Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Jag tänker inte påstå att jag tycker synd om Stefan Löfven. Dels för att jag inte gör det, dels för att jag tycker att det nästan alltid låter nedvärderande när det tycks synd om ledande politiker.

Men han har det onekligen lite svettigt. Det svindlar lätt när man tänker sig att detta ska pågå i tre månader till.

I tillägg till alla andra bekymmer har Löfven nu dessutom baksätet fullt av tidigare partiordföranden som har synpunkter på hur han ska hantera den uppkomna situationen.

Ingvar Carlsson kan möjligen sägas upprepa en sedan 55 år känd ståndpunkt: att blockpolitiken är död. Men han tar en helt annan roll i den kommenterande debatten än vad han gjort tidigare.

Mona Sahlin – den socialdemokratiska ledare som varit mest entusiastisk över Miljöpartiet – har meddelat att Löfven samarbetar med ett annat miljöparti än det hon själv ville regera med (ligger väl något i det).

Den ende som inte verkar ge intervjuer från baksätet är Håkan Juholt. Men det kan – om elaka tungor har rätt – bero på att det kanske är han som styr.

Samtidigt är de flesta seniora socialdemokratiska statsråd som uppslukade av jorden. Har någon exempelvis sett Mikael Damberg sedan midsommar? Ingen ger Löfven något eldunderstöd. Tvärtom gick Margot Wallström till media och började distansera sig till Miljöpartiet på ett sätt som föranledde Gustav Fridolin att förklara att utrikesministern var feltolkad.

Mest magnifik är naturligtvis Göran Persson.

Igår sände SVT en intervju som lämnade tittaren i betydande osäkerhet om huruvida Göran Persson själv uppfattat att han avgått som Socialdemokratisk partiledare.

Perssons roll i denna process är onekligen något för den statsvetenskapliga forskningen att bita i. Å ena sidan säger Stefan Löfven att han använder Persson som rådgivare i den pågående krisen. Å andra sidan sitter sagde rådgivare i TV och recenserar Löfvens taktik (de utsträckta händerna till Centern och Folkpartiet) som ”märklig” och förordar, mer eller mindre, stor koalition med Moderaterna.

Perssons epitet på Miljöpartiet – ”pubertal trofépolitik” – går heller inte av för hackor. Även om det är en i allt väsentlig korrekt – och sedan länge uppenbar – karaktäristik, kan man stilla fråga sig vad ett sådant omdöme gör för samarbetsklimatet i regeringen.

Göran Persson är inte elefanten i rummet. Han är en större zoologisk trädgård i rummet.

Vad ska Löfven säga? Att han pratat med Göran Persson om det här och sagt att det vore fina fisken om Persson kunde lägga ut texten i en längre TV-intervju? Ska han nu förneka att han talar med Persson?

Men, det kan ju också vara en så kallad testballong. Persson provar – främst den interna skulle jag gissa – marken för ett samarbete med Moderaterna.

Sakfrågan är värd att diskutera. Är en koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna möjlig och är den önskvärd?

Om vi börjar i den senare delen skulle jag säga att den under rådande inrikes- och utrikespolitiska förhållanden inte är önskvärd. Det finns ingen nationell kris som kräver den formen av gemensamt agerande från de två stora partierna i svensk politik. Att Sverigedemokraterna har 15 procent i opinionen är onekligen inte alls bra, men det är inte ett nationellt krisläge (det nöjet ska vi rimligen inte ge dem).

Rent politiskt skulle man säkert kunna komma överens. Vilket till en del är bekymret. Det finns nämligen en betydande risk att man skulle bli överens om fel saker.

Det behövs en allmän uppskärpning av utrikes-/säkerhets-/försvarspolitiken. Men det kommer inte en stor koalition att lösa så länge de två partierna inte verklighetsanpassar sina politiska agendor.

