Annons
X
Annons
X

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Det  blir antagligen svårt att undvika att kommentera den så kallade Decemberöverenskommelsen. Och det är rimligen närmast omöjligt att säga något särskilt originellt om den.

Men alla fall:

Lördagens överenskommelse ska väl ses som en sorts slutpunkt – eller i alla fall en halvhalt – för en process som pågått ganska länge och som inte nödvändigtvis plockat fram de ädlaste känslorna hos landets politiker och politiska kommentatorer.

Det är symptomatiskt att Stefan Löfven knappt hade hunnit lämna presskonferensen förrän han valde att återigen försöka ta heder och ära av Allianspartiernas ledare.

Tydligen ska Löfven valt att avisera att han skulle utlysa extraval för att de borgerliga partierna riskerade att försöka bilda regering.

”Jag hade naturligtvis funderat ett bra tag på vad jag skulle göra om Sverigedemokraterna ville fälla budgeten. För mig fanns det ett alternativ. Att informera om att vi skulle utlysa extraval. Jag tror att de borgerliga hade sett fram emot en talmansrunda där de skulle ha fått frågan om de ville bilda regering.”

Det rimliga ur demokratiskt/parlamentariskt hänseende är att statsministern i det läget avgår och låter den sittande riksdagen – som uttryck för folkets vilja i valet i september – försöka bilda en annan regering. Det ville Löfven inte tillåta, eftersom en sådan regering inte skulle falla honom på läppen. Därför den högst extraordinära åtgärden att – vid en tidpunkt där han inte hade rätt att fatta det formella beslutet  – deklarera att han avsåg att avisera ett extra val vid tidigast tänkbara tidpunkt.

I sak är detta naturligtvis inget brott mot Regeringsformen. Men även om jag inte är någon expert på konstitutionell rätt, så skulle jag våga påstå att det inte är självklart i linje med dess anda och avsikt. Och det är definitivt inte ett respektfullt uppträdande inför riksdagen och det färska valresultatet.

Att extravalet undviks är i det hänseendet bra. Men priset är betydande.

Regeringen Löfvens magnifika amatörmässighet har onekligen haft sina poänger i underhållningshänseende, men i grunden är den naturligtvis inte bra. I synnerhet inte i en politisk verklighet där vi inte minst genom EU-medlemskapet faktiskt är beroende av att regeringen vet vad den håller på med.

Om lördagens överenskommelse innebär att Sverige får en fungerande regering återstår att se. Men bidrar den till det så är det positivt.

Det som skiljer Decemberöverenskommelsen från andra överenskommelser är att den inte är sakpolitisk. Den innehåller förvisso tre områden där de sex partierna tänker föra ”samtal”, men dokumentet innehåller inga förpliktelser i sak och huvudinnehållet i överenskommelsen handlar om hur man tänker uppträda i riksdagen. Det gör den ovanlig på ett principiellt plan, men jag tror även att det påverkar dess hållbarhet.

Sverige har naturligtvis även erfarenhet av blocköverskridande överenskommelser i procedurfrågor, men de har – åtminstone om jag minns rätt – varit formella regler för beslutsfattande (budgetlagen, Riksbankens oberoende etc) och inte överenskommelser om att agera på ett visst sätt givet givna regler.

Om jag tolkar överenskommelsen rätt ska det utredas om den kan kodifieras i lag, men huruvida det ens är möjligt överstiger mina juridiska fackkunskaper. Att det skulle vara politiskt lämpligt är högst tveksamt.

De olika partikanslierna har lagt mycket energi på att beskriva sig själva som vinnare på överenskommelsen. Spinndoktorerandet har som vanligt haft många kallade. Entusiasmen på en del håll är värd en del motvillig beundran. Men det är svårt att bli helt övertygad om förträffligheten i detta. Inte minst från en borgerlig horisont.

Är det exempelvis så att Alliansens riksdagsledamöter tänker lägga ner sina röster oavsett vad en rödgrön budget innehåller? Då Vänsterpartiet är den del av ekvationen som gör att Samarbetsregeringen blir den största ”partikonstellationen” är risken överhängande att gårdagens överenskommelse ger den extrema vänstern i svensk politik ett inflytande som helt saknar proportioner till dess storlek. Kommer moderata riksdagsledamöter stillatigande se på när en budget som först framförhandlats med Miljöpartiet och därefter Vänsterpartiet går igenom riksdagen? Oavsett vad budgeten innehåller?

Jonas Sjöstedt låter oss inte göra några illusioner om Vänsterpartiets roll i svensk politik under Samarbetsregeringen. Han är med och förhandlar budget. Och han känner sig vara garanterad ”ett betydande inflytande.”

Hur ska Alliansens riksdagsledamöter förklara sin passivitet inför det? Hur många av dem bad sina väljare om ett mandat om att på mest tänkbara kraftfulla sätt avstå i voteringar som driver landet i socialistisk riktning? Och hur ska det säljas in 2018?

Upprördheten är följaktligen betydande på den borgerliga kanten. Inte minst bland moderata väljare och sympatisörer. Man bör beväpna sig med ett stort antal nypor salt, men läser man kommentarerna på den officiella moderata Facebooksidan är det tydligt att entusiasmen för detta är utomordentligt begränsad.

Situationen för den moderata ledningen är naturligtvis särskilt prekär i det att man ska byta partiledare om bara några dagar. Den avgående partiledaren – som enligt uppgift i media haft ett finger med i detta spel – har förvisso betydande historisk auktoritet i partiet, men är en så kallad lam anka. Och en högt respekterad lam anka förblir en lam anka.

Den tillträdande har å andra sidan ännu inte den formella makten och ska dessutom genom det nålsöga som en extra partistämma innebär. Decemberöverenskommelsen är ingen självklar triumfvagn för en ny moderat partiledare.

Grundtipset är ändå att valberedningens förslag väljs enhälligt på stämman. Men det ska inte uteslutas att en del ombud kommer vilja markera mot överenskommelsen eller ställa ungefär de frågor jag ställer ovan. Vad säger exempelvis de riksdagsledamöter som igår av sin partiledning förbands att kraftfullt trycka på avstå-knappen? Har de ens varit tillfrågade?

En mer cynisk lagd person kan också tvivla på att överenskommelsen – som formellt sträcker sig till valdagen 2022 – håller om det blir ett regeringsskifte 2018. Har borgerliga partiledare någonsin ställt så stor tilltro till det socialdemokratiska partiet?

Kommer exempelvis en ny socialdemokratisk partiledare känna sig bunden av detta? Mot bakgrund av att Socialdemokraterna i opposition sannolikt kommer att gira vänsterut?

Kommer partikongress, LO med flera stillatigande att acceptera att den socialdemokratiska riksdagsgruppen i opposition avstår från att fälla en Alliansbudget? Jag skulle inte satsa mitt livs besparingar på det.

Löfven har tidigare haft en högst avslappnad inställning till både blocköverskridande överenskommelser (Friskolefrågan) och budgetpraxis. Den här gången litar man alltså på att han håller vad han lovar. Också om drygt sju år. Det är inget större fel på optimismen.

