Annons
X
Annons
X

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Säga vad man vill, men valutgången i Grekland var ändå spektakulär.

Ett parti på den yttersta vänsterkanten samlade 36,3 procent av väljarna och lyckades nästan – beroende på det ovanliga grekiska valsystemet som tilldelar extra mandat till det största partiet (så kallad förstärkt proportionalitet) – nå egen majoritet i parlamentet.

Syriza är ett extremparti – från början en koalition av allsköns socialistiska och kommunistiska rörelser, inklusive maoister och trotskister – med en agenda som kommer driva Grekland till definitiv ekonomisk ruin, som riskerar sätta landet på en farlig utrikespolitisk kurs och som ställer i fråga landets framtid i såväl Eurosamarbetet som EU.

Man ska ha respekt för att grekerna valde Syriza, man kan inte ha respekt för valet av Syriza. De grekiska väljarna har en demokratisk rätt att fatta dåliga beslut. Detta är ett magnifikt dåligt beslut.

Grekland sitter nu med en extrem regering som lever i föreställningen att ett sorts avancerat brinkmanship och socialism ska rädda landet.

Man kan ha synpunkter på EU och den så kallade trojkan. Men föreställningen att Grekland kan ha en framtid utan ekonomiska reformer och stabila statsfinanser är naturligtvis rena fantasier.

Socialismen har fungerat lika illa i Grekland som överallt annars. Så kommer det bli även denna gång.  För att travestera Margaret Thatcher: problemet med Syrizas politik är att förr eller senare tar tyskarnas pengar slut.

Man ska defiitivt ha synpunkter på hur de grekiska – tidigare – statsbärande partierna agerat under decennier.

Att de svenska socialdemokraternas systerparti PASOK – som så sent som 2009 samlade 43,9 procent av väljarna – i söndags fick blott 4,7 procent av rösterna är en av de största genomklappningarna av ett stort politiskt parti i den västerländska demokratins historia. Mot bakgrund av PASOKs agerande skulle jag ändå säga att 4,7 procent är ett hyggligt resultat.

Vänsterpartiets entusiasm för Syrizas framgångar har det å andra sidan inte varit fel på. Partiledaren Jonas Sjöstedt var på plats i Grekland för att stödja Syriza i valkampanjen och i en panegyrisk debattartikel i Expressen meddelar en segerrusig vänsterledare att:

”Syriza är inte en del av den gamla eliten som har gynnat sig själv, de har bekämpat EU:s och högerns politik som har drabbat Grekland så hårt. De kräver att politiken läggs om, de vägrar lyda troikan från EU, ECB och IMF. Dessutom hjälper de faktiskt de som drabbas.”

Nu är ju hyckleri en gång för alla inget större bekymmer för ett parti som Vänsterpartiet. Som ett reformerat förutvarande Moskvatroget kommunistparti har man ju varit med om en del.

Men det som sker nu är ändå väldigt talande.

Att Vänsterpartiet inte har några bekymmer med att Syriza härbärgerar en rad personer och rörelser på den yttersta vänsterkanten är kanske inte att förvånas över. Men det stannar inte där. Sjöstedt sväljer nu kameler av en storlek och i en takt som är imponerande till och med  för Vänsterpartiet.

Syriza bildar koalitionsregering med det högerpopulistiska och – mycket milt uttryckt – invandringskritiska Oberoende greker.

En politiskt naiv person skulle kanske tro att Jonas Sjöstedt därmed skulle få lite kalla fötter i sin relation till Syriza. Men, nejdå.

I en intervju i gårdagens DN säger Vänsterledaren att han tvärtom är ”glad över att regeringsfrågan kan få en snabb lösning”.

Sjöstedt medger att det finns ”betydande olikheter” mellan Syriza och Oberoende greker. Men det gör det ju även med andra partier, konstaterar han.

Vad Oberoende greker bland annat tillför till koalitionen är en djupt osmaklig aggresivt populistisk inställning till Tyskland. Partiledaren Panos Kammenos ska till och med ha sagt att Europa styrs av ”tyska nynazister”.

Utöver det unikt omdömeslösa i ett sådant uttalande är det möjligen inte nödvändigtvis vad Grekland behöver.

Men den nye eftertänksamt analytiske Jonas Sjöstedt vill verkligen inte föregripa något här: ”Jag tror det är klokt att vänta med kritiken tills vi ser vilken politik som regeringen tänker föra.”

Att partivännerna i Syriza släppt in Oberoende greker i regeringen bekymrar helt enkelt inte Sjöstedt som ”räknar med att de [Syriza] kan hålla lite ordning på dem.”

En annan tolkning är att Vänsterpartiet nu ger grönt ljus till Alliansen eller Samarbetsregeringen att ta in Sverigedemokraterna i regeringen. Åtminstone så länge man ”håller lite ordning” på Karlsson och Åkesson.

Men det stannar inte där. Grekland lägger nu – med Sjöstedts kamrater och deras nyvunna vänner – om sin utrikespolitik.

Igår deklarerade den nya grekiska regeringen att den inte stod bakom en EU-resolution om skarpare sanktioner mot Ryssland och som fördömde dödandet i Mariupol.

Det är värt att notera att detta inte beror på Syrizas oförmåga att ”hålla ordning” på Oberoende greker. Detta är Syrizas politik.

Den nye grekiske premiärministern har vid ett flertal tillfällen uttalat sig kritiskt mot EU:s politik gentemot Ryssland – inklusive sanktionerna. Och Putins entusiasm över Syrizas valseger får Jonas Sjöstedt att framstå som dämpad.

Syriza har dessutom systematiskt röstat emot Moskvakritiska förslag och resolutioner i Europaparlamentet. Inklusive kritik av annekteringen av Krim.

De mer luttrade är kanske inte förvånade, men Jonas Sjöstedt har helt enkelt gjort sig till en den grekiska brunvänsterns nyttiga idiot.

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.

Fredrik Johansson

I lördags var det femtio år sedan Winston Churchill avled.

Det har skrivits många böcker om Churchills liv och då han själv var en minst sagt driven författare har han ju själv skildrat viktiga skeden i det egna livet. Det är alltså inte helt enkelt eller särskilt klokt att ge sig på att skriva om Churchill. Så många – inte minst han själv – har gjort det så mycket bättre. Men ändå…

Churchill belönades ju som bekant med nobelpriset i litteratur 1953. Med motiveringen:  ”För hans mästerliga beskrivningar av historia och biografier liksom för sin briljanta retorik för att försvara upphöjda mänskliga värderingar”. 

De odödliga talen i Underhuset och i radion är många. Talekonsten briljant.

Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket. Blod svett och tårar. Vi ska slåss på stränderna. Järnridån från Stettin till Trieste. Detta är kanske början på slutet. Och så vidare.

Men kanske framförallt det alldeles magnifika talet i Underhuset från den 18 juni 1940, om att slaget om Frankrike är över och att man nu står inför slaget om Storbritannien:

”What General Weygand called the Battle of France is over. I expect that the Battle of Britain is about to begin. Upon this battle depends the survival of Christian civilization. Upon it depends our own British life, and the long continuity of our institutions and our Empire. The whole fury and might of the enemy must very soon be turned on us. Hitler knows that he will have to break us in this Island or lose the war. If we can stand up to him, all Europe may be free and the life of the world may move forward into broad, sunlit uplands.

But if we fail, then the whole world, including the United States, including all that we have known and cared for, will sink into the abyss of a new Dark Age made more sinister, and perhaps more protracted, by the lights of perverted science. Let us therefore brace ourselves to our duties, and so bear ourselves that, if the British Empire and its Commonwealth last for a thousand years, men will still say, ‘This was their finest hour.'”

Långt citat. Men bättre än så blir det helt enkelt inte.

Mot den svindlande bakgrund vilken han talar blir det helt enastående. Det är ingen överdrift att hävda att den västerländska civilisationen stod på spel. Retoriken fångar allvaret med en enastående precision.

Dessa månader våren/sommaren 1940 hänger västvärlden på en skör tråd.

I – som Churchill säger – förlängningen också USA. Ett avgörande strategiskt intresse för Storbritannien onekligen. En djupt känd personlig övertygelse hos halvamerikanen Churchill otvetydigt. Men också kärnan i en föreställning om transatlantisk värdegemenskap och samarbete som fortsätter att vara sann i våra dagar.

