Annons
X
Annons
X

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

I veckan överlämnade Sveriges tidigare Moskvaambassadör Tomas Bertelman sin utredning om Sveriges internationella försvarssamarbete.

Ett av Bertelmans konkreta förslag var en gemensam NATO-utredning med Finland. Vilket verkar som en klok idé rent geopolitiskt, även om det möjligen är en fråga man rent praktiskt bör utreda på egen hand.

Regeringen gav omdedelbart kalla handen, förklarade att Bertelmans utredning tillsatts av den borgerliga regeringen (en outsinlig källa till allsköns elände har det visat sig) och att den säkerhetspolitiska doktrinen i Regeringsdeklarationen gäller. I den senare delen har regeringen som bekant skärpt upp formulering kring alliansfriheten genom tempusförändringen  från ”har tjänat oss väl” till ”tjänar oss väl”.

Socialdemokraten Jan Nygren skriver för övrigt idag mycket förtjänstfullt om bland annat alliansfrihetsbegreppet och att det betytt högst olika saker under historien.

I veckan kom dessutom en opinionsundersökning som – vilket åtminstone för mig var rätt sensationellt – visade att fler svenskar nu var för NATO än emot.

Min gissning är att NATO-frågan håller på att segla upp i svensk politisk debatt på ett helt annat sätt än vad som varit fallet tidigare. Av allt mer påträngande reella säkerhetspolitiska skäl, men också för att det politiska engagemanget på ja-sidan blivit starkare.

Moderaterna har börjat tala tydligare i frågan och ser ut att överge den två decennier gamla och misslyckade strategin att sitta i båten i väntan på att socialdemokraterna ska börja göra upp med sitt neutralitetsliturgiska bagage.

Istället för NATO vill socialdemokraterna – och de är inte ensamna – prata återinförande av värnplikt. Även på andra håll finns det en växande föreställning om att Sveriges, som det verkar, högst varierande försvarsförmåga till åtminstone betydande del beror på att värnplikten har avskaffats.

Så istället för NATO-utreding, så ligger det i farans riktning att det blir en värnpliktsutredning.

Om man bortser från rent principiella invändningar mot den mycket stora frihetsinskränkning som värnplikt innebär, så har jag svårt att se att det framförs några starka militära eller försvarspolitiska skäl till varför den ska återinföras. Är detta en stark önskan från Försvarsmakten? Så sent som i februari menade man därifrån att det var för tidigt att säga något om det nya personalförsörjningssystemet. Men jag kan ha missat något.

Från politiskt håll talas det istället om ”folklig förankring”.

Sociademokraternas stöd för värnplikten går här bland annat tillbaka på en hundraårig skepsis till militären. Att ha medborgerlig kontroll över försvaret genom värnpliktiga skulle vara en försäkring mot att militären utvecklade en allt för stark egen politisk agenda och i slutändan mot miltärt övertagande av staten.

Ett vanligt argument för värnplikt är annars att det är billigare än en yrkesarmé. Men det bygger på en sammanblandning av kostnad och försvarsutgifter. Det är riktigt att det är billigare för försvaret att ge den värnpliktige en dagpenning på några tior per dag, men det innebär inte att det är billigare för samhället. Kostnaden för samhället är värdet av det arbete eller de investeringar (studier) i det egna humankapitalet som den värnpliktige hade gjort istället.

Däremot har värnpliktsförsvarets avskaffande inneburit att denna kostnad har flyttats över från de enskilda värnpliktiga till försvarsbudgeten och därmed till alla oss skattebetalare. I grunden är det rimligen sunt.

Men detta är en kostnadsökning som försvaret inte kompenserats för, åtminstone inte fullt ut. Det är svårt att säga hur mycket pengar det handlar om, men om man grovt räknar med att 40.000 personer gjorde lumpen varje år och att deras alternativkostnad var 100.000 kronor per år handlar det om 4 miljarder, dvs 10 procent av försvarsbudgeten. Och det är sannolikt lågt räknat.

Min bild är att vi debatterar värnplikt därför att vi inte debatterar de verkliga försvars- och säkerhetspolitiska frågorna: försvarsanslagens storlek och NATO.

Återstår personalförsörjningsargumentet. Värnplikten måste återinföras för att för få söker sig till Försvarsmakten. Men återigen, även det blir ett sätt att vältra över kostnader. Vi måste betala för att det ska vara tillräckligt attraktivt att bli yrkessoldat. Värnplikt är ingen genväg.

