Annons
X
Annons
X

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Enligt uppgifter i media ska regeringen förbereda ett förbud mot försäljning av akutsjukhus. Den stopplag som den förra socialdemokratiska regeringen införde och som avskaffades av Alliansregeringen, ska nu återigen införas.

Beslutet motiveras på följande sätt av den ansvarige ministern Gabriel Wikström (s):

”Jag vill inte föregripa de exakta detaljerna, men det handlar om att hindra att våra gemensamma region- och universitetssjukhus slumpas bort. Av strategiska skäl måste de vara kvar i offentlig regi, säger sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S).”

”Slumpas bort”? Kommunallagen stadgar redan att landsting och regioner inte har rätt att försämra den kommunala förmögenheten. Det är förbjudet att ”slumpa bort” akutsjukhus, på samma sätt som det är förbjudet att ”slumpa bort” annan primär-/landstingskommunal egendom.

Och vilka är de ”strategiska skäl” som Sjukvårdsministern har för detta?

I Sverige finns ett privat akutsjukhus: St Görans Sjukhus i Stockholm.

St Görans sjukhus är inte bara ett bra sjukhus, det är ett sällsynt bra sjukhus. Kanske Sveriges absolut bästa. Man redovisar jämna och goda kvalitetsresultat, nio av tio patienter är nöjda och medarbetarna är klart nöjdare än genomsnitt i Stockholms läns landsting.

I över tjugo år har St Göran öppet redovisat sin kvalitetsstatistik. Det handlar om transparens, men också om det triviala (men i debatten kontroversiella) påpekandet att det inte finns någon motsättning mellan kvalitet och kostnadseffektivitet. Tvärtom, låg kvalitet kostar pengar.

Sjukvård – som all annan verksamhet – blir kostnadseffektiv om man gör rätt saker på rätt sätt och om man gör rätt från början. Det är det som är kvalitet.

St Göran är den empiri som finns vad gäller svenska privata akutsjukhus. Det är detta regeringen vill stoppa.

Jag skrev igår om Frédéric Bastiat och om det vi ser och det vi inte ser. Stopplagen är ytterligare ett exempel på detta.

Vi ser St Görans Sjukhus. Det står där med sina nöjda patienter, medarbetare och goda resultat.

Och det förekommer naturligtvis inte ens i Gabriel Wikströms mest vilda fantasi att det skulle återkommunalisera. Man får söka sig till Vänsterpartiet eller den socialdemokratiska yttersta vänstern för att finna en så utstuderad vilja till självdestruktivt beteende.

Däremot kan Wickström lugnt förbjuda det vi inte ser.  Av ”strategiska skäl”.

Vad vi inte ser är de nya St Göran som skulle kunna bli resultatet av att exempelvis Stockholms Läns Landsting kan gå vidare att hitta en annan ägarform för Danderyds sjukhus. Eller varför inte fler privata sjukhus i de många sedan länge krisande och misskötta (s)-styrda landstingen?

Sanningen är att fler sjukhus borde privatiseras. Det borde vara en central del av en borgerlig sjukvårdspolitik. Att fler verksamheter befrias från landstingspolitikers ”strategiska” överväganden och istället tillåts fokusera på att utveckla vården.

Svensk sjukvård står inför enorma utmaningar. Kombinationen av medicinsk utveckling och en åldrande befolkning lämnar inte något utrymme för grötmyndiga ”strategier” eller förbud mot förnyelse och utveckling.

Det kommer behövas nya sätt att arbeta, förmåga att bättre utnyttja resurser och – inte minst – att implementera lärdomar av det som fungerar bäst (må det vara i Sverige eller utomlands).

St Görans ägare – men även andra svenska och utländska aktörer – besitter ett industriellt kunnande inom sjukvård som bara väntar på att få spridas. Regeringen vill i praktiken förbjuda möjligheten att använda detta kunnande i svensk sjukvård.

Stopplagen är ett socialistiskt försök att förbjuda framtiden. Det kommer naturligtvis inte att gå.

Tyvärr har det aldrig hindrat politiker som Gabriel Wikström från att försöka.

Därför blir vi utlämnade åt landstingspolitiker med ”strategiska skäl” istället för professionella människor som utvecklar effektiv vård av god kvalitet.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.

Fredrik Johansson

Regeringen kom då med ett massivt skattehöjningspaket.

Entusiasmen hos dem som tror att staten är särskilt lämpad att administrera samhällets resurser har varit betydande. Äntligen!

Det finns många delar som förtjänar att kommenteras:

  • Vad kommer hända med svartarbetet när skattekilarna för ROT- och RUT-tjänster återigen vidgas?
  • Hur kan regeringen mot bakgrund av rådande debatt om hushållens skuldsättning föreslå höjd skatt på sparande (Kapitalförsäkringar och Investeringssparkonton)?
  • Är den massiva höjningen av bensinskatten en del av en socialdemokratisk ambition att partiledaren personligen ska känna alla partiets väljare på landsbygden?

För egen del har jag funderat på en detalj som fått enorm uppmärksamhet: Läx-RUT.

Vi vet sedan tidigare att vänsterns bild av tjänstesektorn i många stycken verkar vara färgad av att den ägnar för mycket tid åt att titta på Downton Abbey. Vänsterpartiets Ali Esbati kallade som bekant hela RUT-sektorn för ”tjänstefolk” i valrörelsen och Aftonbladets ledarsida har menat att Läx-RUT handlar om ”guvernanter”.

