Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

I söndags skrev jag om Margot Wallströms reaktion på den nya moderata partiledningens krav på en utredning om ett svenskt medlemskap i Nato.

Utrikesministern meddelade – enligt Svenska Dagbladet – att:

”En Natoutredning skulle skicka en stark signal till omvärlden, och skapa osäkerhet om att Sverige tänker hålla fast vid sin alliansfrihet.”

Jag skrev då om varför detta är dålig utrikes- och säkerhetspolitik. Inte bara i sak, utan också för att Wallström beskär sin egen handlingsfrihet när hon beskriver en utredning som osäkerhetsskapande.

Att beskriva egna – fullt realistiska – handlingsalterativ som destabiliserande är dessutom att förse motståndaren (och nu menar jag inte den inrikespolitiska motståndaren) med finfina argument.

Men kan riktigt se hur positionen formulerar sig själv: ”Som den svenska utrikesministern så klokt konstaterat vore en sådan utredning om medlemskap osäkerhetsskapande i Sveriges närområde.”

Men det stannar inte där. Dessa och andra uttalanden kring en svensk Nato-utrednings destabiliserande inverkan påverkar naturligtvis också andra länder.

Vad skulle utrikesministern säga om en finsk Nato-utredning? Skulle den till skillnad från en svensk inte vara ”en stark signal till omvärlden” som skapar ”osäkerhet”.

Det vore utomordentligt spännande att höra Margot Wallström utreda skillnaden mellan en sådan finsk utredning och en svensk.

Vi har dessutom ännu inte fått svar på frågan vara denna osäkerhet skulle kunna tänkas uppstå. I Norge? I Polen? I Finland? I Litauen? Någon pigg journalist skulle kanske undersöka den frågan. Var är man rädd för svenskt Nato-medlemskap? Var är man rädd för att frågan ens utreds?

Knappt hade tangentbordet svalnat förrän Margot Wallström verkade ge ett annat besked. Denna gång i Expressen. Nu ”öppnade” Wallström ”sensationellt” (Expressens tolkning, nota bene) för en svensk Nato-utredning: ”Allting måste man ju kunna diskutera.”, meddelade Wallström nu.

Nu verkar hon nog egentligen inte tycka det. Och tillför dessutom ett nytt argument. Det saknas tydligen kapacitet att diskutera frågan. ”Vi borde väl prata om hur man bekämpar terrorism istället. Det är väl det som vi borde ägna oss åt? Eller hur tar vi itu med klimatfrågan. Eller situationen i vårt närområde.”

Menar utrikesministern allvar? Är Nato-frågan inte möjlig att diskutera på grund av klimatfrågan? Hur ser den kopplingen exakt ut?

Till detta kan läggas ett uttalande av den socialdemokratiska försvarspolitikern Åsa Lindestam i utredingsfrågan i tisdagens Aktuellt.

”Jag tycker att det är en konstig fråga. Att utreda ett medlemskap. Vad för nytt skulle det tillföra?”

Utredningens skulle naturligtvis tillföra ny kunskap om förutsättningarna för medlemskap och dess konsekvenser. Det är poängen med en utredning. Det kan vara mycket, men någon ”konstig fråga” är det inte.

Den av Expressen tolkade wallströmska öppningen överlevde dock inte särskilt länge. Igår debatterade Stefan Löfven Nato i riksdagen och med Anna Kinberg Batra i Aktuellt. Då var en utredning av medlemskap utesluten. Igen.

Det går att göra sig lustig över denna prunkande bukett av socialdemokratiska besked och argument i frågan. Men det är argumenten i sig som är verkligt anmärkningsvärda.

Nu är en utredning av Sveriges säkerhetspolitiska optioner – inklusive medlemskap i Nato – återigen ett hot mot stabiliteten i vår omvärld.

Löfven avvisar Nato-medlemskap med argumentet att säkerheten i vårt närområde inte ökar om vi går med ”i den ena eller andra alliansen.”

Vilka andra allianser som står till buds är inte helt glasklart. Men det som oroar är att statsministern ansluter sig till Wallströms föreställning om att en utredning skapar osäkerhet. Även Löfven beskär därmed regeringens handlingsutrymme.