Socialdemokrarerna har satt sig i en regering med ett parti som knappt tagit sig ur en långt driven radikalpacifistisk syn på försvaret. Och man vill spendera statesns pengar på annat.

NATOs rekommendation är att medlemmarna varje år ska investera 2 procent av BNP i sina respektive försvar. Mycket få av dem når upp till den nivån, men den sätter vårt försvar i ett intressant perspektiv. För kanske är 2 procent av BNP priset för ett trovärdigt utanförskap.

2 procent av BNP i Sverige motsvarar drygt 70 miljarder kronor och skulle innebära en ökning av försvarsanslagen med drygt 30 miljarder. Man kan kanske förstå att Peter Hultqvist hellre pratar värnplikt.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.

Fredrik Johansson

Ett  av de – i betydande konkurrens – mest udda inslagen i valrörelsen var Miljöpartiets viftande med en bit stenkol. Kolbiten skulle symbolisera Vattenfalls ägande av kolkraftverk och koltillgångar i Tyskland.

Argumentationen från Åsa Romson och Gustav Fridolin var förbryllande. Man var inte bara emot att Vattenfall ägnade sig åt kol i Tyskland och ville stoppa bolaget från att utveckla den verksamheten. Man verkade vilja stoppa utnyttjande av dessa tillgångar helt och hållet.

Hur det skulle gå till, vilken nytta det skulle ha och vad det skulle kosta redovisades aldrig.

Just Sveriges ägande påverkar naturligtvis inte utnyttjandet av tyskt kol. Den tyska regeringen vet att man kommer att vara beroende av kol för sin energiförsörjningen under kommande decennier. Det kan man tycka vad man vill om – en synpunkt från sidan är att de borde använda sina kärnkraftverk istället för att stänga dem – men så är det.

De beslut Vattenfall fattar med de tillgångar man äger skulle alltså med till säkerhet gränsande sannolikhet fattats också av en annan ägare.

Några kontrollfrågor till Romson/Fridolin skulle kunna ha varit:

  1. Ska vi lägga koltillgångarna i träda? Säljer vi dem kommer naturligtvis köparen att använda tillgångarna och släppa ut minst lika mycket som Vattenfall skulle ha gjort.
  2. Skulle vi köpt dessa tillgångar om vi inte ägt den? I syfte att lägga dem i träda i linje med fråga 1?
  3. Om ja på fråga 2, tror Miljöpartiet att det är en hållbar politik? Att Sverige kan stoppa kolanvändningen genom att köpa upp koltillgångar? Och har någon på Miljöpartiet räknat på vad det skulle kosta?

Någon med intresse för detaljer skulle dessutom ha kunnat fråga hur Miljöpartiet tänkt lösa det hela juridiskt (rimligen med bolagstämmobeslut, då en styrelse enligt aktiebolagslagen inte med berått mod kan fatta beslut som den vet förstör bolagets tillgångar) och hur det eventuellt skulle påverka våra politiska relationer med Tyskland.

När viftande med kolbiten var som mest entusiastiskt var Stefan Löfven helt vit i ansiktet. För han vet naturligtvis svaren på alla dessa frågor. Och vad notan skulle vara, ekonomiskt och politiskt.

Fredrik Reinfeldt menade att det skulle vara en kapitalförstöring på 30 miljarder kronor. Även om det skulle vara i överkant vore beslutet helt unikt (möjligen fram till ”frysningen” av Förbifart Stockholm). Med facit i hand är det lätt att vara kritisk mot Nuon-affären. Här hade alla redan från början haft facit i alla sina händer.

Nu verkar den miljöpartistiska retoriken från valrörelsen vara bortglömd. Och det är nog bra för alla berörda – inklusive Miljöpartiet. Vattenfalls styrelse har bestämt sig för att undersöka möjligheterna att sälja tillgångarna. Näringsministern välkomnar styrelsens beslut. Miljöpartiet verkar inte protestera.

Någon annan kommer att bryta. Någon annan kommer att elda. Vattenfall kommer att få betalt. Frågan är hur mycket betalt, givet läget på energimarknaden och att försäljningen är delvis politiskt motiverad.

Men regeringen förstör i alla fall inte miljarder till närmast obefintlig nytta. I det lilla ett glädjeämne.

Nu återstår frågan var kolbiten tog vägen. Och vad den gör i valrörelsen 2018.

Fredrik Johansson

På dagens regeringssammanträde kommer den svenska regeringen att erkänna Palestina.

