Annons
X
Annons
X

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Socialdemokraterna – eller som man numer gärna kallar sig ”Framtidspartiet” – har haft partikongress. Ett parti som är pressat av svaga opinionssiffror samlades för att…. Ja, för att göra vad?

Om man läser Stefan Löfvens och andras tal så var det en kongress då man fastslog politiken för att Sverige 2020 ska ha Europas lägsta arbetslöshet. Partiledarens inledningsanförande hette följdriktigt ”Sveriges nya jobbagenda.”

Om man läser exempelvis Lars Calmfors verkar dock sannolikheten att Sverige med nuvarande politik ska nå detta mål ligga i häradet av en miljonvinst på Lotto.

Calmfors skrev i DN i förra veckan:

”Hur som helst kan man vara ganska säker på att regeringens hittills aviserade politik inte räcker för att på sikt mer påtagligt minska arbetslösheten.”

För egen del är jag mer än ganska säker.

Socialdemokraterna har befunnit sig i en sorts konstant kris i över ett decennium. Från det att väljarna tröttnade på Göran Persson har det varit en ökenvandring där opinionssiffrorna förvisso gått upp och ner, men där partiet egentligen aldrig tycks ha varit bekvämt i sig själv.

Socialdemokratins kris har under lång tid – av media och kommentatorer – behandlats som en närmast nationell angelägenhet. Det har varit plågsamt för samtliga inblandade.

Det finns inget som tyder på att Socialdemokraterna någonsin igen kommer att samla över fyrtio procent av väljarna. 2014 års målsättning om trettiofem procent känns nästan lika avlägsen. Mer sannolikt är att vi för överskådlig framtid har att göra med ett högst  normalt medelstort politiskt parti, vars exceptionella ställning i svensk politik sedan länge är över.

Kanske har vi nu nått den punkt där detta inte längre är kris, utan normalitet.

Det finns en del fundamentala skäl till varför det är så. Och som Stefan Löfven – beroende på var partiet mentalt befinner sig och beroende på den parlamentariska sits han sitter i – har svårt att förhålla sig till.

Låt mig nämna två som hänger samman:

1. Framtiden för västeuropeiska socialdemokratiska partier ligger i mitten.

Det går att skylla Ed Milibands och Labours magnifika genomklappning på Milibands person, på hätsk brittisk media och på fula konservativa kampanjmetoder. Men det är mest balsam för själen för dem som hoppades att Storbritannien i Miliband hade ”en ny Thatcher”.

Sanningen är att Miliband låg för långt till vänster för att vara valbar. Väljarna tror inte att samhällsproblem går att lösa så enkelt som Labour gav sken av och de var än mer oroliga för att Miliband skulle försöka göra det.

Socialismen som politisk idé är idag helt enkelt ett partipolitiskt sänke. I Storbritannien har den varit det länge. På nästan femtio år har bara en enda Labourledare kunnat vinna stabila majoriteter i parlamentet. Tony Blair. Och han styrde partiet och landet från mitten.

Samtidigt levererar en gnetande och rätt tråkig konservativ regering ekonomisk tillväxt och nya jobb. (Att jämföra hur George Osborne byggt sin position som finansminister, med hur Magdalena Andersson manövrerar i Sverige är en intressant kontrast).

Sysselsättningen i Storbritannien var vid tiden för valet den högsta sedan man började mäta i början av 1970-talet. För den som följer brittisk politik via svensk media kan det verka helt sensationellt, men det går rätt bra för Storbritannien.

Brittisk politik innehåller många andra dimensioner som inte finns här: Skottland, EU. Men likheterna med det förtroende som Alliansregeringens ekonomiska politik njöt finns där. Och det var inte på sin ekonomiska politik som Reinfeldt förlorade.

Det är delvis samma sak med socialdemokraterna i Sverige som med Labour. Löfven är ingen vänstersocialdemokrat, men har å andra sidan inte visat någon större förmåga eller vilja (utöver i delar av sin retorik) att regera i mitten.

Decemberöverenskommelsen har givit Vänsterpartiet – ett i alla avseenden extremt ytterlighetsparti  – betydande inflytande över svensk politik. Reellt, men framförallt optiskt. Väljarna gillar inte det och de ger Löfven skulden.

Man ska inte underskatta det djupa obehag breda väljargrupper känner när regeringens politik i praktiken presenteras av Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson.