Att överenskommelsen inte handlar om sakpolitik, utan om formalia gör den också mer porös och öppen för tolkningar. Man kan jämföra med hur det har varit när Löfven varit ute och slirat i premiepensionsfrågan och fått retirera när media och andra pekat på pensionsöverenskommelsen. Det parlamentariska läget innehåller oändligt många mer rörliga delar och det finns alltid möjlighet att hitta skäl.

Och jag utesluter inte att en socialdemokratisk partiledning efter 2018 körs över (eller låter sig köras över) av en partikongress som tvingar den att bryta överenskommelsen.

Det kommer bli ett jäkla liv från Alliansen om löftesbrott och det politiska läget kommer att infekteras ytterligare. Men även här kommer Alliansen att riskera att dra det kortaste strået. Det blir ett stort politiskt gräl som rör upp massa damm, där väljarna inte ensidigt lägger skulden på de rödgröna och där Alliansens politik stoppas/hämmas.

Jag är ingen expert på riksdagsarbetet och budgetprocessen, men det kan också finnas en risk för att regeringen (även en framtida) lockas att lägga in allt mer beslut i själva budgeten (då ju denna är en från oppositionen fredad zon). Vilken effekt får det? I det korta perspektivet stärker det regeringen ytterligare på bekostnad av parlamentet (och Alliansen). I det längre kommer ett sådant (verkligt eller påstått) agerande kunna användas som ett skäl för att bryta överenskommelsen.

Den viktiga invändningen mot överenskommelsen är dock principiell. Vad gör den med parlamentarismen i Sverige? Och i förlängningen med vår demokratis funktionssätt? Vad händer när oförmågan att hantera ett komplicerat parlamentariskt läge leder till att de politiska partierna – åtminstone delvis – avsvär sig skyldigheten gentemot sina väljare att agera enligt den egna övertygelsen?

En del kritiker hävdar att Decemberöverenskommelsen upphäver parlamentarismen. Det är naturligtvis att gå för långt. Däremot är det ett försök av partierna att stärka regeringsmaktens ställning på bekostnad av Riksdagens. Sex partier kommer överens om att den ekonomiska politiken i praktiken i hög grad ska vara föremål för dekret från regeringen.

Det officiella motivet är att Sverige ska kunna regeras med minoritetsregeringar och att vi sedan enkammarriksdagens införande under långa perioder haft minoritetsregeringar.

Men hänvisningen till historien haltar. Det är riktigt att Sverige historiskt styrts av minoritetsregeringar, men dessa har nästan alltid tolererats av en relativt stabil majoritet i riksdagen.

Regeringen Ullsten 1978-1979 var exempelvis förvisso en enpartiregering som riksdagen accepterat genom att socialdemokraterna lade ned sina röster. Men det var en parlamentariskt starkare regering än den vi har idag.

Men framförallt – vilket Gunnar Hökmark påpekade igår – så har minoritetsregeringar kunnat regera för att de anpassat sig till rådande parlamentariskt läge. Med Decemberöverenskommelsen så bestämmer partierna att denna anpassning inte längre är nödvändig. Minoritetsregeringen vinner inte stöd i parlamentet. Den är garanterad stöd på förhand.

Löfven har inte varit mäktig att säkra ett sådant stöd. Trots betydande tvärsäkerhet när han tillträdde.

Sverige kunde regeras av minoritetsregeringar i fyra decennier och under nuvarande budgetregler i två. Den överenskommelse som nu har slutits har inte behövts tidigare.

Överenskommelsen handlar därmed om det man inte talar om: Sverigedemokraterna. Om hur deras politiska inflytande ska kunna begränsas även om de samlar en femtedel av rösterna eller mer.

De politiska riskerna med ett sådant beteende är uppenbara. Det ska inte uteslutas att många upplever överenskommelsen som ett orättvist sätt att manipulera spelreglerna. I det korta perspektivet är det nog ingen vild gissning att Sverigedemokraterna kommer att gynnas i opinionen. Hur de lyckas förvalta en sådan framgång är en annan sak.

Den långsiktiga oron är mer principiell. Den stora förloraren med gårdagens överenskommelse riskerar att bli den svenska parlamentarismen. Riksdagen brukar något elakt kallas för ett transportkompani. Med lördagens överenskommelse kan det närmast komma att framstå som en komplimang.

Min gissning är att vi inte har sett slutet på detta. Och att det eventuella lugn som nu infinner sig kan bli relativt kortvarigt.

 

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.

Fredrik Johansson

 

Jag vill inte underskatta mina läsare, men jag vågar ändå säga att jag inte tror att alla vet vem John Dingell är.

Dingell är en amerikansk kongressledamot. Från Michigan. Jag ska erkänna att jag inte heller vet särskilt mycket om honom. Men Dingell är ändå värd sina rader. Han har nämligen suttit i representanthuset sedan luciadagen 1955. Det är ett tag sedan.

1955 var president Eisenhower fortfarande inne på sin första mandatperiod. Sveriges statsminister hette Tage Erlander (det brukade han förvisso göra under efterkrigstiden) och Stalin hade varit död i två år.

Dingell ställde inte upp till omval i år och kommer därför inte att passera smått fantastiska 60 år som kongressledamot

Drygt tre år efter att John Dingell blev invald föddes Göran Hägglund. Detta kan synas vara ett något sökt skäl till att återigen få nämna Göran Hägglund i denna blogg, men det finns faktiskt ett samband.

Göra Hägglund ser nämligen – om inget oförutsett inträffar – ut att bli den svenska Riksdagens ålderspresident nästa år.

Bakgrunden är att den nuvarande ålderspresidenten – förre talmannen Per Westerberg – meddelat att han tänker lämna riksdagen.

Hägglund kommer därmed – vid knappt fyllda 56 – vara marginellt äldre än Westerberg var när denne tillträdde som ålderspresident 2006. I tjänsteår blir han däremot den klart yngste ålderspresidenten i den svenska enkammarriksdagens historia.

Göra Hägglund blev riksdagsledamot i samband med Kristdemokraternas parlamentariska genombrott 1991 och kommer därmed ha suttit i 23,5 år när han blir det svenska parlamentets nestor.

Sedan enkammarriksdagens infördes har den haft 13 ålderspresidenter. Hägglund blir nummer 14. I genomsnitt har – om Wikipedia och Excel är mig nådiga – en ålderspresident varit 65 år gammal (63 vid tillträdet) och i genomsnitt suttit drygt 32 år i riksdagen.

Hägglund har alltså – när han tillträder – suttit över två mandatperioder kortare än företrädarna.

Unga politiker är inget nytt. Vare sig i Sverige eller internationellt.  Det har funnits presidenter och statsministrar i fyrtioårsåldern. William Pitt var 24 när han blev premiärminister (förvisso på sjuttonhundraåttiotalet).

Vad som däremot är nytt är en tilltagande föryngring av riksdagen. Sedan Hägglund kom in 1991 har snittåldern på en riksdagsledamot sjunkit med sex år (till 45 år). Lika många (sju stycken) ledamöter av Sveriges Riksdag är födda på 1990-talet som på 1940-talet.

Föryngringen är rimligen en funktion av flera faktorer. Samhället präglas av en betydligt högre rörlighet och skiftningarna i politiken är betydligt större. Att Tage Erlander satt drygt fyrtio år i riksdagen är inte extremt anmärkningsvärt i ett internationellt perspektiv. Att han var statsministern i 23 år är däremot häpnadsväckande och – skulle jag säga – direkt osunt.