I en artikel på DN-debatt argumenterar Utrikesminister Margot Wallström för att det inte föreligger några folkrättsliga hinder att göra det (folkrättsjuristerna är möjligen inte helt eniga i den frågan), att det finns svenska prejudikat (erkännandena av Kroatien 1993 och Kosovo 2008, båda under borgerliga regeringar) och att det kommer ge fredsprocessen en positiv injektion då erkännandet skapar ett mer jämt läge mellan parterna och inger hopp i den palestinska befolkningen

Wallström återanvänder dessutom den eleganta – men inte helt övertygande – språkregel som gått som en röd tråd i hennes argumentation sedan regeringsförklaringen: ”Det finns de som kommer att hävda att dagens beslut kommer för tidigt. Jag är rädd för att det snarare är för sent.”

Det finns som bekant många som ifrågasätter om detta – försiktigt uttryckt – ger ett konstruktivt bidrag till fredsprocessen. Att det är för tidigt.

Men om man bortser från det för ett ögonblick finns det – åtminstone – två andra stora frågetecken.

För det första kan man fråga sig varför artikeln inte innehåller ett tydligt svenskt krav på att Palestina måste erkänna Israel. Det står förvisso att det är en viktig del av en fredsuppgörelse, men det kopplas inte direkt till vad Wallström – kopplat till erkännandet – benämner ett ”ökat ansvar” för Palestina. Då det är ett helt avgörande rekvisit för en varaktig fred och Israels oavvisliga rätt är det rimligen helt centralt.

Nu formulerar sig Wallström så här: 

”Erkännandet innebär även ett ökat ansvar. På samma sätt som vi ställer tydliga krav på Israel kommer vi att göra det på Palestina. Det handlar till exempel om att bekämpa korruption, att respektera medborgerliga och politiska rättigheter samt att öka kvinnors inflytande. Självklart handlar det om ett tydligt avståndstagande från våld.”

Korruption och bristande jämställdhet är frågor som det palestinska samhället onekligen behöver lösa för sin långsiktiga utveckling. Men varför skriver inte Wallström att ett svenskt krav är att Palestina måste erkänna Israel? I kontrast framstår korruptionsbekämpning som tämligen irrelevant.

Mot bakgrund av hur dagens beslut tas emot i Israel verkar det dessutom ur rent diplomatiskt hänseende märkligt att avstå från att göra en mycket tydlig markering här. Det hade rimligen inte kostat någonting.

Man får anta att detta är en text som manglats, putstas, skruvats, ändrats och diskuterats under lång tid på både politisk och opolitisk nivå i UD och Statsrådsberedningen. Så antingen läser jag inte tillräckligt noggrannt, alternativt är det medvetet eller ett misstag av ett stort antal personer.

Den andra frågan rör Sveriges förhållande till EU i den här frågan. Wallström betonar att Sverige nu ”går före”. Före vad, undrar man? Och är det bra om någon ”går före” om den gemensamma strategin skulle bygga på att man går i gemensam tropp?

Många tror – och regeringen hoppas – att det svenska erkännandet leder till att andra EU-länder följer efter. Det kommer den svenska regeringen tolka som en bekräftelse på att dagens beslut var riktigt. Vi gick före. Andra följde efter. Men om det verkligen gynnar fredsprocessen är en fråga, hur det påverkar EUs agerande är en annan.

Det finns – kan någon invända – redan EU-länder som erkänt Palestina. Men med undantag av Malta och Cypern – vilkas roll i regionen inte ska underskattas – rör det sig om förutvarande Warszawapaktsländer som erkände Palestina i slutet av 1980-talet. I en del fall agerar dessa stater idag som om de inte erkänt Palestina, även om de inte formellt dragit tillbaka erkännandet.

Frågan hur det svenska beslutet tas emot i EU-kretsen är intressant av två skäl. Dels utifrån Sveiges position i EU i övrigt. Även om regeringen kan hävda att det är underordnat frågans betydelse är det inte säkert att svenskt solokörande gynnar våra möjligheter på andra områden. Den andra frågan är vad det innebär för EUs roll i Israel-Palestina-konflikten, i synnerhet om det svenska beslutet utlöser andra erkännanden.

Regeringen skulle kunna hävda att det ger EUs Mellanösternpolitik en knuff i rätt riktning. Andra skulle hävda att ett splittrat EU är ett ineffektivt EU och att beslutet riskerar göra EUs politik i regionen mer irrelevant.

 

 

Fredrik Johansson

Socialdemokraterna i Stockholm bekräftar nu att Förbifarten ska byggas.

