Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Sveriges utrikesminister ska ge sig ut på turné. Inte i utlandet, utan i Sverige.

När Margot Wallström talade vid Folk och Försvar igår lät hon meddela att:

Under våren kommer jag därför att genomföra en rundresa i Sverige. Syftet är att möta engagerade medborgare och organisationer i en diskussion om hur vi kan uppnå gemensam säkerhet i en ny tid.”

Företrädarens närmast maniska resande i utlandet – vilket bara förefaller ha avtagit marginellt sedan han avgått – ställs i bjärt kontrast.

Wheels up för Folkets hus i Tranås!

Det är naturligtvis riskfyllt att förlöjliga detta djupt angelägna initiativ i folklig förankring av den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Och jag kan ha fel – det finns kanske ett stort uppdämt behov av att diskutera dessa frågor.

Det som provocerar är att ett centralt så kallat ingångsvärde för denna ”rundresa” (”PR-turné”, som den kanske inte helt vänligt kallades i SvD) är att en del frågor uppenbart inte ska diskuteras.

När Anna Kinberg Batra premiärtalade som moderat partiordförande var ett av hennes besked att Nato-medlemskap ska utredas.

Det är välkommet att Moderaterna nu byter en tjugo år misslyckad strategi. Jag skrev om detta inför Kinberg Batras tal.

Moderaterna är sedan länge för att Sverige rör sig mot medlemskap i Nato. Tempot i den moderata politiken har dock varit glacialt långsam. En viktig förklaring har varit det politiska/taktiska övervägandet att ett medlemskap bygger på att Socialdemokraterna till slut samlar sig till en mer öppen position.

Tanken har varit att ökat samarbete med Nato, EU-medlemskapet och slutet för neutralitetspolitiken skulle innebära att frågan mognar också inom Margot Wallströms parti.

Framgången för denna strategi har varit begränsad. Om man ska uttrycka sig vänligt.

Tvärtom har Socialdemokraterna närmast gått i motsatt riktning. I regeringsförklaringen undanröjde Stefan Löfven alla eventuella tvivel i frågan: ”Sverige ska inte söka medlemskap i Nato.” 

Till det lades den språkliga glidningen från att alliansfriheten ”tjänat oss väl” till att den ”tjänar alltjämt vårt land väl”. Sett till de våra säkerhetspolitiska arrangemang lever vi i den bästa av alliansfria världar.

Och när Sveriges förre Moskvaambassadör Tomas Bertelman i en statlig utredning föreslog att Natofrågan skulle utredas tillsammans med Finland, meddelade Försvarsministern blixtsnabbt att det inte var aktuellt.

Att Anna Kinberg Batras utspel inte föll Margot Wallström på läppen var därför kanske inte oväntat. Enligt en artikel här i SvD ska hon ha sagt att: ”En Natoutredning skulle skicka en stark signal till omvärlden, och skapa osäkerhet om att Sverige tänker hålla fast vid sin alliansfrihet.”

Detta är ett högst anmärkningsvärt påstående. En Natoutredning – exempelvis enligt den modell som ambassadör Bertelman föreslog i höstas (som jag skrev om här) – skulle rimligen uppfattas som en fullt naturlig sondering av Sveriges säkerhetspolitiska läge och valmöjligheter.

Att utrikesministern påstår att en sådan utredning skulle ”skicka en stark signal” som skulle ”skapa osäkerhet” övertygar möjligen på vissa av de mer internt rörelseorienterade mötena på denna ”rundresa” i Sverige.

I sak är det givetvis nys.

Men det är värre än så. Det är usel utrikespolitik av ytterligare – minst – två skäl.

För det första kan man undra inför vilka Wallström vill uppvisa denna ”säkerhet” kring den svenska alliansfriheten. Och vilken roll skulle det spela? Jag har exempelvis svårt att föreställa mig att en förutsättningslös utredning skulle föranleda någon större osäkerhet bland våra nordiska grannländer eller hos våra europeiska partners. Margot Wallströms reaktion är i sig en signal om att omvärldens upplevda (påstått upplevda!) osäkerhet kring vår säkerhetspolitiska linje ska vara styrande när vi analyserar och värderar våra möjligheter.

För det andra: Genom att deklarera att själva idén om att utreda Natomedlemskap undergräver trovärdigheten i svensk säkerhetspolitik beskär utrikesministern sina egna och regeringens handlingsmöjligheter. Låt oss anta att Socialdemokraterna – av ett eller annat skäl (det behöver inte vara mer dramatiskt än att man just vill kartlägga Sveriges säkerhetspolitiska valmöjligheter) – om en tid ändå vill utreda Nato-medlemskap.

Då kommer Margot Wallström få frågan varför det inte är ”en stark signal” som ”skapar osäkerhet.”

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap kom igår med en undersökning som visar att 48 procent av väljarna är för ett svenskt Nato-medlemskap. Vilket är drygt tio procent mer än som är emot.

Så det kan ju finnas en del att prata om under Margot Wallströms turné. Eller så tycker hon att inte bara Anna Kinberg Batra, utan även medborgarna sänder en stark osäkerhetsskapande signal.

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.