Gunnar Sträng – som ålderspresiderade 1979-1985 – var för övrigt statsråd i 31 år.

Men föryningringen är också en funktion av medvetna beslut i partierna. I karaktäristisk kvoteringsrättvis ordning har exempelvis just Socialdemokraterna slagit fast att var fjärde ledamot ska vara under 35 år. Ingen verkar ha ställt sig den självklara frågan: Varför? Vilka egenskaper har den som är under 35 år jämfört med den som är över?

Utöver att de inte drabbats av massa betungande erfarenhet.

Varför vi som medborgare ska representeras av människor som delar yttre egenskaper som kön eller etnicitet har jag aldrig fattat. En högst flyktig talang som ålder blir än mer obegripligt.

Artighet förbjuder mig, men jag kan namnge flera personer i min egen generation som inte alls är lämpliga att utöva politisk makt. Flera av dem håller sig med föreställningar och politiska värderingar jag inte alls delar. En del av dem sitter i Sveriges Riksdag.

En detalj i sammanhanget är att just Gunnar Sträng var i fyrtioårsåldern när han kom in i Riksdagen. Man kan föreställa sig hur Carin Jämtin har ett möte med honom där han ska petas till förmån för en pigg 28-årig SSUare med erfarenhet från såväl elevrådet som värnpliktsriksdagen. ”Gunnar, vi behöver fler som är under trettiofem!”

En pikant detalj mot bakgrund av denna entusiasm för ungdom är att de inte bara odelat beundrade Sverigedemokraterna har den klart lägsta medelådern i riksdagen.

Youth is – onekligen – wasted on the young.

Många av historiens mest lysande politiker har varit påtagligt ålderstigna vid sin gärnings höjdpunkt. Adenauer, Churchill, Reagan, Bohman. De två senare på olika sätt ledargestalter i en politisk omvälvning på 70- och 80-talen som inte minst fångade många unga människor. Deras levnadsbanor var högst olika, men de hade i många fall betydande civila gärningar bakom sig. Reagan som sportjournalist och skådespelare, Bohman som Handelskammardirektör.

Riksdagen är inte ett evigt uppdrag. Men skulle faktiskt kunna vara – om inte evigt – så i alla fall mer långvarigt.

Bekymret är inte att människor sitter i Riksdagen för länge, utan att det bara sitter i riksdagen. Och att de när de bestämmer sig för att ”göra något annat”, lämnar politiken.

Det är kanske en djupt nostalgisk föreställning, men vi skulle behöva fler män och kvinnor som satt i Riksdagen och som samtidigt gjorde annat. Som representerade oss för att de var kloka medborgare, med värderingar vi delar och med en förankring i samhället.

Akademiker, chefredaktörer, företagsledare, yrkesmän- och kvinnor etc. Vars positioner inte var beroende av partisekretariatets senaste kvoteringsidé, utan mer av egen kraft och egna mandat.

Men det är en annan historia.

Hägglund har alla förutsättningar att bli både en bra och långvarig ålderspresident. Och hänger han i några mandatperioder kan han bidra till att höja medelåldern ytterligare.

 

Fredrik Johansson

Så kom det då. Ett seriöst partipolitiskt försök att hitta praktiska lösningar i integrationsfrågan och på flyktingmottagandets kraftigt ökande kostnader.

Att det var just Kristdemokraterna som valde att ta steget är kanske inte så konstigt. Partiets inställning till en humanitär och generös flyktingpolitik är svår att ifrågasätta, ens i de läger som är mest fientligt inställda till partiet.

Att reaktionerna varit hårda var väl väntat. En del försöker – slentrianmässigt – smeta Sverigedemokraterna på Hägglund. Och utfrågningen i Studio ett igår var närmast ett tredje gradens förhör. Det senare är i grunden bra. Svåra frågor har inte enkla svar.

Men det är ändå relativt sansat (allt är som bekant relativt…). Vilket naturligtvis beror på att diskussionen är nödvändig och efterfrågad i väljarkåren.

Två argument är dock återkommande:

Dels att Kd skulle ”närma sig” Sverigedemokraterna. En sådan uppfattning bygger på att man helt väljer att ignorera Hägglund i såväl sak som ambition. I den senare delen krävs det en mycket illasinnad läggning för att ifrågasätta Hägglunds motiv. Hägglund har i ord och handling – också igår – under en mångdecennielång politisk gärning visat var han står i flyktingfrågan. KD är för fortsatt generös svensk flyktingpolitik. Tvärtom ska man nog ta Hägglund på orden när han säger att hans förslag syftar till att Sverige även i fortsättningen ska ge människor på flykt en fristad.

SD å sin sida är för kraftigt inskränkt flyktinginvandring. SD är i grunden inte emot flyktingar för att mottagandet kostar pengar. Det är de också. Inte minst då ”minskad invandring” är denna politiska rörelses Särimner. En bottenlös skattkista ur vilken allehanda vidlyftiga löften finansieras.

Nej, SD är framförallt emot flyktingar för att de är utlänningar och representerar ett kulturellt hot mot ”svenskheten”. De vill förneka människor en fristad för att de drömmer om ett etniskt och kulturellt betydligt mer homogent samhälle.

Den som inte ser den skillnaden är antingen en högst medioker politisk analytiker, alternativt anställd eller volontär på någon dyngspridare riktad mot Kristdemokraterna.

Det blir än mer tydligt när man ser till de politiska förslagen.

KD vill ha tidsbestämda uppehållstillstånd. Det finns argument mot sådana, bland annat integrationsmässiga. Men Hägglunds syfte är att hantera en pressad situation, inte att stänga våra gränser. Till en del med en ordning som förekommer på andra håll i Europa.

SD har en föreställning om att man framförallt ska ”hjälpa flyktingar på plats”. De vill helt enkelt inte att Sverige ska vara en fristad i den utsträckning som Hägglund utgår från att vi ska vara. Inte heller här ”närmar sig” Kd Sverigedemokraterna.

Det mest belysande beskedet från SD-vikarie Karlsson igår var nog ändå att han inte vill se sänkta skatter för nyanlända. Som Hägglund – och även Ulf Kristersson i Aktuellt igår – har konstaterat är sänkta skatter på låga inkomster (jobbskatteavdraget) ett avgörande skäl till att Sverige har lyckats hålla sysselsättningen uppe under de senaste åren (trots en mycket svår internationell lågkonjunktur). Den politiken funkar överallt annars, konstaterade Hägglund igår. Den kommer fungera även här.

Karlsson avvisar det. I huvudsak av karaktäristiskt småskurna motiv. SD kan inte tänka sig att stödja integrationen genom att invandrare får sänkt skatt. Även om det gör att dessa människor kommer i arbete, integreras och netto kostar det offentliga betydligt mindre. På lång sikt är det dessutom arbete som gör invandring samhällsekonomiskt lönsam. Vilket i en sverigedemokratisk världsbild naturligtvis är ett problem. När flyktingar och invandrare är samhällsekonomiskt lönsamma återstår nämligen bara grötiga föreställningar om ”kultur”.

