Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Så kom det då. Ett seriöst partipolitiskt försök att hitta praktiska lösningar i integrationsfrågan och på flyktingmottagandets kraftigt ökande kostnader.

Att det var just Kristdemokraterna som valde att ta steget är kanske inte så konstigt. Partiets inställning till en humanitär och generös flyktingpolitik är svår att ifrågasätta, ens i de läger som är mest fientligt inställda till partiet.

Att reaktionerna varit hårda var väl väntat. En del försöker – slentrianmässigt – smeta Sverigedemokraterna på Hägglund. Och utfrågningen i Studio ett igår var närmast ett tredje gradens förhör. Det senare är i grunden bra. Svåra frågor har inte enkla svar.

Men det är ändå relativt sansat (allt är som bekant relativt…). Vilket naturligtvis beror på att diskussionen är nödvändig och efterfrågad i väljarkåren.

Två argument är dock återkommande:

Dels att Kd skulle ”närma sig” Sverigedemokraterna. En sådan uppfattning bygger på att man helt väljer att ignorera Hägglund i såväl sak som ambition. I den senare delen krävs det en mycket illasinnad läggning för att ifrågasätta Hägglunds motiv. Hägglund har i ord och handling – också igår – under en mångdecennielång politisk gärning visat var han står i flyktingfrågan. KD är för fortsatt generös svensk flyktingpolitik. Tvärtom ska man nog ta Hägglund på orden när han säger att hans förslag syftar till att Sverige även i fortsättningen ska ge människor på flykt en fristad.

SD å sin sida är för kraftigt inskränkt flyktinginvandring. SD är i grunden inte emot flyktingar för att mottagandet kostar pengar. Det är de också. Inte minst då ”minskad invandring” är denna politiska rörelses Särimner. En bottenlös skattkista ur vilken allehanda vidlyftiga löften finansieras.

Nej, SD är framförallt emot flyktingar för att de är utlänningar och representerar ett kulturellt hot mot ”svenskheten”. De vill förneka människor en fristad för att de drömmer om ett etniskt och kulturellt betydligt mer homogent samhälle.

Den som inte ser den skillnaden är antingen en högst medioker politisk analytiker, alternativt anställd eller volontär på någon dyngspridare riktad mot Kristdemokraterna.

Det blir än mer tydligt när man ser till de politiska förslagen.

KD vill ha tidsbestämda uppehållstillstånd. Det finns argument mot sådana, bland annat integrationsmässiga. Men Hägglunds syfte är att hantera en pressad situation, inte att stänga våra gränser. Till en del med en ordning som förekommer på andra håll i Europa.

SD har en föreställning om att man framförallt ska ”hjälpa flyktingar på plats”. De vill helt enkelt inte att Sverige ska vara en fristad i den utsträckning som Hägglund utgår från att vi ska vara. Inte heller här ”närmar sig” Kd Sverigedemokraterna.

Det mest belysande beskedet från SD-vikarie Karlsson igår var nog ändå att han inte vill se sänkta skatter för nyanlända. Som Hägglund – och även Ulf Kristersson i Aktuellt igår – har konstaterat är sänkta skatter på låga inkomster (jobbskatteavdraget) ett avgörande skäl till att Sverige har lyckats hålla sysselsättningen uppe under de senaste åren (trots en mycket svår internationell lågkonjunktur). Den politiken funkar överallt annars, konstaterade Hägglund igår. Den kommer fungera även här.

Karlsson avvisar det. I huvudsak av karaktäristiskt småskurna motiv. SD kan inte tänka sig att stödja integrationen genom att invandrare får sänkt skatt. Även om det gör att dessa människor kommer i arbete, integreras och netto kostar det offentliga betydligt mindre. På lång sikt är det dessutom arbete som gör invandring samhällsekonomiskt lönsam. Vilket i en sverigedemokratisk världsbild naturligtvis är ett problem. När flyktingar och invandrare är samhällsekonomiskt lönsamma återstår nämligen bara grötiga föreställningar om ”kultur”.

Förslaget om låg skatt för nyanlända är en bra början för en seriös integrationspolitisk debatt. Nu behövs även diskussion om arbets- och bostadsmarknadens funktionssätt. Områden som är politiskt komplicerade, där Allianspartierna har ett stort utvecklingsarbete framför sig och där Hägglunds  belackare står helt nakna.

Det andra argumentet är att detta skulle gynna Sverigedemokraterna och att vi riskerar att gå en dansk eller norsk utveckling till mötes.

Detta argument bortser framförallt helt från den erfarenhet som borde vara den viktigaste: den svenska. De etablerade svenska partierna har i tio år haft en strategi som i olika skepnader försökt isolera och fula ut SD. Vi minns tiden då man inte skulle debattera med dem. När man inte kunde hälsa på dem i riksdagskorridorerna. Och så vidare. Under hela denna tid har Sverigedemokraterna i princip fått monopolisera frågor om invandring och integration. Partiet har dubblats i vart och ett av de senaste valen.

Det krävs ett mycket speciellt perspektiv på svensk politik för att uppfatta den strategin som framgångsrik.

Sverigedemokraterna är ett parti med en förfärande och ogenomtänkt politik, men också med en förfärande historia. En historia som faktiskt skiljer sig från motsvarande partier i övriga nordiska länder, där det är högst tveksamt om ett parti med SDs bakgrund skulle nå några som helst framgångar.

Att de trots detta attraherar över femton procent av opinionen borde åtminstone vara någon form av signal om att den tidigare strategin inte varit någon helt odelad framgång.

Det har redan i hög grad ”gått som i Danmark”. I Sverige.

Flykting-, invandrings och integrationspolitik handlar inte om att ”förhålla sig till” SD, utan att söka hantera stora samhällsutmaningar. Som många väljare – långt utanför SD – ser som betydande och som de vill att deras politiker försöker hitta svar på.

Jag skrev för några veckor sedan om att Fredrik Reinfeldts ”Öppna era hjärtan”-tal var ofullständigt. Jag var då och jag är idag övertygad om att Reinfeldt faktiskt talade till en bred majoritet svenskar när han hänvisade till en situation i världen vi har ett ansvar för. Han hade rätt.

Men det räcker inte. Den som ber människor öppna sina hjärtan måste också visa att det finns en plan eller en idé för att hantera utmaningar de flesta ser och många känner oro inför. Både för att hantera det omedelbara inflödet av flyktingar som Europa är skyldigt att förhålla sig till. Men också för den långsiktiga integrationen.

Hägglund bidrog igår till att försöka fullborda det Reinfeldt sa i augusti. Vi kan ha synpunkter på förslagen i sak. Men den som inte ser det som en hederlig och anständig politikers sätt att ansvarsfullt försöka hitta lösningar på stora samhällsfrågor har fel. Antingen av okunnighet. Eller av illvilja.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.