Moderaterna behöver visa en seriös vilja till substantiella nivåhöjningar i försvarsanslagen. Det behöver även socialdemokraterna, men där behövs också en öppenhet att förutsättningslöst pröva ett svenskt NATO-medlemskap, samt en genomtänkt och uthållig linje för Sverige i Europasamarbetet (med mindre solokörning och fokus på väsentligheter i stället för symboler som säkerhetsrådskandidaturer).

Inte heller på ekonomins område är en stor koalition svaret. Sverige befinner sig inte i en kris motsvarande den i början av 1990-talet, där breda majoriteter i parlamentet var en förutsättning för att den ekonomiska politiken skulle ha internationell trovärdighet. Det problemet har vi inte idag, trots att finansministern med sina eviga ”lador” gjort en ambitiös insats för att prata sönder det internationella förtroendet för svensk ekonomi.

Sverige behöver ett fortsatt stegvis strukturellt reformarbete för stärkt konkurrenskraft. Ju bredare enigheten är i dessa frågor desto bättre, men politikens genomförande och trovärdighet är inte beroende av en stor koalition. Tvärtom riskerar en sådan lägga sig som en våt filt över reformagendan och reformdebatten.

En slående detalj i Persson-intervjun är att han lyfter fram moderaternas förändrade politik på arbrets- och bostadsmarknaderna (man vill inte röra arbetsmarknadsregleringarna eller hyresregleringen) som ett argument för att en koalition är möjlig. Att cementera den nymoderata politiken på dessa områden vore olyckligt. Den moderata eftervalsdebatten och insikten att inte minst integrationspolitiken behöver stärkas, visar att det finns en öppning för att ånyo diskutera reformstrategier på dessa områden.

Jag är ingen expert på stora koalitioner, men ett intryck är dessutom att det inte riktigt går att dra några slutsatser för Sverige från de exempel vi har i Europa. Jag kan inte se hur de ger självklar ledning för hur en svensk stor koalition skulle fungera eller mottas av väljarna.

De tre exempel – Österrike, Tyskland och Finland – som lyfts fram har alla historiska, konstitutionella och politiska förklaringar som inte är helt tillämpliga på Sverige. Erfarenheterna från förkrigstiden, andra världskriget, från kalla kriget, den federala strukturen i Förbundsrepubliken etc. Det är andra förutsättningar än i Sverige.

Det finns ju också en svensk erfarenhet. Samlingsregeringen under kriget tror jag sätter standarden för en stor svensk koalition. Den är det konstitutionella svaret på en exceptionell nationell kris. Och jag hyser så stort förtroende för svenska politiker att jag är säker på att de tar ett sådant ansvar i en motsvarande situation. Där är vi inte idag.

Slutligen ligger det mycket i att vi skulle riskera att hamna i ett läge där Sverigedemokraterna uppfattas som rikets opposition. Det vore djupt olyckligt. Efter att ha läst andra vice talmannens förfärande klassificering av vilka svenska medborgare som inte är svenskar (bland annat judar och samer) är det än mer uppenbart.

Statsvetare brukar ibland citera den irländske poeten William Butler Yeats dikt The Second Comming, för att illustrera vad som händer i samhällen där den politiska mitten slutar att fungera:

”Turning and turning in the widening gyre
    The falcon cannot hear the falconer;
    Things fall apart; the centre cannot hold;
    Mere anarchy is loosed upon the world,
    The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
    The ceremony of innocence is drowned;
    The best lack all conviction, while the worst
    Are full of passionate intensity”.

”The centre cannot hold” blir en metafor för ett samhälle där samhällets/politikens extremer får starkare drivkrafter än mittfåran.

När en tredjedel av väljarna i somras sa sig vlja lägga sin röst på ytterkantspartier (v-mp-fi-sd) var det inte svårt att känna igen sig i Yeats. Men min bild idag är att vi inte är där.

Jag är övertygad om att det i den svenska mitten (the centre) finns tillräcklig politisk vilja för att ta ansvar för Sverige. Idag tas inte det ansvaret i en stor koalition, utan genom att partier som Moderaterna och Socialdemokraterna snickrar vidare på sina respektive politiska program.

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.