X
Annons
X

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Igår talade Stefan Löfven på Sydsvenska Handelskammarens Höstmöte i Malmö. Enligt honom själv var det första gången han som statsminister talade inför en näringslivsorganisation.

Omständigheterna har gjort att Stefan Löfvens relation till näringslivet är minst sagt komplicerad.

Å ena sidan var det ett sammanhang där han uppenbart är mycket bekväm. I sin fackliga karriär har han träffat hundratals företagare: Han vet hur de fungerar och vad de vill höra. Igår var han avslappnad, påläst och – inte minst – rolig.

Statsministern berättade bland anat att han i deltagarförteckningen för mötet hade sett att ett av de närvarande företagen hette ”Plan B”. ”Det känns aktuellt”, konstaterade Stefan Löfven med en hel del glimt i ögat. Det rev ner skratt.

Man får ändå ge vår statsminister – eller ”Stefan” som arrangörerna med viss informalitet genomgående titulerade honom – att han verkar vara en trevlig karl.

Ett betydande plus var också att han inte använda uttrycket ”Samarbetsregeringen” (åtminstone inte vad jag hörde). Om det sedan beror på att han inte läst instruktionen från PR-detaljen eller om han inte vill göra sig fånig låter jag var osagt.

Skepsisen bland företagarna är dock rätt betydande. Jag hörde honom i liknande sammanhang när han var nytillträdd partiledare och skillnaden är stor. Det parlamentariska läget, ”vinst i välfärden”-överenskommelsen med Vänsterpartiet, det episka haveriet kring Förbifart Stockholm, Brommas framtid (många av deltagarna på mötet flyger själva eller har medarbetare som ofta flyger dit), överhuvudtaget samarbetet med det näringslivs- och tillväxtfrånvända Miljöpartiet.

Den eventuella smekmånaden är mer än över.

Temat för anförandet var konkurrenskraft och Stefan Löfven tog sin utgångspunkt i regeringens arbetslöshetsmål.

För att vara ett arbetsmarknadsrelaterat mål är det slående hur lite i de politiska förslagen som handlar om arbetsmarknadens funktionssätt. Löfven talar om utbildning, forskning, stabila statsfinanser, innovation, exportfrämjade etc. Men knappt någonting om hur arbetsmarknaden faktiskt fungerar.

Det enda rent arbetsmarknadsrelaterade problem han talade om var den dåligt fungerande ”matchningen”.

Det finns här en hel del likheter med företrädaren. Även Fredrik Reinfeldt och Alliansregeringen talade mycket om ”matchning”. Det är antagligen att förgripa sig på viktiga skillnader mellan de olika arbetsmarknadspolitiska alternativen, men det är slående hur de också liknar varandra i lösningen

Matchningen är problemet och lösningen är att få Arbetsförmedlingen att fungera bättre.

Förklaringen ligger i att vare sig denna eller den förra regeringen på allvar vill reformera (eller ens diskutera) arbetsmarknadens som just en marknad.

För när hörde ni senast om ”matchningsproblem” på andra marknader?

Med risk på att ge mig ut på mikroekonomiskt hal is, så beror ”Matchningsproblem” på en marknad på två saker. Antingen finns det ett informationsproblem, dvs köpare och säljare är inte medvetna om varandra, om hur varan/tjänsten ser ut eller vilket pris den har. Eller så finns det ett prisproblem, dvs priset är för högt för att köparen ska vara intresserad.

Både denna och den förra regeringen har valt att ensidigt fokusera på den första frågan. Bara våra arbetsförmedlare blir duktigare så kommer detta problem att kunna pressas tillbaka. Det känns inte helt övertygande.

Skälet till att man inte vill röra den andra delen – prisfrågan – är att det naturligtvis är djupt kontroversiellt. Här ligger ingångslöner, facklig makt (inklusive reglering av konfliktvapnet), arbetsmarknadsregleringar (som skapar inlåsningseffekter, höjer trösklar och anställningsrisker, vilket i sin tur höjer priset på arbetskraften).

Lägre ingångslöner, reformer av arbetsrätt och minskad facklig makt är frågor som Fredrik Reinfeldt övergav i skapandet av de Nya moderaterna. Och för Löfven skulle det vara en krigsförklaring mot den fackliga armen av hans eget parti.

Istället ställer man sitt hopp till Arbetsförmedlingen.

Det kommer inte att lösa problemen. Den svenska arbetsmarknden behöver en Plan B.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.

Fredrik Johansson

I det aktuella numret av tidskriften The New Yorker porträtteras Angela Merkel i en lång och mycket läsvärd artikel. För den som är intresserad av tysk/europeisk politik/historia de senaste decennierna (och som känner att skoltyskan är mer än ringrostig) är det verkligen ett tillfälle att rekommendera.

Merkel är prästdottern som växer upp i DDR (dit familjen hade flyttat från Hamburg), blir naturvetenskaplig forskare (kemist) och vars liv förändras i grunden vid trettiofem års ålder när Berlinmuren faller.

Perspektiven på livet i Östtyskland blir på en gång hjärtskärande och hisnande. I Merkels perspektiv på sitt eget liv spelade exempelvis det innevarande året – 2014 – en särskild roll. I år fyllde hon 60 år och i det gamla systemet hade hon då kunnat få utresetillstånd för att åka till Kalifornien.

Merkel får dock utresetillstånd 1986 för att vara med på en kusins bröllop i Hamburg. Hon återvänder, men kontrasterna mellan standarden, bland annat på tågen, i väst och i öst får henne att inse att DDR-systemet är dömt till undergång.

Hur Merkels uppväxt och bakgrund formar henne som politiker är fascinerande läsning.

Angela Merkel var ingen dissident i DDR-systemet, men hon bedriver en sorts tyst motstånd som jag gissar många östtyskar i hennes ålder kan känna igen sig i. Enligt artikeln är denna erfarenhet en del av hennes politiska personlighet. Hon talar inte i onödan. Hon har förmåga att vänta.

Det finns en kritik mot Merkel att hon skulle vara visionslös eller till och med principlös. Men fram tonar också en bild av en politiker med åtminstone en påtagligt stark värdering: frihet.

