Annons
X
Annons
X

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Den mediala och politiska besattheten av börsnoterade företag upphör aldrig riktigt att förvåna. Ibland kan man få intryck av att Sveriges näringsliv i princip ryms på börsens A-lista.

Idag toppar SVT sin hemsida med nyheten att H&M är ”Sämst på etnisk mångfald i toppositioner”.

Mot bakgrund av att H&M förväntas dela ut sisådär 16 miljarder till sina ägare i år och att bolaget förra året öppnade cirka 380 butiker för att idag ha över 3500 butiker i 55 länder, så är det skönt att äntligen få en förklaring till varför företaget går så fruktansvärt dåligt.

Skämt åsido ger SVT en viktig och ofrivillig illustration till de mest centrala problemet i nästan all svensk diskussion om styrelserepresentativitet. Ingen dålig så kallad Public Service.

Med hjälp av Internet (får man anta)  har man gjort en genomgång av vilken bakgrund styrelseledamöterna i de tio största bolagen på Stockholmsbörsen har.

Det så kallade ”grävets” ambitionsnivå understryks av att man inte bara passivt sitter vid datorn och konstaterar att bolagets styrelse och ledning bara består av personer ”med vit hudfärg”. Enligt SVT har man ”i osäkra fall” kontaktat vederbörande. För att diskutera deras hudfärg??!!! De samtalen hade man velat höra.

Men inslaget är som sagt ändå en bra illustration av oförmågan att förstå varför det är och måste vara en ägarfråga att bestämma vilka som ska sitta i ett företags styrelser. En oförmåga att förstå ägandets roll i ekonomin och att ägande och ägarstyrning är funktioner som i sig är utsatta för konkurrens.

De utländska representationen i svenska bolagsstyrelser har också ökat under senare år. Många bolag och ägare har insett att internationaliseringen av näringslivet kräver att man lyfter in kompetens och erfarenhet som inte finns i den svenska rekryteringsbasen. SVT redovisar också att 22 av 90 ledamöter i de berörda styrelserna har utomnordisk bakgrund. Det är fullt möjligt att den nivån är för låg, men det är inte alls säkert. Att dra någon slutsats för enskilda företag låter sig naturligtvis inte göras.

Jag är inte någon expert på detta område, men min högst övergripande bild är att erfarenheterna faktiskt är blandade. Detta är väl främst en fråga för den företagsekonomiska forskningen, men jag tror inte att det alltid är helt enkelt att rekrytera lämpliga personer med utländsk bakgrund. (Att ha utländsk bakgrund må vara en aldrig så utmärkt egenskap, men få skulle nog hävda att den räcker för att sitta i en börsbolagsstyrelse).

Här kan man naturligtvis invända att det alldeles visst finns många bra kandidater. Stämmer det och dessa är villiga att ställa upp, så finns det alldeles säkert ägare och valberedningar som är intresserade av deras kontaktuppgifter.

Ägande och ägarstyrning är extremt viktiga funktioner i en marknadsekonomi. Att äga och utveckla företag är i sig en kompetens, som dessutom är utsatt för ständig konkurrens. Att exempelvis skilja H&Ms framgångar från huvudägaren är ogörligt. I sig en extremt stark illustration till vad ägande kan betyda.

Det är fullt möjligt att H&M kommer att behöva ändra profileringen på sin rekrytering. Jag har ingen aning. Men jag hyser ett större förtroende för bolagets och dess ägares förmåga att göra den förändringen, än det förtroende jag känner för SVT, staten eller de tyckare som är ständigt kallade när denna typ av frågor är på tapeten.

Ägande är inte monolitiskt. Det finns i olika former och det förändras över tid.

Det gäller också styrelser. Ett företag i en utvecklingsfas behöver en annan typ av styrelse än ett företag som befinner sig i en annan. En del styrelseledamöter är mer lämpade att sköta byggande och tillväxt, andra att hantera kriser och neddragningar en tredje grupp att leda när man ska in i nya marknader eller förvärva.

Arbetet med att bygga och utveckla en styrelse handlar därför rimligen om att kunna rekrytera rätt mix av kompetenser. Många som sitter i svenska bolagsstyrelser får därför antas besitta även andra egenskaper än ”vit hudfärg”.