Jan Valeskog (s), biträdande finansborgarråd och ordförande i Exploateringsnämnden i Stockholms stad:

”Det som har skett är att regeringen har öppnat för en förhandling som kan ge landstinget möjlighet att få loss betydande resurser till mer kollektivtrafik. Detta kräver att staten i förhandlingarna tar ett ökat ansvar för finansieringen av Förbifarten. Det tycker jag är rimligt.”

Vänta nu?! Socialdemokraterna i Stockholms stad ser framför sig att en regering där Åsa Romson är Vice statsminister och miljöminister ska satsa mer statliga pengar på Förbifarten?

Det hela skulle eventuellt kunna uppfattas som lätt provocerande. Det vore underhållande om det inte handlade om en för Stockholmsregionen (och Sverige) viktig investering och om det inte kostade (minst) 250 miljoner att ”frysa produktionen” till maj nästa år.

Detta kan vara en av de mest påkostade charaderna i modern svensk politisk historia.

Om nu regeringen är angelägna att genomföra ytterligare investeringar i infrastruktur i Stockholm – antingen genom att tillskjuta mer pengar till Förbifarten (man hade kunnat sälja dyra biljetter till mötet där Åsa Romson ska sälja in det upplägget till Miljöpartiets riksdagsgrupp) eller till kollektivtrafiken – så finns det naturligtvis ingen i Stockholm som skulle hindra det.

Däremot öppnar det sannolikt en Pandora ask av krav på mer pengar till andra projekt runt om i landet. Göteborgarna har precis röstat emot trängselskatt. Varför ska inte staten betala för att de ska slippa det? Pengar verkar det ju finnas gott om.

Varför möjligheterna att få mer pengar till Förbifarten (eller kollektivtrafiken, om man tar på sig sina mest miljöpartistiska glasögon) kräver att man ”fryser produktionen” av Förbifart Stockholm är – åtminstone för en måttligt begåvad person som undertecknad – helt obegripligt.

För vilken hävstång har Stockholms Läns Landsting eller Stockholms Stad i en sådan förhandling? ”Ge oss mer pengar! Annars så bygger vi inte den här infrastrukturen som en majoritet av väljarna vill ha, som redan är finansierad och som vi lovat att bygga.” Annars, indeed…

Men kanske är det så detta slutar. Superförhandlaren Löfven lyckas baxa fram en lösning där Åsa Romson och Miljöpartiet tar av statens budgetutrymme för att betala mer av Förbifart Stockholm.

 

 

Fredrik Johansson

… har naturligtvis inte jag skrivit.

Däremot är dagens bästa och viktigaste artikel skriven av Finanspolitiska rådets ordförande John Hassler. Hassler är tillika professor vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms Universitet. (Och av bilden i DI att döma, Roger Waters-fan!).

Med betydande pedagogik förklarar Hassler varför vi har ett överskottsmål och skjuter ner de fyra vanligaste argumenten för varför det bör avskaffas.

Den viktigaste insikten i artikeln är att det finns behov av att sätta politiskt beslutsfattande inom ett ramverk som försöker göra det mer långsiktigt och rationellt. ”Det är naivt att tro att politiska beslut tas i syfte att maximera samhällsnyttan.” är en lika provocerande som sann iakttagelse. Man behöver bara påminna sig om att regeringens beslut att ”frysa produktionen” av Förbifart Stockholm för att inse att professor Hassler har en poäng här.

Hassler visar på att lockelsen att låna pengar för att finansiera investeringar, eller varför inte rena utgifter, inte har upphört för att vi har goda offentliga finanser. För egen del skulle jag säga att det inte är orimligt att anta att det är precis tvärtom. Jag skrev delvis om detta i ett tidigare inlägg om det långa 1990-talet.

Länder som har tagit sig ur offentligfinansiella problem har fallit tillbaka i nya. Det är denna finanspolitiska jojo-bantning som överskottsmålet syftar till att undvika.

Den så kallade Public Choice-skolan med Gordon Tullock och James Buchanan i spetsen har länge beforskat politiskt beslutsfattande ur ett ekonomiskt perspektiv. Politiskt beslutsfattande har de problem som Hassler pekar på och det finns skäl att försöka ge det strukturer som förbättrar det. Inte minst regler och institutioner som gör det mer långsiktigt.

Hassler kommer i sin artikel med förslag på hur vi faktiskt kan göra politiska beslut öppnare och förhoppningsvis bättre. Genom att låta en oberoende myndighet analysera och rangordna offentliga investeringar efter dess samhällsnytta skulle vi kunna etablera en ordning där andra politiska argument för en investering görs tydligare.