Den ledande gröna politikern Katrin Göring-Eckardt – som också växte upp i DDR – beskriver Merkel: ”She has a strong value of freedom, and everything else is negotiable.”

En journalist som skrivit en biografi över Merklen konstaterar att  “Merkel really is a friend of freedom, because she suffered under not being free in the G.D.R. But in the other way she’s a learned democrat—not a born democrat, like Americans.”

Ska man ha en princip eller värdering har hon valt den rätta. I den mån man – i synnerhet med hennes bakgrund – egentligen gör ett val.

Hur denna kvinna lär sig det politiska spelet i Förbudsrepubliken, med stort tålamod utmanövrerar dess ledande (nästan uteslutande manliga) politiker, blir partiledare i ett parti som socialt, kulturellt (och delvis religöst) har sin förankring i ett annat Tyskland än det hon växte upp i och hur hon idag utvecklar sin egen och Tysklands roll i världspolitiken är en fantastisk historia.

Artikeln ställer en del frågor om Tysklands framtid, dess roll i Europa och i världen. Tyskland är rikt och nöjt. Men också i ökande grad introvert. I en värld av bekymmer vill man bli lämnad i fred.

Den ekonomiska politik som Merkels nuvarande regering driver – där tidigare reformer rullas tillbaka och där fackliga organisationer ges utökad makt – är bekymmersam. Inte bara för Tyskland, utan för hela Europa.

Det gäller ekonomiskt, men också politiskt. Trovärdigheten i den politik som gjort att Tyskland lyft sig de senaste femton åren riskerar att få sig en knäck. Varför ska andra länder reformera, om Tyskland väljer att gå i annan riktning?

På det utrikespolitiska området har Tyskland en särskild relation till Ryssland. I avgörande grad formad av erfarenheten av den totala katastrofen 1941-1945. Enligt en senior tjänsteman har hon haft mer kontakt med Putin – som hon känner stor och växande misstro mot – än vad Obama, Cameron och Hollande tillsammans har haft med den ryske presidenten. Merkel kan tala ryska med Putin, men hans tyska är tydligen bättre.

Slutligen är relationen till Amerika både intressant och oroande. Artikeln hävdar att Merkel har ”lärt sig” den transatlantiska relationen och förhållandet mellan Tyskland och USA.

För västtyskar i hennes generation har USAs centrala funktion för den demokratiska Förbundsrepubliken haft en stark roll i det politiska och kulturella medvetandet. Den som är uppvuxen bakom Berlinmuren har inte den relationen.

Efter Edward Snowdens avslöjanden och andra spionskandaler är de tyska känslorna för USA på historiskt svala nivåer. Paradoxalt nog verkar en av de starkare länkarna vara den mellan Obama och Merkel, där den förre över tid vunnit mer av den senares motvilliga respekt.

Utåt helt skilda politiska temperament, men inåt mer lika. Någon amerikan menar att det är samma typ av person, men att Obama har snyggare kostym.

Nästa nationella val i Tyskland är 2017. Det ska inte uteslutas att Angela Merkel då blir omvald en tredje gång. Men popularitetssiffror på 75 procent borde det inte vara omöjligt. Om hon nu vill.

 

Fredrik Johansson

En inte särskilt uppmärksammad utveckling i den svenska partipolitiken är att Vänsterpartiet mer och mer har blivit ett enfrågeparti.

Efter att man i formell mening lämnade kommunismen (kommunistiska partier är som bekant aldrig enfrågepartier, de är ”alla-frågor-alltid-för-alla”-partier) bakom sig breddades partiet under Gudrun Schyman till framförallt miljö- och jämställdhetsfrågor. Under Lars Ohly skedde därefter en återideologisering. Mer moderata krafter pressades ut och stort utrymme ägnades åt den högst besynnerliga diskussionen om det var ett problem att Lars Ohly ”kallade sig” kommunist eller inte. Som vore det en sorts klumpig och möjligen daterad accessoar. (Den relevanta frågan är om han ÄR kommunist. Och där är väl juryn fortfarande ute).

Under Jonas Sjöstedt har partiet dock kommit att satsa allt mer på ett enda kort: vinst i välfärden. Jag är rätt säker på att Vänsterpartiledaren var övertygad om att han hade hittat den politiska gruvans huvudåder. The mother lode.

Sjöstedts upphetsning har inte känt några gränser när exempelvis SOM-institutet presenterat undersökningar som visar att sjuttio procent av väjarna tycker att det är ett bra förslag att ”Vinstutdelning ska inte tillåtas inom skattefinansierad vård, skola och omsorg”.

För en gångs skull kunde Vänsterpartiet driva en fråga där man är en del av en bred folklig opinion. I alla fall trodde Sjöstedt det. Verkligheten är naturligtvis mycket mer komplex. Ett förhållande som med stor noggrannhet alltid drabbar socialistiska partier i och utanför Sverige.

Vänsterpartiet väljarstöd ökade också bara med en dryg promille. Vilket rimligen måste ha varit en missräkning, även om det till del kan förklaras med ett flöde till Fi.

Det har inte hindrat Sjöstedt från att fortsätta att driva frågan stenhårt efter valet. Har han tolkat valresultatet på något sätt så har det varit som en signal om att bli än mer aggressiv. Det är inte heller så konstigt. Vinst i välfärden är den båt som Sjöstedt nu sitter i. Han kan inte annat än att fortsätta försöka att ro den i land.

Att detta är Sjöstedts allt annat överskuggande fråga gör att regeringens politik på det här området kantrar mer åt vänster än vad som är nödvändigt. Löfven måste ge honom detta, därför att det är viktigt för Vänsterpartiet som enfrågerörelse.

Utvecklingen förstärks av att Sjöstedt är den ende i svensk politik som heller inte känt sig bunden av det dilemma som alla andra ser: att det finns en motsättning mellan begränsning av företagande (vinst) i välfärden och valfrihet. Vänsterpartiet är emot valfrihet. Det är inte väljarna. Väljarna må gilla förslaget om vinstbegränsningar (som SOM-institutet formulerar det, nota bene), men man vill inte bli av med valfriheten.

Inställningen till valfrihet är nämligen en spegling av inställningen till vinster i välfärden. 70-75 procent tycker (också enligt SOM) att det är viktigt med valfrihet i barnomsorg, skola, sjukvård och äldreomsorg. 41 procent av Jonas Sjöstedts egna väljare tycker exempelvis att det är bra eller mycket bra med valfrihet i skolan.