Misskötta företag förlorar i värde och gör det möjligt för bättre ägare att komma in och utöva sitt ägande på ett bättre sätt – ofta genom styrelserepresentation. Ägandet har en marknad. Bra ägande genererar avkastning, dåligt ägande slås långsiktigt ut. Kapitalismen är aldrig statisk.

Jag tror att en förklaring till att de stora börsföretagen hamnar i fokus här är att de utifrån uppfattas som monolitiska maskiner som tuffar på. Vilka som sitter i styrelsen för en multinationell jätte spelar väl ingen roll? Det är ju ett självspelande piano? Och ledamöterna sitter där relativt länge.

I sak är det naturligtvis att lura sig. De företag som SVT ”granskat” befinner  sig i tuff internationell konkurrens. Framgång och misslyckande är ingen slump.

Det är därför kvoteringsdebatten är så viktig. För den ignorerar detta. Styrelserna blir inte längre en funktion av vad ägarna – rätt eller fel – anser vara bäst för företagen. Utan ett uttryck för en politisk ambition.

Innebär det att alla styrelser är bra, att alla styrelseledamöter är bra eller att en del helt enkelt inte bara sitter där för att de är del av rätt nätverk? Naturligtvis inte. Svenska börsföretag har sin beskärda del av oduglighet. Men på en marknad med konkurrens finns det mekanismer som åtminstone långsiktigt korrigerar det.

Om staten ska bestämma vem som ska sitta i en styrelse undergrävs ett fundament i den fria ekonomin: den enskilda äganderätten.

Det motargumentet uppfattas inte sällan som sällsynt föråldrat och fantasilöst.

Det är det inte. Den enskilda äganderätten är inte bara företagandets och det ekonomiska framåtsskridandets förutsättning. Den är en av civlisationens grundstenar.

Så det är ingen oviktig fråga.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.

Fredrik Johansson

Igår eftermiddag klev den svenska Public Service-radions flaggskeppsprogram på samhällsområdet Studio Ett över gränsen.

Journalisten Helena Groll intervjuade den israeliske ambassadören och ställde frågan om judarna själva bär ett ansvar för antisemitismen.

Frågan ställdes inte i ögonblickets obetänksamhet, utan när ambassadören vägrade att svara följdes den av följdfrågor. Nitiska och insisterande följdfrågor. Dessutom på engelska, vilket rimligen gör att journalisten funderar ytterligare på hur hon ska formulera sig. Frågan var inget misstag.

Att judarna bär – om än så bara en mindre – skuld för sin egen förförjelse är en klassisk antisemitisk tankefigur. Det har i sin tur varit en ursäkt/förklaring till antisemitism i sekler.

Det är kränkande mot ambassadören och mot judar här i Sverige och utomlands. Det är illa. Väldigt illa.

Men den stora katastrofen består i det faktum att frågan överhuvudtaget kunde ställas.

Det är nämligen otänkbart att motsvarande fråga hade kunnat ställas om någon annan etnisk grupp. Jag kan inte för mitt liv ens föreställa mig att en svensk journalist på exempelvis Sveriges Radio skulle formulera sig på samma sätt om t ex romer, samer eller muslimer. Det handlar inte om att Studio Ett är befolkat av antisemiter (det är de naturligtvis inte), utan om att de ställer just denna fråga. Det är denna fråga som är möjlig.

Och det handlar inte om att jag inte kan se framför mig att frågan om en annan grupp ställs, utan att den inte ens skulle formuleras i journalistens huvud. Tänk er själva att Sametingets ordförande fick frågan: ”Har inte samerna själva bidragit till den negativa bild som finns av dem i delar av Norrland?”

Eller som ambassadören själv förklarar för Groll: det är som att svara på frågan om våldtäktsoffrets skuld för våldtäkten.

Studio Ett var snabbt ute och erkände sitt misstag, bad om ursäkt och tog till den sällsynta åtgärden att radera händelsen från det egna arkivet (ljudklippet finns dock på bland annat Youtube). Man inte vill ”bidra till att formuleringen får vidare spridning” skriver man, men det är svårt att befria sig från intrycket att det också var av hänsyn till det egna anseendet. En mer cynisk bild av detta är att Sveriges Radio söker retuschera historien.

