I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Stefan Löfvens premiär i EU-nämnden är redan en klassiker. Efter en eskalerande förvirring går han på pumpen och tvingas åka till Bryssel med Alliansens förslag. Nederlag och nesa.

Går att beskåda här.

De sista 25 minutrarna på sammanträdet är inte utan sina poänger ur underhållningssynpunkt. Alla är förvirrade. Inklusive nämndens ordförande. Till slut skrider Jonas Sjöstedt ridderligt in och räddar Löfven ur en tilltagande järnvägskrasch. Mötet ajourneras. Statsministern kommer tillbaka, lägger sitt förslag och blir nedröstad. Han har i alla fall inte tappat hela ansiktet.

Det har skrivits en del om vilka slutsatser Löfven själv ska dra av detta. Att det är ett misstag att EU-frågorna inte styrs tydligt från Statsrådsberedningen är en av de viktigare, men inte den enda. Inte minst blev det en dråplig påminnelse om den parlamentariska realitet denna regering lever i.

En mer allmän observation rör den berömda förhandlingserfarenheten. I det perspektivet är övningen kanske än mer avslöjande. Detta ska vara Löfvens absolut starkaste gren.

Enkelt uttryckt går statsministern till nämnden och ber om ett mandat för att driva en fråga och ha en ”fall back”. Dvs han säger att han kommer driva en linje, men vill kunna gå med på en annan. Så funkar ju förhandlingar. Delegationer ger mandat. Förhandlare gör sitt bästa.

Skillnaden är att detta sker inför rullande tv-kameror. Och att EU-nämnden bara kan ge ett mandat (vilket väl oftast är ordingen även i andra sammanhang. Man sätter golvet.)

Det är ”fall back” som är mandatet. I det här fallet en ”fall back” som hans koalitionspartner absolut inte kan tänka sig. (Hur (s) och (mp) internt samordnat sig inför detta kan man bara gissa sig till.)

En mer elakt lagd person skulle kanske hävda att om detta var Löfvens förhandlingsteknik som fackordförande så får svenska metallarbetare vara glada att de har betalt alls.

Den generösa tolkningen är att ingen har berättat för Löfven hur EU-nämnden fungerar. Vilket inte blir mindre märkligt mot bakgrund av att han flankerades av statssekreterare Hans Dahlgren, som väl varit med vid internationella förhandlingar sedan Westfaliska freden.

Den socialdemokratiska gruppledaren i nämnden försöker med en fascinerande kombination av stigande desperation och subtilitet ge Löfven en lektion i hur EU-nämnden fungerar. Hon ser trött ut.

Man kan också tänka sig att Löfven vill vara konstruktiv på toppmötet. Vilket givetvis är bra. Man kan, som Löfven säger själv, inte bara skicka ”en lapp” med vad man tycker.

Bekymret är att det inte är så det fungerar. Man har en lapp och om den inte passar under toppmötet får man fråga nämnden om en ny. Vad Löfven ville göra var att få en lapp, men i förhandlingen säga att han har en annan. Vilket inte fungerar då ju alla runt förhandlingsbordet – om deras Stockholmsambassader gjort jobbet – vet vilken lapp Löfven har.

Jag tror Löfven kommer få häng på regerandet. Att regeringar med helt nya laguppställningar börjar vingligt är inte helt märkligt. Det är som att cykla. Det gäller att få upp farten.

Däremot blev det ingen smekmånad. Och rookie-misstagen får inte bli för många.

Jag tror dessutom att vi – inte minst han själv – håller på att lära oss att avtalsförhandlingar och politiska förhandlingar är mycket olika saker.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.

Fler bloggar