Idag läste jag en ledare i den brittiska tidskriften The Spectator som publicerades två dagar innan Churchill dog 1965. Det är i sig en fantastisk text, som nog väl fångar mycket av de sentiment som fanns i Storbritannien och i stora delar av övriga Västvärlden vid tiden för hans död.

”We live as free men, we speak as free men, we walk as free men because a man called Winston Churchill lived. Of no other man since time began can that be said. And, as we waited and prayed, there was nothing more to be said.”

I tider där föreställningar om enskilda individers påverkan på historien inte sällan verkar uppfattas som omoderna och provocerande är det ändå svårt att komma runt Churchill. Han var ändå där. Han fattade en rad extremt svåra beslut. Han lyckades kommunicera något till det brittiska folket som ingav hopp.

Och – kanske framförallt – han lyckades i den yttersta av kriser vinna stöd för en politisk linje i en beslutsprocess i en parlamentarisk demokrati där det fanns olika åsikter och där hans auktoritet faktiskt inte var given.

Den ungersk-amerikanske historikern John Lukacs har skrivit flera böcker om denna ytterst kritiska tid i Churchills liv och i Västerlandets historia. Den mest kondenserade är ”Churchills ödesstund – Fem dagar i London maj 1940.”

Boken utspelar sig 24-28 maj 1940 och handlar om hur de brittiska politikerna bestämmer sig för att fortsätta kriget mot Hitler. Detta vid en tid då 400.000 allierade soldater var inringade vid Dunkerque och av många förväntades kapitulera för eller bli utraderade av den tyska övermakten. Storbritannien riskerade vad Churchill själv beskrev som ”vårt största militära nederlag på århundraden.”

Crescendot är ett kabinettsmöte i underhuset sent tisdagen 28 maj 1940. Churchill hade varit premiärminister i arton dagar och under de föregående dagarna hade frågan om framtiden slitits i krigskabinettet. Under en ström av ständigt dåliga nyheter från kontinenten.

Vid detta möte den 28 maj – i ett rum med övriga kabinettministrar (totalt ett tjugofemtal personer) – vinner han till slut stöd för sin linje och idén om underhandlingar med Berlin överges, ”vad som än händer vid Dunkerque”.

Resten är – alldeles onekligen – historia.

Churchill levde ett långt liv och var en del av brittiskt samhällsliv – och det brittiska imperiet – i nästan sjuttio år. Som Spectator skrev 1965 hade han inte sällan fel (”sannolikt” om Indien, ”möjligen” om Dardanellerna  – vilket väl får sägas vara generöst mot honom) och uppfattades under långa tider som ett brushuvud och en hetsporre. Han bytte parti flera gånger, även om hans egen uppfattning var att det var han som förblev sig lik medan partierna förändrades.

Men – om inte annat – de veckorna, dagarna, timmarna våren/försommaren 1940 går inte att komma runt.

John Lukacs slår fast att det vara Sovjetunionen och USA som vann kriget. Men 1940 var det Churchill som inte förlorade det.

Utan Winston Churchill hade vi levt i en annan och otvetydigt oändligt sämre värld.

 

Fredrik Johansson

Vi får se hur länge det varar. Men en konsekvens av att det omedelbara parlamentariska kaoset har lagt sig är att regeringen återgår till ett mer vardagligt arbete. Eller – antagligen rättare sagt – så är det nog snarare så att även övriga statsråds insatser nu flyter upp till den mediala ytan.

Det är inte i alla delar upplyftande.

Bland annat har Magdalena Andersson skrivit ner regeringens prognoser för den ekonomiska tillväxten och sagt att målet om EUs lägsta arbetslöshet 2020 nu är en ännu större utmaning.

Detta är naturligtvis en anledning till oro. Min tolkning är att det är en signal om fortsatt reformarbete. Regerings tolkning verkar vara att eländet späds på av att man inte fått höja arbetsgivaravgifterna och införa traineejobb i den kommunala vårdsektorn.

I samband med presentationen av de nya prognoserna blev det dessutom en del rabalder kring de berömda ”ladorna”.

Någon lite väl uppspelt journalist ska ha beskrivit det hela som att Magdalena Andersson menade att ”ladorna blöder”. (”Ladorna blöder” låter onekligen lite som ett halvstort svenskt punkband från tidigt 80-tal. ) Det rapporterades av TT, men dementerades senare.

”I en tidigare version av artikeln skrev TT att Magdalena Andersson beskrev läget för statsfinanserna som att ”ladorna blöder”. Detta ändrades senare till att en tidning beskrivit läget så, men att Andersson fortsatt beskriver läget som att ladorna är tomma.”

Jag tror att jag talar för breda grupper när jag menar att vi behöver lämna ladorna-metaforen bakom oss. Detta blad måste vändas.

Men ändå. Detta är faktiskt inte vad Magdalena Andersson sagt efter hon fått kritik.

Efter att Sveriges ledande ekonomer dömt ut påståendet om att de statsfinansiella ”ladorna” var tomma – Lars Calmfors menade exempelvis att ”det är helt enkelt inte seriöst” – inbegrep sig Finansministern i ett högst imponerande styltigt metaforförtydligande:

”När jag säger att ladan är tom menar jag att det går ut mer pengar än det kommer in. Men det är inte så att ladan är belånad ända till taknocken. Om ladan är fem meter hög så är den belånad till två meter.”

Är hon nu tillbaka i den tomma ladan? Av TT:s förtydligande kan man tro det.

Det kanske inte spelar så stor roll. Men i en turbulent värld med stora svängningar på de globala penning- och räntemarknaderna, är denna ambition att prata ner svensk ekonomi tämligen udda.

Frågan är varför regeringen på detta sätt väljer att försöka göra pengar dyrare. Magdalena Andersson måste väl åtminstone ha övervägt risken att någon tar henne på orden? ”The barn is empty, you say? OK, I’ll take my business elsewhere.”

I ett historiskt perspektiv är det fascinerande att konstatera att trovärdigheten i svensk ekonomi är så stark att de globala marknaderna inte verkar lyssna på en svensk finansminister som gör en ambitiös insats för att beskriva dess bottenlösa uselhet.

Men regerandets vardag tränger sig på också från andra håll.

I regeringen har Framtidsminister Kristina Persson ett särskilt ansvar för den så kallade ”politikutvecklingen.”.I Aftonbladet förklarar hon hur hon ämnar ta sig an denna och då i synnerhet ”framtiden”.

Tre stycken grupper ska tillsättas – med sedvanlig uppställning från akademin, näringslivet och facket. Men inte bara det.

”Dessutom ska det inrättas ett framtidskansli på Statsrådsberedningen där 6-7 personer ska administrera och kommunicera analysgruppernas arbete.”

Jag är nog inte ensam i att se fram emot presskommunikéerna från Framtidskansliet.

Framtidsministern vänder sig också emot att långsiktigt arbete ofta beskrivs som ”flummigt”.

”- Vi måste lösa de långsiktiga framtidsproblemen, men när vi gör det skapar det också möjligheter för oss. Det här är praktiska, konkreta och nödvändiga åtgärder som väntar på att börja genomföras.

Hon menar också att Sverige är i behov av en ny politisk berättelse.

– Vi hade en lång period av uppbyggnad av välfärdsstaten och en egen agenda och det fanns respekt från arbetsgivarna för våra krav från arbetarrörelsen. Nu har vi en annan situation, vi behöver hitta en ny berättelse. Allt det vi kommer ta fram ska smältas ihop till en fungerande berättelse, en helhet.”

Jag tror inte att det är en vågad bedömning att Framtidsministern under kommande år kommer att få många tillfällen att vända sig emot att det hon gör är ”flummigt.”

Men det finns också en del mer principiella konstitutionella och politiska frågor som Framtidsministern aktualiserar. Och här är regeringen Löfven ingalunda den första som ägnar sig åt intern förment långsiktig politikutveckling i regeringskansliet.

Under Alliansregeringens åtta år genomfördes åtminstone två stora projekt var syfte var att ”tänka bredare” och ta sig an det betydande område ”framtiden” onekligen utgör. Dels det Globaliseringsråd som leddes av Lars Leijonborg, dels den Framtidskommission som anfördes av statsminister Reinfeldt.