Så kommer det inte att bli. Inte med nuvarande regering.

Magdalena Andersson har sagt att hon inte ämnar avskaffa Finanspolitiska rådet (med tillägget – inte helt befriat från hybris – att hon till skillnad från Anders Borg inte kan se att hon egentligen behöver det). Det är bra. Regeringen behöver professor Hassler.

Fredrik Johansson

Riksbankens beslut att sänka sin styrränta till 0 (noll) procent har mottagits med ett betydande armviftande från många håll. Inte minst i media.

Beslutet är inte orimligt givet det närmast obefintliga inflationstrycket i svensk ekonomi, men det ger också en bild av att något inte står helt rätt till.

Sverige befinner sig i en sorts makroekonomisk rävsax, där deflationshotet driver ner räntan och upp hushållens belåning. Många – inte minst hushållen själva – inser att de har investerat fast sig i en lågränteekonomi. Alla kan dubbla sina ränteutgifter och se vad som händer då. De flesta inser dessutom vad det skulle kunna innebära för tillgångspriser (bostäder) och hur det i sin tur skulle kunna påverka bankernas agerande.

Stefan Ingves har fått rätt mycket kritik när han tidigare brytt sig om hushållens belåning, framförallt när hans belackare tyckt att räntan inte varit tillräckligt låg. Nu säger han att det är andra som äger de politiska besluten att hantera de höga lånen. Det har han rätt i.

Politikerna våndas. Att exempelvis lagstifta om amorteringstvång skulle minska den inhemska efterfrågan och dessutom sannolikt inte vara odelat populärt bland väljarna. Rent principiellt är amorteringskrav dessutom rimligen något som ska vara upp till marknaden att avgöra.

Politikerna talar därför om rekommendationer, bankernas egna ansvar etc. Man försöker prata ett makroekonomiskt problem till rätta. 

Hårda politiska frågor diskuteras knappt alls. Ränteavdragen vågar man inte röra, eftersom man tror att det är atombombsvarianten av lag på amorteringskrav.

Och ingen vågar prata om att vi inte har en fungerande marknad för hyresrätter. I synnerhet i de delar av landet där hushållen lånar som mest.

Sverige är idag ett land där den dysfunktionella hyresmarknaden har vuxit till ett makroekonomiskt stabilitetsproblem. Det är inte längre bara en mikroekonomisk fråga som hindrar rörligheten på arbetsmarknaden och därmed bidrar till lägre tillväxt och sämre sysselsättning, eller ett socialt problem som stänger ute människor från möjligheten till en bostad.

Vid sidan av den militära alliansfriheten är hyresregleringen det närmaste en statsreligion Sverige kommer. De politiska partierna har – påeldade av i praktiken statsfinansierade lobbyingorganisationer som Hyresgästföreningen – investerat ofattbart mycket politisk prestige i att hyresbostäder ska prissättas på ett annat sätt än andra varor.

Det råder en dånande enighet bland experter – svenska och utländska – om att vi måste hitta en lösning. Man ska ha respekt för att det är en stor politisk utmaning, men frågan är inte om hyresregleringen ska avskaffas utan hur den ska avskaffas.

Ett försök att ge svar på den frågan – på hur vi i god svensk ordnad anda av social ingenjörskonst får en friare hyressättning – har den av Fastighetsägarna Sverige och storstadsregionernas handelskamrar utsedda Bokriskomittén givit.

Kommittén leddes av Klas Eklund och dess slutrapport finns att läsa här. Och läsa borde alla politiker, journalister och andra som vill åtminstone ha ett delsvar på hur vi minskar hushållens tryck att låna mer pengar.

 

Fredrik Johansson

Idag meddelade Trafikverket att man på regeringens order stoppar byggandet av Förbifart Stockholm. Kostnaden för det beräknar man till 250 miljoner kronor.

Detta är dessutom bara de omedelbara kostnader som uppstår i själva byggprocessen. Till det kommer att bygget blir klart senare än annars. Oppositionen i Stockholm talar om en kostnad på 700 miljoner, Stockholms Handelskammare tror att den kan bli ännu högre.

Språket i pressmedelandet från myndigheten är talande. Regeringen beslutade på regeringssammanträdet i torsdag att ”frysa produktionen”

”Frysa produktionen”. Smaka på orden. Det ilar i tänderna. I praktiken innebär det att man avbryter bygget av en produktiv samhällsinvestering.

Detta kan – inte utan konkurrens – vara ett av det mer huvudlösa beslut som den nya regeringen har fattat hittills. 250 miljoner kronor? Till vad?

