Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Regeringen kom då med ett massivt skattehöjningspaket.

Entusiasmen hos dem som tror att staten är särskilt lämpad att administrera samhällets resurser har varit betydande. Äntligen!

Det finns många delar som förtjänar att kommenteras:

  • Vad kommer hända med svartarbetet när skattekilarna för ROT- och RUT-tjänster återigen vidgas?
  • Hur kan regeringen mot bakgrund av rådande debatt om hushållens skuldsättning föreslå höjd skatt på sparande (Kapitalförsäkringar och Investeringssparkonton)?
  • Är den massiva höjningen av bensinskatten en del av en socialdemokratisk ambition att partiledaren personligen ska känna alla partiets väljare på landsbygden?

För egen del har jag funderat på en detalj som fått enorm uppmärksamhet: Läx-RUT.

Vi vet sedan tidigare att vänsterns bild av tjänstesektorn i många stycken verkar vara färgad av att den ägnar för mycket tid åt att titta på Downton Abbey. Vänsterpartiets Ali Esbati kallade som bekant hela RUT-sektorn för ”tjänstefolk” i valrörelsen och Aftonbladets ledarsida har menat att Läx-RUT handlar om ”guvernanter”.

Läx-RUT har hur som helst varit ett rött skynke. En sorts symbol för Alliansregeringens närmast obeskrivliga uselhet och vilja att vidga redan avgrundsdjupa klyftor.

Men är det alldeles säkert att Läx-RUT driver Sverige i den feodala riktning som kritikerna hävdar? Eller kan det finnas poänger med systemet som kanske inte är helt uppenbara (utöver att man kanske kan tycka att det inte är något stort samhällsproblem att människor engagerar sig i sina barns skolgång. Till och med ekonomiskt)?

Jag kan ha fel, men någon systematisk genomgång av hur Läx-RUT fungerar, vilka som använder det och vilka konsekvenser utvecklingen har fått verkar inte ha gjorts. Skolverket har uttryckt oro för att det verkar gå bättre för elever vars föräldrar gör aktiva val, vilket inkluderar elever som får Läx-RUT. Och lärarnas fackliga organisationer har hävdat att efterfrågan på Läx-RUT beror på den svenska skolans allmänna bekymmer.

Det ligger nog en del i båda dessa observationer. Men att från det dra slutsatsen att Läx-RUT måste förbjudas är inte självklart. Om stärkt föräldraengagemang leder till bättre skolresultat skulle ju en annan möjlig slutsats vara att just föräldraengagemanget bör stärkas/uppmuntras.

Den geografiska spridningen av Läx-RUT-branschen har också lyfts fram som ett problem. De aktuella företagen finns företrädesvis i storstäder och på universitetsorter och inte i de kommuner där skolresultaten är sämst. Utöver att man kan hävda att det är tidigt att döma ut en ung bransch för att den inte har full nationellt täckning, så är det heller inte något helt övertygande argument för varför verksamheten måste stoppas på de orter där den finns.

Men Läx-RUT ska nu alltså avskaffas. I syfte att öka jämlikheten i skolan. Vilka de exakta konsekvenserna kommer att bli vet nog ingen. Åtminstone verkar ingen ha brytt sig om att utreda dem. Beslutet förutsätts helt enkelt få de konsekvenser som dess förespråkare påstår.

Jag är inte så säker.

Den franske ekonomen och samhällsfilosofen Frédéric Bastiat skrev 1850 en berömd essä om ”Det man ser och det man inte ser”. (En fin Bastiat-volym finns att köpa från Timbro, essän lan läsas på engelska här).

Få har så elegant visat på ett dilemma som finns i allt politiskt beslutsfattande – oförmågan att förstå att beslut ofta har oförutsedda negativa konsekvenser som överstiger eventuella kortsiktiga vinster.

Bastiat ger flera exempel på detta. Det mest klassiska är vanföreställningen att det är bra för samhällsekonomin att en glasruta blir sönderslagen, därför att glasmästaren därmed får inkomster och arbete.

Bastiat använder inte uttrycket, men han visar på att det finns en alternativkostnad. De resurser som används till att laga fönstret kunde använts till något annat. Det är vad vi inte ser. Vad vi ser är glasmästaren och hans inkomster.

Bastiats iakttagelse är en enormt central insikt inom nationalekonomin och den politiska ekonomin. Alla beslut (ekonomiska och politiska) har en alternativkostnad.

Det gäller all skattefinansierad verksamhet. Det vi ser är det värde den skapar, det vi inte ser är hur motsvarande resurser skulle använts annars.

Det vi ser och det vi inte ser, handlar dock inte bara om pengar och skatter, utan också om regleringar, förbud etc. Vi ser ett samhällsproblem och förbjuder det. Vad vi sällan ser är de (långsiktiga) negativa konsekvenser som följer av en reglering eller ett förbud.

Vad hade Bastiat sagt om Läx-RUT?

Svårt att veta säkert. Men jag skulle säga att Läx-RUT innehåller många dimensioner av vad vi ser och vad vi inte ser.

Upprördheten över att ”medelklassen” (en av samtidens mer usla kategorier, om man får tro samhällsdebatten) skaffar sig extern hjälp för att deras barn ska klara skolan lite bättre är vad vi ser (tror oss se). Redan ”privilegierade grupper” som drar ifrån dem som inte har råd att betala för dessa tjänster.

Jag är övertygad om att det vi inte ser är betydligt mer komplext än så.

Dels för att jag kan avslöja – och detta kan möjligen komma som en chock för vissa – att ”medelklassen” alltid har fixat extern hjälp för att deras barn ska klara skolan.