Läx-RUT har hur som helst varit ett rött skynke. En sorts symbol för Alliansregeringens närmast obeskrivliga uselhet och vilja att vidga redan avgrundsdjupa klyftor.

Men är det alldeles säkert att Läx-RUT driver Sverige i den feodala riktning som kritikerna hävdar? Eller kan det finnas poänger med systemet som kanske inte är helt uppenbara (utöver att man kanske kan tycka att det inte är något stort samhällsproblem att människor engagerar sig i sina barns skolgång. Till och med ekonomiskt)?

Jag kan ha fel, men någon systematisk genomgång av hur Läx-RUT fungerar, vilka som använder det och vilka konsekvenser utvecklingen har fått verkar inte ha gjorts. Skolverket har uttryckt oro för att det verkar gå bättre för elever vars föräldrar gör aktiva val, vilket inkluderar elever som får Läx-RUT. Och lärarnas fackliga organisationer har hävdat att efterfrågan på Läx-RUT beror på den svenska skolans allmänna bekymmer.

Det ligger nog en del i båda dessa observationer. Men att från det dra slutsatsen att Läx-RUT måste förbjudas är inte självklart. Om stärkt föräldraengagemang leder till bättre skolresultat skulle ju en annan möjlig slutsats vara att just föräldraengagemanget bör stärkas/uppmuntras.

Den geografiska spridningen av Läx-RUT-branschen har också lyfts fram som ett problem. De aktuella företagen finns företrädesvis i storstäder och på universitetsorter och inte i de kommuner där skolresultaten är sämst. Utöver att man kan hävda att det är tidigt att döma ut en ung bransch för att den inte har full nationellt täckning, så är det heller inte något helt övertygande argument för varför verksamheten måste stoppas på de orter där den finns.

Men Läx-RUT ska nu alltså avskaffas. I syfte att öka jämlikheten i skolan. Vilka de exakta konsekvenserna kommer att bli vet nog ingen. Åtminstone verkar ingen ha brytt sig om att utreda dem. Beslutet förutsätts helt enkelt få de konsekvenser som dess förespråkare påstår.

Jag är inte så säker.

Den franske ekonomen och samhällsfilosofen Frédéric Bastiat skrev 1850 en berömd essä om ”Det man ser och det man inte ser”. (En fin Bastiat-volym finns att köpa från Timbro, essän lan läsas på engelska här).

Få har så elegant visat på ett dilemma som finns i allt politiskt beslutsfattande – oförmågan att förstå att beslut ofta har oförutsedda negativa konsekvenser som överstiger eventuella kortsiktiga vinster.

Bastiat ger flera exempel på detta. Det mest klassiska är vanföreställningen att det är bra för samhällsekonomin att en glasruta blir sönderslagen, därför att glasmästaren därmed får inkomster och arbete.

Bastiat använder inte uttrycket, men han visar på att det finns en alternativkostnad. De resurser som används till att laga fönstret kunde använts till något annat. Det är vad vi inte ser. Vad vi ser är glasmästaren och hans inkomster.

Bastiats iakttagelse är en enormt central insikt inom nationalekonomin och den politiska ekonomin. Alla beslut (ekonomiska och politiska) har en alternativkostnad.

Det gäller all skattefinansierad verksamhet. Det vi ser är det värde den skapar, det vi inte ser är hur motsvarande resurser skulle använts annars.

Det vi ser och det vi inte ser, handlar dock inte bara om pengar och skatter, utan också om regleringar, förbud etc. Vi ser ett samhällsproblem och förbjuder det. Vad vi sällan ser är de (långsiktiga) negativa konsekvenser som följer av en reglering eller ett förbud.

Vad hade Bastiat sagt om Läx-RUT?

Svårt att veta säkert. Men jag skulle säga att Läx-RUT innehåller många dimensioner av vad vi ser och vad vi inte ser.

Upprördheten över att ”medelklassen” (en av samtidens mer usla kategorier, om man får tro samhällsdebatten) skaffar sig extern hjälp för att deras barn ska klara skolan lite bättre är vad vi ser (tror oss se). Redan ”privilegierade grupper” som drar ifrån dem som inte har råd att betala för dessa tjänster.

Jag är övertygad om att det vi inte ser är betydligt mer komplext än så.

Dels för att jag kan avslöja – och detta kan möjligen komma som en chock för vissa – att ”medelklassen” alltid har fixat extern hjälp för att deras barn ska klara skolan.

Det är nämligen så att om man tillhör medelklassen så har man med största sannolikhet någon släkting, något grannbarn, någon arbetskamrats barn etc som exempelvis studerar på KTH och som kan tänka sig traggla högstadiematten med Kalle för några hundringar till öl på nästa kalas på kåren.

Skillnaden är att det nu finns kommersiella aktörer som tillhandahåller dessa tjänster. Det finns en marknad.

Genom att systematisera KTH-studenterna (och andras) arbete, marknadsföra sig och söka upp intresserade försöker man bygga en kommersiell verksamhet. Företagen gifter samman läxhjälparna med läxläsarna. En viktig del av det vi inte ser handlar om den roll dessa företag har.

En effekt av kommersialisering är därför också ökad tillgänglighet. Fler får tillgång till tjänsten än tidigare. Det handlar om att kostnaden är lägre, men det handlar inte minst om information. Fler kan använda tjänsten eftersom fler känner till att den finns. Det är också vad branschen vittnar om: intresset ökar hela tiden.