Politiskt har frågan om vinst i välfärden därför ungefär samma roll som kärnvapen hade under kalla kriget. Det är ett fruktansvärt kraftfullt vapen, men det går inte att använda. Robert McNamara – amerikansk försvarsminister under Kennedy och Johnson – populariserade teorin om MAD (Mutual Assured Destruction, Ömsesidig Garanterad Förstörelse). Den kalla freden byggde på att det på bägge sidor järnridån fanns en insikt om att ett krig skulle få domedagsliknande proportioner. För alla inblandade.

Mao Zedong kallade följdriktigt atombomben för ”en papperstiger”.

Vinst i välfärden är lite av en papperstiger. Åtminstone för Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Och åtminstone om det genomförs politiska åtgärder som begränsar valfriheten. Det är därför Löfven och Fridolin (och faktiskt även i viss mån Sjöstedt) vrider sina händer när de pratar om detta. De 160.000 elever som går i skolor som ägs av företag är en mycket påtaglig politisk verklighet. 300.000 röstberättigade föräldrar och 35.000 berörda lärare är ungefär lika många väljare som Sjöstedt har idag.

Sjöstedt, Fridolin och Löfven bedyrar att inget kommer att hända med de berörda skolorna. Det är vinsterna och riskkapitalisterna man vill åt. Dessa ska med kirurgisk noggrannhet – lovar man – lyftas ur verksamheten. Allt blir som vanligt. Förutom att vi helt plötsligt har en stor säck pengar som tidigare ”gått till vinst.”

Att de försöker slå i oss denna fromma förhoppning avspeglar att det är kopplingen mellan valfrihet och vinster i välfärden (och vad en begränsning av dessa skulle kunna innebära) som är det väljardynamiskt intressanta. SOM-institutet gör bara delvis denna koppling. SOM redovisar väljarnas inställning till vinstbegränsning utifrån hur de ser på valfrihet. Det visar sig – vilket skulle stödja Sjöstedts tes – att de som är för valfrihet också är mot vinstuttag.

Fast det är bara ett sätt att se på frågan och framförallt bara ett sätt att presentera den på. Det omvända gäller nämligen också. Om man matar in SOM-institutets siffror i ett excelark kan man räkna ut att 63 procent av dem som tycker att det är mycket eller ganska bra att förbjuda vinstutdelning också tycker att det är viktigt med valfrihet.

Men framförallt, SOM ställer inte frågan vad som är viktigast.

Det gör inte heller SVT:s Valundersökning (VALU). Det är helt enkelt magnifikt att undersökningen helt förbigår frågan om valfrihet när man frågar väljarna ”Vilken betydelse har följande frågor för Ditt val av parti i riksdagsvalet idag?” Frågan är alltså inte ens ställd! Det är episkt svagt. Inte minst mot bakgrund av de resurser som läggs på dessa undersökningar.

Däremot har VALU snappat upp detta med vinster i välfärden. Den frågan är ny för i år. Den hamnar dock bara på elfte plats när väljarna rangordnar viktiga frågor för deras partival.

Det är bara för Vänsterpartiets väljare som frågan är verkligt viktig. De rankar den högst. När Sjöstedt predikar för kören är den med på noterna.

För socialdemokratiska väljare var det bara den nionde viktigaste frågan och för borgerliga väljare hamnar den mycket långt ner. Fi – som ju tog väljare från Vänsterpartiet – är det enda övriga parti där frågan är hyggligt viktig. Jag ska inte föregripa – eller ens lägga mig i – Vänsterpartiets eftervalsanalys. Men om jag inte var Jonas Sjöstedt hade jag nog tagit upp detta till diskussion.

För Sjöstedt är det mer komplicerat. Hans investering i detta driver Vänsterpartiet i enfrågeriktning.

 

 

 

 

Fredrik Johansson

I en debattartikel publicerad här i Svenska Dagbladet och tidigare i Helsingin Saiomat argumenterar de två före detta svenska respektive finländska ambassadörerna Mats Bergquist och René Nyberg mot att Sverige och Finland söker medlemskap i Nato.

Artikeln innehåller flera olika argument för detta. En del inte är helt enkla att förstå.

Ambassadörerna gör bland annat följande referens till kalla kriget:

Om Sverige och Finland blev Nato-medlemmar ”skulle en mycket lång gräns kunna gå mellan Nato och Ryssland i Norden och Östersjön förvandlas till ett Nato-innanhav. Detta var något både vi och stormakterna under det kalla kriget ville undvika.”

Det huvudsaliga skälet för att så inte var fallet var naturligtvis att Warszawa-pakten behärskade Östersjökusten från Mecklenburg till Finska viken. Vilket i sin tur berodde på att berörda länder inte var fria att fatta sina egna säkerhetspolitisk beslut. Östersjön hade aldrig kunnat bli ett Nato-innanhav under kalla kriget.

Författarna fortsätter:

”Samtidigt bör noteras att Finlands och Sveriges strategiska läge förbättrats i och med att Warszawapakten upplösts och den motsatta kusten i Finska Viken och Östersjön utgörs av fria stater.”

Detta är inte helt säkert. Situationen har förändrats, men den innehåller nya dimensioner. För en lekman är det exempelvis svårt att se annat än att de baltiska staterna rent militärt är sårbara.

I ett kallt krig-scenario fanns ingen flank som var tillnärmelsevis lika utsatt. Den utländska militära trafiken över eller på svenskt territorium i ett värsta scenario i Baltikum riskerar att bli betydande.

Artikeln innehåller dessutom ett resonemang om riskerna med att förrätta folkomröstningar i Natofrågan i allmänhet och synkroniserat i två länder i synnerhet. Ska man göra det måste man räkna med att vinna, konstaterar ambassadörerna. Det ligger möjligen något i att ett nej skulle kunna tolkas som att vi avhänder oss en viktig säkerhetspolitisk option.

Å andra sidan bygger det resonemanget på att man idag har en option att i ett sorts säkerhetspolitiskt nödläge ansöka om Nato-medlemskap. Utan folkomröstning, får man anta. För de risker ambassadörerna pekar på finns ju kvar även vid en folkomröstning längre fram. Enda skillnaden är att en sådan då rimligen hålls under än mer pressade förutsättningar.

