Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

I en uppmärksammad och intressant artikel på Påskafton skrev Expressens Anna Dahlberg om hur politik har blivit ”en tävling i godhet”.

Dahlbergs poäng är att centrala restriktioner i den politiska realiteten har blivit allt mindre giltiga i den politiska debatten. Hänsyn till ekonomi, juridik, relationer till andra länder etc utmålas – i ett socialt medieklimat dessutom blixtsnabbt – i moraliska fördömanden.

Dahlberg menar att vi på skalan mellan realism och idealism under det senaste decenniet glidit allt längre ut på den idealistiska flanken. Ligger en hel del i det.

I en kommentar till Dahlberg i en krönika i Dagens Samhälle gör Demoskops opinionschef – statsvetaren Peter Santesson – några ytterligare intressanta observationer.

Santesson lyfter bland annat fram hur den tidigare arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin i efterhand – i en intervju i Arena – beskrivit den så kallade Fas 3 för arbetslösa.

Littorin konstaterade – närmast uppgivet –  ”det finns grejer man kan bråka om i politiken och det finns också grejer som inte riktigt … Alltså där man kommer att ha samma problem oavsett vem som styr.”

Han menade också – vilket fick viss uppmärksamhet – att ”ingen” kan gilla Fas 3. Många av Littorins meningsmotståndare blev höggradigt uppspelta och pekade triumferande finger.

Men det finns mycket här i livet som ingen egentligen ”gillar” och som antingen är en del av livet självt eller som helt enkelt är nödvändigt. En central del av den framåtskridande civilisationen är att försöka ändra och förbättra sådant vi inte ”gillar”, men förhållanden upphör inte bara för att vi inte gillar dem.

I delar av debatten har man fått intryck av att Fas 3 bestått av människor som Alliansregeringen först och främst velat jävlas med. En grupp ytterst komptenta och erfarna individer som man – på grund av ”människosyn” (få ord kan som bekant slungas med sådan indignerad kraft i svensk politisk debatt) får man gissa – valt att blockera från arbetsmarknaden.

Att sanningen är att de som befinner sig i Fas3 har så låg produktivitet – av en rad olika skäl – att de inte är efterfrågade på den reguljära arbetsmarknaden förtigs. Som Santesson konstaterar: Fas 3 – eller motsvarande annan lösning – är ”nödd-och-tvungen-politik”.

Är Fas3 ett bra sätt att hantera detta problem? För egen del skulle jag kunna tänka mig betydligt större lönespridning för att fler av dessa personers produktivitet skulle kunna ha en marknad.

Om man inte vill gå den vägen – och det kan det finnas hedervärda argument för att inte göra – så behöver Fas 3 ersättas med något annat. Detta ”något annat” är tyvärr sannolikt inte utbildning/kompetensutveckling, utan något annat vi inte ”gillar”.

Det ska inte uteslutas att det finns de som med rätt utbildning kan stärka sin produktivitet på ett sätt som gör att de kan komma in på den reguljära delen av arbetsmarknaden.

Men – och detta utan att lägga någon moralisk värdering i det – för den som befinner sig i Fas 3 har det inte saknats möjligheter till utbildning och kompetensutveckling.

Detta något annat kan därför vara bättre. Men det kommer inte att vara radikalt annorlunda.

Huvudproblemet är därför inte att Sven-Otto Littorin har fått klä skott för en utskälld och hånad arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller ens att han erkänt att det högst självklara faktum att ingen ”gillar” Fas 3, utan att vi därmed inte diskuterar sakfrågan. Vad ska vi göra?

Den nuvarande arbetsmarknadsministern Ylva Johansson (s) upprepade ständigt  i opposition att Fas3 ska ersättas av ”riktiga jobb”. Om man med ”riktiga jobb” menar marknadsbetalda – i privat eller offentlig sektor – anställningar är det naturligtvis en ren dagdröm. Låt oss ge regeringen the benefit of the doubt, men den som – mot all förmodan – tagit Ylva Johansson på orden bör nog åtminstone börja förbereda sig på viss besvikelse.

Problemen är många. Utöver arbetsförmåga och produktivitet så riskerar dessa jobb konkurrera med riktiga ”riktiga jobb”.

Politiken blir därmed en tävling i godhet. Men också tilltagande oärlig mot väljarna.

Santesson konstaterar att ”Ändå tycks många aktiva politiker sakna förtroende för att allmänheten ska kunna begripa sådana enkla realiteter. Det är synd. För trovärdighetseffekten blir påtaglig, och allmänhetens förståndsgåvor är det inget fel på.”

Man ska som bekant aldrig överskatta väljarnas kunskap, men heller aldrig underskatta deras intelligens. Väljarna förstår att den som har kraftigt nedsatt arbetsförmåga har – försiktigt uttryckt – svårt att få ”ett riktigt jobb”. Väljarna förstår också att vi av sociala och andra skäl måste hitta lösningar. De kan nog också acceptera att vi inte kommer att gilla dessa lösningar i alla delar.

Men den politiska verkligheten är annorlunda. Att som aktiv politiker – åtminstone allt för ihärdigt – säga det Littorin säger som avgången minister är – som det brukar heta – modigt.

För egen del tror jag att det beror på att även det motsatta gäller. Det är inte bara politiken som har blivit en tävling i godhet. Godhet har också i mycket kommit att bli en tävling i politik. Att inte söka en aktivistisk lösning på ett samhällsproblem framstår idag som slappt, fantasilöst och – inte minst- närmast moraliskt defekt.

Det är ju det som är det moderna politiska uppdraget. ”Att hitta lösningar på människors problem i vardagen”, som det heter på nymoderatiska.

Det är onekligen ett anspråk. Politiken har gått från att försöka sätta ramarna för samhällsutvecklingen, se till att upprätthålla medborgarnas säkerhet till liv och egendom, sörja för att vi har sjukvård, skola och omsorg. Till att i princip ha svar på allt. Politikern som orakel.

Och den som hävdar motsatsen riskerar att hamna på den politiska och mediala efterkälken.

Få politiker med någon större ambition säger:

”Du får själv lösa Dina problem i vardagen. Det är Ditt ansvar och jag har för övrigt rätt dålig koll på Din vardag. Åtminstone borde Du ha bättre koll än mig. Jag ser till att Du har hyggliga förutsättningar att försörja Dig själv, att Du och Din familj är skyddad till liv och hem och jag försöker plocka upp dem som faller igenom. Mycket mer än så är jag inte säker på att jag mäktar med. Jag är ju bara politiker.”

I ett samhälle där godhet blir en tävling i politik är det naturligtvis omöjligt. Att inte ha ett politiskt svar på varje samhällsutmaning eller mänsklig fråga tas till intäkt för att man inte bryr sig. Då blir man den som säger nej till att ge Fas 3 -deltagarna ”riktiga jobb”.

”Titta på Littorin! Han är för det ingen gillar! Inte ens han själv. Vilken pajas.”, bräker parnass och rännsten unisont.

Att vara god blir att vara politisk.

Konsekvensen blir att samhället överpolitiseras. Men också att vi med största sannolikhet får sämre kvalitet i ”nödd-och-tvungen-politiken”.

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.