Den överenskommelse som Miljöpartiet fick med Socialdemokraterna på i slutet av september innebär att man stoppar bygget temporärt för att utreda finansieringen. Framförallt hur trängselavgifterna ska användas. Vill politikerna i Stockholm prata om dessa så lovar regeringen att lyssna.

Finansieringen och upplägget för Förbifarten är naturligtvis en del av kommunicerande kärl. Ett resultat av förhandlingar mellan lokala och regionala aktörer å ena sidan och staten å den andra. Börja man rycka i en tråd i det nystanet kommer det bli trassligt. Det vet Åsa Romson.

Om exempelvis majoriteten i Stockholms stad vill använda trängselskattepengarna till kollektivtrafik så behövs det annan finansiering för Förbifarten. Antingen via budgeterna i de berörda kommunerna eller i Stockholms Läns Landsting. Att sy ihop en sådan finansiering är naturligtvis en ren dagdröm, då det i praktiken innebär att man går till dessa aktörer (många borgerligt styrda) och ber om mer pengar till miljöpartiets politiska prioriteringar.

Alternativet är att staten hostar upp nya pengar. Vilket innebär att Löfven inför svenska folket ska säga att man behöver investera mer pengar i Stockholms infrastruktur, eftersom majoriteten i Stockholms stad vill använda de redan avsatta pengarna till annat. Det är ett så kallat ingångsvärde.

Båda dessa scenarier är osannolika. Vilket är socialdemokraterna hela förhoppning. Men i politiken inträffar ju ibland det osannolika.

För Löfven är 250 miljoner kostnaden för att gära affärer med Miljöpartiet. Han räknar kallt med att dessa diskussioner inte leder någon vart.

För Romson är det ett sätt att förhala i hopp om att kunna sänka projektet permanent. Löfven spelar därför ett högt spel. Inte minst med sin egen politiska trovärdighet.

För dagens beslut ska givetvis också ställa i kontrast mot de löften som Löfven och andra ledande socialdemokrater lämnade före valet. Det var nog få väljare som uppfattade att man skulle ”frysa produktionen”. Tvärtom var Förbifarten inte ”förhandlingsbar”.

I januari var beskedet glasklart.  

Nu bränner de en del av sin trovärdighet (det som inte var förhandlingsbart kunde uppenbart förhandlas) och 250 miljoner. Lyckas Romson i sina avsikter kommer kostnaderna – politiskt och samhällsekonomiskt – bli betydligt högre. Opinionsstödet för Förbifarten är massivt. Inte ens Miljöpartiets väljare delar sin partilednings linje i frågan .

Löfven lär bli påmind om sina löften. Inte minst om Romson lyckas med en mer permanent ”frysning”.

Och om inte Stefan Löfven morskar upp sig lite och visar sina berömda förhandlingstalanger i relation till Miljöpartiet är risken att det här med att ”frysa produktionen” sprider sig till andra delar av samhället.

 

Fredrik Johansson

I kommissionens senaste undersökning (Eurobarometer) av medborgarnas inställningen till euron i eurozonen stärks stödet något.

57 procent anser att euron är bra för deras land, mot 33 procent som anser att den är dålig. Skillnaden mellan olika länder är inte helt intuitiv, men ger en intressant bild av både erfarenheter från den (pågående) ekonomiska krisen och framtida politiska utmaningar.

Störst entusiasm har irländarna, följt av medborgarna i Luxemburg och Estland. Men även grekerna har en mer positiv bild av euron än genomsnittet.

I den nedre delen hittar vi Cypern, Italien, Portugal, Frankrike, Lettland och Spanien. Vilka alla haft betydande problem under den ekonomiska krisen, men valt att hantera dem olika och med olika framgång. Det är dock bara på Cypern och i Italien som fler är negativa än positiva.

Kanske ska det tolkas som att krisen i olika grad skylls på EU och i varierande utsträckning uppfattas som hemmatillverkad.

Det är också i Italien entusiasmen svalnar mest. Vilket antagligen är en avspegling av det allmänna ekonomiska läget i landet och de enorma utmaningar man står inför och i hög grad verkar oförmögna att göra något åt.

Medborgarna i eurozonen tycker dessutom att euron är bra för EU. I genomsnitt 69 procent – jämt fördelat från 59 procent av cyprioterna på botten till 80 procent av esterna i toppen. Tesen att EMU skulle slita isär Europasamarbetet och skapa konflikter mellan dess medlemmar verkar inte ha något stöd här.