Kanske är det en annan framtid som Framtidskansliet ska titta på, men frågan är inte ny.

På Göran Perssons tid genomfördes flera mer eller mindre ambitiösa aktiviteter som framförallt var miljöorienterade. Det sista var väl den Oljekommission som hade Stefan Edman som Generalsekreterare.

Kristina Persson är inte ens unik i det att hon är minister med denna mycket säregna portfölj. Ingvar Carlsson var ”Framtidsminister” redan på 1980-talet. Om framtiden var bättre på Ingvar Carlssons tid är väl en mer filosofisk frågeställning.

Möjligen är den magnifika ambitionen om att sammansmälta”berättelser” och”helheter” ny. Men det vore fel att påstå att Socialdemokraterna är de enda syndarna här.

Mycket av detta arbete är rimligen inte en uppgift för regeringen, utan för de politiska partierna. Det är mindre en ekonomisk fråga, än en fråga om regeringsmaktens roll och integritet. Den ska rimligen utöva den politiska makten, inte utveckla det politiska programmet.

Det är möjligen konstitutionellt finlir, men denna – under alla regeringar – växande ”framtidsbransch” riskerar att bidra till att gränsen mellan regering och partier blir otydligare.

Men det finns också ett track record som inte är så upplyftande för Framtidsministern.

Dessa kommissioner, kommittéer och grupper har en sak gemensant: de har sällan fått något politiskt genomslag. Globaliseringsrådet producerade exempelvis den ena skarpa rapporten efter den andra. Vilka ställdes att värma hyllorna i Rosenbad.

Om den inte är det redan, så är detta en fråga som borde vara intressant för politikforskningen. Varför tillsätter regeringar sådana här grupper? Vilka har resultaten varit i form av politisk påverkan (skrala, enligt min bedömning)? Och varför har resultaten i så fall varit skrala?

Våra många pigga statsvetare har här något att bita i.

Det är möjligen inte en berättelse om ”helheten”. Men det är åtminstone lite intressant.

Fredrik Johansson

Utnämningen av Alice Teodorescu till ny chef för Göteborgs-Postens ledarsida har fått känslorna att svalla. För den som växt upp med Göteborgs-Posten och som följt tidningen i några decennier får det sägas vara en ovanlig roll för dess ledarsida.

Med sedvanlig återhållsam stringens hävdade exempelvis den vänsterpartistiske riksdagsledamoten Ali Esbati på Twitter att detta var Sverigedemokraternas ”mediala genombrott”.

Som bland andra Erik Helmerson i DN påpekat är det mot bakgrund av Teodorescus principiella ställningstagande för fri invandring en förhållandevis generös tolkning av Sverigedemokraternas politiska program.

Men Esbati är de stora penseldragens man, så lite konstnärlig frihet i retoriken ska vi kanske räkna med. Socialismen kan som bekant inte bara byggas med nyanserad artighet.

Jag har gott hopp om att Alice Teodorescu kommer att göra ett bra jobb på Göteborgs-Posten. Jag tycker också att Peter Hjörne givit ett hyggligt svar på frågan om hur och varför hon rekryterats.

Hjörne citerar bland annat tidningens bolagsordning.  G-P ”verkar för marknadsekonomi, fri konkurrens och en samhällsutveckling i reformvänlig anda. Vi värnar människors frihet, deras möjligheter att välja själva och att få utvecklas i enlighet med sina drömmar och förutsättningar. Alla skall ha rätt till ett värdigt liv. Vi står upp för tryck- och yttrandefriheten, respekten för demokratin och alla människors lika värde.”

En alldeles förträfflig programförklaring. Kan inte Alice Teodorescu – mot förmodan – ge uttryck för den får väl tidningens chefredaktör eller ägare hitta någon annan. Jag är ingen så kallad ”tidningsmänniska”, men jag har svårt att se varför man ska överdriva dramatiken i detta.

För egen del tycker jag också att det är sidodebatten kring innehållet i olika ideologiska etiketter som varit mest intressant och upplysande.

Teodorescus utnämning har inte bara fått Ali Esbati att frenetiskt bläddra bland de politiska etiketterna. Ivrigheten att befästa Alice Teodorescu olämplighet i allmänhet och hennes oförenlighet med Göteborgs-Postens särskilda liberala kulör har onekligen frigjort en del kreativitet.

Journalisten Po Tidholm beskrev i en krönika i söndagens Godmorgon Världen – vars huvudsakliga poäng var att ”klickjournalistiken” styr ledarsidornas bemanning – Teodorescu som ”ultrakonservativ”.

Tidholm stannade inte där. Teodorescu är inte ultrakonservativ i största allmänhet, hon är ”provokativt” ultrakonservativ.

Prefixet ”ultra” används ytterst sällan i annat än nedsättande eller diskvalificerande mening. Det beskriver någon som drivit en uppfattning till en kompromisslös yttlighetserhetsposition. SAOL beskriver det bland anant som ”bortom”.

I min värld är det en etikett som möjligen kan appliceras på rigida politiska utlöpare och uttolkare av religiösa föreställningar. Mullorna i Iran, delar av den kristna högern i USA, en del politiska uttryck för den katolska kyrkan, ortodoxt judiska partier i Israel. Teodorescu må ligga utanför den exakta mittfåran i svensk samhällsdebatt, men hon befinner sig naturligtvis inte ”bortom”.

I en efterföljande diskussion på Twitter undrade Tidholm om Teodorescu självvalda beteckning ”liberalkonservativ”: ”Vad är det ens?”

Med reservation för 140-teckensformatets kända och ytterst smärtsamma begränsningar är det ändå slående.

Liberalkonservatism är möjligen i strikt semantisk (”ultrasemantisk”?) mening en skvader, men man behöver inte ha varit slaviskt närvarande i de senaste decenniernas borgerliga idédebatt för att känna till att exempelvis Moderaterna under lång tid använt det som en beskrivning på sina idéer.

Att detta är en idétradition som söker sin rötter på flera håll är ingen hemlighet, men det är inget Teodorescu själv hittat på.

Det ”liberalkonservativa” programmet av marknadsekonomi, rättstat, äganderätt, individuell frihet, internationell öppenhet, en stark och begränsad stat, betonade av civilsamhälle och frivilliga gemenskaper etc är väl känt. Och dessutom i olika nyanser omfattat av en rätt stor familj av liberala, konservativa och kristdemokratiska (snacka om politiska etiketter!) partier världen runt.

Det är också korrekt att det finns en spänning mellan en mer konservativ och en mer liberal uppfattning. Det kan handla om inställning i sociala frågor eller om tempo i samhällsförändringar och reformer.

Men den ”schizofreni” som Tidholm menar sig se är högst hanterbar.

För egen del – i vilken mån det till äventyrs skulle ha något intresse – märker jag att jag använder etiketter allt mer sällan för att beskriva mina egna uppfattningar. Just av de skäl som framgått här. Det blir helt enkelt mer förvirrande än upplysande. Och man riskerar alltid bli pådyvlad åsikter eller uppfattningar av någon mer eller mindre självutnämnd etikettadministratör.

”Jaså, Du är liberal? Betyg i fjärde klass, ingen keps i klassrummet och kvoterad föräldraförsäkring! Jag kan Din sort.”

Som en vän konstaterade i början av 1990-talet. ”Här har man sett sig som konservativ och så är man plötsligt i sällskap med de kuppande gammelkommunisterna i Moskva.”

Politiska etiketter fungerar som all annan språklig kommunikation. Om vi inte är hyggligt överens om vad de betyder så blir det missförstånd och kommunikation blir till sist meningslös. Och en debatt där kontrahenterna bemöter hemmasnickrade definitioner av motståndarens politiska etiketter riskerar att bli direkt ohederlig.

Ska man prata om något måste man vara någorlunda överens om vad orden betyder.