Det är inom moderaterna som debatten om DÖ är som starkast, men det parti som ser ut att ta störst skada av överenskommelsen är faktiskt socialdemokraterna.

Men det stannar inte där.

Att inte ansluta sig till vad som i breda kretsar uppfattas som Alliansregeringens framgångar är på flera sätt ett misstag. Dels i sak. Arbetslinjens grund – att sänka marginaleffekterna för de med låga inkomster och öka antalet arbetade timmar i ekonomin – har varit framgångsrik.

Men också positionsmässigt. I ett politiskt landskap där alla triangulerade sig till oigenkännlighet, missade Socialdemokraterna att bygga en bas på Alliansens kärnområde.

Istället försöker man skapa illusionen av att Ylva Johansson (enligt Stefan Löfven har hon nu nästan träffat alla kommuner!) med olika åtgärder och program kan skapa nya jobb och pressa tillbaka arbetslösheten.

Men ingen tror att Europas lägsta arbetslöshet nås genom traineeplatser i offentlig sektor, med Industrikansler och innovoationsråd,  med Framtidsministrar eller genom listigare upphandlingar (en nyhet i Löfvens inledningstal). Av det enkla skälet att alla inser att det inte är så de länder som idag har lägst arbetslöshet nått dit.

En mittenplattform för en framgångsrik svensk socialdemokrati hade kunnat ta sitt avstamp i arbetslinjen och konstaterat att Alliansregeringen gjorde en del bra, men att det nu krävs nya tag för att ta projektet vidare.

Istället dundrar man på som om Reinfeldt med anhang drev vår nation till gränsen för civilisationskollaps.  Alliansregeringen hade genomfört ”ett väpnat rån”, som Margot Wallström med en högst finkalibrerad formulering konstaterade i valrörelsen.

Det är möjligt att de mest uppspelta ombuden på en socialdemokratisk partikongress gillar att höra det. Väljarna slutar lyssna.

2. Partiets instinkt är att gå åt vänster.

Men om Löfven borde gå åt mitten, varför gör han då inte det?

Det har spekulerats mycket i varför Håkan Juholt kunde bli vald till partiledare. Mycket av fokus i den diskussionen har legat på varför beslutet inte stoppades. Varför fanns det inte mekanismer som hindrade denna magnifika tågkrasch från att inträffa, när alla såg att den var närmast oundviklig?

För egen del tycker jag att en annan fråga är mer relevant: varför ville det socialdemokratiska partiet ha Håkan Juholt som partiledare?

Jag tror att den viktigaste förklaringen var att han var svaret på djupa ideologiska och politiska stämningar inom  partiet. Juholt var svaret när det socialdemokratiska partiet glömde disciplinen och bara släppte taget. Partiet verkar nämligen i hög utsträckning stå där Juholt lade sin retorik.

Om Sahlin hade hoppats på en efterträdare med en politik som skulle kunna locka den stora arbetande medelklassen i storstäderna. Så fick hon något annat.

Juholts partiledartid blir därför också olycklig på ett annat plan. Hans personliga tillkortakommanden dolde att det faktiskt också var ett politiskt haveri.

Låt oss göra tankeexperimentet att Juoholt inte hade haft de problem som onekligen bidrog till att förtroendet för honom var begränsat.

Jag är rätt övertygad om att det gått åt skogen ändå. Hade socialdemokraterna gått till val 2014 på en radikal vänsterssväng hade det skrämt bort än fler väljare.

Men det hade varit rätt läxa att lära.

Socialdemokraterna är som en idrottsstjärna som för länge sedan passerat zenit, men som ändå envisas med att försöka göra come back. Där tidigare managers och agenter (LO) har för mycket att tjäna på att det görs nya försök och där det saknas en riktig vän som kan tala om att vägs ände är nådd.

Socialdemokraterna är som Tjuren från Bronx.

Det är slående att debatten om partiets framtid också ensidigt förs till vänster. Från Göran Greider till Aftonbladets ledarsida är kravet tydligt: mer socialism.

Låna pengar, höj skatterna, politisera penningpolitiken, öka den offentliga sektorn, reglera vinsterna, kvotera etc.

Och längre vänsterut finns kraven på att Sverige lämnar i EU, att valfriheten i skolan avskaffas och så vidare. Den som söker efter riktiga socialister inom Socialdemokratin behöver inte leta länge.

Någon intern högerkritik mot Löfven finns däremot knappt alls.