Stefan Löfven hävdar också att argumentet för medlemskap i Nato från vissa håll är försvarsekonomiskt. Detta argument framförde han även i partiledaredebatten:

”Förled inte svenska folket att tro att bara vi går med i Nato kommer alla problem att lösas. Så är det inte.”

Man ska inte utesluta att detta argument förekommer. Jag kan dock inte påminna mig att jag har sett någon ledande svensk politiker eller försvarsdebattör hävda att vi ska gå med i Nato av budgetskäl. Eller att ”bara vi går med i Nato kommer alla problem att lösas.” (en formulering han använde mot Anna Kinberg Batra.)

Löfven bemöter helt enkelt ett fabricerat argument. Man kan ofta uppleva att det blir enklare att debattera då, men fortsätter han att brottas med denna halmgubbe kommer han att få hösnuva.

Är vi fullvärdiga medlemmar och omfattas av artikel fem i Nato-stadgan är vi onekligen anslutna till en utomordentligt stark militär kapacitet. Ett angrepp på Sverige blir då som ett angrepp på hela alliansen. Så är det inte idag.

Men Nato-medlemskap är inte en budgetfråga. Stefan Löfven vet att hans seriösa motståndare inte framför det argumentet och han kommer rimligen sluta att använda det.

Få av Natos medlemmar lever upp till målsättningen om att investerar 2 procent av BNP i det egna försvaret.

För svenskt vidkommande skulle 2 procent innebära en ökning av försvarsanslagen innebära en nivåökning med cirka trettio miljarder.

Det är inte notan för ett svenskt medlemskap i Nato. Men det kan mycket väl vara en hygglig uppskattning av notan för en trovärdig säkerhetspolitik om vi står utanför. Under alla omständigheter kommer Sverige behöva öka sina försvarsinvesteringar. Om detta verkar det växa fram en hygglig politisk enighet.

Avslutningsvis har Sverigedemokraterna i Nato-frågan – med sedvanligt väderkorn – hittat en ny möjlighet att skämma ut sig.

I partiledaredebatten igår menade Jimmie Åkessons vikarie, Mattias Karlsson, att:

”Om jag skulle delta i att skicka svenska män och kvinnor att dö för andra länders energiintressen eller andra intressen i andra delar av världen skulle jag ha väldigt svårt att kunna sova gott om nätterna.”

Sverigedemokraternas bild av Nato är alltså att det är en organisation som ägnar sig åt att föra krig för ”länders energiintressen”.

En nylig opinionsmätning från undersökningsföretaget Ipsos visar att Sverigedemokraternas egna väljare – vilket kan vara viktigt i ett parti som brukar framhålla vikten av att lyssna till vad ”folk” tycker – det näst mest Nato-vänliga i riksdagen. Hur de sover om nätterna undandrar sig min spekulationsförmåga, men de verkar inte informerade om att ett medlemskap i Nato skulle innebära att vi offrar våra unga på det amerikanska oljealtaret.

Det är också lite märkligt ur ren taktisk synvinkel. Om det nu finns en öppning för att bredda partiet – i synnerhet mot i försvarsfrågan missnöjda borgerliga (moderata) väljare – har Mattias Karlsson visat att han tycker att en fråga räcker alldeles utmärkt för Sverigedemokrarerna.

Anna Kinberg Batra har varit moderat partiledare i knappt fem dygn. Hon har redan öppnat upp den sarkofag i vilken Nato-debatten under decennier befunnit sig.

Det är bra.

Frågan om Nato – även förutsättningarna för medlemskap – kommer rimligen på ett eller annat sätt att vara del av de diskussioner regering och opposition nu kommer att föra. Socialdemokraterna behöver bara en så kallad landningsbana, där deras yviga viftande i frågan kan tillåtas lugna ner sig.

Det är också bra för att debatten tvingar Socialdemokraterna att tänka igenom sina argument.

25 år efter kalla krigets slut är diskussionen för första gången på allvar. Tack för det, Anna Kinberg Batra!

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.