I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Med uppenbar risk för att pressa mina eventuella läsares tålamod till dess yttersta gräns, måste jag en tredje gång återkomma till den så kallade Löfvendoktrinen.

Jag har två gånger (3 maj respektive 7 maj)  skrivit om vad Stefan Löfven i en intervju i Sydsvenskan sagt om svenskt Nato-medlemskap.

Statsministerns svar på frågan ”Varför är det hugget i sten att Sverige inte ska gå med i Nato?” är:

”För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Då vet du att på de här ytorna är det alliansfritt. Då har du inte direktkontakt.”

Detta är den marginellt korrigerade versionen av citatet. Efter att det först uppmärksammats kontaktade statsministerns medarbetare tidningen och fick den senare delen av citatet ändrat. I den tidigare varianten hade statsministern istället sagt att ”Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt.”

Detta har han då alltså uppenbart inte sagt. Det är bra. Men i sak spelar det ingen roll. Tvärtom får Stefan Löfven sägas ha bekräftat att detta är hans och regeringens syn på Sveriges (och Finlands) säkerhet, på Natosamarbetets kärna (stadgans artikel V) och på säkerhetsinnehållet i ett eventuellt svenskt medlemskap.

Kärnan i citatet är ett bufferttänkande, där ”du” inte har ”direktkontakt”. Det är inte ändrat.

Oppositionen har nu börjat ställa frågor kring detta. Det är bra. Det hade varit ännu bättre om Stefan Löfven tagit tillfället att moderera sin position. Så är inte fallet. Tvärtom. Med korrigeringen av citatet och det sätt som statsministerns väljer att försvara det undandröjer han nu varje tvivel om att detta är hans säkerhetspolitiska doktrin.

Regeringens sätt att hantera detta blir också sämsta sortens spinndoktorerande.

Man väljer en försvarslinje som bygger på att han skulle vara felciterad. I Löfvendoktrinens centrala delar är han inte det. Sverige och Finland ska var ”geografiska ytor” som är ”fria” mellan Nato och Ryssland. Om vi ska tro statsministern – och det måste vi rimligen göra – är det detta bufferttänkande som är kärnan i den svenska regeringens säkerhetspolitik.

Men såväl vid statsministerns frågestund i riksdagen i torsdags och i försvarsministerns svar idag på Anna Kinberg Batras och Hans Wallmarks artikel i DI, görs det ett stort nummer av att statsministerns citat korrigerats och att synpunkter på det han säger bara skulle vara ett sätt för oppositionen att plocka billiga poänger.

Peter Hultqvist skriver i DI att säkerhetspolitiken inte får vara ”ett politiskt slagträ”.

”Det finns också ett stort värde i att allvarliga frågor om fred och säkerhet hanteras med varsamhet och med så bred uppslutning som möjligt i Sveriges riksdag. Att söka konfrontation och använda försvars- och säkerhetspolitiken som politiskt slagträ och hänvisa till felaktiga och dementerade citat av statsministern är oseriöst.”

Det duger naturligtvis inte. Det höga tonläget kan inte dölja de stora frågetecken som kvarstår med statsministerns korrigerade och därmed bekräftade citat.

Hultqvist berör heller inte med ett ord substansen i Löfvens uttalande. Vilket möjligen ska ses som ett uttryck för en mycket erfaren politikers självbevarelsedrift.

Oppositionen har all anledning att fullfölja detta tills vi som medborgare kan få klarhet i hur den här regeringen ser på vår säkerhetspolitik och då också för om Löfvendoktrinen är basen för varför vi ska stå utanför Nato. Nu kommer interpellationsdebatter – som Stefan Löfven sannolikt kommer att skjuta till försvarsministern. Rimligen bör frågan också väckas i Utrikesnämnden, antingen vid planerat möte eller genom att oppositionen kräver att den inkallas.

Den nya moderatledningen har lämnat den tidigares försiktiga, avvaktande och högst begränsat framgångsrika Natolinje. Löfvendoktrinen visar att det inte var en dag för tidigt.

Sverige är inte betjänt av ett politiskt gräl om säkerhetspolitiken. Därvidlag har Peter Hultqvist rätt. Vi lever i ytterst allvarliga tider och vi har all anledning att önska oss en bred uppslutning kring en klok och genomtänkt svensk säkerhetspolitik.

Men Löfvendoktrinen är inte en klok och genomtänkt svensk säkerhetspolitik. Det är en potentiellt farlig hemmasnickrad teori som bortser från grundläggande säkerhetspolitiska realiteter. Om den får det helt enkelt inte råda enighet.

Hultqvist skriver i sitt svar att: ”Jag kan lugna Anna Kinberg Batra och Hans Wallmark med att vårt arbete inkluderar säkerhetspolitiska analyser.”

Nej. Vare sig moderatledningen eller vi andra har anledning att känna oss lugna.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.

Fler bloggar