I den ”oförblommerade ursäkten väljer Studio Ett dessutom att beskriva frågan som ”olycklig”. Det får sägas var ett tämligen försiktigt sätt att uttrycka det. Sveriges Public Service-radio har använt en antisemitisk tankefigur i en intervju med Israels ambassadör. Det är naturligtvis mer än ”olyckligt”. Det är ett haveri.

Vad Studio Ett än gör med sitt arkiv, är skadan naturligtvis redan skedd och det kommer ta lång tid för Sveriges Radio att reparera sitt anseende. Och det förutsätter dessutom att man tar detta på allvar och söker komma till botten med varför frågorna överhuvudtaget ställdes.

Det handlar inte så mycket om att sagda journalist rimligen bör ta ett mer eller mindre långt uppehåll i sitt uppdrag. Utan om hur och varför frågan överhuvudtaget kunde ställas. Det är det vi som lyssnare och finansiärer rimligen har rätt att veta

Sveriges Radio borde utse en haverikommission med utomstående som redogör för hur detta gick till. Var frågorna avstämda på redaktionen? Vilka övriga hade sett journalistens manus? Hur gick diskussionerna före sändningen? Vad hade man sagt till ambassadören?

Antingen har detta passerat flera andra personer utan att varningsklockorna har ringt. Eller så har Studio ett – med en i sammanhanget mycket väl tilltagen redaktion – rutiner där enskilda journalister genomför viktiga intervjuer utan föregående diskussioner med kollegor och chefer.

Jag är inte journalist, men i varje annat professionellt sammanhang skulle denna typ av haveri i kvalitetskontroll (för att använda ett för sammanhanget väl kliniskt produktionsuttryck) leda till undersökning av orsaker, genomgång av rutiner, förslag till förbättringar och implementering av förändringar. Och när det handlar om en verksamhets grundläggande förtroende hos en bred allmänhet hade en sådan process också sannolikt redovisats öppet.

En ursäkt om ett olycksfall i arbetet räcker helt enkelt inte. Inte alls.

Frågan är en katastrof – att ett ledande uttryck för svensk offentlighet så aningslöst (för aningslöshet är rimligen den förklraring som ligger närmast) ger uttryck för en antisemitisk tankefigur är djupt nedslående, men kanske kan händelsen föra något positivt med sig i det att det kan sätta ljus på antisemitismen i Sverige.

Jag tror att många – mig inräknad – ofta befinner  sig i föresällningen att antisemitismen på ett plan inte är särskilt framträdande i Sverige. Inte för att den i sina uttryck inte utgör en fara för judars liv, säkerhet och egendom. Bilderna av automatvapenbeväpnade poliser utanför judiska förskolor kan inte tala ett tydligare språk. Det finns ett hot från dem som vill döda barn bara för att de är judar. Antisemitismen är ett stort reellt hot mot människor i Sverige. Utan tvekan.

Däremot är det kanske främst så vi ser antisemitismen. I dess mest brutala former och då ofta – som i Paris eller Köpenhamn – kopplad till de mest skruvade föreställningar om Palestinakonflikten. Det är inte ”vår” antisemitism, den är importerad från Mellanöstern och kopplad till konflikten där.

Det är här antisemitiska tankefigurer också blir som mest framträdande i det offentliga Sverige. Oförmågan att skilja mellan staten Israels politik och judar (här eller i andra länder). Kopplingen mellan etnisk tillhörighet och politiska ställningstaganden. En oförmåga som är så spridd att den till och med framfördes av kommunstyrelsens ordförande i Sveriges tredje största stad.

Läser också med häpnad vänsterdebattörer på Twitter efterfråga en ”kontext” till händelserna i Köpenhamn. Tydligen ska denna ”kontext” få oss att förstå varför någon attackerar en familjefest i akt och mening att döda tiotals personer. Inte för deras eventuella inställning till statens Israels politik, utan för att de är judar. Bara för att de är judar. Det är ”kontexten”.