Den österrikiske samhällsfilosofen och nationalekonomen Friedrich von Hayek – som nog är den enskilda politiska tänkare som påverkat mig mest – ägnade betydande och i mina ögon märklig möda åt att sortera och positionera olika poltitiska etiketter. I synnerhet i distinktionen mellan kontinental och anglosaxisk/engelsk liberalism

Hayek har dock skrivit en av de kanske intressanta texterna om skillnaden mellan en liberal och en konservativ syn på samhället. I ett appendix (här i pdf) till Frihetens Grundvalar försöker han själv besvara frågan varför han inte är konservativ. Mycket handlar om den konservatives oförmåga att applicera sin förståelse för det förflutna på framtiden:

”But the admiration of the conservatives for free growth generally applies only to the past. They typically lack the courage to welcome the same undesigned change from which new tools of human endeavors will emerge.”

Reflektionen ställer väl därmed också frågan var konservatismen i dagens svenska samhälle egentligen finns. Vem är det som inte vågar lita på det fria samhällets spontana utveckling? Knappast påstått ultrakonservativa Teodorescu. Är min bild.

Jag träffade en gång en amerikansk ”nyliberal” (i brist på bättre ord, men jag gissar att många åtminstone kan förstå vad jag menar) som kraftigt ogillade det i USA vanligt förekommande begreppet ”libertarian”. Han menade att det lät som ”a mix between a libertine and a librarian” (en blandning av en libertin och en bibliotekarie).

Utöver att den bilden onekligen kittlar fantasin ligger det kanske något i det. Vederbörande – en akademiker och författare – vidhöll att man skulle kalla sig för ”liberal” också i USA. Hans poäng var att man inte kunde ta hänsyn till att det i USA betyder något helt annat än det han själv stod för.

Det är en möjlig position. Jag är inte säker på att den är helt enkel eller produktiv.

Vad den senaste veckan mer är något visar är behovet av en öppnare svensk idédebatt. Och att vägen till en sådan inte går över entusiastiskt viftande med etiketthäftena.

Den viktigaste delen i en sådan vore att vi all borde försöka ta till oss och bemöta våra motståndares bästa argument. Det är ingen enkel övning. Men nyttig.

Jag hoppas ha möjlighet att återkomma till det för egen del.

Fredrik Johansson

I söndags skrev jag om Margot Wallströms reaktion på den nya moderata partiledningens krav på en utredning om ett svenskt medlemskap i Nato.

Utrikesministern meddelade – enligt Svenska Dagbladet – att:

”En Natoutredning skulle skicka en stark signal till omvärlden, och skapa osäkerhet om att Sverige tänker hålla fast vid sin alliansfrihet.”

Jag skrev då om varför detta är dålig utrikes- och säkerhetspolitik. Inte bara i sak, utan också för att Wallström beskär sin egen handlingsfrihet när hon beskriver en utredning som osäkerhetsskapande.

Att beskriva egna – fullt realistiska – handlingsalterativ som destabiliserande är dessutom att förse motståndaren (och nu menar jag inte den inrikespolitiska motståndaren) med finfina argument.

Men kan riktigt se hur positionen formulerar sig själv: ”Som den svenska utrikesministern så klokt konstaterat vore en sådan utredning om medlemskap osäkerhetsskapande i Sveriges närområde.”

Men det stannar inte där. Dessa och andra uttalanden kring en svensk Nato-utrednings destabiliserande inverkan påverkar naturligtvis också andra länder.

Vad skulle utrikesministern säga om en finsk Nato-utredning? Skulle den till skillnad från en svensk inte vara ”en stark signal till omvärlden” som skapar ”osäkerhet”.

Det vore utomordentligt spännande att höra Margot Wallström utreda skillnaden mellan en sådan finsk utredning och en svensk.

Vi har dessutom ännu inte fått svar på frågan vara denna osäkerhet skulle kunna tänkas uppstå. I Norge? I Polen? I Finland? I Litauen? Någon pigg journalist skulle kanske undersöka den frågan. Var är man rädd för svenskt Nato-medlemskap? Var är man rädd för att frågan ens utreds?

Knappt hade tangentbordet svalnat förrän Margot Wallström verkade ge ett annat besked. Denna gång i Expressen. Nu ”öppnade” Wallström ”sensationellt” (Expressens tolkning, nota bene) för en svensk Nato-utredning: ”Allting måste man ju kunna diskutera.”, meddelade Wallström nu.

Nu verkar hon nog egentligen inte tycka det. Och tillför dessutom ett nytt argument. Det saknas tydligen kapacitet att diskutera frågan. ”Vi borde väl prata om hur man bekämpar terrorism istället. Det är väl det som vi borde ägna oss åt? Eller hur tar vi itu med klimatfrågan. Eller situationen i vårt närområde.”

Menar utrikesministern allvar? Är Nato-frågan inte möjlig att diskutera på grund av klimatfrågan? Hur ser den kopplingen exakt ut?

Till detta kan läggas ett uttalande av den socialdemokratiska försvarspolitikern Åsa Lindestam i utredingsfrågan i tisdagens Aktuellt.

”Jag tycker att det är en konstig fråga. Att utreda ett medlemskap. Vad för nytt skulle det tillföra?”

Utredningens skulle naturligtvis tillföra ny kunskap om förutsättningarna för medlemskap och dess konsekvenser. Det är poängen med en utredning. Det kan vara mycket, men någon ”konstig fråga” är det inte.

Den av Expressen tolkade wallströmska öppningen överlevde dock inte särskilt länge. Igår debatterade Stefan Löfven Nato i riksdagen och med Anna Kinberg Batra i Aktuellt. Då var en utredning av medlemskap utesluten. Igen.

Det går att göra sig lustig över denna prunkande bukett av socialdemokratiska besked och argument i frågan. Men det är argumenten i sig som är verkligt anmärkningsvärda.

Nu är en utredning av Sveriges säkerhetspolitiska optioner – inklusive medlemskap i Nato – återigen ett hot mot stabiliteten i vår omvärld.

Löfven avvisar Nato-medlemskap med argumentet att säkerheten i vårt närområde inte ökar om vi går med ”i den ena eller andra alliansen.”

Vilka andra allianser som står till buds är inte helt glasklart. Men det som oroar är att statsministern ansluter sig till Wallströms föreställning om att en utredning skapar osäkerhet. Även Löfven beskär därmed regeringens handlingsutrymme.

Stefan Löfven hävdar också att argumentet för medlemskap i Nato från vissa håll är försvarsekonomiskt. Detta argument framförde han även i partiledaredebatten:

”Förled inte svenska folket att tro att bara vi går med i Nato kommer alla problem att lösas. Så är det inte.”

Man ska inte utesluta att detta argument förekommer. Jag kan dock inte påminna mig att jag har sett någon ledande svensk politiker eller försvarsdebattör hävda att vi ska gå med i Nato av budgetskäl. Eller att ”bara vi går med i Nato kommer alla problem att lösas.” (en formulering han använde mot Anna Kinberg Batra.)

Löfven bemöter helt enkelt ett fabricerat argument. Man kan ofta uppleva att det blir enklare att debattera då, men fortsätter han att brottas med denna halmgubbe kommer han att få hösnuva.

Är vi fullvärdiga medlemmar och omfattas av artikel fem i Nato-stadgan är vi onekligen anslutna till en utomordentligt stark militär kapacitet. Ett angrepp på Sverige blir då som ett angrepp på hela alliansen. Så är det inte idag.

Men Nato-medlemskap är inte en budgetfråga. Stefan Löfven vet att hans seriösa motståndare inte framför det argumentet och han kommer rimligen sluta att använda det.

Få av Natos medlemmar lever upp till målsättningen om att investerar 2 procent av BNP i det egna försvaret.

För svenskt vidkommande skulle 2 procent innebära en ökning av försvarsanslagen innebära en nivåökning med cirka trettio miljarder.

Det är inte notan för ett svenskt medlemskap i Nato. Men det kan mycket väl vara en hygglig uppskattning av notan för en trovärdig säkerhetspolitik om vi står utanför. Under alla omständigheter kommer Sverige behöva öka sina försvarsinvesteringar. Om detta verkar det växa fram en hygglig politisk enighet.

Avslutningsvis har Sverigedemokraterna i Nato-frågan – med sedvanligt väderkorn – hittat en ny möjlighet att skämma ut sig.

I partiledaredebatten igår menade Jimmie Åkessons vikarie, Mattias Karlsson, att:

”Om jag skulle delta i att skicka svenska män och kvinnor att dö för andra länders energiintressen eller andra intressen i andra delar av världen skulle jag ha väldigt svårt att kunna sova gott om nätterna.”

