Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Ett av mina statsvetenskapliga (eller valkampanjtaktiska, är kanske mer korrekt) favorituttryck är att man aldrig ska överskatta väljarnas kunskap, men heller aldrig undeskatta deras intelligens.

Som väljare har vi normalt rätt dimmiga föreställningar om de exakta detaljerna i socialförsäkringssystemet, i hur offentliga upphandlingar går till i alla dess detaljer eller hur miljölagstiftningen för industriell verksamhet fungerar.

Det ligger inget skamligt att erkänna att man i detta avseende är begränsad. Det är komplicerat. I ett modernt samhälle – i synnerhet ett där politiken tar stor plats – blir det utomordentligt komplicerat.

(Detta gäller för övrigt inte bara Sverige. När det skulle röstas om Obamacare i den amerikanska kongressen så förklarade Representanthusets talman Nancy Pelosi (dem), att ”But we have to pass the bill so that you can find out what is in it – away from the fog of the controversy.” Dvs, vi måste rösta igenom detta för att vi ska kunna se hur (väl) det fungerar.)

Och man behöver bara följa Stefan Löfvens europeiska äventyr  för att inse att kunskapen om hur den politiska beslutsprocessen fungerar inte ens är spridd dit en enkel lekman skulle kunna inbilla sig att den fanns.

Men väljarna är inte ointelligenta. Framförallt fattar vi när saker och ting inte hänger ihop. Det förklarar exempelvis varför drygt 93 procent av oss inte är miljöpartister.

Att underskatta väljarnas intelligens är ett säkert sätt för en politiker att utsätta sitt förtroende för risk.

Jag är övertygad om att Magdalena Anderssons retorik kring ”ladan” är ett exempel där en politiker löper en sådan risk. Och det är inte bara vår intelligens hon underskattar. Sveriges ledande ekonomer – en för henne inte oviktig målgrupp – har som bekant dömt ut ”ladan”-metaforen som ”helt enkelt inte seriöst”.

Det är potentiellt förödande. Om en finansminister inte åtnjuter förtroende i den gruppen kommer vederbörande få bredare trovärdighetsproblem.

Nu fortsätter detta. Denna gång är det Alliansens budget som ska spinnas bortom trovärdighet. Man kan förstå att Andersson behöver markera att hon inte upplever att Alliansens budget är svaret på alla livets frågor. Men retoriken blir så yxig att den tappar i trovärdighet.

I det längre perspektivet var ett av de viktigare beskeden igår att Alliansen valde att hålla fast vid de budgetregler som gällt sedan den förödande 90-talskrisen.

Hade Andersson varit lite smart hade hon välkomnat detta – förvisso med risk för att ställa det egna agerandet för ett år sedan i inte alltför positiv dager – och sagt att det är bra att det råder enighet om att Sverige behöver stabila spelregler. Det hade inte kostat någonting, utan tvärtom gjutit olja på de vågor som fortfarande skvalpar. Hon kunde till och med ha öst på med beröm. Kramat ihjäl Alliansen.

Nu påstår hon att det var väntat (en återkommande retorisk figur hos den här regeringen är att reaktioner på dess beslut och utspel är ”väntade”) mot bakgrund av att Alliansen inte vill rösta emot den fina politik som budgeten innehåller. Inte minst – menar Andersson – vill oppositionen inte vara emot de traineeplatser i offentlig sektor som är flaggskeppet i regeringens politik.

Det är naturligtvis nys. Ingen tror att oppositionens agerande beror på att den övertygats om förträffligheten i Magdalena Anderssons budget. Ändå säger Andersson det. Mot bättre vetande. Och sannolikt i direkt konfrontation med väljarnas intelligens.

Det är ytterligare ett missat tillfälle att visa statsmannaskap. Något denna regering inte hittills har skämt bort oss med.

Såg att Carin Jämtin för några dagar sedan använde uttrycket ”Samarbetsregeringen”. Kändes lite som att se en svart noshörning i vilt tillstånd.  Mer rutinerade socialdemokrater har sedan en tid valt andra etiketter.

Det är en gåta att ledande socialdemokratiska politiker inte kan stålsätta sig till att ge Alliansen beröm – utan medföjande giftpiller – på områden där man är överens. Kostnaden skulle vara mycket liten och det skulle i alla fall inte minska möjligheterna till att bli en verklig samarbetsregering.

Och någon på Finansdepartementet måste ta på sig den föga glamorösa uppgiften att förklara för Magdalena Andersson att valrörelsen är över.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.