Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Det  blir antagligen svårt att undvika att kommentera den så kallade Decemberöverenskommelsen. Och det är rimligen närmast omöjligt att säga något särskilt originellt om den.

Men alla fall:

Lördagens överenskommelse ska väl ses som en sorts slutpunkt – eller i alla fall en halvhalt – för en process som pågått ganska länge och som inte nödvändigtvis plockat fram de ädlaste känslorna hos landets politiker och politiska kommentatorer.

Det är symptomatiskt att Stefan Löfven knappt hade hunnit lämna presskonferensen förrän han valde att återigen försöka ta heder och ära av Allianspartiernas ledare.

Tydligen ska Löfven valt att avisera att han skulle utlysa extraval för att de borgerliga partierna riskerade att försöka bilda regering.

”Jag hade naturligtvis funderat ett bra tag på vad jag skulle göra om Sverigedemokraterna ville fälla budgeten. För mig fanns det ett alternativ. Att informera om att vi skulle utlysa extraval. Jag tror att de borgerliga hade sett fram emot en talmansrunda där de skulle ha fått frågan om de ville bilda regering.”

Det rimliga ur demokratiskt/parlamentariskt hänseende är att statsministern i det läget avgår och låter den sittande riksdagen – som uttryck för folkets vilja i valet i september – försöka bilda en annan regering. Det ville Löfven inte tillåta, eftersom en sådan regering inte skulle falla honom på läppen. Därför den högst extraordinära åtgärden att – vid en tidpunkt där han inte hade rätt att fatta det formella beslutet  – deklarera att han avsåg att avisera ett extra val vid tidigast tänkbara tidpunkt.

I sak är detta naturligtvis inget brott mot Regeringsformen. Men även om jag inte är någon expert på konstitutionell rätt, så skulle jag våga påstå att det inte är självklart i linje med dess anda och avsikt. Och det är definitivt inte ett respektfullt uppträdande inför riksdagen och det färska valresultatet.

Att extravalet undviks är i det hänseendet bra. Men priset är betydande.

Regeringen Löfvens magnifika amatörmässighet har onekligen haft sina poänger i underhållningshänseende, men i grunden är den naturligtvis inte bra. I synnerhet inte i en politisk verklighet där vi inte minst genom EU-medlemskapet faktiskt är beroende av att regeringen vet vad den håller på med.

Om lördagens överenskommelse innebär att Sverige får en fungerande regering återstår att se. Men bidrar den till det så är det positivt.

Det som skiljer Decemberöverenskommelsen från andra överenskommelser är att den inte är sakpolitisk. Den innehåller förvisso tre områden där de sex partierna tänker föra ”samtal”, men dokumentet innehåller inga förpliktelser i sak och huvudinnehållet i överenskommelsen handlar om hur man tänker uppträda i riksdagen. Det gör den ovanlig på ett principiellt plan, men jag tror även att det påverkar dess hållbarhet.

Sverige har naturligtvis även erfarenhet av blocköverskridande överenskommelser i procedurfrågor, men de har – åtminstone om jag minns rätt – varit formella regler för beslutsfattande (budgetlagen, Riksbankens oberoende etc) och inte överenskommelser om att agera på ett visst sätt givet givna regler.

Om jag tolkar överenskommelsen rätt ska det utredas om den kan kodifieras i lag, men huruvida det ens är möjligt överstiger mina juridiska fackkunskaper. Att det skulle vara politiskt lämpligt är högst tveksamt.

De olika partikanslierna har lagt mycket energi på att beskriva sig själva som vinnare på överenskommelsen. Spinndoktorerandet har som vanligt haft många kallade. Entusiasmen på en del håll är värd en del motvillig beundran. Men det är svårt att bli helt övertygad om förträffligheten i detta. Inte minst från en borgerlig horisont.