Sverigedemokraternas bild av Nato är alltså att det är en organisation som ägnar sig åt att föra krig för ”länders energiintressen”.

En nylig opinionsmätning från undersökningsföretaget Ipsos visar att Sverigedemokraternas egna väljare – vilket kan vara viktigt i ett parti som brukar framhålla vikten av att lyssna till vad ”folk” tycker – det näst mest Nato-vänliga i riksdagen. Hur de sover om nätterna undandrar sig min spekulationsförmåga, men de verkar inte informerade om att ett medlemskap i Nato skulle innebära att vi offrar våra unga på det amerikanska oljealtaret.

Det är också lite märkligt ur ren taktisk synvinkel. Om det nu finns en öppning för att bredda partiet – i synnerhet mot i försvarsfrågan missnöjda borgerliga (moderata) väljare – har Mattias Karlsson visat att han tycker att en fråga räcker alldeles utmärkt för Sverigedemokrarerna.

Anna Kinberg Batra har varit moderat partiledare i knappt fem dygn. Hon har redan öppnat upp den sarkofag i vilken Nato-debatten under decennier befunnit sig.

Det är bra.

Frågan om Nato – även förutsättningarna för medlemskap – kommer rimligen på ett eller annat sätt att vara del av de diskussioner regering och opposition nu kommer att föra. Socialdemokraterna behöver bara en så kallad landningsbana, där deras yviga viftande i frågan kan tillåtas lugna ner sig.

Det är också bra för att debatten tvingar Socialdemokraterna att tänka igenom sina argument.

25 år efter kalla krigets slut är diskussionen för första gången på allvar. Tack för det, Anna Kinberg Batra!

 

Fredrik Johansson

Vår alldeles egna mys-stalinist Sven Wollter gör i NSD en ambitiös insats för att undanröja eventuella kvardröjande tvivel om att han skulle han någon som helst anständighet eller besinning kvar. Han släpper nu alla förtöjningar. Bara det tuggande malande hatet återstår.

Efter att Sveriges Television valt att genomföra en entimmes småputtrig intervju med Wollter (under rubriken ”Min sanning” – vilken jag tar för intäkt att ironin ingalunda är död) har reaktionerna varit starka. Wollters försvar av Stalin blev helt enkelt för mycket. Möjligen med undantag för SvT, som verkade rimligt nöjda med att få prata med Wollter om Stalin, skådespeleri och ”kvinnorna”.

Nu menar alltså Sven Wollter att skälet till att kommunismen trängts tillbaka är ”nyfascismen”.

”Kommunismen, idén om att tillvaron skulle kunna formas med gemensamt ägande av jordens ändliga resurser, jämlikhet över alla gränser, broder- och systerskap över alla gränser, frihet för alla, den visionen, den drömmen är numera tillbakaträngd av nyfascister över hela vårt arma klot.”

Nej, Sven Wollter. Kommunismen är ”tillbakaträngd” för att den är en mardröm. Detta är ingen teoretisk övning – utan en hundraårig empirisk erfarenhet. Kommunismen första test mot verkligheten – efter den bolsjevikiska statskuppen 1917 – ledde mer eller mindre omedelbart till en av de få saker kommunismen uthålligt kan producera i någon större omfattning: lik.

Miljontals människor svalt ihjäl under åren efter revolutionen. Ännu fler hade dött om inte ett omfattande – framförallt amerikanskt – internationellt katastrofbistånd satts in i Ryssland. När det peakade 1922 fick över 10 miljoner ryssar sin dagliga mat från det amerikanska programmet. Sådan är den. Den förfärliga amerikanska imperialismen.

Det var också runt 1920 som en annan av kommunismens få starka sidor började utvecklas: bortförklaringarna. Ingen politisk idé har med sådan framgång producerat en så stor mängd förklaringar till sina tillkortakommande.

Kommunismen är unik i sin systematiska och heltäckande historiska otur. Var den än har testats har den – om man får tro dess entusiastiska anhängare – motarbetats, feltolkats eller korrumperats. Undantagslöst. Sven Wollter och hans likar har därför i snart hundra år byggt en växande och imponerande portfölj av bortförklaringar.

Kommunism leder till förtryck, armod, förtrampande av mänsklig värdighet, groteskt resurslöseri och miljöförstöring. Den har aldrig lett till den jämlikhet, det broder- eller systerskap eller den frihet Wollter skriver om.  Det är de ständigt växande likhögarnas ideologi. Been there. Many died there.

Detta är historiska kunskaper som vi kan kräva att en tioårig tillskansar sig. Från Stasis angiveri till Dödens fält i Kambodja. Från Katyn till Sibiren. Från de svältdöda i Ukraina, Kina och Nordkorea. Att någon efter ett långt liv vidhåller dessa monstruösa dumheter är naturligtvis inget annat än en provokation.

Det bor tiotusentals människor i Sverige som har flytt från det politiska system som Sven Wollter beskriver som en ”idé” eller en ”dröm”. Vars släktingar och vänner har mördats, förvisats, fängslats och tystats.

I respekt för dessa – men också oss andra – borde Sveriges Television hålla sig för god för att ge denna det avgrundsdjupa förtryckets lakej och apologet någon som helst uppmärksamhet. Det är inget allmänintresse. Det är bara en provokation mot de drabbade, mot sunt förnuft och god smak.

Och Sven Wollter? Han borde naturligtvis skämmas.

Kommer han att skämmas? Naturligtvis inte. Han är ju kommunist.

 

Fredrik Johansson

Sveriges utrikesminister ska ge sig ut på turné. Inte i utlandet, utan i Sverige.

När Margot Wallström talade vid Folk och Försvar igår lät hon meddela att:

Under våren kommer jag därför att genomföra en rundresa i Sverige. Syftet är att möta engagerade medborgare och organisationer i en diskussion om hur vi kan uppnå gemensam säkerhet i en ny tid.”

Företrädarens närmast maniska resande i utlandet – vilket bara förefaller ha avtagit marginellt sedan han avgått – ställs i bjärt kontrast.

Wheels up för Folkets hus i Tranås!

Det är naturligtvis riskfyllt att förlöjliga detta djupt angelägna initiativ i folklig förankring av den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Och jag kan ha fel – det finns kanske ett stort uppdämt behov av att diskutera dessa frågor.

Det som provocerar är att ett centralt så kallat ingångsvärde för denna ”rundresa” (”PR-turné”, som den kanske inte helt vänligt kallades i SvD) är att en del frågor uppenbart inte ska diskuteras.

När Anna Kinberg Batra premiärtalade som moderat partiordförande var ett av hennes besked att Nato-medlemskap ska utredas.

Det är välkommet att Moderaterna nu byter en tjugo år misslyckad strategi. Jag skrev om detta inför Kinberg Batras tal.

Moderaterna är sedan länge för att Sverige rör sig mot medlemskap i Nato. Tempot i den moderata politiken har dock varit glacialt långsam. En viktig förklaring har varit det politiska/taktiska övervägandet att ett medlemskap bygger på att Socialdemokraterna till slut samlar sig till en mer öppen position.

Tanken har varit att ökat samarbete med Nato, EU-medlemskapet och slutet för neutralitetspolitiken skulle innebära att frågan mognar också inom Margot Wallströms parti.

Framgången för denna strategi har varit begränsad. Om man ska uttrycka sig vänligt.

Tvärtom har Socialdemokraterna närmast gått i motsatt riktning. I regeringsförklaringen undanröjde Stefan Löfven alla eventuella tvivel i frågan: ”Sverige ska inte söka medlemskap i Nato.” 

Till det lades den språkliga glidningen från att alliansfriheten ”tjänat oss väl” till att den ”tjänar alltjämt vårt land väl”. Sett till de våra säkerhetspolitiska arrangemang lever vi i den bästa av alliansfria världar.

Och när Sveriges förre Moskvaambassadör Tomas Bertelman i en statlig utredning föreslog att Natofrågan skulle utredas tillsammans med Finland, meddelade Försvarsministern blixtsnabbt att det inte var aktuellt.

