Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

En kanske inte helt oväntad utrikespolitisk förändring med den nya regeringen är att Sveriges engagemang i FN kommer att uppgraderas.

Sverige vill se ”ett starkt och reformerat FN”, heter det i Regeringsförklaringen och ambitionen är nu att vi ska stiga upp till världspolitikens Olymp: Förenta Nationernas  Säkerhetsråd.

Jag skrev för några dagar sedan om Margot Wallströms reaktion när tanken på Fredrik Reinfeldt som generalsekreterare i FN kom på tal. Det verkade inte vara den bästa idé som utrikesministern fått höra:

”Har han visat sig något aktiv i FN överhuvudtaget? Jag har bara en fråga: vad har han gjort i FN?”

Paradoxalt nog är Fredrik Reinfeldt antagligen den svenske statsminister som haft den största rollen i ett FN-sammanhang. Det berodde inte på att han hyste samma starka engagemang för organisationen som Margot Wallström, utan på att Sverige var ordförande i EU under klimattoppmötet (COP15) i Köpenhamn 2009.

Reinfeldt är också den svenske statsminister som talat allra tydligast om FNs tillkortakommande. Hans frustration och kritik efter COP15 var – som det heter – öppenhjärtlig.

Sverige har suttit i säkerhetsrådet tre gånger tidigare. 1957-58, 1975-1976 samt 1997-1998. Att det samtliga gånger varit under socialdemokratiska regeringar kan möjligen sägas avspegla en prioritering. Men sanningen är nog att det finns ett betydande moment av slump.

Om man bortser från de permanenta medlemmarna, så har bemanningen av FN:s säkerhetsråd ett rätt starkt cykliskt element. Länder från olika geografier och politisk block kvoteras in när det är deras tur. För ett land som Sverige är ett av de starkaste argumenten för att bli vald att det var länge sedan vi satt där senast.

Säkerhetsrådet har 10 icke-permanenta medlemmar. De väljs på tvååriga mandatperioder och enligt följande formula (från svenska FN-förbundets hemsida):

”fem länder från Asien och Afrika, två från Latinamerika, två från gruppen Västeuropa, Kanada, Australien och Nya Zeeland samt ett från Östeuropa.”

Sverige tillhör den grupp som på engelska heter ”Western European and Others Group” (WEOG). Där ingår 28 länder. Utöver de västeuropeiska även Australien, Nya Zeeland, Kanada och Israel.

Om man plockar bort de länder i WEOG som är permanenta medlemmar i säkerhetsrådet (Storbritannien och Frankrike), miniatyrländer utan reell eller formell utrikespolitik som San Marino och Monaco, samt Israel (som ofta kandiderar till säkerhetsrådet, men vars möjligheter att få stöd av erforderliga två tredjedelar av Generalförsamlingens medlemmar får antas ha begränsningar) så återstår drygt tjugo länder.

Att Sverige sitter i säkerhetsrådet ungefär vart tjugonde år är därmed åtminstone inte enbart resultatet av diplomatisk briljans eller vårt unika engagemang. Så det är kanske inte osannolikt att regeringen kommer att lyckas i sin kampanj.

Det innebär naturligtvis inte att medlemmarna i WEOG är jämlika. Stora västeuropeiska länder sitter oftare i säkerhetsrådet än mindre. Andorra har aldrig suttit där 0ch Luxemburg gör just nu sin första period. Medans Italien och Kanada suttit där sex gånger. Och ska man bli vald måste man kandidera och skaffa sig stöd. Men i hög grad är det nog på ovan nämnda tjugoårscykel som den svenska kandidaturen går i mål.

Jag vill med detta inte på något sätt nedvärdera regeringens kampanj. I sak är det givetvis ingen skada om Sverige sitter i säkerhetsrådet. (Även om jag inte kan påminna mig att vi under våra tre tidigare perioder satt något större avtryck. Men jag blir gärna rättad på den punkten).

Den viktiga frågan är hur en stark prioritering av FN påverkar svensk utrikespolitik i övrigt. Sker detta på bekostnad av något annat?

Regeringen hävdar alldeles säkert att så inte är fallet. Löfven och Wallström skulle säga att den förra regeringens påstått bristande engagemang i FN beror på bristande intresse, inte på att man medvetet valt att lägga mer krut på annat. Den här regeringen ser ingen motsättning mellan ett starkt engagemang i FN och EU.

Det kan låta rimligt. Men jag är inte säker på det.

Sett till Sveriges omedelbara säkerhets- och utrikespolitiska utmaningar i närområdet är FN naturligtvis tandlöst, för att inte säga närmast irrelevant. Ryssland äger vetorätt i Säkerhetsrådet och inte ens om vi skulle representeras av den allra skickligaste svenska övertalningstalangen skulle det ändras.

Regeringen och utrikesdepartementet har har dessutom begränsade personella resurser, men framförallt begränsad politisk kapacitet. Vart går den högsta statsledningens utrikesresor? Vilka ämnen tar Stefan Löfven upp när han träffar andra regeringschefer? Vad är vi villiga att ge andra för deras stöd i vår strävan efter två år i rampljuset i New York? Det är här det riskerar att bli en trade off mellan engagemanget i FN och – framförallt – i EU.

Det handlar inte om större intresse för Europa än för Världen, utan om grundläggande utrikes- och säkerhetspolitiska prioriteringar.

Regeringens agerande i EU har hittills varit en blandning av den aningslöse nybörjaren (”30-50-40”) och den arroganta besserwissern. Palestinaerkännandet – som jag skrivit om tidigare – är ett solokörande som riskerar att komma med ett pris. Det är möjligt att det priset är noggrant kalkylerat. Men icke desto mindre.

Dagens Nyheters ledarsida pekade på detta i samband med erkännandet:

”Wallström säger sig hoppas att fler EU-länder ska följa Sverige. Inte ens de nordiska grannarna verkar göra det. Och hon om någon borde ägna EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik en tanke. Det går att hävda att den är ett skämt, men säg det då.”

EUs gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) är en bräcklig planta. Den bygger på att enskilda medlemsstater avstår från sina omedelbara och kortsiktiga agendor, i syfte att försöka forma en gemensam linje. I detta finns en insikt om att EU kan ha ett inflytande som vida överstiger enskilda medlemsländers.

Detta är viktigt på riktigt. Sverige har ett stort intresse av att EUs utrikespolitik inte är ett skämt. Det ligger absolut inte i vårt intresse att vi bidrar till att den blir det.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.