Läx-RUT leder alltså till att fler föräldrar än tidigare ställs inför möjligheten att köpa denna tjänst. Den har blivit tillgänglig för dem. Företagen skapar kontakten mellan dessa föräldrar och den som kan hjälpa deras barn med matten.

I grunden handlar det om skillnaden mellan finansiellt och socialt kapital. Det senare är medelklassens stora tillgång. Man har kontakter, känner folk och vet hur samhället fungerar.

Den som har låg utbildning, är ny i landet eller av andra skäl inte tillhör ”medelklassen” har oundvikligt mindre socialt kapital. Men de har – även om dock också det i mindre utsträckning – vanligt kapital. Genom att det skapas en kommersiell marknad ges de möjlighet att använda det kapital de har. Det får ett val.

Det är därför inte orimligt att anta att kommersialiseringen av läxhjälpsmarknaden har inneburit att föräldrar som annars inte hade haft möjlighet att skaffa stöd till sina barn nu faktiskt fått den möjligheten.

Läxhjälpsmarknadens funktionssätt mer än antyder att så är fallet.

I en av många upprörda ledare i Aftonbladet  skriver man om ett läxhjälpsföretag som annonserar i tunnelbanan.

”Stockholms tunnelbana är just nu affischerat med reklam för läxhjälpsföretaget My Academy. Det påstås att sju av tio elever förbättrat sina resultat när företagets läxhjälpare är färdiga med dem.

Egentligen är det väl inte så imponerande, men tillräckligt för att ge de föräldrar som inte har råd att betala My Academy riktigt dåligt samvete. Och det är förstås precis det som är ­meningen.”

Jag är inte expert på reklam, men jag vågar sträcka mig till att påstå att det är högst ovanligt att företag annonserar för att skapa dåligt samvete hos dem som inte är deras potentiella kunder.

Företaget annonserar naturligtvis av samma skäl som alla andra företag. För att skapa ett intresse hos potentiella köpare. Reklamen i tunnelbanan når dem som inte känner till att tjänsten finns. Läxhjälp som tjänst synlig- och tillgängliggörs därmed för fler.

Denna dimension av Läx-RUT ser vi inte. Eller jo, vi ser den. Men det är enkelt att strunta i den. För vi vill inte se att företag faktiskt har denna roll av att synlig- och tillgängliggöra. Och att det är en roll som är svår eller omöjlig för offentlig eller ideell verksamhet att kopiera.

En annan kategori som uppges använda Läx-RUT flitigt är föräldrar med barn med särskilda behov. Att de nu får sämre råd med dessa tjänster är något vi ser. Men jag gissar att de får ses som ett litet offer när vi nu ska tro oss täppa till medelklassens möjligheter att ”dra ifrån”.

Vad är då regeringens lösning? Förstatligande. Nu ska alla få tillgång till läxhjälp. Samma läxhjälp. Jag kan inte bedöma om denna särskilda satsning på läxhjälp är rätt investering i skolan, eller om pengarna skulle göra mer nytta i den reguljära skolverksamheten. Jag tvivlar på att regeringen vet det.

Vi vet inte exakt vad som kommer hända med den kommersiella läxhjälpsmarknaden. Färre kommer att ha råd med deras tjänster. Dessa föräldrar och elever kommer nu kunna vända sig till den kommunala läxhjälpen. För en del blir det säkert ett bra alternativ, för andra blir det sämre.

Medelklassen? Den klarar sig alltid. Tro mig. Regeringen må utplåna de kommersiella läxföretagen från planetens yta. Medelklassen klarar sig alltid.

Det är nämligen så att den även fortsättningsvis kommer att ha kvar kusinbarn, grannbarn, arbetskamraters barn etc som läser på KTH och som för lite fickpengar hjälper Kalle med högstadiematten. Så har det alltid fungerar och så kommer det att fungera i framtiden. Medelklassen behöver inte Läxhjälpsföretagen för att fixa läxhjälp åt sina barn. Det blir lite stökigare, men den som har hyggligt socialt kapital löser det.

För det går nämligen inte att beskatta socialt kapital. Det är det finansiella kapitalet som kan beskattas, styras och regleras. Vi kan förbjuda Läx-RUT, men vi kan inte förbjuda att grannens son hjälper Kalle med läxorna.

En effekt är att färre kommer att kunna kanalisera denna form av engagemang i sina barns utbildning. Dels för att de inte kommer att ha råd. Men också för att de kommer att ha sämre information om hur man gör.

Att ett förbud mot Läx-RUT gör samhället mer jämlikt är därför inte självklart. Att det inte gör samhället bättre är uppenbart. Åtminstone för mig.

För det vi inte ser är ofta mycket viktigare än det vi ser.

 

 

 

Fredrik Johansson

Igår kväll var jag på middag i Malmö med den amerikanske presidentens särskilda sändebud mot antisemitism, Ira Forman. Ett intressant samtal med representanter för civilsamhället, näringslivet, den judiska befolkningen i Malmö. Naturligtvis om vad som händer i staden, men även om utvecklingen av antisemitismen i världen i allmänhet och i Europa i synnerhet.

En känsla av betydande allvar, men också viss optimism ändå. Det finns människor som engagerar sig i situationen i Malmö och den uppmärksamhet som riktas mot staden påverkar också positivt.

