Gamla politiker har aldrig varit så unga

 

Jag vill inte underskatta mina läsare, men jag vågar ändå säga att jag inte tror att alla vet vem John Dingell är.

Dingell är en amerikansk kongressledamot. Från Michigan. Jag ska erkänna att jag inte heller vet särskilt mycket om honom. Men Dingell är ändå värd sina rader. Han har nämligen suttit i representanthuset sedan luciadagen 1955. Det är ett tag sedan.

1955 var president Eisenhower fortfarande inne på sin första mandatperiod. Sveriges statsminister hette Tage Erlander (det brukade han förvisso göra under efterkrigstiden) och Stalin hade varit död i två år.

Dingell ställde inte upp till omval i år och kommer därför inte att passera smått fantastiska 60 år som kongressledamot

Drygt tre år efter att John Dingell blev invald föddes Göran Hägglund. Detta kan synas vara ett något sökt skäl till att återigen få nämna Göran Hägglund i denna blogg, men det finns faktiskt ett samband.

Göra Hägglund ser nämligen – om inget oförutsett inträffar – ut att bli den svenska Riksdagens ålderspresident nästa år.

Bakgrunden är att den nuvarande ålderspresidenten – förre talmannen Per Westerberg – meddelat att han tänker lämna riksdagen.

Hägglund kommer därmed – vid knappt fyllda 56 – vara marginellt äldre än Westerberg var när denne tillträdde som ålderspresident 2006. I tjänsteår blir han däremot den klart yngste ålderspresidenten i den svenska enkammarriksdagens historia.

Göra Hägglund blev riksdagsledamot i samband med Kristdemokraternas parlamentariska genombrott 1991 och kommer därmed ha suttit i 23,5 år när han blir det svenska parlamentets nestor.

Sedan enkammarriksdagens infördes har den haft 13 ålderspresidenter. Hägglund blir nummer 14. I genomsnitt har – om Wikipedia och Excel är mig nådiga – en ålderspresident varit 65 år gammal (63 vid tillträdet) och i genomsnitt suttit drygt 32 år i riksdagen.

Hägglund har alltså – när han tillträder – suttit över två mandatperioder kortare än företrädarna.

Unga politiker är inget nytt. Vare sig i Sverige eller internationellt.  Det har funnits presidenter och statsministrar i fyrtioårsåldern. William Pitt var 24 när han blev premiärminister (förvisso på sjuttonhundraåttiotalet).

Vad som däremot är nytt är en tilltagande föryngring av riksdagen. Sedan Hägglund kom in 1991 har snittåldern på en riksdagsledamot sjunkit med sex år (till 45 år). Lika många (sju stycken) ledamöter av Sveriges Riksdag är födda på 1990-talet som på 1940-talet.

Föryngringen är rimligen en funktion av flera faktorer. Samhället präglas av en betydligt högre rörlighet och skiftningarna i politiken är betydligt större. Att Tage Erlander satt drygt fyrtio år i riksdagen är inte extremt anmärkningsvärt i ett internationellt perspektiv. Att han var statsministern i 23 år är däremot häpnadsväckande och – skulle jag säga – direkt osunt.

Gunnar Sträng – som ålderspresiderade 1979-1985 – var för övrigt statsråd i 31 år.

Men föryningringen är också en funktion av medvetna beslut i partierna. I karaktäristisk kvoteringsrättvis ordning har exempelvis just Socialdemokraterna slagit fast att var fjärde ledamot ska vara under 35 år. Ingen verkar ha ställt sig den självklara frågan: Varför? Vilka egenskaper har den som är under 35 år jämfört med den som är över?

Utöver att de inte drabbats av massa betungande erfarenhet.

Varför vi som medborgare ska representeras av människor som delar yttre egenskaper som kön eller etnicitet har jag aldrig fattat. En högst flyktig talang som ålder blir än mer obegripligt.

Artighet förbjuder mig, men jag kan namnge flera personer i min egen generation som inte alls är lämpliga att utöva politisk makt. Flera av dem håller sig med föreställningar och politiska värderingar jag inte alls delar. En del av dem sitter i Sveriges Riksdag.

En detalj i sammanhanget är att just Gunnar Sträng var i fyrtioårsåldern när han kom in i Riksdagen. Man kan föreställa sig hur Carin Jämtin har ett möte med honom där han ska petas till förmån för en pigg 28-årig SSUare med erfarenhet från såväl elevrådet som värnpliktsriksdagen. ”Gunnar, vi behöver fler som är under trettiofem!”

En pikant detalj mot bakgrund av denna entusiasm för ungdom är att de inte bara odelat beundrade Sverigedemokraterna har den klart lägsta medelådern i riksdagen.

Youth is – onekligen – wasted on the young.

Många av historiens mest lysande politiker har varit påtagligt ålderstigna vid sin gärnings höjdpunkt. Adenauer, Churchill, Reagan, Bohman. De två senare på olika sätt ledargestalter i en politisk omvälvning på 70- och 80-talen som inte minst fångade många unga människor. Deras levnadsbanor var högst olika, men de hade i många fall betydande civila gärningar bakom sig. Reagan som sportjournalist och skådespelare, Bohman som Handelskammardirektör.

Riksdagen är inte ett evigt uppdrag. Men skulle faktiskt kunna vara – om inte evigt – så i alla fall mer långvarigt.

Bekymret är inte att människor sitter i Riksdagen för länge, utan att det bara sitter i riksdagen. Och att de när de bestämmer sig för att ”göra något annat”, lämnar politiken.

Det är kanske en djupt nostalgisk föreställning, men vi skulle behöva fler män och kvinnor som satt i Riksdagen och som samtidigt gjorde annat. Som representerade oss för att de var kloka medborgare, med värderingar vi delar och med en förankring i samhället.

Akademiker, chefredaktörer, företagsledare, yrkesmän- och kvinnor etc. Vars positioner inte var beroende av partisekretariatets senaste kvoteringsidé, utan mer av egen kraft och egna mandat.

Men det är en annan historia.

Hägglund har alla förutsättningar att bli både en bra och långvarig ålderspresident. Och hänger han i några mandatperioder kan han bidra till att höja medelåldern ytterligare.