Löfven kan helt enkelt inte driva den politik som för partiet mot mitten och som skapar förutsättningar för en långvarig central position i svensk politik.

Vad som händer kortisktigt efter kongressen är svårt att spekulera i. I det längre perspektivet var det inte början på den resa mot mitten varifrån partiet långsiktigt kan styra Sverige. Tvärtom.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.

Fredrik Johansson

Idag inleds den stora internationella militära flygövningen Arctic Challenge Excercise (ACE) i Norrland.

Övningen har  mötts med kritik från väntat håll.

Miljöpartiet – som ju som bekant sitter i regeringen – är egentligen mot hela övningen, åtminstone om man får tro dess utrikespolitiske talesperson Valter Mutt.

Vänsterledaren Jonas Sjöstedt delar Mutts oro för att vi uppfattas närma oss Nato.

Övningen aktualiserar en ökande och oproande spretighet i regeringens försvars- och säkerhetspolitik. Samtidigt som en koalitionspartner markerar mot vad som uppfattas som ett närmande till Nato, verkar både försvarsmakten och försvarsdepartementet anstränga sig för att övningen just ska uppfattas som ett närmande till Nato.

”Jag tycker att det är en tydlig signal om att försvarsmakten bidrar till att leverera på den politiska beställningen, i det här fallet att stärka den transatlantiska länken,” hävdade generalmajor Karl Engelbrektson på pressträffen där försvarsmakten i förra veckan informerade om övningen.

Försvarsmaktens uppfattning är alltså att den politiska beställningen är tydligtvis att man ska närma sig Nato (den transatlantiska länkens alldeles dominerande komponent).

Idag skriver SvD på nyhetsplats om att Försvarsdepartementet har en ny kommunikationsstrategi frikopplad från framförallt Utrikesdepartementet. Att den är frikopplad från Valter Mutts tolkning av miljöpartiets politik är nog också tydligt.

Men spretigheten stannar inte i koalitionen eller dess relation till sitt parlamentariska stöd.

Det är nu snart en månad sedan Stefan Löfven etablerade den så kallade Löfvendoktrinen i den numer berömda intervjun i Sydsvenskan. Jag har skrivit om det flera gånger (här, här och här).

Löfven svarade då på frågan varför det var ”hugget i sten” att Sverige ska stå utanför Nato:

”För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Då vet du att på de här ytorna är det alliansfritt. Då har du inte direktkontakt”.

Det är också tydligt att det finns ett växande tryck mot regeringen att klargöra sin position och då också vad den innebär för vår relation till såväl Nato som Finland.

Hittills har statsministern faktiskt inte givet någon mer förklaring än att han står fast vid sitt uttalande om att det är bra att Finland och Sverige ska vara en sorts säkerhetspolitisk buffert mellan Ryssland och Nato.

De potentiella implikationerna förskräcker. Eller för att citera SvDs Jonas Gumesson:

”Under Riga-toppmötet med EU och partnerskapet förra veckan lyfte det ryska bombflyget mot Öland – också en fri yta, liksom Gotland. Den före detta fria ytan Krim lever numera däremot under militär trupp och rysk annektering.

I Stefan Löfvens Sverige är Natodörren till synes stängd för alltid men köksingången till den geografiskt fria ytan Sverige står på vid gavel för samma Nato – oklart vad denna dubbla strategi leder till på sikt.”

Sedan intervjun på Valborg har ett viktigt nygammalt moment tillkommit. Den tillträdande finska regeringen har meddelat att man avser att utreda Nato-medlemskap. På ett plan är det inte särskilt överraskande. Finland har ju redan genomfört två stycken Nato-utredningar och att en ny regering skulle aktualisera frågan låg nog i korten.

Den finska utveckling gör att Löfvendoktrinen i än högre utsträckning hänger i luften. Finland förefaller inte dela den svenske statsministerns uppfattning att det är osäkerhetsskapande att hålla flera handlingsalternativ öppna och man verkar inte ta sin roll som ”fri yta” mellan Nato och Ryssland för given. Tvärtom verkar den nya finländska regeringen inte ta någon notis om vad Stefan Löfven har sagt. Klokt nog, skulle man kunna tillägga.

Istället för att utreda och analysera frågan tillsammans med Finland, dikterar den svenske statsministern vad som är god finländsk politik. Det är illa i sig. Det blir inte bättre av att Finland väljer en annan väg än den som Stefan Löfven fastslagit som den bästa för vårt östliga grannland.

