I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

I en större intervju i Sydsvenska Dagbladet i torsdags för Stefan Löfven ett synnerligen upplysande resonemang kring möjligheten att utreda ett svenskt Nato-medlemskap.

Löfven menar att en utredning inte är aktuell, eftersom medlemskap inte är aktuellt. Han menar dessutom att frågan är ”digital”, dvs att man antingen är medlem eller så är man inte medlem.

Där har han rätt. Frågan om medlemskap är digital. Men det är inte heller vad som är relevant här.

Frågan om att hålla dörren öppen och planera för ett medlemskap är nämligen inte digital. Tvärtom finns det en utomordentligt stor bredd av ståndpunkter att inta mellan att förespråka omedelbart medlemskap och att för alltid/överskådlig tid utesluta medlemskap.

Påståendet att Nato-frågan är ”digital” låter möjligen bra. Men säkerhetspolitiskt stämmer det inte för Sverige i det läge vi befinner oss nu.

Löfven slår igen dörren och beskär därmed kraftigt Sveriges säkerhetspolitiska handlingsutrymme. Det är illa i sig. Om intervjun i Sydsvenskan ger en  inblick i de verkliga bakomliggande resonemangen tappar man andan.

Statsministern förklarar varför vi inte ska vara med i Nato:

”För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt.”

Sverige ska alltså – tillsammans med Finland – utgöra en buffert mellan NATO och Ryssland. Vår säkerhet stärks av att vi är en fri ”geografisk yta”.

Detta buffertresonemang har kusliga likheter med en del av de budskap som flödar ut från Moskva (nej, jag är säker på att Löfven inte är mer än aningslös). Ryssland menar som bekant att Natoutvidgningen undergrävt säkerheten i Europa, men också att den strider mot muntliga löften från Bush d.ä, Mitterand och Kohl i samband med Tysklands återförening. Läs exempelvis den ryska Stockholmsambassadörens svar på Pär Nuders öppna brev för någon månad sedan. Buffertfrågan har sina förespråkare.

Man kan ju dessutom stilla undra vilka länder som historiskt haft långsiktig säkerhetspolitisk glädje av att vara ”fria geografiska ytor” i motsvarande säkerhetspolitiska miljöer som vår.

Sverige och Finland? Den som kan sin efterkrigshistoria vet hur och till vilket pris den finska ”fria geografiska ytan” hölls fredad, men också varifrån hjälpen till Sverige hade kommit.

Men Löfvens uttalande är även sällsynt anmärkningsvärt av andra skäl.

Statsministern säger ”Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt.”

Det är ett enastående påstående.

Låt oss för argumentets skull tolka det som att han menar att Ryssland är en militärallians (den tidigare Warszawa-pakten upplöstes som bekant för snart 25 år sedan) och att det inte är bra att Nato har ”direktkontakt” med Ryssland.

Menar Sveriges statsminister då att den buffert vi ska tillhöra bör utsträckas till befintliga Nato-medlemmar som gränsar till Ryssland?

Norge, Estland, Lettland, Litauen och Polen är svenska grannländer som har landgräns med Ryssland. Är det Löfvens uppfattning att dessa länders säkerhetspolitiska läge skulle gynnas av att de inte var Nato-medlemmar? Har han dryftat denna del av Löfvendoktrinen vid sina besök i exempelvis Oslo? (USA har dessutom vattengräns med Ryssland, men möjligen gör Löfvendoktrinen ett undantag där).

Har Löfven diskuterat detta med företrädare för Estland, Lettland och Litauen för att få en bild av om de upplever att deras säkerhet hade varit större om de inte var medlemmar i Nato? Det har han naturligtvis inte gjort, då resonemnaget är befängt.

Min känsla är att det är med detta som med den ”digitala” Natorfrågan. Det är så grumligt att det rimligen inte kan vara resultat av någon analys i ordets egentliga mening. Löfvendoktrinen ser ut att formuleras i stundens ingivelse över en mugg kaffe i en intervju i en kampanjbuss i Skåne, inte genom utredningar, samtal och diskussioner av och med säkerhetspolitiska experter och militärer.

Löfven påstår dessutom att ett medlemskap inte skulle bidra med någon säkerhet för Sverige. Vilket är nästan lika anmärkningsvärt som teorin om att militärallianser bör undvika ”direktkontakt”.

Ska detta påstående tolkas som att Stefan Löfven anser att kärnan i Nato-samarbetet inte är trovädig? Eller vad menar han?

Nato-stadgans artikel V slår som bekant fast att ett angrepp på ett medlemsland ska uppfattas som ett angrepp på hela alliansen. Det är ett utomordentligt kraftfullt åtagande som dessa länder har tagit gentemot varandra. En spridd bild är att de tar det på betydande allvar.

Att Sverige som medlem i Nato inte skulle få ett massivt säkerhetstillskott kan rimligen inte vara statsministerns välgrundade uppfattning. Eller menar han att övriga Nato-länder skulle strunta i sina förpliktelser om Sverige blev angripet? Det kan han rimligen inte göra.

Det går att ha olika syn på svenskt Natomedlemskap. Men när det är så uppenbart att regeringens syn på frågan bygger på helt hemsnickrade föreställningar om försvarsalliansens funktionssätt är det naturligtvis direkt ansvarslöst att inte utreda fråagn.

Löfven måste överge Löfvendoktrinen.

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.

Fler bloggar