Däremot kan nog många uppleva att andra mer traditionella uttryck för antisemitismen inte är så vanliga i Sverige. Jag inser att jag inte är exponenerad för detta och att jag kan underskatta frågan, men i andra länder mer vanliga religiösa (kristna) och politiska antisemitiska föreställningar möter man sällan här. I alla fall i min erfarenhet. Och även om en nazist är en för mycket, är det svårt att hävda att den särskilt groteska biologiska antisemitismen är vanligt förekommande i Sverige.

Det finns också visst stöd för att Sverige på ett plan faktiskt inte är ett särskilt antisemitiskt land.

När Antidefamation League i höstas presenterade sin globala undersökning över antisemitismens spridning i olika länder tillhörde Sverige dem som hade absolut lägst andel av befolkningen som höll med om olika antisemitiska föreställningar.

Blott fyra procent av befolkningen i Sverige anses hålla sig med antisemitiska enligt ADLs index. Det är mycket lågt jämfört med andra länder.

Undersökningen bygger på elva påståenden – som man ställt till olika grupper inför sedan början av 1960-talet. De handlar om judiska stereotyper om inflytande och makt, pengar, överdrivet fokus på Förintelsen. Pikant nog är ett påstående exakt den fråga som Studio Ett ställde igår: ”People hate Jews because of the way Jews behave”.

Här menar 12 procent av befolkningen att det är ”probably true”. Jag vet inte hur indexet exakt beräknas – jag antar att olika påståenden ges olika vikt – men det visar i alla fall att det fanns 12 procent av befolkningen å vars vägnar Studio Ett kan sägas ha ställt sin fråga. Föreställnigen finns alltså representerad i den svenska befolkningen.

Detta är en residual av något som är mycket äldre än staten Israel eller Palestina-konflikten. Som många av oss under decennier ignorerat, därför att det verkliga påtagliga hotet haft andra förtecken och att vi sällan eller aldrig konfronteras med någon som talar om judarnas ”oproportionerliga” inflytande eller självförvållande olyckor. Vi har trott oss stå över den typen av groteska dumheter. Vi är ju ett modernt och rationellt land – modernare och rationellare finns inte – och här tror vi inte på sådana sagor.

Det är kanske detta som är verklig Public Service. I sitt största journalistiska haveri på decennier illustrerar Studio Ett – högst oavsiktligt – något som många av oss inte rikigt velat eller kunnat se. Att det finns en svensk antisemitism som går utanför det vi normalt ser i svensk debatt. Som är äldre än efterkrigstiden.

Då kan vi låta gårdagen blir en väckarklocka. Och en maning till handling.

Idag genomförs ytterligare en kippa-vandring i Malmö. För var och en som har tid och möjlighet är det ett utmärkt sätt att visa stöd för den judiska befolkningen i Sverige och i vårt grannland Danmark.

Samling utanför synagogan klockan 17.15 och 17.30 traskar man till Gustav Adolfs Torg.

 

 

Fredrik Johansson

Stefan Löfven försöker nu gå från ord till handling i sina industripolitiska ambitioner. Nu ska ”Innovationsrådet” och ”Industrikanslern” på plats. Den senare i alla fall till sommaren.

Många ha skrivit klokt om de helt orealistiska förväntningar som den socialdemokratiska retoriken har på dessa åtgärders betydelse för ekonomisk utveckling och riktiga jobb.

PM Nilsson i DI konstaterade exempelvis att en ansvarskännande medborgare som får frågan av Stefan Löfven bör tacka nej till att bli Industrikansler.

Att döma av dagens Dagens Industri verkar många tagit Nilssons uppmaning på allvar. När man frågar ett antal ledande företagsledare om det eventuella intresset för Industrikanslerämbetet så är det svalt. Försiktigt uttryckt

Näringslivsveteranen Antonia Ax:son Johnson förklarar för DI att ”En industrikansler kan aldrig åstadkomma något. Det är bara en titel som luktar gammalt och fackligt.”

Om Stefan Löfven hade problem att hitta en Industrikansler igår, så är denna utmaning inte mindre idag. Industrikanslerposten håller på att bli Svarte Petter.

Den som nu eventuellt blir Industrikansler kommer naturligtvis få frågan hur han eller hon ser på att näringslivet inte tror att vederbörande kan åstadkomma något.