Förslaget om låg skatt för nyanlända är en bra början för en seriös integrationspolitisk debatt. Nu behövs även diskussion om arbets- och bostadsmarknadens funktionssätt. Områden som är politiskt komplicerade, där Allianspartierna har ett stort utvecklingsarbete framför sig och där Hägglunds  belackare står helt nakna.

Det andra argumentet är att detta skulle gynna Sverigedemokraterna och att vi riskerar att gå en dansk eller norsk utveckling till mötes.

Detta argument bortser framförallt helt från den erfarenhet som borde vara den viktigaste: den svenska. De etablerade svenska partierna har i tio år haft en strategi som i olika skepnader försökt isolera och fula ut SD. Vi minns tiden då man inte skulle debattera med dem. När man inte kunde hälsa på dem i riksdagskorridorerna. Och så vidare. Under hela denna tid har Sverigedemokraterna i princip fått monopolisera frågor om invandring och integration. Partiet har dubblats i vart och ett av de senaste valen.

Det krävs ett mycket speciellt perspektiv på svensk politik för att uppfatta den strategin som framgångsrik.

Sverigedemokraterna är ett parti med en förfärande och ogenomtänkt politik, men också med en förfärande historia. En historia som faktiskt skiljer sig från motsvarande partier i övriga nordiska länder, där det är högst tveksamt om ett parti med SDs bakgrund skulle nå några som helst framgångar.

Att de trots detta attraherar över femton procent av opinionen borde åtminstone vara någon form av signal om att den tidigare strategin inte varit någon helt odelad framgång.

Det har redan i hög grad ”gått som i Danmark”. I Sverige.

Flykting-, invandrings och integrationspolitik handlar inte om att ”förhålla sig till” SD, utan att söka hantera stora samhällsutmaningar. Som många väljare – långt utanför SD – ser som betydande och som de vill att deras politiker försöker hitta svar på.

Jag skrev för några veckor sedan om att Fredrik Reinfeldts ”Öppna era hjärtan”-tal var ofullständigt. Jag var då och jag är idag övertygad om att Reinfeldt faktiskt talade till en bred majoritet svenskar när han hänvisade till en situation i världen vi har ett ansvar för. Han hade rätt.

Men det räcker inte. Den som ber människor öppna sina hjärtan måste också visa att det finns en plan eller en idé för att hantera utmaningar de flesta ser och många känner oro inför. Både för att hantera det omedelbara inflödet av flyktingar som Europa är skyldigt att förhålla sig till. Men också för den långsiktiga integrationen.

Hägglund bidrog igår till att försöka fullborda det Reinfeldt sa i augusti. Vi kan ha synpunkter på förslagen i sak. Men den som inte ser det som en hederlig och anständig politikers sätt att ansvarsfullt försöka hitta lösningar på stora samhällsfrågor har fel. Antingen av okunnighet. Eller av illvilja.

Fredrik Johansson

Har bevittnat regeringens presskonferens på Harpsund. Är fortfarande omtumlad.

Efter att Stefan Löfven, Magdalena Andersson, Åsa Romson och Gustav Fridolin i fyrtiofem minuter beskrivit Alliansens budget som ett tidigare opublicerat kapitel i Uppenbarelseboken meddelade statsministern att det nu var dags för samarbete.

Det hela gav ett högst udda intryck. Det finns knappt ett område där Alliansen (”med stöd av Sverigedemokraterna”) inte ställer till det mest onämnbara elände. Om man får tro Åsa Romson väntar oss exempelvis en närmast apokalyptisk snar framtid av skogsbränder och miljögifter.

Med dagens presskonferens står dock en sak klart: Stefan Löfven har bestämt sig för att det är med Miljöpartiet han går till val. Han binder sig vid det samarbete som han vacklat kring sedan budgetkrisen inleddes och som hans företrädare vill att han ska överge. Om budgeteten var överspelad för några dagar sedan är den valplattform idag.

En lekmans gissning är att Göran Perssons rådgivande roll gentemot Stefan Löfven härmed går över i en annan fas.

Löfven kan nu inte vända tillbaka. Om det tidigare fanns en möjlighet att distansera sig från Miljöpartiet och gå till val på ett mer självständigt socialdemokratiskt program, så stängdes den dörren idag. Upplägget idag var medvetet och det var rimligen genomanalyserat.

Löfven passerar Rubicon. Och han gör det tillsammans med Åsa Romson.

Kanske hade Löfven inget val. Romson och Fridolin är de kamrater han har i den båt som han är satt att försöka ro i land. Kanske har Romson och Fridolin lovat Löfven att överge det Göran Persson kallar ”pubertal trofépolitik”.

Att Stefan Löfven spelar utomordentligt högt är uppenbart.

Fredrik Johansson

Idag ska regeringen enligt uppgift presentera någon form av ”lösning” på den för Stefan Löfven outsägligt smärtsamma hanteringen av ”frysningen” av Förbifart Stockholm. Vad media erfar ska Miljöpartiet ha fått ge sig och bygget ska återupptas så fort som möjligt. Vilket ju även Riksdagen har krävt.

Detta får sägas vara väntat. Men det är samtidigt högst osäkert om det löser Löfvens problem. Socialdemokraterna äger nämligen inte längre Förbifartsfrågan. Det gör Miljöpartiet.

Jag kan inte se att Löfven kommer ur detta med mindre än att Miljöpartiet lovar att gå till val på att Förbifart Stockholm ska byggas.

Om inte Åsa Romson lovar att bygga Förbifarten så kan Socialdemokraterna inte mer än upprepa samma löfte som i valet i september: Förbifarten ska byggas och (s) kommer inte att kompromissa med Miljöpartiet.

Bekymret är att väljarna, media och Stefan Löfven själv vet vad det löftet var värt.

Statsministerns trovärdighet bygger på att Romson och Fridolin kan sälja in Förbifart Stockholm till sina partiaktivister (vilka inte bara verkar präglas av eftertänksam pragmatism).

Om Miljöpartiet går till val på sin gamla politik – dvs att Förbifarten ska stoppas – så är väljarna återigen utlämnade till Stefan Löfvens berömda förhandlingstalanger. En försiktig bedömning är att det är högst osäkert om dessa fortfarande anses ha de närmast magiska egenskaper som de tillskrevs före valet.

Hanteringen av Förbifarten har kostat hundratals miljoner och åsamkat Socialdemokraternas trovärdighet som regeringsparti omätbar skada.

Dagens besked kommer inte att ställa Stefan Löfven på ruta ett. Om inte Åsa Romson dyrt och heligt lovar att Förbifarten ska byggas så befinner sig socialdemokraterna i ett läge där de bara kan drömma om ruta ett.

 

Fredrik Johansson

Jag tänker inte påstå att jag tycker synd om Stefan Löfven. Dels för att jag inte gör det, dels för att jag tycker att det nästan alltid låter nedvärderande när det tycks synd om ledande politiker.

Men han har det onekligen lite svettigt. Det svindlar lätt när man tänker sig att detta ska pågå i tre månader till.

I tillägg till alla andra bekymmer har Löfven nu dessutom baksätet fullt av tidigare partiordföranden som har synpunkter på hur han ska hantera den uppkomna situationen.

Ingvar Carlsson kan möjligen sägas upprepa en sedan 55 år känd ståndpunkt: att blockpolitiken är död. Men han tar en helt annan roll i den kommenterande debatten än vad han gjort tidigare.