Att Anna Kinberg Batras utspel inte föll Margot Wallström på läppen var därför kanske inte oväntat. Enligt en artikel här i SvD ska hon ha sagt att: ”En Natoutredning skulle skicka en stark signal till omvärlden, och skapa osäkerhet om att Sverige tänker hålla fast vid sin alliansfrihet.”

Detta är ett högst anmärkningsvärt påstående. En Natoutredning – exempelvis enligt den modell som ambassadör Bertelman föreslog i höstas (som jag skrev om här) – skulle rimligen uppfattas som en fullt naturlig sondering av Sveriges säkerhetspolitiska läge och valmöjligheter.

Att utrikesministern påstår att en sådan utredning skulle ”skicka en stark signal” som skulle ”skapa osäkerhet” övertygar möjligen på vissa av de mer internt rörelseorienterade mötena på denna ”rundresa” i Sverige.

I sak är det givetvis nys.

Men det är värre än så. Det är usel utrikespolitik av ytterligare – minst – två skäl.

För det första kan man undra inför vilka Wallström vill uppvisa denna ”säkerhet” kring den svenska alliansfriheten. Och vilken roll skulle det spela? Jag har exempelvis svårt att föreställa mig att en förutsättningslös utredning skulle föranleda någon större osäkerhet bland våra nordiska grannländer eller hos våra europeiska partners. Margot Wallströms reaktion är i sig en signal om att omvärldens upplevda (påstått upplevda!) osäkerhet kring vår säkerhetspolitiska linje ska vara styrande när vi analyserar och värderar våra möjligheter.

För det andra: Genom att deklarera att själva idén om att utreda Natomedlemskap undergräver trovärdigheten i svensk säkerhetspolitik beskär utrikesministern sina egna och regeringens handlingsmöjligheter. Låt oss anta att Socialdemokraterna – av ett eller annat skäl (det behöver inte vara mer dramatiskt än att man just vill kartlägga Sveriges säkerhetspolitiska valmöjligheter) – om en tid ändå vill utreda Nato-medlemskap.

Då kommer Margot Wallström få frågan varför det inte är ”en stark signal” som ”skapar osäkerhet.”

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap kom igår med en undersökning som visar att 48 procent av väljarna är för ett svenskt Nato-medlemskap. Vilket är drygt tio procent mer än som är emot.

Så det kan ju finnas en del att prata om under Margot Wallströms turné. Eller så tycker hon att inte bara Anna Kinberg Batra, utan även medborgarna sänder en stark osäkerhetsskapande signal.

 

Fredrik Johansson

Idag väljs en ny moderatledare. Allt tyder på att det blir Anna Kinberg Batra.

Partiledare väljs sällan med helt blanka papper framför sig. De är ofta kopplade till tidigare partiledningar och har att förhålla sig till att de varit med och utvecklat den politik som företrädaren drivit.

Anna Kinbergs Batra är inget undantag. Hennes situation är dock ytterligare tillspetsad.

Dels beroende på företrädarens sätt att avgå och därefter ägna sig åt en sorts dånande frånvaro från den politiska scenen. Fredrik Reinfeldt har synts på två områden i svensk politik sedan han avgick – i migrations/integrationsfrågan och genom (åtminstone enligt media) att ha haft en hand med i den så kallade Decemberöverenskommelsen.

Oavsett vad man tycker i sak. (Jag har redovisat min syn på Fredrik Reinfeldts ”Öppna era hjärtan tal” här och på Decemberöverenskommelsen här) så har det delvis format den terräng i vilken Anna Kinberg Batra nu inleder sitt partiledarskap. Jag hoppas att hon inte låter sig påverkas av det.

Integrationspolitiken är en av Kinberg Batras verkligt stora utmaningar. Stora väljargrupper efterfrågar svar på de frågor som lämnades öppna i Fredrik Reinfeldts ”Öppna era hjärtan”-tal från valrörelsen. Moderaterna kommer inte kunna stå fast vid den tidigare ofullbordade linjen.

Men det är framförallt Decemberöverenskommelsen (som arv från företrädaren, men framförallt i sig själv), som gör dagens val speciellt. Argumenten för och emot är vid det här laget kända och alla invektiv om ”statskupp”, ”parlamentarismens död”, ”föredettingar” och ”sura gubbar” är tillbörligt distribuerade till sina mottagare. Det återstår att se vilken roll frågan kommer att ha vid extrastämman – det underliggande missnöjet är nog inte obetydligt.

Men att en av de tyngsta persedlarna i en tillträdande partiledares bagage består av en teknisk överenskommelse om procedurregler i Riksdagen måste i sig vara unikt. Detta har Anna Kinberg Batra att hantera.

Utmaningen för den nya partiledaren idag blir att så snabbt som möjligt diska av denna överenskommelse. Inte bara för att det finns ett internt motstånd, utan framförallt för att det inte är ett politiskt program att vara en garant för att minoritetsregeringar ska få igenom sin ekonomiska politik i Riksdagen. Att binda sig för hårt vid en överenskommelse med högst osäker bäst-före-datum kan heller inte vara särskilt klokt.

Decemberöverenskommelsen har också – av naturliga skäl – kommit att överskugga övrig politisk kommunikation från Moderaterna de senaste veckorna. Men i tillägg har Anna Kinberg Batra varit påfallande vag vad gäller innehållet i det politiska program som hon önskar leda moderaterna under.

Det närmaste en programförklaring som den nya partiledaren har kommit är en debattartikel i Dagens Industri från precis före nyåret.

Artikeln är skriven direkt efter Decemberöverenskommelsen och präglas även den av behovet av att förklara och försvara. Inte minst att fastslå att Moderaterna – och Alliansen – visst inte kommer att avstå från opponera.

Men Anna Kinberg Batra slår också fast fyra frågor vilka vi väljare tydligen ställer oss i vår ”vardag”:

  • När gamla jobb försvinner och andra regioner i världen växer och utvecklas, hur ska fler nya jobb skapas här i Sverige?
  • När fler företag och arbetstillfällen skapas, varför är det fortfarande många unga som står utanför arbetsmarknaden?
  • När fler utrikes födda än någonsin arbetar och jobben fortsätter att bli fler, varför är vi ändå inte tillräckligt bra på att integrera människor i vårt samhälle?
  • När kvinnor jobbar mer och män tar större ansvar hemma, varför är det fortfarande svårt för många att få vardags- och arbetslivet att gå ihop?

Samtliga dessa frågor – som många alldeles säkert ställer sig både till vardags och på helgen – har naturligtvis betydande relevans.

Men som politiskt program för ett parti som går i opposition efter åtta års regerande är det otillräckligt. Nu är tid för politikutveckling.

Det är alltid enkelt att ha synpunkter på sådant här från läktraren. Men jag skulle hoppas att dagens tal innehöll åtminstone något av detta:

  • Frihetens parti

Politik måste vara mer än att ”svara på frågor människor ställer sig i sin vardag”. Det  behöver inte innebära att man hänger sig åt himlastormande ”visioner” eller oförmåga att omsätta storstilade principer i konkret politik.

Men en nya partiledare måste visa en tydlig vilja och inriktning för sitt parti. Vad är meningen med föreningen? Och det kan naturligtvis inte vara regerandet, de stabila statsfinanserna, Decemberöverenskommelsen eller ens arbetslinjen. I sig.

Moderaterna är ett politiskt parti med rötterna i tydliga föreställningar om människans rätt till frihet och skyldighet till ansvar. Det är här exempelvis striden i skol- och välfärdspolitiken borde stå. Mellan dem som vill strypa valfriheten och en moderat politik som tar sin utgångspunkt i att medborgarna är vuxna nog att styra över sina egna liv. Också vad gäller val av skola eller åldringsvård.

Det är påfallande mycket vardag över den frågan. Men det går också djupare. Jonas Sjöstedt vill beskära vår frihet. Oavsett om det är vardag eller helg.

  • Konkreta förslag för att utveckla arbetslinjen.

Svaret på flera av de frågor som ställs i 30 december-artikeln handlar om arbete. Det är vägen till välstånd, hållbara offentliga finanser, integration, social inklusion osv.

Alliansregeringens stora framgång var att hålla uppe sysselsättningen och skapa nya jobb i en extremt pressad internationell konjunktur. Nyckeln till det var ett systematiskt arbete för att stärka incitamenten för att arbeta.

