatives for free growth generally applies only to the past. They typically lack the courage to welcome the same undesigned change from which new tools of human endeavors will emerge.”

Reflektionen ställer väl därmed också frågan var konservatismen i dagens svenska samhälle egentligen finns. Vem är det som inte vågar lita på det fria samhällets spontana utveckling? Knappast påstått ultrakonservativa Teodorescu. Är min bild.

Jag träffade en gång en amerikansk ”nyliberal” (i brist på bättre ord, men jag gissar att många åtminstone kan förstå vad jag menar) som kraftigt ogillade det i USA vanligt förekommande begreppet ”libertarian”. Han menade att det lät som ”a mix between a libertine and a librarian” (en blandning av en libertin och en bibliotekarie).

Utöver att den bilden onekligen kittlar fantasin ligger det kanske något i det. Vederbörande – en akademiker och författare – vidhöll att man skulle kalla sig för ”liberal” också i USA. Hans poäng var att man inte kunde ta hänsyn till att det i USA betyder något helt annat än det han själv stod för.

Det är en möjlig position. Jag är inte säker på att den är helt enkel eller produktiv.

Vad den senaste veckan mer är något visar är behovet av en öppnare svensk idédebatt. Och att vägen till en sådan inte går över entusiastiskt viftande med etiketthäftena.

Den viktigaste delen i en sådan vore att vi all borde försöka ta till oss och bemöta våra motståndares bästa argument. Det är ingen enkel övning. Men nyttig.

Jag hoppas ha möjlighet att återkomma till det för egen del.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.