Det skulle ju dessutom vara möjligt att ”nödsöka” om medlemskap även vid ett nej i en rådgivande folkomröstning.

Jag har tidigare – med den efterklokes tillgång till historien – argumenterat för att vårt stora misstag ligger i hur vi utnyttjade det säkerhetspolitiska fönster som stod öppet från början av 1990-talet och ett tiotal år framåt. I slutet av 1990-talet hade vi (och Finland) kunnat gå med i Nato utan dramatik.

Det hade möjligen varit svårt att uppbåda folkligt och politiskt stöd för ett medlemskap, men poängen är att denna typ av beslut mår bäst av att fattas i oträngt mål.

Dessutom går det att argumentera för att det ur ett demokratiskt och försvars-/säkerhetspolitiskt perspektiv finns poänger också med ett nej. Det skulle tydliggöra behovet av utarbetandet av en klar försvars- och säkerhetspolitisk strategi utanför Nato.

Natos officiella krav på sina medlemmar är att de investerar två procent av BNP i försvaret. Det skulle innebära en nivåhöjning för Sverige på 30 miljarder. Det är inte priset för medlemskapet (mycket få Nato-länder når så långt), men i en allt stökigare omvärld är det kanske priset för ett trovärdigt utanförskap.

Om man bortser från dessa argument är ambassadörernas huvudlinje att ett Natomedlemskap skulle innebära ett brott med en tvåhundraårig framgångsrik säkerhetspolitisk strategi. Och att det riskerar att ”i onödan utmana Ryssland”.

Man behöver inte vara historiker för att se att denna svenska tvåhundraåriga linje över tid innehåller en högst flexibel inställning till militära och politiska samarbeten – öppna och hemliga. Det finns ingen anledning att sätta sig till doms över det. Men så är det.

Det går att hävda att alliansfriheten är kärnan i denna ”grand strategy”. Men även det är en sanning med modifikation, i alla fall om man ser vidare än den officiella politiken.

Under kalla kriget var det inofficiella samarbetet djupt och omfattande. Och den officiella politiken backades upp med en ansenlig egen försvarskapacitet.

Idag är det öppet och formellt djupare (”host nation support”-avtalet är långtgående), men reellt mer ensidigt svenskt. Och vi har en betydligt svagare egen militär förmåga.

Författarna har rätt i att kärnan i Nato är artikel fem. Så länge vi står utanför den bygger vår säkerhetspolitiska kalkyl på att vi varit tillräckligt engagerade i andra samarbeten för att vara föremål för militärt stöd i händelse av att vi är hotade.

Den stora fråga få verkar ställa sig i den här högst inåtblickande debatten är därför: Hur ser Nato och dess stora medlemsländer på svensk försvars- och säkerhetspolitik? Är vi värda att försvara, även om vi inte är medlemmar? Om det reella svaret är ”kanske” borde det rimligen vara ett betydande så kallat ingångsvärde i debatten.

Det finns en risk att svensk Natodebatt förs utifrån fel utgångspunkter. Nato är ingen försvarsbudgetregulator. Utan ett säkerhetspolitiskt val. Hur säkrar vi på bästa sätt vårt försvar? Hur får vi utväxling på de investeringar vi själva gör?

Men Nato är – och där har ambassadörerna rätt – också ett bredare politiskt ställningstagande. Ett ställningstagande för att Sverige hör hemma i kretsen av västerländska demokratier och att vi är villiga att försvara oss tillsammans med dessa.

Det är inte det viktigaste argumentet för medlemskap. Men det är ett gott skäl och en naturlig fortsättning på den utveckling vi gått igenom de senaste tjugofem åren.

Fredrik Johansson

Ja, då har alltså socialdemokraterna också fått en ”valanalysgrupp”.

Det gick väl helt enkelt inte att undvika. Plåstret måste dras bort. Även om partisekreterare Jämtin inte ransonerar entusiasmen.

”Valrörelsen har i många avseenden förändrat det politiska landskapet i Sverige, därför är det oerhört glädjande att vi nu har en valanalysgrupp som påbörjar det viktiga analysarbetet.”

Detta ”oerhört glädjande” känns väl inte bara övertygande. Enligt Svenska Akademins ordbok betyder ”oerhörd” att något saknar motstycke, exempellös; numera i sht övergående i bet.: som är av synnerligen allvarlig natur; mycket Uppskakande l. uppseendeväckande o. d.; äv.: fasansfull, ohygglig.”

Det är ingen vågad spekulation att påstå att få är ”mycket uppskakade” över att socialdemokraterna tillsatt en valanalysgrupp. Det är dock i sin ordning. Det är nämligen inte meningen att vi ska bli det. Snarast tvärtom.

Gruppen får tio månader på sig. Tio månader! Det går antagligen snabbare att få fram en robust plan för koloniseringen av Mars.

Om tio månader kommer socialdemokratin ha gått igenom oräkneliga kriser, opinionen kommer att ha förflyttat sig. Frågor som idag knappt finns på agendan kan då vara dominerande. Vi vet inte.

Analysen ska lämnas över på dagen ett år efter 2014 års val. Om det avspeglar någons tvångsmässiga intresse för kronologisk symetri får väl vara osagt. Det är under alla omständigheter mycket långt bort. I dagens parlamentariska läge är september 2015 att beteckna som en annan geologisk tidsperiod.

Därmed talar Socialdemokraterna helt enkelt om att man inte tänker låta denna valanalys störa arbetet i Samarbetsregeringen. Där har man nog med bekymmer som det är.

Men om detta kanske inte är så överraskande, så är det ändå lite tråkigt. Även för den utomostående är socialdemokratin Sveriges mest fascinerande parti. Allt annat bleknar. Anspråken. Ikonografin. Liturgin. Den magnifika självbilden. Erik Helmersson formulerade detta väl i onsdags:

”Är det något S borde utreda är det varför partiet fortfarande går runt med åsikten att det borde få egen majoritet varenda gång svenskar får för sig att rösta om något.” 