Den nuvarande regeringen driver en politik i motsatt riktning.

Samtidigt som man talar lättvindigt om hur Fas3 ska ”avskaffas” försvagar man incitamanten för arbete och skärper arbetsmarknadsregleringen ytterligare.

Här behövs en tydlig opposition som bygger på en utvecklad arbetslinje. Tidigare tabun i ”Nya Moderaterna” – som arbetsmarknadsregleringar och ingångslöner – måste ifrågasättas. En motbild mot en socialdemokratisk politik som bygger på ökade bidrag och i slutändan att människor lyfts ur arbetskraften.

  • Utveckla en företagslinje

Moderaterna behöver återigen bli näringslivets och företagandets parti. Arbetslinjens fokus på arbetskraftsutbudet behöver kompletteras med en offensiv linje för entreprenörskap och företagande.

Det är symboler, men det måste vara slut med beskrivningar av näringslivet som ”särintresse”.

Stefan Löfven har aviserat en industripolitisk offensiv som balanserar på gränsen till dagdrömmeri. Socialdemokraterna tror – eller påstår sig tro – att framtidens näringsliv byggs genom sammanträden ledda av Statsministern och inrättande av ett industrikanslerämbete med magnifikt otydliga arbetsuppgifter.

Sverige behöver en ett alternativ till detta.

Ett alternativ som är tydligt för marknadsekonomi.

  • Nystart för integrationspolitiken

Arbetslinjen är fundamentet för en fungerande integrationspolitik och Anna Kinberg gör rätt i att bygga vidare på företrädarens linje av öppenhet och generositet. Inte minst måste arbetskraftsinvandringsreformerna försvaras. Men det räcker inte.

Segregationen handlar också om skolan, bostadspolitiken, lag och ordning etc.

Men även flyktningpolitiken måste diskuteras. Mottagande. Krav på större europeisk solidaritet. Behovet av att prioritera för att vi ska kunnamöta största skyddsbehov

  • Återta kommandot i svensk försvars- och säkerhetspolitik

Moderaterna har under det senaste decenniet tydligt tappat kommandot i svensk försvars- och säkerhetspolitik. Man ska inte hysa någon illusion om att socialdemokraterna i sak har velat något annorlunda eller att vi haft ett starkare försvar om vi haft socialdemokratiskt styre de senaste åren. Men här finns ett tydligt vakuum i svensk politik.

Nato-frågan är här helt central. Inte för att den i sig löser alla våra försvarspolitiska utmaningar, de måste vi ändå hantera själva. Utan för att den visar en tydlig politisk riktning för våra säkerhetspolitiska ambitioner.

Moderaterna är för Nato-medlemskap på någon sorts diffus sikt. Huvudskälet bakom den linjen har varit en kombination av förment nationellt ansvarstagande och än blanding av hänsynstagande och taktik gentemot Socialdemokraterna.

Istället för att driva frågan aktivt har man inväntat Socialdemokraterna. I sak är det naturligtvis så att ett Nato-medlemskap måste vara förankrat på bredden i Riksdagen. Men strategin att inte störa Socialdemokraternas formande av en egen Nato-linje har varit ett tjugo år långt misslyckande.

Socialdemokraternas linje i frågan har inte påverkats av det säkerhetspolitiska läget. Oavsett om det varit bra eller sämre och oavsett om man suttit i regering eller opposition har den socialdemokratiska linjen formats i Kalla krigets neutralitetsmysticism.

Så också efter regeringsskiftet: Försvarsministern har avvisat tanken på en Nato-utredning och regeringen i övrigt har investerat sin eventuella politiska prestige i symboliska solo-projekt som Palestinaerkännandet och i kandidaturen till FNs säkerhetsråd. 1980-talet har gjort en högst ovälkommen comeback i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Moderaterna måste föra den säkerhetspolitiska agendan tillbaka till vår tid. Och inte minst bryta låsningen i Nato-frågan. Strategin att vänta på socialdemokraterna behöver överges och en självständig plan för medlemskap utvecklas.

Till dessa punkter kan läggas en politik för kunskapssamhället – från grundskolan till Forskning och Utveckling.

Anna Kinberg Batra står inför stora utmaningar. Samtidigt finns det betydande möjligheter – vid sidan av oppositionsarbetet i riksdagen – att utveckla politiken. På de områden jag nämnt ovan, men också på andra. När väl en ny partiledning är på plats kan den likt sin företrädare 2003 börja mejsla ut en ny politik. Även det kan ärligt talat få tal lite tid. Det viktiga är att det har en tydlig riktning. Det är denna riktning vi vill höra idag.

Jag hoppas att den nya moderata partiledningen tar sig an uppgiften med den frimodighet och den glädje den förtjänar. Och att den gör det i insikten om att framtiden i såväl opposition som regeringsställning beror på viljan och förmågan att utveckla politiken.

Fredrik Reinfeldts kloka uttalande om att man måste ”vara förberedd” har närmast varit profetisk vad gäller Stefan Löfvens statsministerskap. Nu är det dags för den nya moderata partiledningen att ”förbereda sig”.

I detta och i allt övrigt önskar jag Anna Kinberg Batra all lycka till!

Fredrik Johansson

Gårdagens massaker i Paris är det värsta terrordådet i Frankrike på ett halvsekel och ett brutalt, fegt och cyniskt slag mot vårt öppna och fria samhälle.

Som ofta skaver uttrycket ”oskyldig”. Det tror f-n att de som mördades var oskyldiga. Vad skulle de ha gjort för att vara skyldiga? Och i så fall till vad? Och i vems ögon? Vem förtjänar att bli avrättad med ett maskingevär?

Själv tycker jag att Charlie Hebdos teckningar (det jag sett) är skrikiga, vulgära och – ärligt talat – högst marginellt underhållande. Men dess upphovsmakare är naturligtvis i alla ordets bemärkelser oskyldiga.

Manifestationerna för yttrandefriheten har sedan dådet varit massiva. I Frankrike och över hela den fria världen. Det är extremt bra. Vi lever i en civilisation där det måste vara självklart att det kan finnas tidskrifter som Charlie Hebdo. Hundratals miljoner människor världen över är villiga att försvara denna frihet. Åtskilliga andra hundratals miljoner vill vara en del av den. Låt oss inte glömma det. Friheten är en vinnande idé.

Tankens och ordets frihet har starka existentiella dimensioner. Att med tvång, våld och hot beskära människors intellektuella sökande är ett försök att beskära oss som människor. Inte mer eller mindre. Det är att stjäla en av människans viktigaste vägar till värdighet och självförverkligande.

Stéphane Charbonnier – tidskriftens chefredaktör – sa att han hellre dog än levde som en råtta. Han och hans kollegor tvangs betala det yttersta priset för sin rätt att uttrycka sig. Handlingens syfte var att straffa, men också att skrämmas. Att krympa oss som människor.

Men det fria ordet har också starka sociala dimensioner. En dag som denna kan det låta väl instrumentellt, men yttrandefriheten är en kollektiv nyttighet. Vi gynnas alla av att leva i ett fritt samhälle där andra får tycka, tänka och säga vad de vill. Vi kan ogilla det och det kan vara utmanande på mer än ett sätt, men i grunden är yttrandefriheten samhällets process för att hitta bättre och djupare kunskap.

John Stuart Mills klassiska försvar för yttrandefriheten utgår från denna syn på samhället som något öppet och pågående och inte något fixt och färdigt.

Vi behöver yttrandefrihet för att en ny och främmande tanke kan vara rätt, för att den kan ställa våra nuvarande tankar i nytt ljus och för att den ställer krav på oss att rannsaka och förbättra våra argument. Vi behöver yttrandefrihet för att avgöra om Charlie Hebdoos teckningar är skräp eller om de verkligen tillför något.

De som beslutade sig för att släcka dessa människoliv hatar denna frihet. Det är själva poängen. För dem är inte samhället öppet (de vet exakt hur det ska se ut) och kan därför inte vara fritt. Frihet och totalitarism är som eld och vatten. Den för vilken samhället är fixt och färdigt kan inte ha någon frihet. När alla tankar är tänkta behövs inga nya. Och de som envisas med att tänka nytt hotar ordningen och måste stoppas.

Det fria samhället behöver försvaras. Framförallt med pennan, men också med svärdet.

