Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Den partipolitiska eftervalsdebatten har hittills varit märkligt tyst. Det beror delvis på att de grupper som är formellt utsedda för att göra analyserna ännu inte är klara med sitt arbete.

Men tystnaden förklaras också av att partierna fokuserar på annat.

1. Socialdemokraterna och Miljöpartiet är fullt upptagna med att försöka regera landet och vill dessutom sätta en bild av att de faktiskt var valets vinnare. Det var de som bekant inte, vilket det unikt bräckliga parlamentariska läget visar med all önskvärd tydlighet. Och som jag skrivit tidigare verkar ledande företrädare för socialdemokraterna dessutom ännu inte ha informerats om att valrörelsen är över.

2. Moderaterna befinner sig i ett ledarskapsvakuum. Tilltänkt partiledare vet att hon står i ett minfält, där varje antydan till politisk kursändring eller viljeinriktning kan sätta igång okontrollerbara processer. Dessutom har hon i hög grad ärvt företrädarens agenda. Moderaternas politik är den Alliansbudget som förhandlats och arbetats fram under våren och sommaren. Givet det parlamentariska läget blir även oppositionens manöverutrymme begränsat.

3. Vänsterpartiet har satsat allt på ett kort (”vinster i välfärden”) och partiledningen ägnar sig nu åt att försöka vårda och bevaka den investeringen. Att Jonas Sjöstedt spenderat enorm politisk prestige i att vinstfrågan var Vänsterpartiets opinionsmässiga Särimner (viket den inte var) håller på att omvandla (v) till ett enfrågeparti. Om detta orkar ingen – allra minst Sjöstedt – prata.

4. Sverigedemokraterna är ledarlöst och i tilltagande organisatoriskt kaos (om man får tro media). Att någon där skulle orka problematisera partiets framgångar verkar uteslutet.

5. Centerpartiet befinner sig i den lite märkliga situationen att det går bra för partiet och dess ordförande, samtidigt som man faktiskt backade i valet. Vilket inte skapar någon direkt självklar startpunkt för ifrågasättande och omprövning.

6. Kristdemokraterna kanske kan sägas ha haft och avgjort sin eftervalsdebatt redan flera år före valet. När Mats Odell utmanade och förlorade mot Göran Hägglund.

Så regeringspartierna bedriver fortfarande valrörelse, Alliansen agerar som om den fortfarande regerar, Vänsterpartiet är hårt fastinvesterat i en närmast enfrågeroll och Sverigedemokraterna ägnar sig åt en evig krishantering av den ena företrädaren efter den andra.

Men det finns några embryon till diskussion. Och efter budgeten – om det inte blir nyval – kommer det med all sannolikhet att lossna.

I fredags presenterade Folkpartiledaren Jan Björklund en åttapunktsagenda för att skapa ”Folkpartiet 2.0”.

Björklund vill att Folkpartiet ska bli ”relevanta” i människors vardag. Både språk och ansats andas Nya moderaterna. Det är som att resa tillbaka till 2003. Ingalunda odelat behagligt.

”Min slutsats är att Folkpartiet behöver utveckla ny politik utifrån de problem och utmaningar som människor ser och upplever i sin vardag och att utifrån detta ge de socialliberala svaren. Vi måste göra oss mer relevanta. Det politiska förhållningssättet handlar om att lyssna och lära, snarare än om att missionera.”

Folkpartiet är sannolikt det parti som är sämst lämpat av alla att ”schlingmanniseras”. Jag känner många alldeles utmärkta folkpartister. Men folkpartister lyssnar inte. Folkpartister mässar. Livet som Folkpartiföreträdare kan synas vara ett evigt elevrådsmöte där man vårdar en mycket välstrukturerad portfölj politiska åsikter.

För en utomstående är det inte sällan ett visst irritationsmoment. Men partiets ideologiska övertygelse är också dess styrka. Jag har väldigt svårt att tro att en Bengt Westerberg eller en Birgitta Ohlsson skulle formulera sig som Björklund. Och tanken på Carl B Hamilton ”lyssnandes” i ”vardagen” ställer en del krav på fantasin.

Men det finns också något paradoxalt i Folkpartiets relation till sina väljare. För samtidigt som Folkpartiet historiskt varit unikt tjurskalliga i sin ideologiska övertygelse (Bengt Westerberg darrade inte på manschetten i valet mellan ideologi och väljare) så är det också det parti som historiskt har haft högst omsättning av väljare.