Bilden av att Malmö – med en ny ledning – har en mer konstruktiv attityd till dessa frågor är tydlig. När Formans företrädare var i Malmö 2012 var meningsutbytet med kommunstyrelsens dåvarande ordförande utomordentligt rättframt. Milt uttryckt. Nu inser kommunledningen att det finns ett problem och man har åtminstone en uttalad ambition att försöka hantera det. Även om det går att ha synpunkter på takt och ambitionsnivå, så är skillnaden betydande.

Den judiska församlingen i Malmö har tydligt framfört till stadens styrande politiker vad som behövs för att bland annat stärka den fysiska säkerheten. Att det judiska samhället i Malmö behöver skydd är uppenbart. Rapporterna om trakasserier mot församlingens företrädare, hot riktade mot enskilda judar och mot judiska lokaler är förfärande.

Det går inte att kompromissa med den fysiska säkerheten. Människor riskerar liv och lem av ett enda skäl: att de är judar.

Detta är därför inte heller en Malmö-fråga. Det är en nationell fråga. Dels för att hoten och trakasserierna inte är isolerade till Malmö, men framförallt för att den fysiska säkerheten i Sverige är ett uppdrag för staten. Kommunen kan bidra till att lokaler, verksamheter och miljöer blir tryggare och säkrare. Men kärnan i den fysiska säkerheten vilar på polisen och för den ansvarar riksdag och regering.

Men den långsiktiga frågan skär naturligtvis djupare. Hur kan det komma sig att man nått en punkt där människor behöver polisskydd när de vakar över sina döda?  Hur vänder man den utvecklingen?

I den mån den amerikanska regeringens uppmärksamhet skyndar på det kommunala beslutsfattandet och de ansvarigas fokus på frågan är det välkommet. Men Malmös ledning måste naturligtvis veta att det är nödvändigt att vända utvecklingen, oavsett vad omvärlden tycker och säger.

Man kan också konstatera att den bisarra föreställningen – tydligast framförd av spänningsromanförfattaren Jan Guillou – om att det är lögn att judar funderar på att flytta från Sverige står i alldeles påtaglig kontrast mot de planer och funderingar som judar själva vittnar om. Niklas Orrenius – som skrivit flera artiklar på temat i DN – konstaterar också att det konkret talas om att flytta.

”På Malmödialekt talar de varmt om olika stads­delar, om Ribersborgsstranden och om Malmö FF – men olusten inför antisemitismen gör att de inte ser någon framtid här. De vill till Stockholm, London, Paris, Ottawa, New York, Tel Aviv.”

Ira Forman åker nu vidare till Danmark. Där har redan det hänt som inte får hända här. Det skrämmande är att det inte finns någonting – åtminstone kan jag inte komma på något – som säger att det faktiskt inte kan göra det också här.

Det är den akuta frågan.

Den långsiktiga handlar om så mycket mer – om ett civilsamhälle som säger ifrån, om vanliga medborgare som säger ifrån, om en skola som orkar ta frågan på allvar och så vidare.

 

 

 

 

Fredrik Johansson

Då sades det så kallade Saudiavtalet upp. Och Saudiarabien har nu också enligt uppgift kallat hem sin ambassadör.

De senaste dagarna kommer att gå till historien i svensk utrikespolitisk historia.

På två dygn gick Sveriges utrikesminister från att vara inbjuden hedersgäst på Arabförbundets möte, till att fördömas av Arabförbundets 22 utrikesministrar. Jag har svårt att komma på en snabbare nedfrysning av en utrikespolitisk relation.

Jag skrev i måndags om hur Margot Wallström och regeringen ser ut att ha tappat kommandot över utrikespolitiken. Under de senaste sex månaderna har Sveriges utrikespolitik i växande grad blivit reaktiv – Margot Wallström har gång på gång tvingats till oplanerade ambulansutryckningar som inte sällan skapat nya problem. Planeringshorisonten förefaller ha krympt ner till dagar eller timmar.

Allt regerande är väl i någon mening en ständig krishantering, men vad vi ser är en regering som till synes tappar kommandot över sin egen utrikespolitik.

De senaste dagarna har inte ändrat den bilden. Milt uttryckt.

Ingen kan på fullt allvar tro att Margot Wallström eller Stefan Löfven avsåg att vi skulle hamna i ett läge där vi har utomordentligt frostiga relationer med såväl Israel som Arabförbundet. Frågan man måste ställa sig är hur regeringen kunde hamna här och vad man gjorde för att undvika att göra det.

Sanningen är att vi står inför nya frågetecken kring hur regeringen agerat. Om det hela var oklart i måndags, så är det än mer så idag:

  • Vad var beslutat när Wallström reste till Kairo?
  • Hur och när informerades saudierna om att vi avsåg att inte förlänga avtalet?
  • När visste Wallström och regeringen att ett enigt Arabförbund skulle fördöma Sveriges utrikesminister?
  • Hur påverkade det regeringens agerande och kommunikation under tiden från att talet ställdes in till det att fördömandet blev offentligt?

När Wallström intervjuas av Cecilia Uddén i Kairo i måndags kommer hon med en rad olika besked. Bland annat är det tydligt att det här ska ses som en isolerad saudisk reaktion.

”Det är ett land som ställer dem [Arabförbundet] i en riktigt besvärlig sits”, säger Utrikesministern. Som främst låter bekymrad å Arabförbundets vägnar.

Relationerna till Arabförbundets övriga medlemmar är det inget fel på. Hon säger till och med att organisationens generalsekretare Nabil al-Arabi vill komma till Sverige för att bedyra sin vänskap.