Det behövs någon som inte tvekar inför betydande utmaningar. Som har en tydligt positiv bild av den egna förmågan. Som inte skulle rygga för att något ”luktar” fackligt. Och som dessutom är tillgänglig. Mycket talar för att den som till slut tackar ja till uppdraget blir Håkan Juholt.

Hur som helst är det uppenbart att detta riskerar att växa till en betydande huvudvärk i regeringskansliet. För till statsministerns olika råd och ämbeten ska läggas Framtidsministerns grupper för framtidsdiskussioner och långsiktig politikutveckling. Vars uppdragsbeskrivningar förefaller röra sig i eskalerande stratosfärisk riktning.

Jag skrev om detta för några veckor sedan. Bland annat om hur Framtidsministern själv beskriver uppdraget: ” vi behöver hitta en ny berättelse. Allt det vi kommer ta fram ska smältas ihop till en fungerande berättelse, en helhet.”

Vilka ska sitta i alla dessa församlingar? Vad ska de göra? Vad ska de prata om? Och varför ska vuxna människor spilla sin tid där, om man ändå – realistiskt – kan konstatera att man ”aldrig” kommer ”åstadkomma något”? För att hitta ”en fungerande berättelse, en helhet”?

PM Nilssons beskriver värsta scenariot som:

”I värsta fall blir industrikanslern en clown som man i grunden tycker synd om och skrattar åt och som försenar näringspolitiska reformer. Det är lätt att föreställa sig hur industrikanslern ägnar minst ett år åt att lyssna och bygga upp förväntningar och avge löften om att prata med Stefan för att sedan ge några råd om vikten av bra vägar och kompetensförsörjning.”

PM Nilsson har fel. Det värsta som kan hända är inte att statsministern och ett gäng framträdande samhällsmedborgare sitter och dricker mineralvatten på noggrannt protokollförda möten.

Det värsta som kan hända är att vi får en Industrikansler eller ett Innovationsråd som på allvar försöker göra något. Och den verkliga mardrömmen vore att denna politik lyckades trassla sig igenom regeringskansli, Decemberöverenskommelse och Riksdag.

Det finns många skäl till detta. Ett är att när politiken kallar, så kallar den på de etablerade. De som ännu inte har lyckats, de som håller på med sådant också den bästa industrikansler inte har en aning om, blir inte inbjudna.

Eller som den italienskamerikanske ekonomen Luigi Zingales konstaterade när han var i Stockholm i höstas: ”När politiker och etablerade företag sätter sig vid samma bord vet man en sak, det är konsumenterna och nya producenter som blir blåsta.”

Det blir dessutom lätt parodiskt när Sveriges statsminister – med entusiastisk självklarhet – pekar ut vilken riktning affärsutvecklingsarbetet i svenska företag bör ta.

In en intervju i TT i samband med Industridagen i Södertälje förklarade Stefan Löfven: ”Vi måste bredda Sveriges IT-politik. Den har länge handlat om IT i skolan och bredband till alla. Nu handlar det om hur vi ska använda stordata i utvecklingen av våra företag.”

Många skulle nog invända mot beskrivningen att vi nu kan lämna utbildning och infrastrukturutveckling bakom oss. Men ska Sveriges ”IT-politik” nu verkligen handla om hur ”vi” ska använda ”stordata i utvecklingen av våra företag”?

Nu är förvisso politiker sällan valda för deras överdrivna ödmjukhet, men vad vet Stefan Löfven om ”stordata”? Tror han att de företag som nu ska uppmanas att ägna sig mer åt ”stordata” inte själva skulle komma på den idén? Eller vad avser regeringen att göra?

Företag är inga perfekta organisationer. Av det enkla skälet att de består av människor och vi är ju som bekant allt annat än perfekta. Men över tid finns det ändå en tendens att de som söker sig mot framkomliga affärsmöjligheter också blir framgångsrika.

Risken är betydande att Löfven kommer möta samma reaktion som han skulle få om han försökte affärsutveckla en restaurang med en uppmaning om att krydda maten eller koka potatisen.