Det är nämligen så att om man tillhör medelklassen så har man med största sannolikhet någon släkting, något grannbarn, någon arbetskamrats barn etc som exempelvis studerar på KTH och som kan tänka sig traggla högstadiematten med Kalle för några hundringar till öl på nästa kalas på kåren.

Skillnaden är att det nu finns kommersiella aktörer som tillhandahåller dessa tjänster. Det finns en marknad.

Genom att systematisera KTH-studenterna (och andras) arbete, marknadsföra sig och söka upp intresserade försöker man bygga en kommersiell verksamhet. Företagen gifter samman läxhjälparna med läxläsarna. En viktig del av det vi inte ser handlar om den roll dessa företag har.

En effekt av kommersialisering är därför också ökad tillgänglighet. Fler får tillgång till tjänsten än tidigare. Det handlar om att kostnaden är lägre, men det handlar inte minst om information. Fler kan använda tjänsten eftersom fler känner till att den finns. Det är också vad branschen vittnar om: intresset ökar hela tiden.

Läx-RUT leder alltså till att fler föräldrar än tidigare ställs inför möjligheten att köpa denna tjänst. Den har blivit tillgänglig för dem. Företagen skapar kontakten mellan dessa föräldrar och den som kan hjälpa deras barn med matten.

I grunden handlar det om skillnaden mellan finansiellt och socialt kapital. Det senare är medelklassens stora tillgång. Man har kontakter, känner folk och vet hur samhället fungerar.

Den som har låg utbildning, är ny i landet eller av andra skäl inte tillhör ”medelklassen” har oundvikligt mindre socialt kapital. Men de har – även om dock också det i mindre utsträckning – vanligt kapital. Genom att det skapas en kommersiell marknad ges de möjlighet att använda det kapital de har. Det får ett val.

Det är därför inte orimligt att anta att kommersialiseringen av läxhjälpsmarknaden har inneburit att föräldrar som annars inte hade haft möjlighet att skaffa stöd till sina barn nu faktiskt fått den möjligheten.

Läxhjälpsmarknadens funktionssätt mer än antyder att så är fallet.

I en av många upprörda ledare i Aftonbladet  skriver man om ett läxhjälpsföretag som annonserar i tunnelbanan.

”Stockholms tunnelbana är just nu affischerat med reklam för läxhjälpsföretaget My Academy. Det påstås att sju av tio elever förbättrat sina resultat när företagets läxhjälpare är färdiga med dem.

Egentligen är det väl inte så imponerande, men tillräckligt för att ge de föräldrar som inte har råd att betala My Academy riktigt dåligt samvete. Och det är förstås precis det som är ­meningen.”

Jag är inte expert på reklam, men jag vågar sträcka mig till att påstå att det är högst ovanligt att företag annonserar för att skapa dåligt samvete hos dem som inte är deras potentiella kunder.

Företaget annonserar naturligtvis av samma skäl som alla andra företag. För att skapa ett intresse hos potentiella köpare. Reklamen i tunnelbanan når dem som inte känner till att tjänsten finns. Läxhjälp som tjänst synlig- och tillgängliggörs därmed för fler.

Denna dimension av Läx-RUT ser vi inte. Eller jo, vi ser den. Men det är enkelt att strunta i den. För vi vill inte se att företag faktiskt har denna roll av att synlig- och tillgängliggöra. Och att det är en roll som är svår eller omöjlig för offentlig eller ideell verksamhet att kopiera.

En annan kategori som uppges använda Läx-RUT flitigt är föräldrar med barn med särskilda behov. Att de nu får sämre råd med dessa tjänster är något vi ser. Men jag gissar att de får ses som ett litet offer när vi nu ska tro oss täppa till medelklassens möjligheter att ”dra ifrån”.

Vad är då regeringens lösning? Förstatligande. Nu ska alla få tillgång till läxhjälp. Samma läxhjälp. Jag kan inte bedöma om denna särskilda satsning på läxhjälp är rätt investering i skolan, eller om pengarna skulle göra mer nytta i den reguljära skolverksamheten. Jag tvivlar på att regeringen vet det.

Vi vet inte exakt vad som kommer hända med den kommersiella läxhjälpsmarknaden. Färre kommer att ha råd med deras tjänster. Dessa föräldrar och elever kommer nu kunna vända sig till den kommunala läxhjälpen. För en del blir det säkert ett bra alternativ, för andra blir det sämre.

Medelklassen? Den klarar sig alltid. Tro mig. Regeringen må utplåna de kommersiella läxföretagen från planetens yta. Medelklassen klarar sig alltid.

Det är nämligen så att den även fortsättningsvis kommer att ha kvar kusinbarn, grannbarn, arbetskamraters barn etc som läser på KTH och som för lite fickpengar hjälper Kalle med högstadiematten. Så har det alltid fungerar och så kommer det att fungera i framtiden. Medelklassen behöver inte Läxhjälpsföretagen för att fixa läxhjälp åt sina barn. Det blir lite stökigare, men den som har hyggligt socialt kapital löser det.

För det går nämligen inte att beskatta socialt kapital. Det är det finansiella kapitalet som kan beskattas, styras och regleras. Vi kan förbjuda Läx-RUT, men vi kan inte förbjuda att grannens son hjälper Kalle med läxorna.

En effekt är att färre kommer att kunna kanalisera denna form av engagemang i sina barns utbildning. Dels för att de inte kommer att ha råd. Men också för att de kommer att ha sämre information om hur man gör.

Att ett förbud mot Läx-RUT gör samhället mer jämlikt är därför inte självklart. Att det inte gör samhället bättre är uppenbart. Åtminstone för mig.

För det vi inte ser är ofta mycket viktigare än det vi ser.

 

 

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.