Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Påminns två gånger idag om hur åren kring 1990 fortfarande tar stor plats i svensk politik.

Dels diskuterar panelen i ”Godmorgon, världen!” om budgeten är ”ett paradigmskifte”. Göran Greider tycker inte att den är det, eftersom staten inte lånar tillräckligt mycket pengar. Greider konstaterar att vi lever i ett 90-talsparadigm.

Det ligger en del i det. För egen del tror jag dock att det håller på att ta slut. Att 90-talskrisen går från att vara samtid till att bli historia. Det glädjer antagligen Göran Greider. För egen del tror jag att det innebär stora risker. Inte i det omedelbara perspektivet, men på sikt.

Erfarenheterna från 90-talskrisen har satt ramarna för den ekonomiska politiken fram till idag. Det har rått så bred enighet om fiskal stramhet och stabilt penningvärde att till och med Lars Ohly tvingades gå med på att hålla sig till budgetreglerna när Mona Sahlin tog med honom i samarbetet inför valet 2010.

För den som minns 500 procents ränta, två-tre procents räntemarginal mot Tyskland, budgetkris, tvåssiffrig inflation, kroniska konkurrenskraftspoblem för svensk industri och så vidare är det svårt att se att detta paradigm inte tjänat Sverige väl. Ingen vid sina ekonimiska sinnens fulla bruk kan önska sig tillbaka till 1970/1980-talens ekonomiska politik.

Nu höjs allt fler röster mot överskottsmålet, men också mot riksbankens oberoende.

Min enkla och möjligen fantasilösa inställning i dessa frågor är ”if it ain’t broke, don’t fix it”. Sveriges ekonomiska utmaningar kommer inte att lösas av att staten lånar mer pengar, eller av att Finansdepartementet får styra penningspolitiken och sänka styrräntan till noll. I min värld är det en lek med elden.

Sedan läser jag i DN att Bo Rothstein vill ha en ny maktutredning. Den stora maktutredning som tillsattes 1985  och som lämnade sitt slutbetänkande 1990 fick stort genomslag i svensk samhällsdebatt. Jag känner inte till någon offentlig utredning som åstadkommit något motsvarande. Maktutredningen var verkligen agendasättande.

Rothstein nämner det i förbigående, men den enligt min mening stora insikten i Maktutredningen rörde medborgarnas relation till den offentliga sektorn. Jag tror att det var detta individorienterade perspektiv på makt som gjorde utredningen så framgångsrik. Den fångade upp stämningar som fanns i det svenska samhället på 1980-talet och som skulle forma samhällsutvecklingen fram till idag. Människor ville bestämma mer över sina liv.

Den monolitiska välfärdsstaten – som skulle ge människor frihet – upplevdes som begränsande, byråkratisk, opersonlig och opåverkbar. Ordet ”vanmakt” återkommer ofta när man läser om denna del av Maktutredningen. Kontrasten mot hur människor upplevde sin egen makt i andra relationer – inte minst på marknaden – var tydlig.

Jag tror att även minnet av detta håller på att blekna. Det finns flera tecken på det. Ett är Fredrik Reinfeldts beskrattade och förlöjligade bok ”Det sovande folket” från 1993. Författaren har onekligen en olycklig obesvarad kärlek till skönlitterärt skrivande, men boken speglar faktiskt frågor om frihet, självbestämmande, ansvar etc., som inte alls var irrelevanta för 20-25 år sedan.

Medborgarnas makt över sin vardag har förändrast – förbättrats! – radikalt. För trettio år sedan krävdes det exempelvis nästan undantagslöst mycket starka skäl för att få  byta skola. Idag äger föräldrar och elever det beslutet. Då var de utlämnade till politiker och byräkrater.

Jag tycker att det är utmärkt med en ny maktutredning. Men då måste man – vilket jag tycker Rothstein delvis missar – tala om makt på det sätt som 1990 års utredning åtminstone till en del gjorde, dvs om medborgares upplevda inflytande över livet och vardagen.

När Rothstein skissar på områden för en ny Maktutredning är makro-perspektiven dominerande. Det är den politiska och ekonomiska makten som står i centrum.  Vad har ersatt den gamla korporativismen (Rothstein föreslår PR-branschen!), hur fungerar de politiska partierna, vad innebär EU-medlemskapet, vad händer när den fackliga organisationsgraden sjunker?

Alla intressanta och relevanta frågor. Men den viktiga frågan som måste ställas är om medborgarna upplever att de har makt över sig själva.

Ps. Bo Rothstein skriver att Ingvar Carlsson ledde den socialdemokratiska regering som 1985 tillsatte Maktutredningen. Det gjorde han som bekant inte. Att även en professor kan ha fel glädjer oss amatörer. Ds

Pps. Rothstein skriver mycket om PR-branschen. Men nämner inte att ordföranden i den förra Maktutredningen, statsvetarprofessorn Olof Petersson, faktiskt är knuten till ett PR/Lobbyingföretag (Gullers Grupp). Statsvetarnas roll i samhället är kanske en egen bok i en ny maktutredning… Ds.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.