Hela utvecklingen understryker hur ogenomtänkt Stefan Löfvens och regeringens linje är (inklusive det faktum att han faktiskt borde ha kunnat se att denna finländska utveckling inte var osannolik).

Å andra sidan skulle den finländska situationen faktiskt kunna vara Stefan Löfvens väg ut ur detta. Exempelvis genom att aktualisera ambassadör Bertelmans idé om en gemensam finsk-svensk utredning.

Men Stefan Löfven har inte – åtminstone inte vad jag sett – utvecklat vad detta finländska utredningsbeslut betyder för Löfvendoktrinen. Någon borde kanske ställa den frågan till honom.

Idag skriver även Sverigs tidigare Moskvaambassadör Sven Hirdman på SVT Debatt. Hirdman menar att vi istället för att tala Nato-medlemskap, ska ”ta inspiration” från Olof Palme. Det framgår väl inte helt tydligt av artikeln vad denna inspiration består i – Palmes utrikespolitiska gärning formades helt under Kalla kriget och den nuvarande situationen är i avgörande avseenden annorlunda. Vi är inte med i Nato, men vi är exempelvis en del av EUs gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Hirdman menar att de som önskar ett svenskt Nato-medlemskap:

”ignorerar därvid att ett svenskt och finskt medlemskap i NATO:
1. Otvivelaktigt skulle öka den säkerhetspolitiska spänningen i fredstid i Östersjöområdet.
2. Skulle leda till att vi omedelbart bleve indragna i händelse av ett krig mellan Ryssland och NATO i Europa.”

Vad Hirdman menar med punkt nummer ett är inte helt glasklart. Det går att göra helt motsatt argument. Med ett svenskt och finskt medlemskap i Nato skulle försvarsalliansens norra flank stärkas betydligt och de alldeles uppenbara militärlogistiska utmaningar som ligger i att försvara de baltiska staterna skulle i ett slag bli betydligt mindre. Var de baltiska staterna har sina önskemål i denna fråga är ingen hemlighet.

Resonemanget bygger på att Ryssland skulle låta sig provoceras på ett sätt som är ”otvivelaktigt” mer osäkerhetsskapande än det faktum att Sverige och Finlands läggs under Natostadgans artikel 5.

Det är inte bara ett högst spekulativt antagande. Det är dessutom exakt den bild av den ryska reaktionen som Moskva vill sätta. Ryssland vill framstå som att man inte tänker låts sig provoceras. Eller till och med som lätt oberäknelig.

Den andra punkten ekar gammal neutralitetsdoktrin. Den bortser från att vi genom EU-medlemskapet är en del av EU:s solidaritetsdeklaration och att vi dessutom själva deklarerat att vi inte kommer stå neutrala om något EU-land blir attackerat.

Om Ryssland hamnade i krig med Nato skulle Sverige högst sannolikt bli indraget. Skillnaden vid ett Nato-medlemskap är att vi i ett sådant läge skulle vara del av Nato-stadgan och inte en ”fri yta.”

Mutt, Sjöstedt och Hirdman – för att inte tala om Löfvendoktrinen – visar med högsta önskvärda tydlighet att frågan om hur en väg till svenskt Natomedlemskap ser ut måste bli mer politiskt operativ. I praktiken är det relationen till Finland som behöver vara styrande. Finland var ett viktigt skäl till att vi en gång hamnade utanför Nato, Finland skulle nu kunna vara vägen in i Nato.

Att frågan nu är på den finländska politiska agendan är därför som sagt en möjlighet för Stefan Löfven att trassla sig ur Löfvendoktrinen.

Men utvecklingen ställer också krav på oppositionen. Centerpartiets tidigare försvarspolitiske talesperson Staffan Danielsson skriver idag sitt ”politiska testamente” (hans egna ord på hans blogg) i Natofrågan.

”Skulle jag i dag, med den kunskap jag har, ta ställning till om Sverige ska gå med i Nato eller ej skulle jag tveklöst säga ja.”

Den som följt centerpartiets syn på säkerhetspolitik kan notera hur partiet gjort en mycket lång resa. Där socialdemokratins retorik stått still, har centern tagit till sig av omvärldsförändringar och Danielsson riktar också utomordentligt skarp kritik mot vad han ser som socialdemokraternas ansvar för ett ”säkerhetspolitiskt och outrett vakuum”.

