Öde i den trånga mitten

Extravalets valrörelse får väl sägas ha börjat. Även om det formellt faktiskt ännu inte utlysts.

Mycket tyder på att detta kan komma att bli den hårdaste (kanske smutsigaste) valrörelsen i modern svensk politisk historia. Det finns en stor bitterhet i den partipolitiska debatten, främst – men inte bara – på den socialdemokratiska sidan. Jag tror att denna bitterhet kan ta lång tid att komma över och att det kommer att sägas saker i denna valrörelse som ökar den ytterligare.

Situationen är i delar mycket märklig. De politiska skillnaderna mellan socialdemokraterna och de borgerliga partierna är rimligen mindre än på mycket länge. Inte minst mellan moderaterna och socialdemokraterna.

Men samtidigt som det är trängre än någonsin i den sakpolitiska mitten är det helt öde i den partipolitiska mitten.

Till del beror det på en sällsynt uppjagad retorik på båda sidor.

Stefan Löfven talar sig varm för samarbete, men fortsätter samtidigt att beskriva Allianspartierna som en närmast outsinlig källa till mänskligt och konstitutionellt elände.

I en debattartikel i DN i lördags redogjorde statsministerns för oppositionens utstuderade uselhet. SD är ett ”nyfascistiskt” parti (en beteckning som han i söndagens Agenda hade betydande svårigheter att leda i bevis – bland annat med den idéhistoriskt innovativa observationen att fascister accepterar demokratins spelregler) och Alliansens omdömeslöshet verkar närmast trotsa all beskrivning:

”Men det [att utlysa extra val] var det enda rakryggade att göra i ett läge där de borgerliga partierna agerar så ansvarslöst att det saknar motstycke i Sveriges moderna politiska historia.”

Att denna salva levereras under rubriken ”Mer samarbete och mindre blockpolitik är nödvändigt” får ändå sägas bekräfta att den ironiska humorn är långt ifrån död.

Det är inte helt självklart varför Stefan Löfven vill samarbeta med dessa depraverade människor. Och även om man kanske kan begära att de  borgerliga partiledarna ska ställa sig över sådant, kan man ifrågasätta psykologin i att inleda uppvaktningen med en deklaration om den önskade partnerns bottenlösa uselhet.

På den borgerliga sidan är bitterheten möjligen något mindre, samtidigt som tonläget närmar sig det retsamma. När Annie Lööf inte bara kräver att Stefan Löfven ska ”be om ursäkt” för hur Socialdemokraterna röstade om budgeten 2013, utan dessutom väljer att talao m det i media, ger det ett omoget och grälsjukt intryck.

De politiker som orkar höja sig en aning över detta ”käbbel” kommer nog att tjäna på det.

Men till en del beror utvecklingen också på Löfvens val av politisk linje. Det är möjligt att han ville annorlunda och det är möjligt att han inte haft några egentliga val, men det är slående hur långt till vänster regeringen Löfven valt att förankra sin politik. Socialdemokraterna må befinna sig i mitten, s-v-mp-samarbetet befinner sig till vänster.

Uppgörelsen om vinster i välfärden är kanske det tydligaste exemplet.

Här borde rimligen möjligheterna att hålla emot varit större. Friskoleöverenskommelsen, viljan att hålla dörren öppen mot mitten och det faktum att Sjöstedt inte har någon annanstans att ta vägen borde ha placerat politiken betydligt längre mot mitten.

Istället lät Löfven Sjöstedts revolutionära glöd hålla i taktpinnen. Man kan fråga sig varför. Var Löfven orolig för att Sjöstedt skulle ställa sig utanför och attackera Socialdemokraterna från vänster? Om Löfvens avsikt var att röra sig mot mitten vore det rimligen snarast en fördel.

Det är uppenbart att de socialdemokratiska partistrategerna upptäckt att det inte bara är listigt att gå till val i armkrok med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Att Löfven på presskonferensen i onsdags lämnade över till Fridolin för att beskriva valrörelseagendan var ett misstag.

I Agenda igår hävdade Löfven exempelvis istället att budgeten var åtminstone delvis ”överspelad”

En opinionsundersökning publicerad i DN visade att två procent av befolkningen tycker att den nuvarande regeringen är bäst för Sverige. Miljöpartiet är ett problem för socialdemokraternas möjlighet att driva valrörelse.

Miljöpartiet väljer däremot att lyfta fram budgeten som i det närmaste ett gemensamt valmanifest. Fridolin hävdade i Agenda att han blivit uppringd av många rektorer som berättar hur besvikna de är över att budgeten inte gått igenom. Ingen politiker blir för övrigt så frekvent kontaktad av människor som bekräftar att han har rätt.

Löfvens manöverutrymme är kraftgt begränsat. Hur han än rör sig slår han i huvudet.

Å ena sida försvagar budgeten Alliansens argument att Löfven inte är ”förberedd”. Även om de korta veckor som Löfven regerat landet kanske inte rosat marknaden med den skapande statskonstens alla finesser, så är s-mp-samarbetet mindre av ett svart hål än vad det var före valet i september.

Å andra sidan är det en budget (och en bredare politik) som innehåller många delar som socialdemokraterna (för att inte tala om väljarna) inte tycker om. Löfven vill inte gå till val på frysningen av Förbifarten eller risken att Bromma ska läggas.

Å tredje sidan måste han rimligen förhålla sig till sin regeringspartner och den politik man är överens om.

Hur Statsministern ska skapa sig mer manöverutrymme är den kanske viktigaste frågan när vi går in i valrörelsen. Gör han inte det blir han ledare och symbol för en regering som två procent av befolkningen är förtjusta i.

Ska Löfven få till en game changer måste han erbjuda Alliansen något som är på allvar. Den utsträckta handen måste fyllas med något.

Ville Löfven på allvar uppvakta Alliansen skulle han erbjuda dem exempelvis sänkta arbetsgivaravgifter för unga.

Men även det är problematiskt. För å fjärde sidan är budgetutrymmet obefintligt.

Kraven på Stefan Löfven som politisk taktiker kunde inte vara större.

 

Uppdatering: Jag påminns om att miljöpartiet faktiskt fick igenom bibehållenn restaurangmomssänkning. Så jag har ändrat det i texten ovan. Fel av mig.