Man ser framför sig hur Statsministern sitter med ordförandeklubban i Innovationsrådet och låter frågan går runt: ”Hur är det nu, har ni någon stordata eller? Och vad gör ni av den?”

En tanke som slår en lekman är dock att man kanske skulle kunna använda ”stordata” för att utse Industrikanslern. Ett rejält test för vår nationella förmåga på området. Får man anta.

Sverige behöver en politik som gör det attraktivt att äga, driva och utveckla företag. Det handlar om skatter, infrastruktur, forskning och utveckling, frihandel, ett rimligt avvägt regleringstryck etc.

I sak är det inte särskilt svårt eller dramatiskt. Politiskt är det däremot mer komplicerat. Inte minst för den här regeringen.

Därför innovationsråd, innovationskatapulter, Framtidsminister och Industrikansler. Det är lättare så.

Regeringen visar att den gör något och samlar några utvalda för att prata oss alla in i framtiden.

 

Fredrik Johansson

Efter att med nitisk effektivitet ransonerat sina mediala framträdanden på bostadsområdet begår bostadsminister Mehmet Kaplan idag en intervju i Svenska Dagbladet.

Trots att intervjun sträcker sig över ett uppslag får Bostadsministern inte en enda fråga om prisregleringen på bostadsmarknaden.

Raden av institutioner  – svenska och internationella – som pekat på problemen med hyresregleringen är mycket lång. Jag skrev själv här i höstas om hur vår dysfunktionella bostadsmarknad till och med utgör den stora makroekonomiska risken i Sverige. Att inte nämna hyresfrågan i en svensk bostadspolitisk diskussion är som att prata kriminalpolitik utan att beröra vare sig polis eller kriminalvård.

Däremot berörs frågan om hyressättning indirekt i intervjun. Åtminstone marginellt.

Kaplan menar att företrädarens politik var för att ha ”brustit för att den präglats av små punktinsatser.” Bostadsministern raljerar över de så kallade Attefallhusen, men menar också att de nya reglerna för andrahandsuthyrning av bostadsrätter inte har funkat: ”Den har bara lett till en sak: att priserna har gått upp.”

Detta stämmer inte. De nya uthyrningsreglerna verkar enligt tillgänglig statistik tvärtom ha haft avsedd effekt.

Hyrorna har naturligtvis stigit – vilket torde vara oundvikligt då de genom reglering legat under marknadspriset. Men när marknadens betalningsvilja har fått slå igenom bättre har också utbudet ökat på de marknader där bostadsbristen är som störst. Det finns ingen officiell statistik på detta, men informationen från annonsmarknaden är entydig. Utbudet i Stockholm stad ökade 2013 med 33 procent och förra året med 6 procent. Påståendet ”bara lett till en sak” är helt enkelt fel.

Utbudet av andrahandskontrakt styrs naturligtvis av en lång rad faktorer och marknaden i andra delar av landet har varit mer volatil. Men reformen har alldeles tydlig bidragit till något bättre rörlighet på den bostadsmarknad som fungerar allra sämst. Dvs Stockholm.

Det bostadsministern påstår stämmer helt enkelt inte. Vilket i sin tur kan ha två förklaringar (givet att han är rätt citerad). Ingen av dem särskilt smickrande för Kaplan.

Antingen tror Kaplan att det han säger är sant. Vilket ställer frågan vad han gjort under sina första fyra månader som minister. Eller så vet han att det han säger inte är sant. Och det finns som bekant rätt robusta benämningar för den som säger saker som vederbörande vet är felaktiga.

Avregleringen av andrahandsmarknaden för bostadsrätter kommer inte att lösa bostadsbristen i Sverige, men reformen har haft positiv effekt och den är principiellt viktig för den fortsatta diskussionen. Den visar att skolboken har rätt: fri prisbildning leder till en anpassning av utbudet.

Genom att beskriva effekterna av reformen på ett felaktigt sätt blockerar Mehmet Kaplan en diskussion i den bostadspolitiska debattens kanske viktigaste fråga.

De som studerat svensk bostadsmarknad brukar – enkelt uttryckt – komma till två slutsatser. Dels byggs det för lite i Sverige. Dels är rörligheten för låg. Vi kan därför inte bara bygga oss ur detta problem (även ett mycket ambitiöst offentligt finansierat byggande tillför årligen endast någon procent nya bostäder till beståndet), utan det befintliga beståndet måste utnyttjas bättre.