Det som hände igår hände i Paris. Men det kan likaväl hända i vårt land. Den som hotar eller planerar att skada andra måste veta att det inte kommer att ske ostraffat.

 

Fredrik Johansson

Det har sagts och skrivits mycket om Decemberöverenskommelsen.

För egen del har jag väl ungefär lika många frågetecken som när jag kommenterade den när den kom.

Är jag något så är det mer övertygad om att framtiden för överenskommelsen är högst osäker.

Ett skäl är att jag inte är imponerad av parternas sätt att vårda den. Decemberöverenskommelsen är inte resultatet av kontrahenternas djupt kända kärlek för varandra och den är besk medicin för båda sidor. Desto viktigare att den vårdas. Om man ser någon glädje i att den överlever långsiktigt.

Det ursprungliga anslaget av nationellt ansvar och långsiktiga stabila spelregler återföll snabbt i de banor av gnabbande och skuldbördesbollande som präglat svensk politik under de senaste åren.

Jag skrev då om hur statsministern knappt hunnit ut från presskonferensen förrän han återigen lade ut texten – i Dagens Nyheter – om Alliansledarnas närmast ogreppbara uselhet. Vad hade man inte givit för en inblick i de psykologiska insikter som styr Stefan Löfvens sätt att kommunicera med dem han önskar samarbeta med?

Den moderate partisekreteraren in spe Thomas Tobé skrev å sin sida en debattartikel i DN där han hävdade:

”Överenskommelsen innebär ett viktigt steg mot att Nya Moderaterna vid nästa val kan få stöd för sin statsministerkandidat och att en ny alliansregering inte behöver bli beroende av de rödgröna partierna. ”

För den som inte är moderat sympatisör är det möjligen ett inte helt övertygande argument. Vår parlamentariska ordning och riksdagens arbetsätt ska rimligen stå på stabilare grund än hoppet om en moderat statsminister 2018. Hur önskvärd en sådan än må vara.

Men jag är heller inte säker på att det eldar på Decemberöverenskommelseentusiasmen bland de moderata partiföreträdarna. Inte minst då argumentet vilar på den spännande premissen att Socialdemokraterna kommer att hålla vad de lovar. Det är riktigt att en ny Alliansregering inte blir beroende av de rödgröna partierna. Däremot blir den beroende av att Socialdemokraterna fullföljer sin del av Decemberöverenskommelsen.

Det är förvisso juletid, men aldrig i modern svensk politisk historia har de borgerliga partiernas politiska ledningar satt större tillit till det socialdemokratiska partiet och dess partiledning.

Risken att en socialdemokratisk ledning (särskilt en ny sådan) blir överkörd – eller låter sig bli överkörd – av en partikongress (eller av varför inte av LO) som inte accepterar att partiet i opposition inte röstar emot Alliansens politik är rimligen betydande.

Decemberöverenskommelsen är nämligen så skakig i sina skrivningar att en kreativt lagd partitaktiker har gott om tid om vederbörande får en förmiddag på sig för att hitta skäl att hävda att den andra sidan redan har brutit den. Det parlamentariska och politiska livet innehåller så många rörliga delar att det är omöjligt att förutsäga vad överenskommelsen är värd om fyra år. Än mindre om sju.

Jag har heller inte sett något bra svar på frågan hur överenskommelsen reglerar vad som kan rymmas i budgeten. Jag är som sagt inte någon expert på riksdagsarbetet, men vi har genom denna ordning skapat mycket tydliga incitament för en regering att baxa in så mycket som möjligt i budgeten då den är fredad från oppositionen.

Skulle jag gissa är det här man kommer att leta för att finna skäl för att bryta överenskommelsen. Det kommer att hävdas att budgeten använts som en trojansk häst för att genomföra politiska beslut som egentligen inte borde ligga i budgeten. Decemberöverenskommelsen bryts därefter i mer eller mindre genuin affekt. Armviftandet på bägge sidor blir betydande. Det politiska klimatet riskerar att bli än mer toxiskt. Väljarna fördelar skuldbörda i linje med partisympatier.

Men jag kan ha fel. Och visst, man kan fråga sig vad alternativet var. Jag sitter mycket högt upp på läktaren här och tycker att man ska göra sitt yttersta för att visa respekt för att detta är en knepig parlamentarisk situation. Våra folkvalda försöker laga efter läge.

Detta sagt skulle jag nog ändå hävda ny talmansrunda, möjlig Alliansregering (som hade pressat SDs hand ytterligare) och därpå antagligen nyval. Jag är förvånad över att Löfven spelade extravalskortet på det sätt han gjorde. Enligt honom själv för att undvika en parlamentarisk process som kunde ha lett till ett borgerligt regeringsförsök.

Beslutet var – inte minst mot bakgrund av att han faktiskt saknade den formella möjligheten att fatta det – i den meningen respektlöst mot både den parlamentariska processen och valresultatet. Löfvens argument är att Sverigedemokraternas agerande omöjliggjorde en annan lösning. Men frågan kvarstår: varför kortslöt han då den parlamentariska processen?

Det som gnager är att Löfven uppvisar ett mönster av en påfallande tillbakalutad inställning till Riksdagen. Politiskt. Men faktiskt även formellt.

Igår publicerade Aftonbladet en längre intervju med statsministern. Den innehåller en del furstliga formuleringar:

”Jag har sett till att vi har en regering, den är i gång. Vi fick till en budget. Det är en bra budget. Den blev tyvärr nedröstad.”

Jag vågar säga att nyckelorden i citatet är ”tyvärr” och ”nedröstad”.

Men det finns annat i intervjun som gör det enklare att hålla sig för skratt. Löfven fortsätter att slira betänkligt i grundläggande parlamentariska frågor.

”För det första så regerar jag inte på ­deras budget. Visst, den gäller ett tag.”

”För det första” följs inte av något andra eller tredje, så man får väl anta att detta är statsministerns bild av sitt regerande. Riksdagen har fastställt en statsbudget. Det är oppositionens budget. Statsministern menar att han inte regerar på den. Det är ett häpnadsväckande påstående. Framförallt konstitutionellt.

Detta är inte någon gråzon. Regeringsformen 9 kapitel 1§: ”Riksdagen beslutar om skatter och avgifter till staten samt om statens budget.” Det är precis vad riksdagen har gjort. Det är precis vad Stefan Löfven har att regera på.

Det kan låta småskuret, men vilken budget denna regering regerar på är inte en fråga om tycke, smak eller spinn. Statsbudgeten fastställs av Riksdagen. Punkt. Gillar inte Stefan Löfven budgeten kan han höra av sig till talmannen och lämna in avskedsansökan. Vi lever i en parlamentarisk demokrati och inte i någon dysfunktionell SSU-förening.

Löfven fortsätter förvisso med ”Men direkt efter årsskiftet så påbörjar vi ­jobbet med vår vårproposition. Samtidigt pågår arbetet med nästa budget som ska gälla.”

Allt detta är riktigt. Men det gör faktiskt saken värre. Såväl vårpropositionen som 2016 års statsbudgeten beslutas också de av riksdagen. Stefan Löfven regerar landet på den budget (inte hans egen nota bene) som fastställts av riksdagen. Han kommer fortsätta att regera landet på det budgetar som fastställs av riksdagen.

Det är möjligt att vi idag kan vara mer säkra på att Löfven får igenom ”sin” budget. Det räcker inte att det är ”en bra budget”. Det blir inte Sveriges budget förrän riksdagen så beslutat.

Detta är inte politiskt finlir. Det är en del av vårt parlamentariska styrelseskick.

Denna slafsighet är svårbegriplig rent politiskt. Stefan Löfven borde inse att han har allt att tjäna på att uppträda med en närmast överdriven korrekthet i det här läget. Visa statsmannaskap. Respekt för spelreglerna. Lite storsinthet.

Jag är emot okynnesanmälningar till Konstitutionsutskottet. Men det hade nog inte skadat den svenska parlamentariska ordningen om Riksdagen kallade till sig Statsministern och bad honom förklara vad han menar när han påstår att han inte regerar på den budget Riksdagen fastställt.

Man kan ju slutligen undra vad talmannen – som främsta representant för det svenska parlamentet – tycker om att statsministern slirar kring finansmakten.