Ceclia Uddén: ”Beklagade han [al-Arabi]  det som inträffat. Eller bad han om ursäkt?” 

Margot Wallström: ”Ja, mycket. På alla sätt. Och han vill gärna komma till Sverige för att framföra det.”

Mot bakgrund av att han är generalsekretare i en organisation som ett dygn senare fördömt vår utrikesminister kan det möjligen sägas vara ett uttryck för en lätt optimisk syn på världen.

Det är en parentes. Men man kan få intryck av att Wallström här sätter sagde generalsekreterare  i en potentiell knipa. Jag är ingen expert på hur Arabförbundet fungerar och det spelar kanske inte så stor roll, men en möjlighet är ju att hans medlemmar kan tänkas fråga homom om han sagt till Sveriges utrikesminister att han ska åka hit och be om ursäkt. För vad?

Ett dygn senare är hon alltså fördömd av ett enigt Arabförbunds utrikesministrar. Det kan man tycka är allvarligt i sig, men nästan än mer allvarligt är att det är så tydligt att det tar henne på sängen. Att det var en möjlig händelseutveckling borde i alla fall inte varit uteslutet efter att hennes tal hade stoppats. Intervjun med Cecilia Uddén ger ingen antydan om att utrikesministern kan tänka sig att situationen kan förvärras.

Jag skrev i måndags att det är som en schackspelare som inte kan se mer än ett drag framåt. Och som dessutom hela tiden deklarerar sin egen förträfflighet. Eller i det här fallet sin medkänsla för de som tvingas fatta för Sverige negativa beslut. Jag är (återigen) ingen expert, men min bild är att detta inte nödvändigtvis är de mest framträdande egenskaperna hos framgångsrika diplomater.

Det hela blir dock än mer märkligt när Arabförbundets fördömande kommer.

Frågan hanteras nu av Margot Wallströms pressekreterare Erik Boman, som spelar ner betydelsen: ”Man ska inte överdriva betydelsen av just det här uttalandet”

Jag tycker inte att man ska överdriva betydelsen av några uttalanden och jag är inte djupare bevandrad i Arabförbundets syn på etikett och diplomati, men det får nog ändå betecknas som ovanligt att en hedersgäst skickas hem med ett enhälligt fördömande.

Boman fortsätter: ”Vi tolkar det som ett försök av Saudiarabien att rädda ansiktet och de har ju en stark position i Arabförbundet både ekonomisk och politisk. Det är så man ska tolka det. Sen så är det så att det finns inget land som vill få kritik för brister när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Det här är ju känsliga frågor.”

Att 22 länder fördömer Sveriges utrikesminister ska alltså även fortsättningsvis tolkas som att ett land försöker ”rädda ansiktet.” Det är inte säkert att den tolkningen är särskilt spridd utanför utrikesministerns kansli.

Att problemet inte ligger här, utan hos Arabförbundet understryks när Wallström på twitter igår kväll konstaterar: ”Stå upp f mänskl rättigh kan medföra kritik-liksom att gå före. Reg står f rak dialog OCH engagemang. Arabförb bjöd in men hamnade i knipa.”

Arabförbundet har alltså hamnat ”i knipa”, enligt Sveriges utrikesminister.

Parentetiskt kliver nu även vice statsminister Åsa Romson in på scenen. Hon beskriver Sveriges relationer till Arabförbundet som ”oerhört goda”. Mot bakgrund av att vår utrikesminister precis blivt fördömd av Arabförbundets 22 medlemsstater krävs det ett inte obetydligt mått av fantasi för att föreställa sig hur dåliga relationer skulle se ut.

Det viktiga pressekreterare Boman säger är dock att regeringen redan på måndagskvällen kände till att fördömandet skulle komma.

Denna information verkar dock inte ha delats i någon större krets i regeringskansliet.

Statsminister Stefan Löfven stod nämligen i TV igår morse och talar om det hela som ett problem i relationen med Saudiarabien, samtidigt som han rimligen visste att hela Arabförbundet kommer att fördöma hans utrikesminister. Det är inte en schackspelare som bara kan se ett drag framåt. Det är en schackspelare som inte vet vems drag det är.

Regeringen hamnar i en rävsax. Man försöker isolera detta till Saudiarabien, men man vet att hela Arabförbundet kommer att fördöma Sverige. Att det senare naturligen till del hänger samman med Saudiarabiens starka ställning i Arabförbundet (en ställning som Wallström och UD naturligtvis är medvetna om) låter sig dock inte helt enkelt sägas, eftersom Sverige då mer än antyder att övriga 21 länder viker sig för saudisk makt och pengar. Genom att klumpigt försöka isolera problemet till relationen med ett land (Saudiarabien) lyckas regeringen tvärtom vidga det till att bli ett problem i relation till 22 länder. Detta är ett resultat av en reaktiv utrikespolitik som inte tänker mer än ett drag i taget.

Sent igår eftermiddag kom då beskedet att avtalet inte förlängs. Ett beslut som enligt Stefan Löfven i praktiken var fattat redan tidigare och som inte på något sätt har att göra med vad som hänt i Kairo. Vilket ska ses mot bakgrund av att han i intervjuer under gårdagen hänvisade till att ”den senaste veckan” visat att frågan har ”många olika perspektiv”.

Men låt oss anta att beslutet – om inte formellt, så reellt – fattats tidigare.