Bara Håkan Juholts elva månader som partiledare kommer att kunna försörja generationer av statsvetare. Hur blev han vald? Hur blev han avsatt? Ett ord som med betydande precision beskriver hela den historien är nog just ”oerhört”.

Valanalysgruppen kommer å sin sida att skriva en rapport där man landar i slutsatser som valanalyser nästan alltid gör. Man genomförde en ”tekniskt” bra valrörelse (ingen tjänar något på att tala illa om valarbetarna). Man gjorde mycket på sociala medier, men man borde gjort mer. Man hade tjänat på att det blev större diskussion om ”sakfrågorna”, men de nesliga motståndarna ville dra ner allt i gyttjan.

Valanalyser skrivs efter känd mall. Inte alltid. Men oftast.

Det är dessutom inte en valanalys som Socialdemokraterna behöver. Partiet behöver en själslig genomlysning – eller genomspolning! – som tar tag i de senaste trettio årens förändring av samhälle och parti. Det är inte 2014 års val som behöver analyseras, utan lika mycket alla val från 1982 fram till idag. Gör man det är möjligen 10 månader kort tid.

Sverige har i grunden förändrats som samhälle sedan början av 1980-talet.

Socialismen som lösning på samhällsproblem kastades i praktiken på skräphögen efter 1970-talens misslyckade industripolitik och statsföretagande. Löntagarfonderna infördes, men betydligt mer urvattnade än ursprungsförslaget och utan större entusiasm från partiledningen.

Vi är med i EU, samarbetar nära med Nato (det gjorde vi även på ”den gamla goda tiden”, skillnaden är att det nu sker öppet) och vi har valfrihet och konkurrens på områden där vi då var hänvisade till närmast monolitiska statliga system.

Detta är en förändring som Socialdemokraterna varit med och administrerats. Man har styrt landet under ungefär två tredjedelar av dessa dryga trettio år av förändring. Men man har gjort det i tysthet.

För mig är detta det uppenbara skälet till varför det socialdemokratiska livstycket är uttänjt till bristningsgränsen. Man har i trettio år sagt en sak och gjort en annan. Som på alla andra områden i livet så går inte det i längden. Till slut måste något gå sönder.

Det var detta Mona Sahlin försökte lyfta fram när hon avgick. Det socialdemokratiska svaret var entydigt: man valde Håkan Juholt.

Fredrik Johansson

Svenska Dagbladet har idag en större artikel om statsministerns USA-resa. Vi vet ju sedan tidigare att Stefan Löfven imponerats av Hillary Clintons kunskaper.

Stefan Löfven är i USA för att promota vår kandidatur till FNs säkerhetsråd. Artikeln i SvD gör inga omsvep i den delen. Jag skrev i går om varför det inte nödvändigtvis är Sveriges viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska prioritering just nu.

Jag tror också att det är där – i att regeringen riskerar lägga fokus på fel frågor – och inte i de mer materiella kostnaderna som det långsiktigt stora bekymret med denna kandidatur ligger. Även om Jenny Norberg har goda poänger i sin analys av de materiella kostnaderna och personella riskerna för säkerhetsrådskandidaturen.

Det är en prioritering denna regering gör. Men vi kan inte låtsas som om det inte är en prioritering. Den tid och den politiska kraft som läggs på detta behöver tas någonstans ifrån. Risken att det går ut över Sveriges engagemang i EU är inte obetydlig.

Det är också – milt uttryckt – något förvånande att läsa Stefans Löfvens motiv för att Sverige ska delta i FN-missionen till Mali:

”Det är viktigt inte bara ur säkerhetsrådsperspektivet, utan också för att vi står upp för FN. Vi har under flera år sagt att Sverige ska vara med i flera FN-ledda uppdrag, inte Nato-uppdrag eller andra uppdrag. Det har vi socialdemokrater proklamerat för länge sedan. Nu finns den här möjligheten i Mali och då är det bra att vi tar den, säger statsministern till SvD.”

Den som inte är bekant med den internationella storpolitikens alla finesser skulle ju eventuellt kunna få för sig att vi skickar kvinnor och män till Mali för att bidra till maliernas trygghet och säkerhet. Hade vi inte gjort det om det var en Nato-mission?

Att svensk trupp till Mali tydligen är ”en möjlighet” ska kanske ses som ett uttryck för så kallat positivt tänkande. Vi låter det vara osagt.

Jag tycker att det är viktigt – av flera skäl kopplade till den minst sagt förfärliga och riskfyllda situationen på plats – att Sverige deltar i Mali-operationen. Men vi ska göra saker av rätt skäl. Inte minst – vilket Jenny Nordberg så riktigt påpekar – då det handlar om att utsätta svenska kvinnor och män för verkliga risker.

 

Fredrik Johansson

Nu verkar det alltså som om en majoritet i riksdagen korrigerar regeringens ”frysning av produktionen” av Förbifart Stockholm. Dessutom verkar motsvarande ske angående ”förhandlingsmannen” för att stänga Bromma.

Man skulle kunna inbilla sig att regeringspartierna tar emot detta besked med betydande lättnad. Man vill rimligen inte vara en regering som fyller igen hål som återigen ska grävas upp när ”frysningen” hävs i maj.

Miljöpartiet indikerar dock att man inte utesluter att regeringen drar ut på plågan. En sorts regerandets masochism.

”Men Karin Svensson Smith [miljöpartistisk ordförande i Trafikutskottet] påpekar också att om riksdagen senare i december röstar för motionen, så innebär det bara ett tillkännagivande till regeringen, och tillkännagivanden brukar ta tid för regeringar att effektuera.”

Ja. Eller så kan man välja att effektuera det så snabbt det går.

I ett för läsaren inte helt lättforcerat pressmeddelande verkar infrastrukturministern vara inne på en liknande linje för Bromma.

”Utifrån, bland annat, det beslutsunderlag som förhandlingspersonen sedan presenterar avser regeringen därefter behandla en eventuell framställan från berörd kommun. Någon sådan framställan från Stockholms kommun föreligger ännu inte.”

Om jag förstår pressmeddelandet rätt är det upp till regeringen själv att förlänga även denna plåga.