Mona Sahlin – den socialdemokratiska ledare som varit mest entusiastisk över Miljöpartiet – har meddelat att Löfven samarbetar med ett annat miljöparti än det hon själv ville regera med (ligger väl något i det).

Den ende som inte verkar ge intervjuer från baksätet är Håkan Juholt. Men det kan – om elaka tungor har rätt – bero på att det kanske är han som styr.

Samtidigt är de flesta seniora socialdemokratiska statsråd som uppslukade av jorden. Har någon exempelvis sett Mikael Damberg sedan midsommar? Ingen ger Löfven något eldunderstöd. Tvärtom gick Margot Wallström till media och började distansera sig till Miljöpartiet på ett sätt som föranledde Gustav Fridolin att förklara att utrikesministern var feltolkad.

Mest magnifik är naturligtvis Göran Persson.

Igår sände SVT en intervju som lämnade tittaren i betydande osäkerhet om huruvida Göran Persson själv uppfattat att han avgått som Socialdemokratisk partiledare.

Perssons roll i denna process är onekligen något för den statsvetenskapliga forskningen att bita i. Å ena sidan säger Stefan Löfven att han använder Persson som rådgivare i den pågående krisen. Å andra sidan sitter sagde rådgivare i TV och recenserar Löfvens taktik (de utsträckta händerna till Centern och Folkpartiet) som ”märklig” och förordar, mer eller mindre, stor koalition med Moderaterna.

Perssons epitet på Miljöpartiet – ”pubertal trofépolitik” – går heller inte av för hackor. Även om det är en i allt väsentlig korrekt – och sedan länge uppenbar – karaktäristik, kan man stilla fråga sig vad ett sådant omdöme gör för samarbetsklimatet i regeringen.

Göran Persson är inte elefanten i rummet. Han är en större zoologisk trädgård i rummet.

Vad ska Löfven säga? Att han pratat med Göran Persson om det här och sagt att det vore fina fisken om Persson kunde lägga ut texten i en längre TV-intervju? Ska han nu förneka att han talar med Persson?

Men, det kan ju också vara en så kallad testballong. Persson provar – främst den interna skulle jag gissa – marken för ett samarbete med Moderaterna.

Sakfrågan är värd att diskutera. Är en koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna möjlig och är den önskvärd?

Om vi börjar i den senare delen skulle jag säga att den under rådande inrikes- och utrikespolitiska förhållanden inte är önskvärd. Det finns ingen nationell kris som kräver den formen av gemensamt agerande från de två stora partierna i svensk politik. Att Sverigedemokraterna har 15 procent i opinionen är onekligen inte alls bra, men det är inte ett nationellt krisläge (det nöjet ska vi rimligen inte ge dem).

Rent politiskt skulle man säkert kunna komma överens. Vilket till en del är bekymret. Det finns nämligen en betydande risk att man skulle bli överens om fel saker.

Det behövs en allmän uppskärpning av utrikes-/säkerhets-/försvarspolitiken. Men det kommer inte en stor koalition att lösa så länge de två partierna inte verklighetsanpassar sina politiska agendor.

Moderaterna behöver visa en seriös vilja till substantiella nivåhöjningar i försvarsanslagen. Det behöver även socialdemokraterna, men där behövs också en öppenhet att förutsättningslöst pröva ett svenskt NATO-medlemskap, samt en genomtänkt och uthållig linje för Sverige i Europasamarbetet (med mindre solokörning och fokus på väsentligheter i stället för symboler som säkerhetsrådskandidaturer).

Inte heller på ekonomins område är en stor koalition svaret. Sverige befinner sig inte i en kris motsvarande den i början av 1990-talet, där breda majoriteter i parlamentet var en förutsättning för att den ekonomiska politiken skulle ha internationell trovärdighet. Det problemet har vi inte idag, trots att finansministern med sina eviga ”lador” gjort en ambitiös insats för att prata sönder det internationella förtroendet för svensk ekonomi.

Sverige behöver ett fortsatt stegvis strukturellt reformarbete för stärkt konkurrenskraft. Ju bredare enigheten är i dessa frågor desto bättre, men politikens genomförande och trovärdighet är inte beroende av en stor koalition. Tvärtom riskerar en sådan lägga sig som en våt filt över reformagendan och reformdebatten.

En slående detalj i Persson-intervjun är att han lyfter fram moderaternas förändrade politik på arbrets- och bostadsmarknaderna (man vill inte röra arbetsmarknadsregleringarna eller hyresregleringen) som ett argument för att en koalition är möjlig. Att cementera den nymoderata politiken på dessa områden vore olyckligt. Den moderata eftervalsdebatten och insikten att inte minst integrationspolitiken behöver stärkas, visar att det finns en öppning för att ånyo diskutera reformstrategier på dessa områden.

Jag är ingen expert på stora koalitioner, men ett intryck är dessutom att det inte riktigt går att dra några slutsatser för Sverige från de exempel vi har i Europa. Jag kan inte se hur de ger självklar ledning för hur en svensk stor koalition skulle fungera eller mottas av väljarna.

De tre exempel – Österrike, Tyskland och Finland – som lyfts fram har alla historiska, konstitutionella och politiska förklaringar som inte är helt tillämpliga på Sverige. Erfarenheterna från förkrigstiden, andra världskriget, från kalla kriget, den federala strukturen i Förbundsrepubliken etc. Det är andra förutsättningar än i Sverige.

Det finns ju också en svensk erfarenhet. Samlingsregeringen under kriget tror jag sätter standarden för en stor svensk koalition. Den är det konstitutionella svaret på en exceptionell nationell kris. Och jag hyser så stort förtroende för svenska politiker att jag är säker på att de tar ett sådant ansvar i en motsvarande situation. Där är vi inte idag.

Slutligen ligger det mycket i att vi skulle riskera att hamna i ett läge där Sverigedemokraterna uppfattas som rikets opposition. Det vore djupt olyckligt. Efter att ha läst andra vice talmannens förfärande klassificering av vilka svenska medborgare som inte är svenskar (bland annat judar och samer) är det än mer uppenbart.

Statsvetare brukar ibland citera den irländske poeten William Butler Yeats dikt The Second Comming, för att illustrera vad som händer i samhällen där den politiska mitten slutar att fungera:

”Turning and turning in the widening gyre
    The falcon cannot hear the falconer;
    Things fall apart; the centre cannot hold;
    Mere anarchy is loosed upon the world,
    The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
    The ceremony of innocence is drowned;
    The best lack all conviction, while the worst
    Are full of passionate intensity”.

”The centre cannot hold” blir en metafor för ett samhälle där samhällets/politikens extremer får starkare drivkrafter än mittfåran.

När en tredjedel av väljarna i somras sa sig vlja lägga sin röst på ytterkantspartier (v-mp-fi-sd) var det inte svårt att känna igen sig i Yeats. Men min bild idag är att vi inte är där.

Jag är övertygad om att det i den svenska mitten (the centre) finns tillräcklig politisk vilja för att ta ansvar för Sverige. Idag tas inte det ansvaret i en stor koalition, utan genom att partier som Moderaterna och Socialdemokraterna snickrar vidare på sina respektive politiska program.