Då uppstår en ny fråga. Var Saudiarabien informerat om detta före eller efter Kairo? Vad visste Wallström om vad saudierna visste när hon åkte till Kairo? Vad var den kalkylerade risken för att det som hände skull hända? Var planen att åka till Kairo, tala, hösta in applåderna och sedan åka hem och servera saudierna beskedet att avtalet inte förlängs?

Gustav Fridolin meddelar å sin sida idag DN att han inte vill säga om saudierna fick beskedet före eller efter det att Wallström skulle ha hållit sitt tal i Kairo.

”Vi kommenterar inte vid vilka tillfällen vi har kontakter med ett land”, slår utbildningsministern fast med doktrinär auktoritet.

Och i skrivande stund kommer ett besked från Åsa Romson, där hon i princip motsäger statsministerns påstående att beslutet fattats tidigare.

”SVT: Stefan Löfven har sagt att det här har varit klart en tid. Vad betyder det?

– Det får stå för Stefan Löfven men det har varit diskussion under en tid.”

Frågan om när beslutet fattades och när saudierna visste vad är inte oviktig. Mot bakgrund av att det är idag man valt att kalla hem sin ambassadör är det väl inte orimligt att det Romson säger stämmer.

Sveriges relationer med Saudiarabien och Arabförbundet har nu dessutom blivit en EU-fråga.

I grunden är det bra. Att EUs medlemsstater agerar i solidaritet med Sverige är en del av styrkan i en gemensam utrikes och säkerhetspolitik. EU markerar att en medlemsstats utrikesminister inte får behandlas på det sätt som Margot Wallström behandlats.

Men det innebär naturligtvis också en kostnad för EU och dess medlemsstater. Kanske inte jättestor, men ändå. Man får använda en del diplomatiskt kapital i relation till Saudiarabien och Arabförbundet. Det är en viktig markering, men det är en kostnad som Sverige åsamkar EUs utrikespolitik.

Stefan Löfven måste nu ta kommandot över sin regerings utrikespolitik. Som det är nu är det ett roderlöst fartyg som blir allt mer utlämnat till krafter som ligger utanför Sveriges kontroll. Det är inte bra.

Men de senaste dagarnas händelser är också en viktig påminnelse om var kärnan i svensk utrikes- och säkerhetspolitik bör ligga: i de gemensamma europeiska institutionerna och i ett stärkande av våra transatlantiska band. Nu har vi provat en annan linje i sex månader. Resultaten talar ett tydligt språk.

Löfven står inför ett betydande restaureringsarbete. Det kommer att ta tid och det måste börja nu. Och det är därför bra att han är på plats i Kiev och visar vår solidaritet med Ukraina.

Låt oss hoppas att det kan bli början på en omstart.

 

Fredrik Johansson

Margot Wallström får inte tala på Arabförbundet. Enligt uppgifter i media ska Saudiarabien ha stoppat henne. Wallström – på plats i Kairo – säger själv till TT:

”Den förklaring vi har fått är att Sverige uppmärksammat situationen för demokrati och mänskliga rättigheter och det är därför som de inte vill att jag ska få tala.”

Det ska inte uteslutas att det så kallade Saudiavtalet nu sägs upp och det socialdemokratiska krishanteringsmaskineriet kommer att hänföra det till den ståndaktiga linje som regeringen drivit kring mänskliga rättigheter i allmänhet och kvinnors rättigheter i synnerhet. Sanningen verkar snarast vara att Margot Wallström och Stefan Löfven i växande grad är utlämnade till en utrikespolitisk utveckling de själva tappat kontroll över. Att Wallström får beskedet på plats i Kairo kan också ses som en markering från saudisk sida. Sveriges utrikesminister förnedras.

Problemet är inte att Margot Wallström överraskas, utan att hon låter sig överraskas. En sorts diplomatins korp-serie.

Låt mig för att undanröja alla misstankar om motsatsen tydligt deklarera att Saudiarabien har ett förfärligt styrelseskick och att de omedelbart borde börja behandla sina medborgare på ett anständigt sätt. Att det är en sedan mycket länge känd svensk position kan rimligen inte vara någon överraskning för någon. Men den stora frågan handlar om att Sveriges regering tappar kommandot över utrikespolitiken.

Ett land som önskar spela någon roll i den politiska utvecklingen i regionen – Sverige under Samarbetsregeringen förefaller vara ett sådant – kan inte bortse från Saudiarabien och den roll landet spelar där. Sverige måste förhålla sig till Saudiarabien (och tiotals andra länder med politiska system vi ogillar). Och hur vi förhåller oss till ett land påverkar förhållandet med andra. Utrikespolitik handlar – åtminstone till betydande del – om att förstå det och utnyttja de tillgångar man har (ekonomiska, politiska, militära, moraliska) för att på bästa sätt tillgodose det egna nationella intresset.

Framförallt är det en process man själv måste försöka kontrollera. Det gör inte Margot Wallström och Stefan Löfven. Sveriges relation till Saudiarabien (och Arabförbundet!) bestäms nu inte av Sverige och Margot Wallström, utan av Saudiarabien. Detta är dagens stora nyhet. Margot Wallström har tappat den så kallade ”styråran”.

Mänskliga rättigheter är dessutom inte Arabförbundets starkaste gren. Försiktigt uttryckt. Om brist på mänskliga rättigheter är Margot Wallströms enda eller största huvudvärk så bör hon naturligtvis inte åka till Arabförbundet överhuvudtaget. Men utrikespolitik handlar också om att ha relationer med länder och politiska system man ogillar. Svensk utrikespolitik syftar till att värna svenska intressen.