”Det är starkt beklagligt att ett tidigare statsbärande parti i Sve­rige förfallit till att fatta viktiga framtidsbeslut på dogmer från 1948 i stället för att på djupet analysera framtida vägval genom en parlamentarisk kommitté. Ville jag provocera kunde jag skriva att Social­demokraterna spelar rysk roulett med Sve­riges säkerhet, men jag avstår från det.”

Den nya moderatledningen valde att lyfta medlemskapet när den tillträdde. Det är bra. Den tidigare moderata strategin att invänta en socialdemokratisk förflyttning i sakfrågan har med Löfvendoktrinen visat sig vara helt missriktad. Det är nu dags att hitta vägar framåt.

Om det är denna regerings säkerhetspolitiska uppfattning att Sverige ska vara en ”fri yta” mellan Ryssland och Nato, då måste oppositionen vara villig att formulera ett operativt alternativ.

 

Fredrik Johansson

En vän till mig förklarade en gång att mycket av samhällsdebatten förs som att man utifrån ett foto på Patrik Sjöberg när han seglar över 2.42 kan dra slutsatsen att människor kan flyga.

Detta statiska perspektiv på samhället manifesteras nästan dagligen i samhällsdebatten. Varje förslag delas in i vinnare och förlorare. Sällan ställs frågan om vad något betyder på tio år sikt. Alltid ställs frågan vad det betyder på tio dagars, eller möjligen tio veckors, sikt.

Hur förändringar påverkar samhället långsiktigt, om det gör oss rikare eller mer konkurrenskraftiga, om de bidrar till ökad dynamik, om de över tid belönar och uppmuntrar önskvärda beteenden är sällan frågor i debatten.

Patrik Sjöberg-tesen illustreras väl av två folkpartister i dagens Aftonbladet. De har låtit Riksdagen Utredningstjänst (RUT) titta på om Patrik Sjöberg kan flyga. Eller i alla fall nästan.

Gulan Avci och Robert Hannah från Liberala kvinnor menar att Folkpartiet måste lämna kravet på att avskaffa värnskatten. Ett sådant avskaffande skulle nämligen främst gynna män. Förslaget är ”kontraproduktivt” i ett ”jämstäldhetshänseende”. Vilket ju är bland det mer komprometterande ett förslag kan vara idag.

Låt oss börja med värnskattens betydelse för ekonomi och statsfinanser, dvs de överväganden som hittills faktiskt verkar ha styrt de folkpartistiska ställningstagandet att verka för ett avskaffande.

Värnskatten är en skatt på utbildning och ansträngning. Den gör att Sverige har världens högsta marginalskatter på höga inkomster. Antingen kan man se det som ett långsiktigt problem för att exempelvis uppmuntra unga människor att söka sig till svåra utbildningar med hög avkastning. Eller så kan man – som Avci och Hannah – tala om ”de rikaste männen” och ”en manlig direktör som redan har det gott ställt.”

Folkpartiet har hittills gjort det första.

Värnskatten är en statsfinansiell nullitet. Den omedelbara kostnad på 5,3 miljarder författarna skriver om är också statisk. Flera beräkningar visar att ändrat beteende gör att värnskattens avskaffande sannolikt finansierar sig självt över tid.

Det var dessutom – som artikelförfattarna konstaterar -en ”tillfällig” skatt som infördes för tjugo år sedan. Men som bekant, inget är så permanent som en tillfällig statlig skatt.

Men det är perspektivet i artikeln som oroar mer än själva ställningstagandet.

Här har vi alltså två (åtminstone enligt egen utsago) liberala politiker som hävdar att en kontraproduktiv, ”tillfällig” och statsfinansiellt irrelevant skatt måste behållas för att dess avskaffande skulle leda till att kvinnors andel av mäns löner minskar från 76,2 till 76 procent. När Riksdagens Utredningstjänst knackar in siffrorna i sina modeller.

Då beräkningarna nödvändigtvis bygger på historiska data är detta inte ens att ställa sig frågan vad som händer tio dagar in i framtiden. Det är som att fråga sig vad som hade hänt förra året.

Det innebär att man utgår från att denna lönefördelning kommer att gälla för evigt. Hur vet Liberala kvinnor det? Artikeln i övrigt lägger fram förslag som man anser skulle leda till fler karriärs- och löneutvecklingsmöjligheter för kvinnor. Och vad tror vi händer på tio år sikt?