 

Fredrik Johansson

Det börjar bli lite enformigt att bara skriva om den pågående regeringskrisen i allmänhet och de socialdemokratiska våndorna i synnerhet. Det finns ju viktigare realpolitiska frågor som tål att diskuteras.

Samtidigt bevittnar vi – inför öppen ridå – ett sönderfall som jag tror vi i efterhand kommer att se som historiskt. Det är kulmen på en minst tioårig utveckling där det socialdemokratiska partiet och dess olika grenar saknat förmåga att förstå och anpassa sig till ett nytt samhälles förutsättningar. Och inte minst till att man – en bra dag – samlar en tredjedel av väljarna. Det mentala fyrtiofemprocentpartiet har inte insett att det lever i tvåtredjedelssamhället – dvs där två tredjedelar av svenskarna inte är socialdemokrater.

Man behöver inte vara marxist för att se att det skevar våldsamt mellan bas och överbyggnad. Något håller på att gå sönder.

Idag går LO-ordföranden – en organisation som på en allt mer tjänstemannafierad och individualiserad arbetsmarknad också den brottas med problem av närmast existentiell karaktär – ut och kräver att Socialdemokraterna inte ska gå till val gemensamt med Miljöpartiet. Thorwaldsson är en betydligt mer erfaren politiker än Stefan Löfven och blev gissningsvis vit i ansiktet när Statsministern på extravals-presskonferensen lämnade ordet till Gustav Fridolin för att denne skulle berätta ”vad valet faktiskt handlar om”.

I likhet med Göran Persson, Margot Wallström med flera ser han att Socialdemokraterna i god tid före valet måste få distans till ett Miljöparti som ligger långt ifrån mainstream-väljarnas prioriteringar. Två (2) procent av väljarna är som bekant entusiastiska över Samarbetsregeringen sammansättning.

Vad de 51 procent av LOs medlemmar som inte röstar på Socialdemokraterna tycker om detta vet vi inte. Thorwaldsson och hans kansli har hittills haft en påfallande avslappnad inställning till sin representativitet.

Om man frigör sig från historien och ser till de olika partiernas politiska program är Thorwaldssons val av samarbetspartners dessutom udda. Centerpartiet är idag det parti som är tydligast kritisk mot många av de regleringar på arbetsmarknaden som är i kärnan i LOs politiska program. Centern är också det borgerliga parti som varit mest öppet för större lönespridning och lägre ingångslöner.

Kan Thorwaldsson tänka sig att kompromissa om LAS och ingångslöner? Naturligtvis inte.

LO vill inte samarbeta med Centerpartiet. LO vill ha passivt stöd av ett Centerparti som inte längre finns.

Det som är mest anmärkningsvärt i artikeln är dock att LOs ordförande hotar att ta den svenska arbetsmarknaden som gisslan om partierna inte gör som han säger. Ett brutalt naket maktspråk.

”LO-förbundens lönekrav i avtalsrörelsen 2016 kan påverkas uppåt, om valet den 22 mars inte leder fram till en stabil blocköverskridande majoritet.”

Detta är mycket anmärkningsvärt och allvarligt. Om partierna och väljarna inte gör som LO vill, hotar Thorwaldsson – av uttalat politiska skäl – att frikoppla sina lönekrav från ekonomins utveckling, produktivitetsutvecklingen och företagens konkurrenskraft.

Man kan ju fråga sig vad Stefan Löfven som tidigare representant för den direkt globalt konkurrensutsatta svenska basindustrin tycker om detta.

DN påpekar också – mycket riktigt och milt uttryckt – att detta resonemang kan verka paradoxalt. Om politiken försämrar de ekonomiska utsikterna borde det rimligen innebära dämpade lönekrav.

Thorwaldssons svar är en sorts hemmasnickrad keynesianism på styltor.

”Om den här röran och instabiliteten fortsätter löper Sverige risk för en försämrad ekonomisk utveckling, och då måste vi hitta något sätt att få fart på hushållens konsumtion och tillväxten.”

Om företagens lönsamhet försämras ska alltså samma företag pumpa in pengar (som ska tas vaifrån?) i ekonomin för att hålla uppe den inhemska efterfrågan. Jag hyser så höga tankar om mina medmänniskor att jag vågar säga att ingen på LO på allvar kan tro på detta. Resultatet blir naturligtvis högre kostnader, sämre konkurrenskraft och färre jobb.

Det senare är inte helt ointressant mot bakgrund av att Thorwaldsson i hög grad förklarar de 10 procent av hans medlemmar som röstade på Sverigedemokraterna med att det ”till stor del handlar om långtidsarbetslösa och långtidssjuka.”

Detta leder enligt LO-ordförande till följande:

”För den som är väldigt utsatt är det ett mänskligt drag att hellre ge någon annan skulden än att se sina egna tillkortakommanden.”

Om LO driver orealistiska lönekrav kommer det att leda till högre arbetslöshet bland Thorwaldssons medlemmar. Och om han har rätt – vilket jag i och för sig tvivlar på – skulle det i sin tur rimligen riskera att leda till ökat stöd för Sverigedemokraterna.

Den internationella erfarenheten av fackliga organisationer som tappar i relevans och som inte klarar av att hitta nya konstruktiva roller i samhället, är att de radikaliseras och politiseras.

Det finns en betydande risk att LO – med alla sina pengar, sina politiska kontakter och avtagande relevans på arbetsmarknaden – går i en sådan riktning. Då riskerar man bli en allt mer destruktiv kraft i svenskt samhällsliv.

Kanske är det därför heller ingen slump att man inlett denna valrörelse med ett närmast bisarrt försök att smeta SDs framgångar på Fredrik Reinfeldt, som enligt denna artikel (från LOs opinionsbildningsdetalj) medvetet och för att stärka SD  valde att lyfta upp flyktingfrågan på agendan.

Vad som händer inom Socialdemokraterna och LO under kommande år blir viktigt för Sverige. Oavsett om partiet ingår i en regeringskoalition eller ej. Vi kommer alla att leva i denna process konvulsioner.

Det är därför jag och andra skriver om det.

Men – för att vara ärlig – också för att det är lite som att bevittna ett stort godståg som spårar ur. Det går inte att titta bort.

Fredrik Johansson

Dynamiken mellan Samarbetsregeringens två partier saknar inte underhållningsvärde.

Jag skrev i morse om hur Margot Wallström och andra socialdemokrater försöker hitta sätt att befria sig från det faktum att de riskerar att gå till val på ett gemensamt program med Miljöpartiet (och Vänsterpartiet). Därför att det helt enkelt är en dålig idé om man önskar regera från mitten i svensk politik.

Nu på eftermiddagen meddelar Gustav Fridolin att Utrikesministern blivit feltolkad. Hon talar minsann om att Samarbetsregeringen ska utökas med ytterligare partier från mitten. Miljöpartiet tänker stanna i armkrok med Socialdemokraterna.

Det vore mig främmande att ifrågasätta Gustav Fridolin som ledande uttoklare av Margot Wallström, men jag törs ändå säga att det råder viss dissonans mellan hur koalitionspartnerna vill gå fram i valet. Miljöpartiet vill vara en del av en regering. Socialdemokraterna vill vara ett eget parti och verkar i tilltagande grad besvärade av att sitta i samma båt som Miljöpartiet.