Är det exempelvis så att Alliansens riksdagsledamöter tänker lägga ner sina röster oavsett vad en rödgrön budget innehåller? Då Vänsterpartiet är den del av ekvationen som gör att Samarbetsregeringen blir den största ”partikonstellationen” är risken överhängande att gårdagens överenskommelse ger den extrema vänstern i svensk politik ett inflytande som helt saknar proportioner till dess storlek. Kommer moderata riksdagsledamöter stillatigande se på när en budget som först framförhandlats med Miljöpartiet och därefter Vänsterpartiet går igenom riksdagen? Oavsett vad budgeten innehåller?

Jonas Sjöstedt låter oss inte göra några illusioner om Vänsterpartiets roll i svensk politik under Samarbetsregeringen. Han är med och förhandlar budget. Och han känner sig vara garanterad ”ett betydande inflytande.”

Hur ska Alliansens riksdagsledamöter förklara sin passivitet inför det? Hur många av dem bad sina väljare om ett mandat om att på mest tänkbara kraftfulla sätt avstå i voteringar som driver landet i socialistisk riktning? Och hur ska det säljas in 2018?

Upprördheten är följaktligen betydande på den borgerliga kanten. Inte minst bland moderata väljare och sympatisörer. Man bör beväpna sig med ett stort antal nypor salt, men läser man kommentarerna på den officiella moderata Facebooksidan är det tydligt att entusiasmen för detta är utomordentligt begränsad.

Situationen för den moderata ledningen är naturligtvis särskilt prekär i det att man ska byta partiledare om bara några dagar. Den avgående partiledaren – som enligt uppgift i media haft ett finger med i detta spel – har förvisso betydande historisk auktoritet i partiet, men är en så kallad lam anka. Och en högt respekterad lam anka förblir en lam anka.

Den tillträdande har å andra sidan ännu inte den formella makten och ska dessutom genom det nålsöga som en extra partistämma innebär. Decemberöverenskommelsen är ingen självklar triumfvagn för en ny moderat partiledare.

Grundtipset är ändå att valberedningens förslag väljs enhälligt på stämman. Men det ska inte uteslutas att en del ombud kommer vilja markera mot överenskommelsen eller ställa ungefär de frågor jag ställer ovan. Vad säger exempelvis de riksdagsledamöter som igår av sin partiledning förbands att kraftfullt trycka på avstå-knappen? Har de ens varit tillfrågade?

En mer cynisk lagd person kan också tvivla på att överenskommelsen – som formellt sträcker sig till valdagen 2022 – håller om det blir ett regeringsskifte 2018. Har borgerliga partiledare någonsin ställt så stor tilltro till det socialdemokratiska partiet?

Kommer exempelvis en ny socialdemokratisk partiledare känna sig bunden av detta? Mot bakgrund av att Socialdemokraterna i opposition sannolikt kommer att gira vänsterut?

Kommer partikongress, LO med flera stillatigande att acceptera att den socialdemokratiska riksdagsgruppen i opposition avstår från att fälla en Alliansbudget? Jag skulle inte satsa mitt livs besparingar på det.

Löfven har tidigare haft en högst avslappnad inställning till både blocköverskridande överenskommelser (Friskolefrågan) och budgetpraxis. Den här gången litar man alltså på att han håller vad han lovar. Också om drygt sju år. Det är inget större fel på optimismen.

Att överenskommelsen inte handlar om sakpolitik, utan om formalia gör den också mer porös och öppen för tolkningar. Man kan jämföra med hur det har varit när Löfven varit ute och slirat i premiepensionsfrågan och fått retirera när media och andra pekat på pensionsöverenskommelsen. Det parlamentariska läget innehåller oändligt många mer rörliga delar och det finns alltid möjlighet att hitta skäl.

Och jag utesluter inte att en socialdemokratisk partiledning efter 2018 körs över (eller låter sig köras över) av en partikongress som tvingar den att bryta överenskommelsen.