Mehmet Kaplan och regeringen har uppenbart en annan bild: ”vi har en regering som ser allvaret och som förstår att byggande är det enda verktyg vi har.”

Det innebär i praktiken att regeringen redan i sin bostadspolitiska ansats ger upp. Om byggande är ”det enda verktyg” man har kommer man att misslyckas. Eller för att föra vertygsmetaforen ett steg vidare: Kaplan försöker slå i en spik med fogsvans.

Om nödvändigheten av ökad rörlighet skriver exempelvis den Bokriskommitté som Klas Eklund ledde och som Handelskamrarna i storstadsregionerna och Fastighetsägarna Sverige stod bakom. Kommitténs förslag är ett av flera viktiga initiativ i den bostadspolitiska debatten under senare år och försökte bland annat visa på hur en stegvis reformering av hyresmarknaden skulle kunna gå till.

Det vore naivt att hävda att en sådan förändring är enkel eller smärtfri. Men den är nödvändig och det finns vägar att hantera de ekonomiska och sociala konsekvenser den kan få.

Det är i den diskussionen Mehmet Kaplan borde vara aktiv. Men om regeringen och Miljöpartiet tror att bostadsbristen kan byggas bort och att utbudet av en vara är oberoende av priset, så är det kanske inte så konstigt att han inte gör det.

Då blir det svårt att befria sig från intrycket att Miljöpartiets främsta bostadspolitiska ambition är att stänga Bromma flygplats.

 

Fredrik Johansson

Efter ett elvaårigt partiledarskap bestämde sig då Göran Hägglund för att avgå. Kanske inte så överraskande – ett beslut att fortsätta nu behöver åtminstone teoretiskt ha en nästan åttaårig horisont.

Om 11 år som partiledare är långt, så är 19 år en oändlighet.

Hägglunds insatser som partiledare bör utvärderas med något mer distans. Men han kan väl framförallt sägas ha stått för en sorts idémässig och politisk konsolideringsprocess som Alf Svensson inledde under 1980-talet.

Kristdemokraterna är – även om fallhöjden till fyraprocentsspärren ofta är högst begränsad – idag ändå en etablerad del av det svenska partilandskapet. Det har man av naturliga skäl inte alltid varit. Tvärtom. För att vara ett mer medelålders än gammalt parti har Kristdemokraterna en tämligen brokig bakgrund.

Kd är kanske mer än något annat resultatet av den svenska sekulariseringen. Partiet föddes som en reaktion mot kristendomens gradvisa bortsipprande ur den svenska samhällskroppen under efterkrigstiden.

Kristdemokraternas historia har sedan i mycket definierats i relation till denna process. Vilket förstärkts av att partiet gått från att vara en proteströrelse till ett parti med parlamentariska ambitioner. Partiets egen relation till sekulariseringen tycks mig ofta ha varit en större fråga än sekulariseringen som övergripande samhällsförändring.

Som motkraft till sekulariseringen är det också svårt att se att Kristdemokraterna varit framgångsrika. Religionens – inte minst kristendomens – roll i det svenska samhället är förvisso notoriskt underskattad i den mediala rapporteringen (framförallt på riksplanet).

Tusentals människor går varje söndag till kyrkan och i delar av landet är den, åtminstone för många, en central del av livet. Kristdemokraterna rör sig naturligtvis i denna värld. Till del är det fortfarande partiets hemmaplan.

Men i ett internationellt perspektiv och sett till den nationella nivån av samhällsdebatt och politik är det ändå tydligt att Sverige är ett av världens mest sekulariserade samhällen. Striden står inte längre om kristendomsundervisning i skolan, utan om det är en djup kränkning mot alla inblandade att sjunga psalmer på skolavslutningar. Och i dessa symbolfrågor uppbådar Kristdemokraterna fortfarande ett motstånd med betydande folkligt stöd.

Men sedan KDS  bildades för femtio år sedan har samhället ”moderniserats” och Kristdemokraterna med det.