Men det är kanske ingen paradox. För många väljare – både socialdemokratiska och borgerliga – har Folkpartiet varit ett evigt ”andraalternativ”. Det är dit man skulle vända sig om det ”egna” partiet hittade på dumheter. Kanske därför att man vet var man har Folkpartiet.

Men som det heter: ”second place is first loser”. Som väljare har vi bara en röst. Och i politiken delas det inte ut några silvermedaljer.

Men jag tror ändå att Björklund – givet sina förutsättningar och givet hur Folkpartiet en gång för alla är som parti – begår ett misstag om han tonar ned ideologin och lanserar detta ”nya” Folkparti ”2.0”.

Jag tror tvärtom att det skulle vara möjligt att formulera ett rätt starkt ideologiskt program för Folkpartiet i de tider vi befinner oss i. Nato och EU, men också en socialliberal position i många av de identitetspolitiska och andra debatter som pågår. Att hävda att Folkpartiet behövs mer än någonsin, istället för att hävda att man (något hårddraget) tror att det behövs ett annat Folkparti.

Mer sakpolitiskt är åttapunktsprogrammet inte heller särskilt övertygande. Eller i alla fall inte särskilt upphetsande.

Folkpartiets framtid som landsbygdsparti är exempelvis kanske inte helt självklar. Och att man låter sig jagas upp av att Naturskyddsföreningen tycker att Folkpartiet är bästa borgerliga miljöparti visar också att man inte nödvändigtvis har fokus på rätt ställe.

Men det är framförallt det som saknas som stör.

Ord som ”företag”, ”näringsliv”, ”entreprenörer” förekommer inte i artikeln.

Det är i sak anmärkningsvärt och det är dåligt för borgerligheten. Den borgerliga partipolitiken behöver formulera ett alternativ till den aktiva industripolitik som nu yxas fram av Löfven i fond av ett direkt näringslivsfientligt samarbete med Vänsterpartiet.

Men det innebär också att Björklund avstår från att inta en position som moderaterna under det senaste decenniet i hög grad valt att överge. Annie Lööf kan bara tacka och ta emot.

Istället formulerar Björklund en punkt fyra som närmast perfekt smälter in i tapeten: ”Jobb är socialliberalt.”.

”Den som är arbetslös upplever inte frihetens fördelar. Inlåsningseffekterna på arbetsmarknaden är för stora och trösklarna för höga. Utanförskapet drabbar de redan svagaste. Arbetslinjen måste utvecklas och innefatta lösningar på de problemen.”

Det är riktigt. Att arbetslinjen måste utvecklas är självklart. Att Alliansen tappade initiativet i denna fråga är i min mening en viktig förklaring till att man förlorade. Det intuitivt mycket lättbegripliga argumentet att ett fungerande samhälle bygger på att människor arbetar och det moraliskt starka argumentet att den som kan försörja sig själv faktiskt är skyldig att göra det, var en mycket kraftfull kombination.

Och politiken var framgångsrik. Alliansregeringen lyckades flytta gränsen för arbetsförmåga och anställningsbarhet en bit in i grupper som tidigare stod mycket långt från arbetsmarknaden. Det var inte en politik utan svagheter, men i grunden en framgång. Vi har Europas starkaste sysselsättning. Det skapades hundratusentals nya jobb trots extremt pressad konjunktur.

Att det inte var en central tillgång för Alliansen i valrörelsen är en gåta och en stor framgång för oppositionen. Man lyckades mala ner trovärdigheten på ett område där Alliansen borde ha dominerat. ”Problemen var inte jobben, utan kommunikationen”, som Magnus Henrekson så riktigt konstaterade för en månad sedan.

Björklund har rätt. Arbetslinjen behöver utvecklas. Alliansen borde gjort det för tre år sedan.

Men det räcker inte. Den stora framtidsfrågan för Sverige under kommande år handlar om företagande, ägande och marknadsekonomi. Stefan Löfven har hittills inte visat sig förmögen att stå emot Vänstern och Miljöpartiet här.

Om inte Folkpartiet pratar om företagande och marknadsekonomi så blir det inte ”Folkpartiet 2.0,” utan ”Folkpartiet 1973”. Det är inte bra för Sverige. Det är inte bra för borgerligheten. Och det är sannerligen inte bra för Folkpartiet.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.