Det kommer bli ett jäkla liv från Alliansen om löftesbrott och det politiska läget kommer att infekteras ytterligare. Men även här kommer Alliansen att riskera att dra det kortaste strået. Det blir ett stort politiskt gräl som rör upp massa damm, där väljarna inte ensidigt lägger skulden på de rödgröna och där Alliansens politik stoppas/hämmas.

Jag är ingen expert på riksdagsarbetet och budgetprocessen, men det kan också finnas en risk för att regeringen (även en framtida) lockas att lägga in allt mer beslut i själva budgeten (då ju denna är en från oppositionen fredad zon). Vilken effekt får det? I det korta perspektivet stärker det regeringen ytterligare på bekostnad av parlamentet (och Alliansen). I det längre kommer ett sådant (verkligt eller påstått) agerande kunna användas som ett skäl för att bryta överenskommelsen.

Den viktiga invändningen mot överenskommelsen är dock principiell. Vad gör den med parlamentarismen i Sverige? Och i förlängningen med vår demokratis funktionssätt? Vad händer när oförmågan att hantera ett komplicerat parlamentariskt läge leder till att de politiska partierna – åtminstone delvis – avsvär sig skyldigheten gentemot sina väljare att agera enligt den egna övertygelsen?

En del kritiker hävdar att Decemberöverenskommelsen upphäver parlamentarismen. Det är naturligtvis att gå för långt. Däremot är det ett försök av partierna att stärka regeringsmaktens ställning på bekostnad av Riksdagens. Sex partier kommer överens om att den ekonomiska politiken i praktiken i hög grad ska vara föremål för dekret från regeringen.

Det officiella motivet är att Sverige ska kunna regeras med minoritetsregeringar och att vi sedan enkammarriksdagens införande under långa perioder haft minoritetsregeringar.

Men hänvisningen till historien haltar. Det är riktigt att Sverige historiskt styrts av minoritetsregeringar, men dessa har nästan alltid tolererats av en relativt stabil majoritet i riksdagen.

Regeringen Ullsten 1978-1979 var exempelvis förvisso en enpartiregering som riksdagen accepterat genom att socialdemokraterna lade ned sina röster. Men det var en parlamentariskt starkare regering än den vi har idag.

Men framförallt – vilket Gunnar Hökmark påpekade igår – så har minoritetsregeringar kunnat regera för att de anpassat sig till rådande parlamentariskt läge. Med Decemberöverenskommelsen så bestämmer partierna att denna anpassning inte längre är nödvändig. Minoritetsregeringen vinner inte stöd i parlamentet. Den är garanterad stöd på förhand.

Löfven har inte varit mäktig att säkra ett sådant stöd. Trots betydande tvärsäkerhet när han tillträdde.

Sverige kunde regeras av minoritetsregeringar i fyra decennier och under nuvarande budgetregler i två. Den överenskommelse som nu har slutits har inte behövts tidigare.

Överenskommelsen handlar därmed om det man inte talar om: Sverigedemokraterna. Om hur deras politiska inflytande ska kunna begränsas även om de samlar en femtedel av rösterna eller mer.

De politiska riskerna med ett sådant beteende är uppenbara. Det ska inte uteslutas att många upplever överenskommelsen som ett orättvist sätt att manipulera spelreglerna. I det korta perspektivet är det nog ingen vild gissning att Sverigedemokraterna kommer att gynnas i opinionen. Hur de lyckas förvalta en sådan framgång är en annan sak.

Den långsiktiga oron är mer principiell. Den stora förloraren med gårdagens överenskommelse riskerar att bli den svenska parlamentarismen. Riksdagen brukar något elakt kallas för ett transportkompani. Med lördagens överenskommelse kan det närmast komma att framstå som en komplimang.

Min gissning är att vi inte har sett slutet på detta. Och att det eventuella lugn som nu infinner sig kan bli relativt kortvarigt.

 

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.