Mycket kommer att hända till den 22 mars, men jag är övertygad om att socialdemokraterna under de kommande veckorna kommer fortsätta att markera avstånd till Miljöpartiet. Det kommer bli högintressant att se hur den relationen utvecklas. Men också hur mycket gemensamma aktiviteter partierna kommer att ha i valrörelsen och hur man förhåller sig till den tredje budgetpartnern: Vänsterpartiet. Löfven vill rimligen inte ha gemensamma möten med en lätt glödgad Jonas Sjöstedt tuggandes om vinster i välfärden. Eller prata Bromma och Förbifart Stockholm med Åsa Romson.

Fridolin får frågan: ”Alliansen går till val på ett gemensamt valmanifest, varför ska inte ni ha det?”

Svaret är inte bara glasklart:

”Nej, vi är ju regering och vi går till val på att få starkare mandat för den regering vi är.”

Regeringen som ÄR? Samarbetsregeringen är regeringen som är? Vad betyder det? Being there.

Fridolin aviserar dock  att det kan bli fler gemensamma vallöften:

”Det kan mycket väl hända, men grunden i valrörelsen är budgeten och överenskommelsen.”

Det är vad Fridolin sa på presskonferensen där Stefan Löfven bad honom berätta vad valrörelsen skulle handla om. Det är mindre än en vecka sedan. Socialdemokraterna försöker paddla bakåt från den positionen. Fridolin paddlar tillbaka.

Som det heter: något håller på att gå sönder.

 

Fredrik Johansson

I valrörelsens slutskede jämförde Margot Wallström Alliansregeringen med ett väpnat rån.

Det är naturligtvis inte ovanligt att politiker uttrycker sig drastiskt eller till och med olämpligt i valrörelser. Vi ska nog ha åtminstone något överseende med det. Och Margot Wallström skulle kanske inte hävda att detta var hennes mest finkalibrerade bedömning av den tidigare regeringen.

Men när hon fick frågan efteråt var det ändå något som Alliansregeringen ”rånat” medborgarna på:

”Jag menar att de har rånat oss på den här idén om att vi faktiskt också är ett samhälle, att det är en gemenskap, att vi är ett land som behöver hålla ihop. Vi är inte bara individer som är intresserade av lite mer i plånboken, utan vi är också intresserade av hur vi utvecklas som land.”

Utöver att Alliansen ägnat sig åt den något oortodoxa metoden att råna människor genom att ge dem mer pengar i plånboken, ska Alliansen alltså tagit ifrån oss ”idén att vi är ”ett samhälle”. Reinfeldt ska ha ägnat sig åt någon sorts regerandets sociopati. Om man får tro Wallström.

De hårda orden ska ses mot en intervju i Expressen idag där hon ”vädjar” till Centern och Folkpartiet. En möjlig tolkning skulle kunna vara en önskan att få vara med i Lööfs och Björklunds rövarband, en mer näraliggande är nog att Wallström inser att hennes parti sitter i en rävsax. Med sin kombination av kompromisslös retorik, vänsterpolitik och svaga parlamentariska ställning har ledande socialdemokrater börjat inse att skutan går rakt upp på grund om inget görs.

Socialdemokraterna sitter i en regering som två procent av befolkningen är entusiastiska inför och tvingas gå till val på en politik som i många avseenden ligger långt ifrån den politiska mitten. Tillsammans med ett parti som många väljare uppfattar som världsfrånvänt och med stöd från ett annat vars politiska program är att avskaffa marknadsekonomin.

Bilden från presskonferensen där Löfven aviserade att han skulle avisera extra val sitter på mångas näthinna. Efter att statsministern på känt manér tagit heder och ära av Allianspartierna för att dessa haft den exempellösa fräckheten att fullfölja löftet till sina väljare och rösta på sin egen budget, så lämnade han över till Gustav Fridolin för att språkröret skulle berätta ”vad valet faktiskt handlar om”. Man har svårt att tänka sig Tage Erlander eller Göran Persson outsourca Socialdemokraternas politiska program på det sättet.

Löfven får det inte lätt. Flera av hans företrädare försöker styra från baksätet, med hjälp av råd med liten eller obefintlig operativ relevans.

Göran Persson tycker att det är fel att gå till val med Miljöpartiet. Han ser naturligtvis vad alla andra ser. Men vilket val hade Löfven? En socialdemokratisk enpartiregering? Ja det hade sannolikt varit bättre, men hade det gått. Lövfen representerar ett trettioprocentsparti. När Persson styrde i samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade han 35-40 procent (45 procent 1995-1998). Det är en annan tid och en annan värld.

Mona Sahlin har inte – åtminstone vad jag har sett – kommenterat de uppenbara problem som regeringssamarbetet med Miljöpartiet innebär. Vilket är lite intressant då hon ju inte bara såg det som nödvändigt, utan till och med önskvärt. Var det detta hon hade räknat med? Jag såg Sahlin i en panel på ett seminarium för några veckor sedan, där hon plågade det egna partiets Bostadspolitiske talesperson med frågor om vad man ville uppnå med ”frysningen” av Förbifart Stockholm. Artighet förbjöd väl arrangörer och inblandade att fråga henne om det inte var just detta hon ville?

Ingvar Carlsson har så länge jag kan minnas deklarerat att två saker är döda: nyliberalismen och blockpolitiken. Det gör han fortfarande. Denna gång är blockpolitiken särskilt död. Av det enkla skälet att han sedan Erlanders dagar vet att Socialdemokraternas maktinnehav kan säkras och Moderaterna/Högerpartiet kan isoleras om det går att bända loss ett eller flera ”mittenpartier” från det borgerliga blocket.

Men tiderna ser radikalt annorlunda ut idag jämfört med på 1950-talet eller för bara femton år sedan.

Den viktiga förändringen är att Socialdemokraterna är ett trettioprocentparti. Redan målsättningen om att bli 35 procent i årets val var ett erkännande om att varje socialdemokratiskt ledd regering sannolikt skulle bli parlamentariskt svag.

Dels är Centern och Folkpartiet andra partier idag än tidigare. De är mindre, vilket (som Bengt Westerberg påpekat) gör risken med samarbete större för dem. Men de är framförallt politiskt förändrade.

Det finns en historia från 1976 års val som illustrerar detta. Då stod de tre borgerliga partierna så långt ifrån varandra att det sågs som en stor framgång och resultatet av betydande ansträngningar att man i valrörelsens slutskede lyckades arrangera ett gemensamt foto på de tre partiledarna. Jag är inte säker, men det kan vara denna bild som var resultatet. Idag går Folkpartiet till val på gemensamma valmanifest med Moderaterna. Det hade inte Per Ahlmark gjort. För att uttrycka sig mycket försiktigt.

Men man behöver inte gå tillbaka till sjuttiotalet för att se förändringen. 1995-1998 samarbetade Centern med Socialdemokraterna om den ekonomiska politiken. Och så sent som 1998 gick Centerpartiet till val under ledning av Linje 3-generalen Lennart Daléus och med sloganen ”Mittens rike”.

Resultatet var entydigt. Socialdemokraterna regerade ostört vidare. Med ny partiledning i Centern och med Allians för Sverige ändrades detta i grunden.