Eurobarometern försöker också mäta Eurozonens efterfrågan på ”reformer” (frågan är ställd så att den rimligen bör tolkas som reformer i en liberal riktning). Insikten om att något behöver göras är massiv. 79 procent ser behovet, bara 16 procent är emot. I Italien är nästan 90 procent för reformer.

Men ”the proof of the pudding” är som bekant ”in the eating”. Knäckfrågan är naturligtvis hur denna insikt växlas över i ett operativt politiskt mandat. Den italienska erfarenheten visar att det inte nödvändigtvis är enkelt.

Den andra änden av skalan är också intressant. 72 procent av grekerna ser behovev av reformer. Det är en relativt hög siffra, men man ligger bara före Tyskland i denna insikt.

Och mot bakgrund av senare tids oroande rapporter om tysk ekonomi kan en tilltagande tysk reformtrötthet (även från höga nivåer) var ett klart orosmoln. Slår regleringspendeln tillbaka i Tyskland – vilket redan håller på att ske – är det potentiellt ett betydande problem för europeisk konkurrenskraft.

Eurobarometern är också intressant i ljuset av den svenska euro-opinionen. I den senaste undersökningen från SCB (maj 2014) svarade bara 13,6 procent av svenskarna Ja på frågan: ”Om vi idag skulle ha folkomröstning om att ersätta kronan som valuta, skulle du då rösta Ja eller Nej till att införa euron som valuta i Sverige?” 77,4 procent sa att de skulle rösta Nej.

Den stora klyftan mellan vår inställning till euron och inställningen i eurozonen kan säkert tolkas på många sätt. En är rimligen att vår hantering av krisen gjorde kontrasten mot Eurozonen väldigt stark. Vi upplevde oss aldrig som direkt berörda – vilket naturligtvis är en illussion för var och en som tittar på svenska handelssiffror.

Euron är politiskt iskall i Sverige. Frågan är om den förblir det. Rimligen beror det på hur centrala delar av eurozonen upplevs hantera sina ekonomiskpolitiska problem. Men det finns också en svensk komponent. Vad händer vid en svagare svensk ekonomisk utveckling? Och – kanske än viktigare – hur kommer frågan att påverka Stefan Löfvens förmåga att staka ut en Europapolitisk linje.

Sveriges EU-politik bestäms inte främst av glappet mellan vår inställning till euron och inställningen hos medborgarna i eurozonen. Men det avspeglar en skillnad i sentiment som kan få betydelse. Sannolikt ställer det högre krav på en statsminister som vill ha inflytande vid förhandlingsbordet.

Stefan Löfven är ännu inte varm i kläderna och debaclet i klimatfrågan ska inte övertolkas. Han behöver lära känna sina kollegor, bygga relationer och koalitioner, välja frågor etc.

Men det ska inte uteslutas att Sveriges institutionella ”handicap” (de dubbla utanförskapen i NATO och Euron) kommer att slå igenom hårdare med en regering som inte är tydligt samordnad i sina prioriteringar i EU.

 

 

 

 

 

Fredrik Johansson

Expressen skrev igår om hur Framtidsminister Kristina Persson ”Håller på och tittar på sociala medier”. Jag har själv inte någon starkare uppfattning om huruvida politiker bör eller inte bör vara på Twitter eller Facebook. För en del funkar det. För andra inte.

Erfarenhet visar dock att det inte är ovanligt att politiker i sociala medier hänfaller till ett träaktigt mässande som knappast kan sägas bidra till vare sig tillvarons upplysning eller försköning. Många politiker twittrar som en medietränad Mr Chance.

Jag har ingen aning om huruvida Kristina Persson skulle vara en ekvilibristisk twittrare. Däremot förefaller Framtidsministeriet vara påfallande nedtyngt av det egna uppdragets betydelse. Framtiden har äntligen blivit ett eget politikområde. Som de ansvariga uppenbart närmar sig med betydande vördnad.

”De där korta puckarna har jag inte känt en dragning till. De komplexa systemkritiska frågorna lämpar sig inte alltid för de superkorta utspelen. Det är möjligt att jag borde börja ägna mig åt det, min pressekreterare tycker det, säger Kristina Persson till Svenska Dagbladet.”

Nämnda pressekreterare, Pezhman Fivrin (en Framtidsman får man anta), verkar också tro att twitterformatet riskerar att vara för begränsat för att rymma den uppgift som Stefan Löfven lagt på Kristina Persson och hennes medarbetare.

