Pro market eller Pro business

I onsdags föreläste den italiensk-amerikanske ekonomen Luigi Zingales på Stiftelsen Fritt Näringslivs årliga idékonferens.

Zingales är bland mycket annat känd för att vara en stark kritiker av hur det amerikanska ekonomiskpolitiska systemet utvecklats under de senaste decennierna.

Med viss dramatik påstod han att ”Occupy Wall Street” och Teparty-rörelsen ser samma sak, fast från olika håll. De förra det växande politiska inflytandet för storföretagen i allmänhet och bankerna i synnerhet. De senare den federala politiska nivåns allt mer omfattande inblandning i ekonomi och samhällsliv.

Zingales slutsats är att det amerikanska systemet håller på att – eller riskerar att – degenerera mot en sorts ”crony capitalism”. I en intervju i The Economist för två år sedan gav han en kondenserad introduktion till sina observationer.

Det slagkraftiga i det Zingales säger och skriver är kombinationen av ekonomisk analys och insikter om det politiska beslutsfattandets dynamik.  Inte minst beskrivningen av hur USA på viktiga områden – som utbildning och sjukvård – hamnat i negativa spiraler vad gäller kostnader och/eller kvalitet.

Zingalels svar är konkurrens. Att vara för marknadsekonomi (”pro market”), men inte för enskilda företag (”pro business”).

Det är bristen på konkurrens och höga trösklar för nya företag som – inte minst – driver människors känsla av att inte vara ”del av systemet”. Politikens uppgift är att försvara och främja konkurrens. Men starka intressen pressar politiken i annan riktning.

Det är exempelvis därför han är både förvånad och entusiastisk inför det svenska skolpengssystemet. Vi har decentraliserat beslutsfattandet till elever/föräldrar och skapat konkurrens på skolområdet på ett sätt som ses som ytterst kontroversiellt i USA. Starka och politiskt inflytelserika lärarfack står i vägen för en motsvarande lösning. Men här i Sverige har det gått. Hittills.

Bristen på konkurrens gör att verksamheter inte organiseras för dess avnämare (kunder, medborgare etc), utan för dem som arbetar där. Zingales hänvisade här till det amerikanska skolsystemet, Italienska universitet etc. Där elever och studenter kommer i andra hand.

Men även till den Katolska kyrkan! Det är konkurrensen bland protestantiska kyrkor i USA som gör att de står starkare än den katolska kyrkan i Italien, menade han. Jag lägger ingen teologisk bedömning i denna observation, men den verkar inte vara helt utan sin poäng.

Vilken relevans har då detta för Sverige? För egen del känns situationen på de svenska arbets- och bostadsmarknaderna som viktiga exempel på hur starka intressen blockerar reformer för ökad rörlighet, på bekostnad av dem som står utanför. Och att dessa intressen inte främst – om alls – finns i näringslivet.

Dels är det naturligtvis en utomordentligt viktig insikt för svenska företag och dess organisationer att vara pro market och inte pro business. Att driva generella lösningar som ökar konkurrensen och inte ägna sig åt att söka speciallösningar eller subventioner.

Min bild – och det ska sägas att den är ingalunda opartisk – är dock att Sverige i stort har haft ett näringsliv och näringslivsorganisationer som under de senaste fyrtio åren i allt väsentligt drivit krav på övergripande och generella reformer. Inte alltid och inte hela tiden. Men i stort.

Men det finns naturligtvis all anledning att vara på sin vakt. Locktonerna är inte få.

I ”Nationernas välstånd” från 1776 konstaterade Adam Smith att ”Personer inom samma bransch träffas sällan, ens för nöje eller förströelse, utan att samtalet slutar i en sammansvärjning mot allmänheten eller i något påhitt för att höja priserna.”

Zingales kan sägas plocka in denna observation i en politisk kontext när han i sin föreläsning sa att: ”När politiker och etablerade företag sätter sig vid samma bord vet man en sak, det är konsumenterna och nya producenter som blir blåsta.”

Här ligger den kanske viktigaste insikten. I Sverige är det inte sällan politiken som vill bjuda upp till dans.

Till en del för att man tror att ”industri-” eller ”innovationspolitik” är viktigt för tillväxt och jobb. Men mycket handlar också om politisk fåfänga och ett behov av att visa handlingskraft (en åkomma som drabbar politiker i alla läger).

Den nytillträdda regeringen förespeglar en renässans på detta område. Statsministern ska sätta sig i spetsen för ett ”Innovationsråd” – vars mer exakta uppdrag och arbetsformer får sägas vara noggrant höljda i dunkel, en särskild ”Industrikansler” ska utses och en ”Innovationskatapult” ska riktas in på för den svenska innovationskraften viktiga måltavlor.

Jag skulle bedöma risken för att Industrikanslern klämmer handen i Innovationskatapulten som betydande.

Zingales observationer är också viktiga för fortsatt opinionsarbete för företagande och marknadsekonomi. Och för hur politiska reformer utvecklas och implementeras.

Dels kan man konstatera att mycket av politiken under senare år handlat om förändringar i skattesystemet för att frigöra dynamiken på olika marknader. Jobbskatteavdrag, RUT-avdrag, sänkta arbetsgivaravgifter för olika grupper etc.

Många av dessa reformer har onekligen varit framgångsrika och givit de resultat som avsetts. Arbetskraftsutbudet och sysselsättningen har ökat, vi har fått en större vit sektor av hushållsnära tjänster, det har skapats riktiga jobb för exempelvis unga etc.

Allt detta är bra. Att stärka incitamenten för arbete i grupper som möter sällsynt höga marginaleffekter är både ekonomiskt och socialt viktigt.

Men det säger även något om det politiska beslutsfattandets förutsättningar. Också när det handlar om liberala reformer.

Den riktade lösningen riskerar alltid att vara attraktivare än den genereella långsiktiga förändringen. Detta dilemma i det politiska beslutsfattandet gäller även liberaler.

Svaret ligger antagligen i kombinationen av långsiktigt opinionsarbete och i förslag till politiska förändringar som – även om de är riktade – hela tiden syftar till att öka konkurrens och delaktighet.