Det finns tvärtom en del indikationer på att lägre marginalskatter på höga inkomster över tid kommer att gynna kvinnor. Det är inte mitt huvudsakliga argument för att avskaffa värnskatten, men ser vi till dem som idag investerar i sitt eget humankapital – dvs ägnar sig åt högre studier – så är det tjejer.

58 procent av de sökande till högskolan 2013 var kvinnor. Det är förvisso så att de missgynnas av att de inte sällan väljer utbildningar där arbetsmarknaden länge präglats av offentliga monopol. Men även på andra områden väljer kvinnor högre utbildning i allt högre utsträckning. Hälften av ekonomstudenterna är kvinnor, nästan sextio procent av nybörjarna på juristutbildningen är kvinnor.

Möjligen skulle Liberala kvinnor även skänka dessa individer en tanke.

Nu spelar det mindre roll. Värnskatten är en skatt på utbildning, ansträngning och karriärambitioner. Oavsett om man är kvinna eller man. I en växande kunskapsekonomi är det värden och beteenden som behöver uppmuntras, inte beskattas.

Lever man i föreställningen att Patrik Sjöberg kan flyga – därför beräkningar från RUT visar det – så bör man möjligen försöka tänka lite större och längre.

Om jag pressas på frågan, brukar jag själv kalla mig liberal. Efter att ha läst Gulan Avci och Robert Hannah vet jag att jag i alla fall inte är en liberal kvinna.

 

Fredrik Johansson

Idag går Jonas Sjöstedt i relativt hårt svaromål mot Segulahs Gabriel Urwitz. Urwitz är riskkapitalist. Sjöstedt är upprörd.

Det är slående att Sjöstedt skriver från förarsätet i den här frågan. Vänsterledaren företräder Demokratin när han tillrättavisar Urwitz och förfasas över ”tonläget”. Man får gissa att känslorna inför detta är kluvna i Samarbetsregeringen.

I sak har Sjöstedt i alla fall en poäng. Det begås misstag både i offentlig och privat verksamhet. Vi får hoppas att det är en insikt han tar med sig i debatten framgent. Han har tidigare som bekant inte varit sen att dra påfallande långtgående generella slutsatser baserat på enskilda händelser i privat verksamhet.

Men det intressanta i artikeln är Sjöstedts syn på vinst och kapital. Inte bara i det att han ju är emot vinst, utan i argumentet att eventuell överskott måste ”återinvesteras”.

Det är en uppfattning som är spridd långt utanför vänsterpartiet. Vinst är OK, men den ska inte få plockas ut ur bolagen. Eller så ska det finnas begränsningsregler. Frågan är principiellt intressant och speglar ett felslut i synen på både vinst och kapital.

Krav på återinvestering bygger på föreställningen att ett företag alltid kommer att behöva mer kapital. Och det tar ingen som helst hänsyn till verksamheters egentliga kapitalbehov. Oavsett hur välkapitaliserad en verksamhet är så ska ägarna inte få röra de pengar som finns eller avkastas i företaget. (Observera att Sjöstedt med flera inte argumenterar för krav på att berörda företag ska ha viss soliditet, utan att vinst inte ska få delas ut oavsett soliditet eller kapitalbehov).

Effekten blir antingen att företagen passivt samlar pengar på hög, överinvesterar i den befintliga verksamheten eller börjar investera i annan verksamhet.

Ur ett hushållnings- och effektivitetsperspektiv är samtliga tre möjligheter olyckliga.

Om pengarna ligger passivt i företagets kassa och inte används/behövs i den egna verksamheten, så innebär det att de inte används produktivt i andra företag eller projekt. Kapital är en ändlig resurs. Låses kapital in och blir passivt så blir samhället fattigare. Annan produktiv verksamhet kan inte finansieras.

Det är också problematiskt att investera mer i verksamheten än vad som behövs. Det kan verka provocerande att hävda det om vård, skola och omsorg. Men även detta är faktiskt ett slöseri. Utöver att det innebär att investeringskraven mellan privat och offentlig verksamhet i så fall skulle styras av andra parametrar än verksamhetskrav.