Därmed har regeringen möjlighet att uppnå följande:

1. Fördröja ett infrastrukturprojekt som åtnjuter mycket brett stöd i opinionen.

2. Åsamka skattebetalarna en kostnad på flera miljoner om dagen, helt utan någon som helst samhällsnytta. Ledande socialdemokrater har ju tydligt meddelat att Förbifarten ska byggas.

3. Ställa sig i vägen för en riksdagsmajoritets vilja att inte göra 1 och 2.

4. Efter utdragen process och mot sin kommunicerade vilja tvingas sluta att göra 1 och 2.

Det är väl ett uppdrag för den statsvetenskapliga forskningens framkant, men det kan vara en av de mest perfekta dåliga situationer en regering har försatt sig i.

Riksdagen kastar en livlina. Stefan Löfven borde ta den. Regeringen borde låta sig räddas från sig själv.

 

Fredrik Johansson

En kanske inte helt oväntad utrikespolitisk förändring med den nya regeringen är att Sveriges engagemang i FN kommer att uppgraderas.

Sverige vill se ”ett starkt och reformerat FN”, heter det i Regeringsförklaringen och ambitionen är nu att vi ska stiga upp till världspolitikens Olymp: Förenta Nationernas  Säkerhetsråd.

Jag skrev för några dagar sedan om Margot Wallströms reaktion när tanken på Fredrik Reinfeldt som generalsekreterare i FN kom på tal. Det verkade inte vara den bästa idé som utrikesministern fått höra:

”Har han visat sig något aktiv i FN överhuvudtaget? Jag har bara en fråga: vad har han gjort i FN?”

Paradoxalt nog är Fredrik Reinfeldt antagligen den svenske statsminister som haft den största rollen i ett FN-sammanhang. Det berodde inte på att han hyste samma starka engagemang för organisationen som Margot Wallström, utan på att Sverige var ordförande i EU under klimattoppmötet (COP15) i Köpenhamn 2009.

Reinfeldt är också den svenske statsminister som talat allra tydligast om FNs tillkortakommande. Hans frustration och kritik efter COP15 var – som det heter – öppenhjärtlig.

Sverige har suttit i säkerhetsrådet tre gånger tidigare. 1957-58, 1975-1976 samt 1997-1998. Att det samtliga gånger varit under socialdemokratiska regeringar kan möjligen sägas avspegla en prioritering. Men sanningen är nog att det finns ett betydande moment av slump.

Om man bortser från de permanenta medlemmarna, så har bemanningen av FN:s säkerhetsråd ett rätt starkt cykliskt element. Länder från olika geografier och politisk block kvoteras in när det är deras tur. För ett land som Sverige är ett av de starkaste argumenten för att bli vald att det var länge sedan vi satt där senast.

Säkerhetsrådet har 10 icke-permanenta medlemmar. De väljs på tvååriga mandatperioder och enligt följande formula (från svenska FN-förbundets hemsida):

”fem länder från Asien och Afrika, två från Latinamerika, två från gruppen Västeuropa, Kanada, Australien och Nya Zeeland samt ett från Östeuropa.”

Sverige tillhör den grupp som på engelska heter ”Western European and Others Group” (WEOG). Där ingår 28 länder. Utöver de västeuropeiska även Australien, Nya Zeeland, Kanada och Israel.

Om man plockar bort de länder i WEOG som är permanenta medlemmar i säkerhetsrådet (Storbritannien och Frankrike), miniatyrländer utan reell eller formell utrikespolitik som San Marino och Monaco, samt Israel (som ofta kandiderar till säkerhetsrådet, men vars möjligheter att få stöd av erforderliga två tredjedelar av Generalförsamlingens medlemmar får antas ha begränsningar) så återstår drygt tjugo länder.

Att Sverige sitter i säkerhetsrådet ungefär vart tjugonde år är därmed åtminstone inte enbart resultatet av diplomatisk briljans eller vårt unika engagemang. Så det är kanske inte osannolikt att regeringen kommer att lyckas i sin kampanj.

Det innebär naturligtvis inte att medlemmarna i WEOG är jämlika. Stora västeuropeiska länder sitter oftare i säkerhetsrådet än mindre. Andorra har aldrig suttit där 0ch Luxemburg gör just nu sin första period. Medans Italien och Kanada suttit där sex gånger. Och ska man bli vald måste man kandidera och skaffa sig stöd. Men i hög grad är det nog på ovan nämnda tjugoårscykel som den svenska kandidaturen går i mål.

Jag vill med detta inte på något sätt nedvärdera regeringens kampanj. I sak är det givetvis ingen skada om Sverige sitter i säkerhetsrådet. (Även om jag inte kan påminna mig att vi under våra tre tidigare perioder satt något större avtryck. Men jag blir gärna rättad på den punkten).

Den viktiga frågan är hur en stark prioritering av FN påverkar svensk utrikespolitik i övrigt. Sker detta på bekostnad av något annat?

Regeringen hävdar alldeles säkert att så inte är fallet. Löfven och Wallström skulle säga att den förra regeringens påstått bristande engagemang i FN beror på bristande intresse, inte på att man medvetet valt att lägga mer krut på annat. Den här regeringen ser ingen motsättning mellan ett starkt engagemang i FN och EU.

Det kan låta rimligt. Men jag är inte säker på det.

Sett till Sveriges omedelbara säkerhets- och utrikespolitiska utmaningar i närområdet är FN naturligtvis tandlöst, för att inte säga närmast irrelevant. Ryssland äger vetorätt i Säkerhetsrådet och inte ens om vi skulle representeras av den allra skickligaste svenska övertalningstalangen skulle det ändras.

Regeringen och utrikesdepartementet har har dessutom begränsade personella resurser, men framförallt begränsad politisk kapacitet. Vart går den högsta statsledningens utrikesresor? Vilka ämnen tar Stefan Löfven upp när han träffar andra regeringschefer? Vad är vi villiga att ge andra för deras stöd i vår strävan efter två år i rampljuset i New York? Det är här det riskerar att bli en trade off mellan engagemanget i FN och – framförallt – i EU.

Det handlar inte om större intresse för Europa än för Världen, utan om grundläggande utrikes- och säkerhetspolitiska prioriteringar.

