Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

I en debattartikel publicerad här i Svenska Dagbladet och tidigare i Helsingin Saiomat argumenterar de två före detta svenska respektive finländska ambassadörerna Mats Bergquist och René Nyberg mot att Sverige och Finland söker medlemskap i Nato.

Artikeln innehåller flera olika argument för detta. En del inte är helt enkla att förstå.

Ambassadörerna gör bland annat följande referens till kalla kriget:

Om Sverige och Finland blev Nato-medlemmar ”skulle en mycket lång gräns kunna gå mellan Nato och Ryssland i Norden och Östersjön förvandlas till ett Nato-innanhav. Detta var något både vi och stormakterna under det kalla kriget ville undvika.”

Det huvudsaliga skälet för att så inte var fallet var naturligtvis att Warszawa-pakten behärskade Östersjökusten från Mecklenburg till Finska viken. Vilket i sin tur berodde på att berörda länder inte var fria att fatta sina egna säkerhetspolitisk beslut. Östersjön hade aldrig kunnat bli ett Nato-innanhav under kalla kriget.

Författarna fortsätter:

”Samtidigt bör noteras att Finlands och Sveriges strategiska läge förbättrats i och med att Warszawapakten upplösts och den motsatta kusten i Finska Viken och Östersjön utgörs av fria stater.”

Detta är inte helt säkert. Situationen har förändrats, men den innehåller nya dimensioner. För en lekman är det exempelvis svårt att se annat än att de baltiska staterna rent militärt är sårbara.

I ett kallt krig-scenario fanns ingen flank som var tillnärmelsevis lika utsatt. Den utländska militära trafiken över eller på svenskt territorium i ett värsta scenario i Baltikum riskerar att bli betydande.

Artikeln innehåller dessutom ett resonemang om riskerna med att förrätta folkomröstningar i Natofrågan i allmänhet och synkroniserat i två länder i synnerhet. Ska man göra det måste man räkna med att vinna, konstaterar ambassadörerna. Det ligger möjligen något i att ett nej skulle kunna tolkas som att vi avhänder oss en viktig säkerhetspolitisk option.

Å andra sidan bygger det resonemanget på att man idag har en option att i ett sorts säkerhetspolitiskt nödläge ansöka om Nato-medlemskap. Utan folkomröstning, får man anta. För de risker ambassadörerna pekar på finns ju kvar även vid en folkomröstning längre fram. Enda skillnaden är att en sådan då rimligen hålls under än mer pressade förutsättningar.

Det skulle ju dessutom vara möjligt att ”nödsöka” om medlemskap även vid ett nej i en rådgivande folkomröstning.

Jag har tidigare – med den efterklokes tillgång till historien – argumenterat för att vårt stora misstag ligger i hur vi utnyttjade det säkerhetspolitiska fönster som stod öppet från början av 1990-talet och ett tiotal år framåt. I slutet av 1990-talet hade vi (och Finland) kunnat gå med i Nato utan dramatik.

Det hade möjligen varit svårt att uppbåda folkligt och politiskt stöd för ett medlemskap, men poängen är att denna typ av beslut mår bäst av att fattas i oträngt mål.

Dessutom går det att argumentera för att det ur ett demokratiskt och försvars-/säkerhetspolitiskt perspektiv finns poänger också med ett nej. Det skulle tydliggöra behovet av utarbetandet av en klar försvars- och säkerhetspolitisk strategi utanför Nato.

Natos officiella krav på sina medlemmar är att de investerar två procent av BNP i försvaret. Det skulle innebära en nivåhöjning för Sverige på 30 miljarder. Det är inte priset för medlemskapet (mycket få Nato-länder når så långt), men i en allt stökigare omvärld är det kanske priset för ett trovärdigt utanförskap.

Om man bortser från dessa argument är ambassadörernas huvudlinje att ett Natomedlemskap skulle innebära ett brott med en tvåhundraårig framgångsrik säkerhetspolitisk strategi. Och att det riskerar att ”i onödan utmana Ryssland”.

Man behöver inte vara historiker för att se att denna svenska tvåhundraåriga linje över tid innehåller en högst flexibel inställning till militära och politiska samarbeten – öppna och hemliga. Det finns ingen anledning att sätta sig till doms över det. Men så är det.

Det går att hävda att alliansfriheten är kärnan i denna ”grand strategy”. Men även det är en sanning med modifikation, i alla fall om man ser vidare än den officiella politiken.

Under kalla kriget var det inofficiella samarbetet djupt och omfattande. Och den officiella politiken backades upp med en ansenlig egen försvarskapacitet.

Idag är det öppet och formellt djupare (”host nation support”-avtalet är långtgående), men reellt mer ensidigt svenskt. Och vi har en betydligt svagare egen militär förmåga.

Författarna har rätt i att kärnan i Nato är artikel fem. Så länge vi står utanför den bygger vår säkerhetspolitiska kalkyl på att vi varit tillräckligt engagerade i andra samarbeten för att vara föremål för militärt stöd i händelse av att vi är hotade.

Den stora fråga få verkar ställa sig i den här högst inåtblickande debatten är därför: Hur ser Nato och dess stora medlemsländer på svensk försvars- och säkerhetspolitik? Är vi värda att försvara, även om vi inte är medlemmar? Om det reella svaret är ”kanske” borde det rimligen vara ett betydande så kallat ingångsvärde i debatten.

Det finns en risk att svensk Natodebatt förs utifrån fel utgångspunkter. Nato är ingen försvarsbudgetregulator. Utan ett säkerhetspolitiskt val. Hur säkrar vi på bästa sätt vårt försvar? Hur får vi utväxling på de investeringar vi själva gör?

Men Nato är – och där har ambassadörerna rätt – också ett bredare politiskt ställningstagande. Ett ställningstagande för att Sverige hör hemma i kretsen av västerländska demokratier och att vi är villiga att försvara oss tillsammans med dessa.

Det är inte det viktigaste argumentet för medlemskap. Men det är ett gott skäl och en naturlig fortsättning på den utveckling vi gått igenom de senaste tjugofem åren.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.