Margot Wallström åkte därför rimligen till Kairo för att hon upplever att det låg i Sveriges intresse. Börjar vi bojkotta alla vi ogillar, så blir vår utrikespolitik möjligen moraliskt högtstående – men också utan reell betydelse.

Detta ska dessutom ses mot bakgrund av det ensidiga svenska erkännandet av Palestina. Ett beslut som skadade våra relationer med Israel, mottogs med missnöjd förvåning i Washington och som inte var samordnat med våra partners i EU (med vilka vi förväntas ha en gemensam utrikes och säkerhetspolitik ).

Wallström lät då sturskt meddela att Israels reaktion vara ”väntad”, att USA inte bestämmer vår utrikespolitik och att detta skulle bidra till en positiv dynamik i fredsprocessen i Israel-Palestina-konflikten. Idag får hon inte tala för den församling som rimligen borde vara mest entusiastisk över det svenska beslutet.

Margot Wallström har nu lyckats hamna i den imponerande diplomatiska positionen att hon inte är välkommen i Israel (”kalendariska” frågor tydligen) eller som talare på Arabförbundet.

Vad Sverige har uppnått med detta överstiger åtminstone min fattningsförmåga. Utöver att många socialdemokrater i Sverige verkar glada. Som utrikespolitisk prioritering förefaller det högst tveksamt. Svensk utrikespolitik blir helt enkelt allt mer irrelevant. Åtminstone utanför Sveriges gränser.

Dagens händelse är inte isolerad. Den är ett tecken på att Sverige idag har en regering som driver en reaktiv och i växande grad ensidigt symbolinriktad utrikespolitik. Det är en tillbakagång till ett 1980-tal då vi i hägn av Kalla Krigets bedrägliga stabilitet kunde åka runt i världen och frälsa mänskligheten genom högstämd retorik. Det var högst irrelevant då. Idag är det en potentiellt farlig politik.

Världen är inte bara radikalt annorlunda trettio år senare, så är också våra egna utrikespolitiska relationer. Sverige ingår i utrikespolitiska sammanhang som vi har ett verkligt intresse av att stärka och utveckla. Som rör vår direkta säkerhet och som vi själva varit med och mödosamt byggt upp de senaste 20 åren.

Sverige är en del av EU:s Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). Det är en bräcklig planta, men för ett land utanför Nato är det fundamentet för hur vi bygger en starkare utrikespolitisk röst i världen i allmänhet och i vårt närområde i synnerhet.

GUSP bygger naturligtvis på att medlemsländerna begränsar sitt soloseglande och istället mödosamt försöker bygga gemensamma positioner. Samarbetsregeringens första besked här var att erkänna Palestina, utan att konsultera övriga medlemsländer. Sverige bröt linjen.

Att Bryssel och EU spelar mindre roll för den här regeringen är också tydligt. På  den särskilda hemsida som regeringen lagt upp för att beskriva kandidaturen till FNs Säkerhetsråd går att läsa: ”Sveriges utrikespolitiska ambitioner har på senare år i hög grad varit riktade mot Bryssel. Men nu handlar det alltså om att tydligare erövra även New York som politisk arena.”

För en utomstående verkar detta vara det helt övergripande målet för svensk utrikespolitik just nu. Allt annat underordnas ambitionen att vi ska tillbringa två år i FNs säkerhetsråd. Vilken relevans det har för svenska utrikes- och säkerhetspolitiska intressen är inte helt glasklart. Ska en svensk utrikespolitik som inte får komma till tals på ett möte med Arabförbundet övertyga ryssar och kineser att sluta använda sina veton i Säkerhetsrådet?

Det är svårt att frigöra sig från intrycket att detta inte kan bli mer än ett svenskt uppstigande på den utrikespolitiska irrelevansens verkliga olymp.

Men att Saudiavtalet nu antagligen sägs upp och att våra relationer till Saudiarabien sannolikt kommer att försämras är inte resultatet av en medveten svensk utrikespolitik, utan av att Margot Wallström och regeringen tycks driva som ett rö för vinden.

Det är som en schackspelare som under lyckliga omständigheter lyckas tänka ett drag framåt. Och som mellan dragen inte kan sluta att deklarera sin egen förträfflighet.

Det är om detta vi borde ha en säkerhets- och utrikespolitisk debatt i Sverige. Om hur vi överhuvudtaget under nuvarande regering bedriver vår politik. Om vad den långsiktiga kostnaden riskerar att bli.

Sveriges regering måste – och det snabbt – visa att den har kontroll över vår utrikespolitik. Nu liknar den allt mer ett roderlöst skepp med en överdimensionerad PR-avdelning.

Annars riskerar Margot Wallström att bli ”a dog of irrelevance, with a megalomanic dog attitude.”

Och det vore olyckligt.

Fredrik Johansson

Ser civilminister Ardalan Shekarabi i Agenda. Om den kommande utredningen om hur välfärdsföretag ska regleras.

Det finns ett starkt element av önsketänkande i den socialdemokratiska synen på välfärdsföretagande.

Samtidigt som man slutit en överenskommelse med Vänsterpartiet (som inte bara är emot välfärdsföretagande, utan även emot rätten att välja bland annat skola) hoppas man att något eller några av allianspartierna ska ansluta sig till denna.