”Sen är det ju så att Kristina tittar ju på de stora, långsiktiga, utmanande frågorna för Sverige, och att vara framtidsminister innebär initialt kanske inte Twitter, utan det handlar om hur vi ska lösa de stora frågorna, som oftast är mer komplexa än 140 tecken.”

Min bild av framtiden är att den framförallt är väldigt omfattande. Persson och Fivrin lägger på ett halvdussin adjektiv till. Den är ohyggligt komplex, stor och svår. För att inte tala om ”systemkrtisk”. Framtiden alltså. 140 tecken är för smalt för detta enorma område.

Som någon påpekade – på Twitter! – till skillnad från vad exempelvis Hans Rosling ägnar sig åt.

Man får väl i konsekvensens namn också anta att Framtidsministeriets stab menar att de ministrar som faktiskt twittrar är ansvariga för sådant som inte är särskilt stort, långsiktigt eller utmanande.

Det ska bli intressant att följa Framtidsministern. Sannolikt mer via böcker och rapporter än via ”korta puckar”. Jag tror att det kan bli knivigt.

Jag skrev igår om Maktutredningen och dess genomslag i samhällsdebatten. Framtidsministeriet upplever nog att det ägnar sig åt betydligt mer komplexa och stora frågor, men drömmen om att sätta den politiska agendan genom att initiera ett friare och öppnare tankearbete griper de flesta regeringar. Ibland har det lyckats: Maktutredningen och Lindbeckkommissionen är två – relativt olika – exempel.

Jag tror dock att Framtidsministern kommer att få det svårt. Inte på grund av valet av kommunikationskanal, utan för att formatet passar dåligt i den politiska verklighet vi lever i.

Under de senaste decennierna har det blivit allt svårare för partier att driva idépolitiskt utvecklingsarbete. Turbulensen kring Centerpartiets partiprogram för några år sedan visar att det är en sak att säga att man ska ”tänka fritt och ha högt till tak”, en annan att stå i TV och svara på frågan om vad ”på sikt” innebär när man talar om möjligheten att tillåta månggifte.

Centern är inte ensamna. När Löfven var färsk partiledare tillsatte han en Forskningskommission. Den landade i flera bra förslag – bland annat en översyn av hyressättningssystemet – som mest komplicerade tillvaron för partiledningen. Slutrapporten kommenterades i en nyhetscykel och jag har inte sett eller hört någon ledande socialdemokrat hänvisa till den sedan dess.

När den borgerliga regeringen tillträdde 2006 tillsattes – delvis efter dansk modell (den danska Maktutredningen var faktiskt även den inspiration för vår Maktutredning) – en Globaliseringskommission. Ser man till vad den åstadkom så var det någon hyllmeter av några av de bättre tankar som tänkts i Sverige det senaste decenniet. Genomslaget begränsar sig i princip till att man refererar till den i tal på Folkpartiets landsmöte. Statsminister Reinfeldts entusiasm för projektet och dess resultat var – milt uttryckt – svalt.

Moderaterna innehar dock rekordet. Vid 2005 partistämma avskaffade man helt sonika det gällande handlingsprogrammet, utan att ersätta det med ett nytt. Man vill inte ha några gamla konstiga idéer som någon journalist eller politisk motståndare skulle kunna konfrontera partiledningen med.

Moderaterna fick 2011 också uppleva hur oklara formuleringar kan skapa ett drev mot ett Idéprogram. Efter en del medial kölhalning av den dåvarande partisekreteraren skrevs programmet om.

Jag hoppas att jag har fel och att Framtidsministern verkligen kan leverera intressanta analyser om framtiden. Det känns inte mindre viktigt när jag nu fått veta hur komplext, stort och svårt detta med framtiden är.

Men jag är rädd för att hon antingen hamnar i sällskap med Lars Leijonborgs Globaliseringsråd eller blir en källa för mediala kriser att hantera för Stefan Löfven.

Detta hade jag aldrig klarat att säga på 140 tecken.

 

Fredrik Johansson

Suhonen tappar nu helt markkontakt.

Vädrar teorin att det var Carema som drev på Juholtskandalen.

”Suhonen drar det ännu längre och lägger fram en teori om att Carema underblåste Juholtaffären för att ta bort fokus från den negativa rapportering som vårdjätten tampades med.”

”Alla som driver på Juholtskandalen före, under och efter jobbar åt vårdkapitalet.”

Eftersom ingen drev på Juholtskandalen mer frenetiskt än Håkan Juholt, så räknar jag med att han när som helst kommer ut som privatvårdslobbyist.