Partiet har i processen blivit ett normalt borgerligt parti, samtidigt som det konfessionella tryckts allt mer i bakgrunden. Hägglund har också visat att partiet kan sitta i en koalitionsregering under åtta år, med allt vad det innebär av kompromissande, krav på intern partidisciplin, rekrytering av hantverkskunniga politiker etc.

Det skiljer Kristdemokratin från exempelvis Miljöpartiet, som efter några månader i en koalitionsregering fortfarande har – milt uttryckt – mycket att bevisa när det kommer till regeringsduglighet.

Utöver medias och kommentatorers sedvanligt stora förhoppningar om ett rejält slagsmål om  partiledarskapet verkar frågan om vilken väg Kd väljer att gå vara något som berör.

Många – nåja, i alla fall en del – hoppas på ett mer konservativt kristdemokratiskt parti. Även om vad som är ”konservativt” sällan definieras särskilt väl.

En del för att de själva anser sig vara eller tror sig se en hyggligt stor vilsen grupp väljare som inte vet vart den ska ta vägen. En del för att de med fradgande malande käkar ser fram emot att kasta sig över Hägglunds efterträdare med anklagelser om allt från högerradikal katolicism till kopplingar till amerikansk framgångsteologi.

För några är Hägglund den mask bakom vilken allehanda onämnbara uppfattningar och kotterier gömmer sig. Aftonbladets ledarsida menar exempelvis att man under Kristdemokraternas ”huv” finner ”avgrunden”:

”Här samlas underlivsbesatta krea­tionister, reaktionära småfarbröder i fluga, korsriddarromantiker och bög­hatare under lite krystade former.”

Få saker verkar pigga upp den svenska vänstern mer än deras våta dröm om vad Kristdemokraterna skulle kunna vara.

Kristdemokraterna kommer inte bli ett radikalt konfessionellt kristet parti. Man kommer inte att sätta kristenhetens återtagande av Jerusalem i valmanifestet. Det är i grunden bra, men det har heller aldrig varit aktuellt.

Men man kommer sannolikt inte heller välja den mer modererade konservativa vägen. Och det är inte väljarna som är problemet, utan partiet. Jag tror nämligen att man i huvudsak finner annat under ”huven”.

Jag tror också att det finns en resonansbotten i ett politiskt budskap som är mer ”konservativt” i meningen statsskeptiskt och frihetligt.

Fast det har Hägglund åtminstone till del testat.

I det berömda ”Verklighetens folk”-talet i Almedalen för några år sedan talade Hägglund om klyftan mellan den vardag i vilken de allra flesta befinner sig och en samhälls- och kulturdebatt som blir allt mer perifer.

Det tror jag många är attraherade av. Som motsäger sig kvoterad föräldraförsäkring (”individualiserad” som George Orwell tydligen skulle ha sagt), som känner att de har både rätt, skyldighet och förmåga att själva ta ansvar över sina liv, sina barns skolgång och uppfostran osv. Att de själva och deras barn inte är pjäser i olika partiers ambitioner att nå statistiska mål om jämstäldhet eller samhällelig likhet.

De som inte vill ha massa förvuxna SSU:are eller LUF:are beskäftigt petandes i tillvaron. Som inte vill ha mer av gapig kulutradikalitet.

Min bild är att det finns väljare som är mottagliga för ett sådant budskap, men problemet är att det är svårt att förankra det i själva partiet. Verklighetens folk var en kristdemokratisk dagslända. Efter att The usual suspects på landets kultursidor jagat upp sig i tillbörlig ordning klingade allt av. Hägglund hade inte en konkret politik som kunde fylla retoriken. Vilket inte beror på bristande fantasi, utan på att en sådan politik skulle vara svårsmält internt.

För många inom Kristdemokraterna verkar idén om ett verklighetens folk som råder över sig själva vara direkt skrämmande. Oron för att människor väljer ”fel” blir starkare än viljan att ge dem förtroendet att välja som de vill.

En sådan konservatism blir tyvärr mer klåfingrig än medkännande. Mer paternalistisk än frihetlig.

Men jag kan ha fel.  Kanske vågar Kristdemokraterna ta det steg ut i det okända som det innebär att bli ett Verklighetens parti för Verklighetens folk.