Regeringens agerande i EU har hittills varit en blandning av den aningslöse nybörjaren (”30-50-40”) och den arroganta besserwissern. Palestinaerkännandet – som jag skrivit om tidigare – är ett solokörande som riskerar att komma med ett pris. Det är möjligt att det priset är noggrant kalkylerat. Men icke desto mindre.

Dagens Nyheters ledarsida pekade på detta i samband med erkännandet:

”Wallström säger sig hoppas att fler EU-länder ska följa Sverige. Inte ens de nordiska grannarna verkar göra det. Och hon om någon borde ägna EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik en tanke. Det går att hävda att den är ett skämt, men säg det då.”

EUs gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) är en bräcklig planta. Den bygger på att enskilda medlemsstater avstår från sina omedelbara och kortsiktiga agendor, i syfte att försöka forma en gemensam linje. I detta finns en insikt om att EU kan ha ett inflytande som vida överstiger enskilda medlemsländers.

Detta är viktigt på riktigt. Sverige har ett stort intresse av att EUs utrikespolitik inte är ett skämt. Det ligger absolut inte i vårt intresse att vi bidrar till att den blir det.

Fredrik Johansson

Man påpekar för mig att Folkpartiets valanalysgrupp, med ordföranden riksdagsledamoten Mats Persson i spetsen, faktiskt presenterade sin rapport i fredags. Dvs samma dag som Björklund skrev sin artikel i DN. Går att läsa här.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag fullt ut begrep varför Björklund inte hänvisar till analysgruppen i artikeln.

Har inte lusläst, men det Björklund skriver i verkar också avspeglas i analysen.

”Detta handlar om ett vägval för Folkpartiet. Det är fullt möjligt för ett parti att överlåta de flesta av politikens vardagsnära frågor till andra partier, och i stället välja att uteslutande profilera sig på smalare områden. Men i så fall kommer detta parti att förbli litet, och ett valresultat kring 5,4 procent kommer i så fall att vara ganska förväntat.

Vi menar dock att ett sådant vägval vore att göra den svenska liberalismen en otjänst.”

 

Eftervalanalysen formulerar detta bättre än partiledaren.

”För att förebygga missförstånd vill vi understryka att detta inte betyder att Folkpartiet skulle tona ner sin politik på andra ideologiskt viktiga områden. Det handlar inte heller om att Folkpartiet ängsligt skulle anpassa sina åsikter efter gissningar om vad som kan vara populärt för dagen. Vi ska stå för våra liberala värderingar och bygga vår politik på den, även i de stunder då antiliberala åsikter tycks ha medvind för dagen. Men i partiets fortsatta arbete för att bredda sig måste politikens förstarangsfrågor om ekonomi och social välfärd ges ökad tyngd, och vi måste kunna ge svar på de frågor som människor ställer också på dessa områden. Detta är en nödvändig om än inte tillräcklig förutsättning för att Folkpartiet långsiktigt ska kunna växa sig starkare.”

 

För att kunna vara liberal måste man vara relevant. Det ligger möjligen något i det. Frågan är vad det innebär i praktisk politik. Mer än att man ska vara ytterligare en av alla dessa lyssnare i vardagen.

För – vilket var min centrala poäng i förra inlägget – inte heller här verkar företagande och marknadsekonomi vara särskilt dominerande frågor. Även om man vill stärka partiet på det ekonomiska området och skriver något om resursskapande.

Ordet företag förekommer tre gånger i texten. Två gånger i hänvisningar till opinionsundersökningsföretag. Och en gång i en demografisk referens till privatanställda tjänstemän. Det samma gäller ”näringsliv”. Företagsamheten känns helt enkelt frånvarande när Folkpartiet funderar på sin framtid.

Däremot används ”marknadsekonomi” några gånger, men närmast på portalparagrafsnivå om ett ”socialliberalt parti vars ideologi handlar om att kombinera en dynamisk marknadsekonomi med socialt ansvar.”

 

 

Fredrik Johansson

Den partipolitiska eftervalsdebatten har hittills varit märkligt tyst. Det beror delvis på att de grupper som är formellt utsedda för att göra analyserna ännu inte är klara med sitt arbete.

Men tystnaden förklaras också av att partierna fokuserar på annat.

1. Socialdemokraterna och Miljöpartiet är fullt upptagna med att försöka regera landet och vill dessutom sätta en bild av att de faktiskt var valets vinnare. Det var de som bekant inte, vilket det unikt bräckliga parlamentariska läget visar med all önskvärd tydlighet. Och som jag skrivit tidigare verkar ledande företrädare för socialdemokraterna dessutom ännu inte ha informerats om att valrörelsen är över.

2. Moderaterna befinner sig i ett ledarskapsvakuum. Tilltänkt partiledare vet att hon står i ett minfält, där varje antydan till politisk kursändring eller viljeinriktning kan sätta igång okontrollerbara processer. Dessutom har hon i hög grad ärvt företrädarens agenda. Moderaternas politik är den Alliansbudget som förhandlats och arbetats fram under våren och sommaren. Givet det parlamentariska läget blir även oppositionens manöverutrymme begränsat.

3. Vänsterpartiet har satsat allt på ett kort (”vinster i välfärden”) och partiledningen ägnar sig nu åt att försöka vårda och bevaka den investeringen. Att Jonas Sjöstedt spenderat enorm politisk prestige i att vinstfrågan var Vänsterpartiets opinionsmässiga Särimner (viket den inte var) håller på att omvandla (v) till ett enfrågeparti. Om detta orkar ingen – allra minst Sjöstedt – prata.

4. Sverigedemokraterna är ledarlöst och i tilltagande organisatoriskt kaos (om man får tro media). Att någon där skulle orka problematisera partiets framgångar verkar uteslutet.

5. Centerpartiet befinner sig i den lite märkliga situationen att det går bra för partiet och dess ordförande, samtidigt som man faktiskt backade i valet. Vilket inte skapar någon direkt självklar startpunkt för ifrågasättande och omprövning.

6. Kristdemokraterna kanske kan sägas ha haft och avgjort sin eftervalsdebatt redan flera år före valet. När Mats Odell utmanade och förlorade mot Göran Hägglund.

Så regeringspartierna bedriver fortfarande valrörelse, Alliansen agerar som om den fortfarande regerar, Vänsterpartiet är hårt fastinvesterat i en närmast enfrågeroll och Sverigedemokraterna ägnar sig åt en evig krishantering av den ena företrädaren efter den andra.