Sjöstedt skulle möjligen hävda att pengarna då ”går tillbaka” till ”välfärden”. Men det rimliga är naturligtvis att verksamhet drivs på den investeringsnivå som är i linje med uppställda krav. Statsmakterna kan höja kraven, men det är något annat än att rigga systemet för potentiellt ständigt ökande investeringar.

En tredje möjlighet är att pengarna bränner i fickan på företaget och att man börjar investera i verksamhet utanför den egentliga kärnan. Inte heller det är önskvärt. Det finns en betydande risk att företaget köper på sig verksamhet man inte förstår, att fokus på att driva kärnverksamheten splittras etc.  (Här finns paraleller till näringslivet i övrigt. Exempelvis sitter stora amerikanska företag på grund av skatteregler på enorma kassor i Europa. Som de inte kan/vill dela ut i USA, utan istället använder till att köpa bolag som de inte skulle köpt annars).

En regleringsglad politiker som Jonas Sjöstedt kan säkert hitta politiska ”lösningar” även på dessa problem. Man kan tänka sig att tvinga företagen att investera pengar och inte lägga dem på hög. Eller reglera hur de får investera. Eller både och. Vänsterpartisters fantasi för att reglera näringslivet är som bekant – till skillnad från kapital – ingen ändlig resurs.

Effekten av ett krav på att ”återinvestera vinster i verksamheten” blir därför att regleringsbördan inte bara ökar, utan att den driver krav på nya regleringar. Effekten blir att investeringsviljan läggs på ett sluttande plan och att de berörda företagen riskerar att dö en långsam kvävningsdöd.

En annan högst sannolik – och för Sjöstedt antagligen paradoxal – effekt är att kravet på ”återinvestering” – tvärtemot sina intentioner –  driver kortsiktighet.

Sjöstedt är själv inne på det i sin artikel. Ägarna av många av dessa företag gör inte löpande vinstutdelningar, utan ägnar sig åt att utveckla verksamheten för att skapa värden som de sedan kan realisera. En alternativ tolkning är – parentetiskt – att man ägnar sig åt att utveckla verksamheten på ett sätt som i sig skapar värden och att det framförallt är dessa värden man avser att realisera.

Men om ägare inte får plocka ut pengar, måste de söka realisera avkastningen på annat sätt. Dvs genom försäljning.

En långsiktig ägare – eller till och med en som investerar för att äga ”för alltid” – kommer med Sjöstedts krav tvingas överväga en tidigare försäljning. Eftersom hon inte får avkastning på sin investering (låst kapital) genom en kontinuerlig utdelningsström,  utan när hon lämnar investeringen. Sjöstedts motdrag är då sannolikt att ställa formella krav på ”långsiktighet” – en idé som finns långt in i borgerligheten.

En effekt av detta kan alltså bli att ägare som är högst lämpade för att driva en verksamhet, av konstruerade finansiella skäl tvingas lämna den.

Även om det rent lagtekniskt är svårt att se framför sig hur ett sådant krav ska se ut, så kommer naturligtvis det också innebära att de potentiella investerarna blir färre.

För Sjöstedt är nog det ytterligare en oavsiktlig men önskad konsekvens. Krav på återinvestering kommer driva olika suboptimerande beteenden (den kreative kan tänka sig även andra vägar att plocka ut pengar) hos de berörda företagen och ägarna. Vilket kommer få dem att fungera sämre och tappa i konkurrenskraft gentemot de myndighetsstyrda offentliga alternativen. Därmed spelar de en mindre positiv roll och kan tyna bort.

Och då bortser vi här helt från den politiska risk som kringgärdar denna verksamhet och som också kyler ned investeringsintresset. För Sjöstedt är det en drömsits. Han skapar själv den osäkerhet som på en gång driver kravet på ytterligare reglering och investerarna bort från dessa verskamheter.

”Jag vill varna alla presumtiva köpare”, meddelar vänsterledaren med betydande myndighet från sin sjuprocentiga kommandohöjd. Lite som en elefant på grönbete i en porslinsaffär.

Det är därför vinstdebatten måste föras på ett principiellt och tydligt plan. Att förhandla med Jonas Sjöstedt om hur exakt vinstutdelning ska förbjudas och regleras, är lite som för den dödsdömde att förhandla med bödeln om längden på repet.

Vinstfrågan – för ingen tror väl att Jonas Sjöstedts syn på vinst begränsar sig till denna typ av verksamhet? – är en existientiell fråga för det svenska näringslivet. Striden måste tas. Här och nu.

