Annons
X
Annons
X

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

En vän till mig förklarade en gång att mycket av samhällsdebatten förs som att man utifrån ett foto på Patrik Sjöberg när han seglar över 2.42 kan dra slutsatsen att människor kan flyga.

Detta statiska perspektiv på samhället manifesteras nästan dagligen i samhällsdebatten. Varje förslag delas in i vinnare och förlorare. Sällan ställs frågan om vad något betyder på tio år sikt. Alltid ställs frågan vad det betyder på tio dagars, eller möjligen tio veckors, sikt.

Hur förändringar påverkar samhället långsiktigt, om det gör oss rikare eller mer konkurrenskraftiga, om de bidrar till ökad dynamik, om de över tid belönar och uppmuntrar önskvärda beteenden är sällan frågor i debatten.

Patrik Sjöberg-tesen illustreras väl av två folkpartister i dagens Aftonbladet. De har låtit Riksdagen Utredningstjänst (RUT) titta på om Patrik Sjöberg kan flyga. Eller i alla fall nästan.

Gulan Avci och Robert Hannah från Liberala kvinnor menar att Folkpartiet måste lämna kravet på att avskaffa värnskatten. Ett sådant avskaffande skulle nämligen främst gynna män. Förslaget är ”kontraproduktivt” i ett ”jämstäldhetshänseende”. Vilket ju är bland det mer komprometterande ett förslag kan vara idag.

Låt oss börja med värnskattens betydelse för ekonomi och statsfinanser, dvs de överväganden som hittills faktiskt verkar ha styrt de folkpartistiska ställningstagandet att verka för ett avskaffande.

Värnskatten är en skatt på utbildning och ansträngning. Den gör att Sverige har världens högsta marginalskatter på höga inkomster. Antingen kan man se det som ett långsiktigt problem för att exempelvis uppmuntra unga människor att söka sig till svåra utbildningar med hög avkastning. Eller så kan man – som Avci och Hannah – tala om ”de rikaste männen” och ”en manlig direktör som redan har det gott ställt.”

Folkpartiet har hittills gjort det första.

Värnskatten är en statsfinansiell nullitet. Den omedelbara kostnad på 5,3 miljarder författarna skriver om är också statisk. Flera beräkningar visar att ändrat beteende gör att värnskattens avskaffande sannolikt finansierar sig självt över tid.

Det var dessutom – som artikelförfattarna konstaterar -en ”tillfällig” skatt som infördes för tjugo år sedan. Men som bekant, inget är så permanent som en tillfällig statlig skatt.

Men det är perspektivet i artikeln som oroar mer än själva ställningstagandet.

Här har vi alltså två (åtminstone enligt egen utsago) liberala politiker som hävdar att en kontraproduktiv, ”tillfällig” och statsfinansiellt irrelevant skatt måste behållas för att dess avskaffande skulle leda till att kvinnors andel av mäns löner minskar från 76,2 till 76 procent. När Riksdagens Utredningstjänst knackar in siffrorna i sina modeller.

Då beräkningarna nödvändigtvis bygger på historiska data är detta inte ens att ställa sig frågan vad som händer tio dagar in i framtiden. Det är som att fråga sig vad som hade hänt förra året.

Det innebär att man utgår från att denna lönefördelning kommer att gälla för evigt. Hur vet Liberala kvinnor det? Artikeln i övrigt lägger fram förslag som man anser skulle leda till fler karriärs- och löneutvecklingsmöjligheter för kvinnor. Och vad tror vi händer på tio år sikt?

Det finns tvärtom en del indikationer på att lägre marginalskatter på höga inkomster över tid kommer att gynna kvinnor. Det är inte mitt huvudsakliga argument för att avskaffa värnskatten, men ser vi till dem som idag investerar i sitt eget humankapital – dvs ägnar sig åt högre studier – så är det tjejer.

58 procent av de sökande till högskolan 2013 var kvinnor. Det är förvisso så att de missgynnas av att de inte sällan väljer utbildningar där arbetsmarknaden länge präglats av offentliga monopol. Men även på andra områden väljer kvinnor högre utbildning i allt högre utsträckning. Hälften av ekonomstudenterna är kvinnor, nästan sextio procent av nybörjarna på juristutbildningen är kvinnor.

Möjligen skulle Liberala kvinnor även skänka dessa individer en tanke.

Nu spelar det mindre roll. Värnskatten är en skatt på utbildning, ansträngning och karriärambitioner. Oavsett om man är kvinna eller man. I en växande kunskapsekonomi är det värden och beteenden som behöver uppmuntras, inte beskattas.

Lever man i föreställningen att Patrik Sjöberg kan flyga – därför beräkningar från RUT visar det – så bör man möjligen försöka tänka lite större och längre.

Om jag pressas på frågan, brukar jag själv kalla mig liberal. Efter att ha läst Gulan Avci och Robert Hannah vet jag att jag i alla fall inte är en liberal kvinna.

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.