Det är egentligen inte mitt bekymmer, men Socialdemokraterna har nått en punkt där gapet mellan självbild och verklighet har blivit så stort att något håller på att gå sönder (för att använda en annan grotesk vänstermetafor för Sverige under de senaste åtta åren).

Det är som för alla andra organisationer eller som för oss som människor. Man kan bara ljuga för sig själv till en viss punkt, därefter genomskådas självbedrägeriet. Att vara ett trettioprocentsparti som uppträder som om man är ett fyrtiofemprocentsparti är ungefär lika hållbart som en normalinkomsttagare som uppträder som han har miljoninkomster. Till slut tar det stopp.

Sahlin försökte när hon avgick. Hon bemöttes med iskyla och det spektakulära beslutet att välja Håkan Juholt (på en högtravande nostalgisk vänsterretorik). Resten är historia. Den historia vi befinner oss mitt uppe i just nu. Och som kommer fortsätta att plåga Stefan Löfven.

Fredrik Johansson

Extravalets valrörelse får väl sägas ha börjat. Även om det formellt faktiskt ännu inte utlysts.

Mycket tyder på att detta kan komma att bli den hårdaste (kanske smutsigaste) valrörelsen i modern svensk politisk historia. Det finns en stor bitterhet i den partipolitiska debatten, främst – men inte bara – på den socialdemokratiska sidan. Jag tror att denna bitterhet kan ta lång tid att komma över och att det kommer att sägas saker i denna valrörelse som ökar den ytterligare.

Situationen är i delar mycket märklig. De politiska skillnaderna mellan socialdemokraterna och de borgerliga partierna är rimligen mindre än på mycket länge. Inte minst mellan moderaterna och socialdemokraterna.

Men samtidigt som det är trängre än någonsin i den sakpolitiska mitten är det helt öde i den partipolitiska mitten.

Till del beror det på en sällsynt uppjagad retorik på båda sidor.

Stefan Löfven talar sig varm för samarbete, men fortsätter samtidigt att beskriva Allianspartierna som en närmast outsinlig källa till mänskligt och konstitutionellt elände.

I en debattartikel i DN i lördags redogjorde statsministerns för oppositionens utstuderade uselhet. SD är ett ”nyfascistiskt” parti (en beteckning som han i söndagens Agenda hade betydande svårigheter att leda i bevis – bland annat med den idéhistoriskt innovativa observationen att fascister accepterar demokratins spelregler) och Alliansens omdömeslöshet verkar närmast trotsa all beskrivning:

”Men det [att utlysa extra val] var det enda rakryggade att göra i ett läge där de borgerliga partierna agerar så ansvarslöst att det saknar motstycke i Sveriges moderna politiska historia.”

Att denna salva levereras under rubriken ”Mer samarbete och mindre blockpolitik är nödvändigt” får ändå sägas bekräfta att den ironiska humorn är långt ifrån död.

Det är inte helt självklart varför Stefan Löfven vill samarbeta med dessa depraverade människor. Och även om man kanske kan begära att de  borgerliga partiledarna ska ställa sig över sådant, kan man ifrågasätta psykologin i att inleda uppvaktningen med en deklaration om den önskade partnerns bottenlösa uselhet.

På den borgerliga sidan är bitterheten möjligen något mindre, samtidigt som tonläget närmar sig det retsamma. När Annie Lööf inte bara kräver att Stefan Löfven ska ”be om ursäkt” för hur Socialdemokraterna röstade om budgeten 2013, utan dessutom väljer att talao m det i media, ger det ett omoget och grälsjukt intryck.

De politiker som orkar höja sig en aning över detta ”käbbel” kommer nog att tjäna på det.

Men till en del beror utvecklingen också på Löfvens val av politisk linje. Det är möjligt att han ville annorlunda och det är möjligt att han inte haft några egentliga val, men det är slående hur långt till vänster regeringen Löfven valt att förankra sin politik. Socialdemokraterna må befinna sig i mitten, s-v-mp-samarbetet befinner sig till vänster.

Uppgörelsen om vinster i välfärden är kanske det tydligaste exemplet.

Här borde rimligen möjligheterna att hålla emot varit större. Friskoleöverenskommelsen, viljan att hålla dörren öppen mot mitten och det faktum att Sjöstedt inte har någon annanstans att ta vägen borde ha placerat politiken betydligt längre mot mitten.

Istället lät Löfven Sjöstedts revolutionära glöd hålla i taktpinnen. Man kan fråga sig varför. Var Löfven orolig för att Sjöstedt skulle ställa sig utanför och attackera Socialdemokraterna från vänster? Om Löfvens avsikt var att röra sig mot mitten vore det rimligen snarast en fördel.

Det är uppenbart att de socialdemokratiska partistrategerna upptäckt att det inte bara är listigt att gå till val i armkrok med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Att Löfven på presskonferensen i onsdags lämnade över till Fridolin för att beskriva valrörelseagendan var ett misstag.

I Agenda igår hävdade Löfven exempelvis istället att budgeten var åtminstone delvis ”överspelad”

En opinionsundersökning publicerad i DN visade att två procent av befolkningen tycker att den nuvarande regeringen är bäst för Sverige. Miljöpartiet är ett problem för socialdemokraternas möjlighet att driva valrörelse.

Miljöpartiet väljer däremot att lyfta fram budgeten som i det närmaste ett gemensamt valmanifest. Fridolin hävdade i Agenda att han blivit uppringd av många rektorer som berättar hur besvikna de är över att budgeten inte gått igenom. Ingen politiker blir för övrigt så frekvent kontaktad av människor som bekräftar att han har rätt.

Löfvens manöverutrymme är kraftgt begränsat. Hur han än rör sig slår han i huvudet.

Å ena sida försvagar budgeten Alliansens argument att Löfven inte är ”förberedd”. Även om de korta veckor som Löfven regerat landet kanske inte rosat marknaden med den skapande statskonstens alla finesser, så är s-mp-samarbetet mindre av ett svart hål än vad det var före valet i september.

Å andra sidan är det en budget (och en bredare politik) som innehåller många delar som socialdemokraterna (för att inte tala om väljarna) inte tycker om. Löfven vill inte gå till val på frysningen av Förbifarten eller risken att Bromma ska läggas.

Å tredje sidan måste han rimligen förhålla sig till sin regeringspartner och den politik man är överens om.

Hur Statsministern ska skapa sig mer manöverutrymme är den kanske viktigaste frågan när vi går in i valrörelsen. Gör han inte det blir han ledare och symbol för en regering som två procent av befolkningen är förtjusta i.

Ska Löfven få till en game changer måste han erbjuda Alliansen något som är på allvar. Den utsträckta handen måste fyllas med något.

Ville Löfven på allvar uppvakta Alliansen skulle han erbjuda dem exempelvis sänkta arbetsgivaravgifter för unga.

Men även det är problematiskt. För å fjärde sidan är budgetutrymmet obefintligt.

Kraven på Stefan Löfven som politisk taktiker kunde inte vara större.

 

Uppdatering: Jag påminns om att miljöpartiet faktiskt fick igenom bibehållenn restaurangmomssänkning. Så jag har ändrat det i texten ovan. Fel av mig.