Men det finns några embryon till diskussion. Och efter budgeten – om det inte blir nyval – kommer det med all sannolikhet att lossna.

I fredags presenterade Folkpartiledaren Jan Björklund en åttapunktsagenda för att skapa ”Folkpartiet 2.0”.

Björklund vill att Folkpartiet ska bli ”relevanta” i människors vardag. Både språk och ansats andas Nya moderaterna. Det är som att resa tillbaka till 2003. Ingalunda odelat behagligt.

”Min slutsats är att Folkpartiet behöver utveckla ny politik utifrån de problem och utmaningar som människor ser och upplever i sin vardag och att utifrån detta ge de socialliberala svaren. Vi måste göra oss mer relevanta. Det politiska förhållningssättet handlar om att lyssna och lära, snarare än om att missionera.”

Folkpartiet är sannolikt det parti som är sämst lämpat av alla att ”schlingmanniseras”. Jag känner många alldeles utmärkta folkpartister. Men folkpartister lyssnar inte. Folkpartister mässar. Livet som Folkpartiföreträdare kan synas vara ett evigt elevrådsmöte där man vårdar en mycket välstrukturerad portfölj politiska åsikter.

För en utomstående är det inte sällan ett visst irritationsmoment. Men partiets ideologiska övertygelse är också dess styrka. Jag har väldigt svårt att tro att en Bengt Westerberg eller en Birgitta Ohlsson skulle formulera sig som Björklund. Och tanken på Carl B Hamilton ”lyssnandes” i ”vardagen” ställer en del krav på fantasin.

Men det finns också något paradoxalt i Folkpartiets relation till sina väljare. För samtidigt som Folkpartiet historiskt varit unikt tjurskalliga i sin ideologiska övertygelse (Bengt Westerberg darrade inte på manschetten i valet mellan ideologi och väljare) så är det också det parti som historiskt har haft högst omsättning av väljare.

Men det är kanske ingen paradox. För många väljare – både socialdemokratiska och borgerliga – har Folkpartiet varit ett evigt ”andraalternativ”. Det är dit man skulle vända sig om det ”egna” partiet hittade på dumheter. Kanske därför att man vet var man har Folkpartiet.

Men som det heter: ”second place is first loser”. Som väljare har vi bara en röst. Och i politiken delas det inte ut några silvermedaljer.

Men jag tror ändå att Björklund – givet sina förutsättningar och givet hur Folkpartiet en gång för alla är som parti – begår ett misstag om han tonar ned ideologin och lanserar detta ”nya” Folkparti ”2.0”.

Jag tror tvärtom att det skulle vara möjligt att formulera ett rätt starkt ideologiskt program för Folkpartiet i de tider vi befinner oss i. Nato och EU, men också en socialliberal position i många av de identitetspolitiska och andra debatter som pågår. Att hävda att Folkpartiet behövs mer än någonsin, istället för att hävda att man (något hårddraget) tror att det behövs ett annat Folkparti.

Mer sakpolitiskt är åttapunktsprogrammet inte heller särskilt övertygande. Eller i alla fall inte särskilt upphetsande.

Folkpartiets framtid som landsbygdsparti är exempelvis kanske inte helt självklar. Och att man låter sig jagas upp av att Naturskyddsföreningen tycker att Folkpartiet är bästa borgerliga miljöparti visar också att man inte nödvändigtvis har fokus på rätt ställe.

Men det är framförallt det som saknas som stör.

Ord som ”företag”, ”näringsliv”, ”entreprenörer” förekommer inte i artikeln.

Det är i sak anmärkningsvärt och det är dåligt för borgerligheten. Den borgerliga partipolitiken behöver formulera ett alternativ till den aktiva industripolitik som nu yxas fram av Löfven i fond av ett direkt näringslivsfientligt samarbete med Vänsterpartiet.

Men det innebär också att Björklund avstår från att inta en position som moderaterna under det senaste decenniet i hög grad valt att överge. Annie Lööf kan bara tacka och ta emot.

Istället formulerar Björklund en punkt fyra som närmast perfekt smälter in i tapeten: ”Jobb är socialliberalt.”.

”Den som är arbetslös upplever inte frihetens fördelar. Inlåsningseffekterna på arbetsmarknaden är för stora och trösklarna för höga. Utanförskapet drabbar de redan svagaste. Arbetslinjen måste utvecklas och innefatta lösningar på de problemen.”

Det är riktigt. Att arbetslinjen måste utvecklas är självklart. Att Alliansen tappade initiativet i denna fråga är i min mening en viktig förklaring till att man förlorade. Det intuitivt mycket lättbegripliga argumentet att ett fungerande samhälle bygger på att människor arbetar och det moraliskt starka argumentet att den som kan försörja sig själv faktiskt är skyldig att göra det, var en mycket kraftfull kombination.

Och politiken var framgångsrik. Alliansregeringen lyckades flytta gränsen för arbetsförmåga och anställningsbarhet en bit in i grupper som tidigare stod mycket långt från arbetsmarknaden. Det var inte en politik utan svagheter, men i grunden en framgång. Vi har Europas starkaste sysselsättning. Det skapades hundratusentals nya jobb trots extremt pressad konjunktur.

Att det inte var en central tillgång för Alliansen i valrörelsen är en gåta och en stor framgång för oppositionen. Man lyckades mala ner trovärdigheten på ett område där Alliansen borde ha dominerat. ”Problemen var inte jobben, utan kommunikationen”, som Magnus Henrekson så riktigt konstaterade för en månad sedan.

Björklund har rätt. Arbetslinjen behöver utvecklas. Alliansen borde gjort det för tre år sedan.

Men det räcker inte. Den stora framtidsfrågan för Sverige under kommande år handlar om företagande, ägande och marknadsekonomi. Stefan Löfven har hittills inte visat sig förmögen att stå emot Vänstern och Miljöpartiet här.

Om inte Folkpartiet pratar om företagande och marknadsekonomi så blir det inte ”Folkpartiet 2.0,” utan ”Folkpartiet 1973”. Det är inte bra för Sverige. Det är inte bra för borgerligheten. Och det är sannerligen inte bra för Folkpartiet.