Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

I valrörelsens slutskede jämförde Margot Wallström Alliansregeringen med ett väpnat rån.

Det är naturligtvis inte ovanligt att politiker uttrycker sig drastiskt eller till och med olämpligt i valrörelser. Vi ska nog ha åtminstone något överseende med det. Och Margot Wallström skulle kanske inte hävda att detta var hennes mest finkalibrerade bedömning av den tidigare regeringen.

Men när hon fick frågan efteråt var det ändå något som Alliansregeringen ”rånat” medborgarna på:

”Jag menar att de har rånat oss på den här idén om att vi faktiskt också är ett samhälle, att det är en gemenskap, att vi är ett land som behöver hålla ihop. Vi är inte bara individer som är intresserade av lite mer i plånboken, utan vi är också intresserade av hur vi utvecklas som land.”

Utöver att Alliansen ägnat sig åt den något oortodoxa metoden att råna människor genom att ge dem mer pengar i plånboken, ska Alliansen alltså tagit ifrån oss ”idén att vi är ”ett samhälle”. Reinfeldt ska ha ägnat sig åt någon sorts regerandets sociopati. Om man får tro Wallström.

De hårda orden ska ses mot en intervju i Expressen idag där hon ”vädjar” till Centern och Folkpartiet. En möjlig tolkning skulle kunna vara en önskan att få vara med i Lööfs och Björklunds rövarband, en mer näraliggande är nog att Wallström inser att hennes parti sitter i en rävsax. Med sin kombination av kompromisslös retorik, vänsterpolitik och svaga parlamentariska ställning har ledande socialdemokrater börjat inse att skutan går rakt upp på grund om inget görs.

Socialdemokraterna sitter i en regering som två procent av befolkningen är entusiastiska inför och tvingas gå till val på en politik som i många avseenden ligger långt ifrån den politiska mitten. Tillsammans med ett parti som många väljare uppfattar som världsfrånvänt och med stöd från ett annat vars politiska program är att avskaffa marknadsekonomin.

Bilden från presskonferensen där Löfven aviserade att han skulle avisera extra val sitter på mångas näthinna. Efter att statsministern på känt manér tagit heder och ära av Allianspartierna för att dessa haft den exempellösa fräckheten att fullfölja löftet till sina väljare och rösta på sin egen budget, så lämnade han över till Gustav Fridolin för att språkröret skulle berätta ”vad valet faktiskt handlar om”. Man har svårt att tänka sig Tage Erlander eller Göran Persson outsourca Socialdemokraternas politiska program på det sättet.

Löfven får det inte lätt. Flera av hans företrädare försöker styra från baksätet, med hjälp av råd med liten eller obefintlig operativ relevans.

Göran Persson tycker att det är fel att gå till val med Miljöpartiet. Han ser naturligtvis vad alla andra ser. Men vilket val hade Löfven? En socialdemokratisk enpartiregering? Ja det hade sannolikt varit bättre, men hade det gått. Lövfen representerar ett trettioprocentsparti. När Persson styrde i samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade han 35-40 procent (45 procent 1995-1998). Det är en annan tid och en annan värld.

Mona Sahlin har inte – åtminstone vad jag har sett – kommenterat de uppenbara problem som regeringssamarbetet med Miljöpartiet innebär. Vilket är lite intressant då hon ju inte bara såg det som nödvändigt, utan till och med önskvärt. Var det detta hon hade räknat med? Jag såg Sahlin i en panel på ett seminarium för några veckor sedan, där hon plågade det egna partiets Bostadspolitiske talesperson med frågor om vad man ville uppnå med ”frysningen” av Förbifart Stockholm. Artighet förbjöd väl arrangörer och inblandade att fråga henne om det inte var just detta hon ville?

Ingvar Carlsson har så länge jag kan minnas deklarerat att två saker är döda: nyliberalismen och blockpolitiken. Det gör han fortfarande. Denna gång är blockpolitiken särskilt död. Av det enkla skälet att han sedan Erlanders dagar vet att Socialdemokraternas maktinnehav kan säkras och Moderaterna/Högerpartiet kan isoleras om det går att bända loss ett eller flera ”mittenpartier” från det borgerliga blocket.

Men tiderna ser radikalt annorlunda ut idag jämfört med på 1950-talet eller för bara femton år sedan.

Den viktiga förändringen är att Socialdemokraterna är ett trettioprocentparti. Redan målsättningen om att bli 35 procent i årets val var ett erkännande om att varje socialdemokratiskt ledd regering sannolikt skulle bli parlamentariskt svag.

Dels är Centern och Folkpartiet andra partier idag än tidigare. De är mindre, vilket (som Bengt Westerberg påpekat) gör risken med samarbete större för dem. Men de är framförallt politiskt förändrade.

Det finns en historia från 1976 års val som illustrerar detta. Då stod de tre borgerliga partierna så långt ifrån varandra att det sågs som en stor framgång och resultatet av betydande ansträngningar att man i valrörelsens slutskede lyckades arrangera ett gemensamt foto på de tre partiledarna. Jag är inte säker, men det kan vara denna bild som var resultatet. Idag går Folkpartiet till val på gemensamma valmanifest med Moderaterna. Det hade inte Per Ahlmark gjort. För att uttrycka sig mycket försiktigt.

Men man behöver inte gå tillbaka till sjuttiotalet för att se förändringen. 1995-1998 samarbetade Centern med Socialdemokraterna om den ekonomiska politiken. Och så sent som 1998 gick Centerpartiet till val under ledning av Linje 3-generalen Lennart Daléus och med sloganen ”Mittens rike”.

Resultatet var entydigt. Socialdemokraterna regerade ostört vidare. Med ny partiledning i Centern och med Allians för Sverige ändrades detta i grunden.

Det är egentligen inte mitt bekymmer, men Socialdemokraterna har nått en punkt där gapet mellan självbild och verklighet har blivit så stort att något håller på att gå sönder (för att använda en annan grotesk vänstermetafor för Sverige under de senaste åtta åren).

Det är som för alla andra organisationer eller som för oss som människor. Man kan bara ljuga för sig själv till en viss punkt, därefter genomskådas självbedrägeriet. Att vara ett trettioprocentsparti som uppträder som om man är ett fyrtiofemprocentsparti är ungefär lika hållbart som en normalinkomsttagare som uppträder som han har miljoninkomster. Till slut tar det stopp.

Sahlin försökte när hon avgick. Hon bemöttes med iskyla och det spektakulära beslutet att välja Håkan Juholt (på en högtravande nostalgisk vänsterretorik). Resten är historia. Den historia vi befinner oss mitt uppe i just nu. Och som kommer fortsätta att plåga Stefan Löfven.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.