Samtidigt som man vill förbjuda vinstdrivande välfärdsföretag, tror man att ”de seriösa” välfärdsföretagen ska fortsätta sin verksamhet som vanligt. Trots att företaget som organisationsform i princip ska utrangeras ur välfärden.

Samtidigt som man vill detaljreglera vård, skola och omsorg vad gäller grundläggande frågor om organisation, bemanning etc. så vill man se fortsatt ”innovation” på välfärdsområdet.

Ardalan Shekarabi vill äta kakan, ha den kvar, sälja den, låna ut den, sprara den till senare och slutligen dela den med alla tänkbara.

När Stefan Löfven tillträdde som partiordförande var en av hans första och viktigaste observationer att det inte fanns någon återvändo vad gäller valfrihet och privat välfärdsproduktion. Hundratusentals svenska  elever, föräldrar, äldre, anhöriga etc är nöjda med den vård, skola och omsorg som de valt. De vill inte gå tillbaka till den ordning som rådde för 25-30 år sedan.

Stefan Löfven insåg det inte minst Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet helt missade: att välfärdsföretagandet är ett tveeggat svärd. Väljarna må vara tveksamma till vinster i välfärden, men de sätter samtidigt utomordentligt stort värde på möjligheten att välja.

Agenda hade också hittat ett privat äldreboende med uppenbart mycket nöjda avnämare, som uttryckte oro över vad som skulle hända vid en kommande kommunalisering.

Sjöstedt kom undan valet med blotta förskräckelsen. Till och med i den vänsterpartistiska eftervalsanalysen har man insett att frågan fick för stor roll. Väljarna ville inte låta Vänsterpartiet förbjuda valfriheten.

Detta insåg Stefan Löfven när han tillträdde. Vinst i välfärden är ett extremt potent vapen, men om Socialdemokraterna börjar driva frågan på allvar slår det en kil rakt in i väljargrupper som partiet inte har råd att stöta sig med.

Dilemmat blir inte mindre tydligt av att LOs vice ordförande Tobias Baudin inte lämnar mycket över till fantasin. Med sedvanlig nyanserad analys ansluter sig LOs ledning entusiastiskt till Vänsterpartiets position i frågan och beskriver en verksamhet med tioutsentals medarbetare och hundratusentals nöjda avnämare som ”Vilda västern”.

I Agenda avslöjades också att det ligger i farans riktning att frågan ska utredas av Ilmar Reepalu, under lång tid ansvarig för det socialdemokratiska skyltfönstret Malmö.

Malmö stad har under decennier av socialdemokratisk ledning drivit en restriktiv linje mot alternativ i välfärden. Många friskolor vittnar om att det varit svårt – trots starka önskemål från föräldrar – att etablera sig i Malmö.

Så sent som för några veckor sedan sade Malmö stads socialdemokratiska ledning nej till stiftelsedrivna Bladins att utöka sin populära engelskspråkiga förskola.

Och i helgen kunde vi läsa om hur den kommunala Värner Rydénskolan stängs av säkerhetsskäl.

I Sydsvenskan kommenterade det ansvariga socialdemokratiska kommunalrådet Anders Rubin (s) det hela med att:

”Jag har hört talas om stängningen men har inte fått mer information, säger han och har fått intrycket att det nog bara handlar om en dags stängning.

–  Det har visst hänt vid några tillfällen tidigare, så det är inte helt ovanligt.”

Anders Rubin förefaller inte överdrivet orolig över att hundratals föräldrar inte har någon skola att skicka sin barn till, eller att det är osäkert om den är säker om den förblir öppen. Istället redogör han för den formella delegationsgången i kommunen.

”När det gäller arbetsmiljö så är det väldigt noga att varje led i organisationen vet vad den gör. Detta har vi delegerat till skoldirektören, som i sin tur har delegerat till nästa nivå. Det är där besluten tas om vad man ska göra och inte göra.”

Någon egen egentlig egen roll i den här frågan verkar det ansvariga kommunalrådet inte uppfatta att han har.

”Vi kommer säkert att bli informerade i nämnden, men det är inte vi som agerar och har det delegerade ansvaret”,  meddelar Anders Rubin de hundratals föräldrar och barn vars skola är stängd av säkerhetsskäl.

Jag ber läsaren göra följande tankeexperiment: antag att Anders Rubin var ägare/Vd för en privat friskoleverksamhet och meddlade att ”det är inte vi som agerar och har det delegerade ansvaret”.

Min egen bedömning är att hans överlevnad i traditionella och sociala medier skulle kunna mätas i timmar.

Uttalandet ska också ses mot bakgrund av att det socialdemokratiska partidistriktet i Skåne inte bara är  emot vinst i välfärden, man är dessutom mot det fria skolvalet. Anders Rubins makt över malmöbornas skolval ska utökas. Det är var man bor – dvs vilken köpraft man har på bostadsmarknaden – som ska avgöra var man går i skola.

Här står Ardalan Shekarabis val.

För Jonas Sjöstedt, Tobias Baudin och Anders Rubin är valet självklart. Rubin ska ha mer makt.

För Shekarabi och Löfven är frågan betydligt svårare.

För en socialdemokrati som vill regera Sverige från mitten går det inte att offra hundratusentals elevers och föräldrars valfrihet. Därför kommer vi att se mer av detta socialdemokratiska dilemma och av Ardalan Shekarabis publika dagdrömmar.