Regeringskris für alle

Som politisk bloggare förväntas man väl ha synpunkter på det som händer just nu.

Jag har för egen del varit helt fascinerad över den tvärsäkerhet med vilken olika personer – publikt och privat – meddelat vad som kommer att hända. Ibland på till synes ganska robusta insikter, ofta på ett närmast kremlologiskt tolkande av hopprafsade skärvor av information.

Jag vet därför heller inte vad som kommer hända nu. Om det blir nyval eller om Löfven ens avgår. Skulle jag gissa – en kväll som denna är vi ju alla statsvetare – tror jag ändå att Löfven avgår. Och att han återuppstår i någon form. Vi får den kortaste ministären i svensk historia, men vi får också en Löfven II.

Men detta kan jag mycket väl få äta upp. På sikt är det dock, i min enkla mening, inte överdrivet intressant.

På längre sikt är kanske några reflektioner ändå värda att göra:

1. Sverigedemokraterna väljer att stärka sin redan hårda enfrågeprofil. Dessutom ställer man ultimatum i migrations-/flyktingfrågan på ett sätt som gör det svårt för andra partier att närma sig dem, men som också binder dem själva hårt vid masten. Jag lägger inte någon värdering i det, men SD väljer att stärka sin egen extraordinära position i svensk politik.

Om detta beslut är fattat medvetet och med öppna ögon eller om det är konsekvens av ett inre tryck, det vet jag inte.

2. Vänsterpartiet verkar inte vara bjudna på kvällens möte med Löfven. Vad tycker Sjöstedt om det? I praktiken är han därmed ett redan intecknat röstboskap eller så offras han om Löfven – mot förmodan – lyckas få med sig några allianspartier på tåget. Och lyckas han med det kommer rimligen uppgörelsen med Sjöstedt om ”Vinst i välfärden” vara det första som rivs upp.

Jag skrev för några dagar sedan om hur Vänsterpartiet har utvecklats mot att bli ett enfrågeparti. Sjöstedt satsade allt på Vinst i välfärds-frågan och gjorde ett mediokert valresultat. I överenskommelsen har han dock fått stor utväxling på detta ensidiga fokus.

Ska Löfven samarbeta åt höger kommer denna överenskommelse ryka först. Det kommer kosta mycket i relationen mellan Löfven och Sjöstedt, men det kommer också ställa Sjöstedt inför ett dilemma.

Han blir förvisso ensam om att driva den fråga som han själv tror är vägen till hans partis stora framgångar. Men han kan inte längre peka på konkreta resultat och han är rimligen medveten om att frågan inte är så viktig för väljarna som han trodde.

Paradoxalt nog skulle detta alltså kunna skruva fast Sjöstedt ytterligare några varv i en enfrågeposition med högst oklar opinionsmässig prognos.

3. Sammanhållningen i Alliansen stärks och kan möjligen också i mer formella sammanhang hålla samman längre än vad som tidigare var troligt.

4. Hur detta påverkar Socialdemokraterna är kanske den svåraste frågan. Å ena sidan är det ett nederlag för regeringen, men det uppfattas nog inte entydigt som självförvållat. Löfven skulle dessutom kunna komma tillbaka utan Miljöpartiet. Vilket skulle göra själva regerandet enklare, men ställa större krav på parlamentariskt manövrerande.

I det längre perspektivet är socialdemokraterna i behov av en realistisk parlamentarisk strategi. Det saknar man idag. Mycket beroende – i alla fall från mitt perspektiv som utomstående – på att partiets aktivister inte på allvar orkar dra politiken mot mitten.

Allt detta är spekulationer. Men den som säger sig veta något säkert i denna tilltagande perfekta storm har nog en mycket avslappnad relation till sanningen och en allt annat än avslappnad relation till den egna analytiska förmågan.