Annons
X
Annons
X

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Idag går Jonas Sjöstedt i relativt hårt svaromål mot Segulahs Gabriel Urwitz. Urwitz är riskkapitalist. Sjöstedt är upprörd.

Det är slående att Sjöstedt skriver från förarsätet i den här frågan. Vänsterledaren företräder Demokratin när han tillrättavisar Urwitz och förfasas över ”tonläget”. Man får gissa att känslorna inför detta är kluvna i Samarbetsregeringen.

I sak har Sjöstedt i alla fall en poäng. Det begås misstag både i offentlig och privat verksamhet. Vi får hoppas att det är en insikt han tar med sig i debatten framgent. Han har tidigare som bekant inte varit sen att dra påfallande långtgående generella slutsatser baserat på enskilda händelser i privat verksamhet.

Men det intressanta i artikeln är Sjöstedts syn på vinst och kapital. Inte bara i det att han ju är emot vinst, utan i argumentet att eventuell överskott måste ”återinvesteras”.

Det är en uppfattning som är spridd långt utanför vänsterpartiet. Vinst är OK, men den ska inte få plockas ut ur bolagen. Eller så ska det finnas begränsningsregler. Frågan är principiellt intressant och speglar ett felslut i synen på både vinst och kapital.

Krav på återinvestering bygger på föreställningen att ett företag alltid kommer att behöva mer kapital. Och det tar ingen som helst hänsyn till verksamheters egentliga kapitalbehov. Oavsett hur välkapitaliserad en verksamhet är så ska ägarna inte få röra de pengar som finns eller avkastas i företaget. (Observera att Sjöstedt med flera inte argumenterar för krav på att berörda företag ska ha viss soliditet, utan att vinst inte ska få delas ut oavsett soliditet eller kapitalbehov).

Effekten blir antingen att företagen passivt samlar pengar på hög, överinvesterar i den befintliga verksamheten eller börjar investera i annan verksamhet.

Ur ett hushållnings- och effektivitetsperspektiv är samtliga tre möjligheter olyckliga.

Om pengarna ligger passivt i företagets kassa och inte används/behövs i den egna verksamheten, så innebär det att de inte används produktivt i andra företag eller projekt. Kapital är en ändlig resurs. Låses kapital in och blir passivt så blir samhället fattigare. Annan produktiv verksamhet kan inte finansieras.

Det är också problematiskt att investera mer i verksamheten än vad som behövs. Det kan verka provocerande att hävda det om vård, skola och omsorg. Men även detta är faktiskt ett slöseri. Utöver att det innebär att investeringskraven mellan privat och offentlig verksamhet i så fall skulle styras av andra parametrar än verksamhetskrav.

Sjöstedt skulle möjligen hävda att pengarna då ”går tillbaka” till ”välfärden”. Men det rimliga är naturligtvis att verksamhet drivs på den investeringsnivå som är i linje med uppställda krav. Statsmakterna kan höja kraven, men det är något annat än att rigga systemet för potentiellt ständigt ökande investeringar.

En tredje möjlighet är att pengarna bränner i fickan på företaget och att man börjar investera i verksamhet utanför den egentliga kärnan. Inte heller det är önskvärt. Det finns en betydande risk att företaget köper på sig verksamhet man inte förstår, att fokus på att driva kärnverksamheten splittras etc.  (Här finns paraleller till näringslivet i övrigt. Exempelvis sitter stora amerikanska företag på grund av skatteregler på enorma kassor i Europa. Som de inte kan/vill dela ut i USA, utan istället använder till att köpa bolag som de inte skulle köpt annars).

En regleringsglad politiker som Jonas Sjöstedt kan säkert hitta politiska ”lösningar” även på dessa problem. Man kan tänka sig att tvinga företagen att investera pengar och inte lägga dem på hög. Eller reglera hur de får investera. Eller både och. Vänsterpartisters fantasi för att reglera näringslivet är som bekant – till skillnad från kapital – ingen ändlig resurs.

Effekten av ett krav på att ”återinvestera vinster i verksamheten” blir därför att regleringsbördan inte bara ökar, utan att den driver krav på nya regleringar. Effekten blir att investeringsviljan läggs på ett sluttande plan och att de berörda företagen riskerar att dö en långsam kvävningsdöd.

En annan högst sannolik – och för Sjöstedt antagligen paradoxal – effekt är att kravet på ”återinvestering” – tvärtemot sina intentioner –  driver kortsiktighet.

Sjöstedt är själv inne på det i sin artikel. Ägarna av många av dessa företag gör inte löpande vinstutdelningar, utan ägnar sig åt att utveckla verksamheten för att skapa värden som de sedan kan realisera. En alternativ tolkning är – parentetiskt – att man ägnar sig åt att utveckla verksamheten på ett sätt som i sig skapar värden och att det framförallt är dessa värden man avser att realisera.

Men om ägare inte får plocka ut pengar, måste de söka realisera avkastningen på annat sätt. Dvs genom försäljning.

En långsiktig ägare – eller till och med en som investerar för att äga ”för alltid” – kommer med Sjöstedts krav tvingas överväga en tidigare försäljning. Eftersom hon inte får avkastning på sin investering (låst kapital) genom en kontinuerlig utdelningsström,  utan när hon lämnar investeringen. Sjöstedts motdrag är då sannolikt att ställa formella krav på ”långsiktighet” – en idé som finns långt in i borgerligheten.

En effekt av detta kan alltså bli att ägare som är högst lämpade för att driva en verksamhet, av konstruerade finansiella skäl tvingas lämna den.

Även om det rent lagtekniskt är svårt att se framför sig hur ett sådant krav ska se ut, så kommer naturligtvis det också innebära att de potentiella investerarna blir färre.

För Sjöstedt är nog det ytterligare en oavsiktlig men önskad konsekvens. Krav på återinvestering kommer driva olika suboptimerande beteenden (den kreative kan tänka sig även andra vägar att plocka ut pengar) hos de berörda företagen och ägarna. Vilket kommer få dem att fungera sämre och tappa i konkurrenskraft gentemot de myndighetsstyrda offentliga alternativen. Därmed spelar de en mindre positiv roll och kan tyna bort.

Och då bortser vi här helt från den politiska risk som kringgärdar denna verksamhet och som också kyler ned investeringsintresset. För Sjöstedt är det en drömsits. Han skapar själv den osäkerhet som på en gång driver kravet på ytterligare reglering och investerarna bort från dessa verskamheter.

”Jag vill varna alla presumtiva köpare”, meddelar vänsterledaren med betydande myndighet från sin sjuprocentiga kommandohöjd. Lite som en elefant på grönbete i en porslinsaffär.

Det är därför vinstdebatten måste föras på ett principiellt och tydligt plan. Att förhandla med Jonas Sjöstedt om hur exakt vinstutdelning ska förbjudas och regleras, är lite som för den dödsdömde att förhandla med bödeln om längden på repet.

Vinstfrågan – för ingen tror väl att Jonas Sjöstedts syn på vinst begränsar sig till denna typ av verksamhet? – är en existientiell fråga för det svenska näringslivet. Striden måste tas. Här och nu.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.