Fredrik Johansson

Under några skälvande timmar igår förmiddags torgförde Sveriges justitieminister idén att företag som inte möter det politiska kravet på 40 procent kvinnor i sina styrelser ska kunna tvångsupplösas. Eller rättare sagt, inte alla företag utan endast börsnoterade företag.

Senare under dagen – vad som hände däremellan lämnas åt läsarens fantasi – återkom Morgan Johansson och konstaterade att en sådan drakonisk lagstiftning inte var aktuell. Nu var det viten och böter som gällde.

Vi har börjat vänja oss vid att man bör förhålla sig avvaktande när Samarbetsregeringens ministrar uttalar sig. Det är inte sällan färskvara. Jag skrev om ett annat fall för några veckor sedan.

Min rekommendation är att man som Samarbetsregeringssupporter bör iakta 12 timmars karens innan man stödjer det som den här regeringens ministrar säger. En vecka för Åsa Romson.

Å andra sidan är det lite synd om Justitieministern. När andra ägnar sig åt de stora ordens allmänna jämstäldhetsdebatt är det hans otacksamma uppgift att operationalisera dessa uppfattningar i lagstiftning. Johanssons utspel påminde om verkligheten utanför högtidstalen.

Ett politiskt problem med upplösning är att det naturligtvis aldrig skulle kunna bli aktuellt. Det är en sanktionsmöjlighet varje regering med något spår av kvardröjande självbevarelsedrift inte vill ha i sin verktygslåda. För tänk om det blev allvar.

Låt oss anta att ett börsnoterat företag med ett antal tusen anställda inte följde lagstiftningen. Skulle Morgan Johansson då stå där och säga ”Jag måste tyvärr meddela att vi upplöser detta företag då man trots påstötningar inte har nått målet om 40 procent kvinnor i styrelsen. Verksamheten ska vara likviderad senast 1 juli nästa år.”

Det är därför symptomatiskt att Morgan Johanssons ursprungliga position var att ”Man kan hota med en upplösning av bolagen.”

Det är alltså frågan om just ett hot. Men så kan en rättsstat inte fungera. Sanktioner kan inte stanna vid hot. De måste kunna fullföljas och stå i proportion till gärningen. Och upplösning – i en del fall till en kostnad om tiotals eller hundratals miljarder och med konsekvens för tiotusentals människors försörjning – står inte i proportion till oförmågan/oviljan att uppfylla kravet. Regeringen vill inte ha denna atombomb. Inte ens i jämstäldhetspolitiken.

Efter att – får man anta – ha slickat såren återkom dock Morgan Johansson med nytt mod. Denna gång på Twitter. Nu fick vi veta att kvoteringsmotståndet minsann avspeglade bristande engagemang för det svenska näringslivets konkurrenskraft:

”Ni som motsätter er kvotering i bolagsstyrelser – har ni tänkt på att det kan stärka Sveriges konkurrenskraft om man tar vara på kompetens?”

Jag kan acceptera – även om jag anser att det är en felaktig uppfattning – att någon anser att matematisk jämställdhet är ett mål som står över enskild äganderätt, ägarstyrning och företagande. Men att kvotering stärker de berörda företagens konkurrenskraft är ett argument som utmanar löjet. Det bygger på antagandet att Morgan Johansson med en generell tvingande regel når bättre resultat än vad företagsägare gör genom decentraliserat beslutsfattande utifrån berörda företags förutsättningar. Det är ett minst sagt vågat antagande och ett mycket avslöjande argument.

Det stora bekymret är nämligen att Justitieministerns syn på ägande avspeglar en fundamental brist på insikt om vilken roll det har i ekonomin. Och han är alldeles uppenbart inte ensam.

Kravet på kvotering frikopplar styrelsearbete från ägande. Att de som sitter i en styrelse ska avspegla ägarnas vilja och föreställningar om vad som är bäst för det enskilda bolaget. Kvoteringskrav är inte en föraning om jordens undergång, men det är en central fråga för marknadsekonomins funktionssätt. Debatten är därför av stor principiell betydelse.

En fungerande marknadsekonomi har en stor bredd i ägarformer och en marknad för ägande. Detta för att ägande i sig är en särskild kompetens som är utsatt för konkurrens. Dåliga ägare ersätts över tid av andra och förhoppningsvis bättre. Men framförallt för att olika företag behöver olika typer av ägare och att samma företag kan behöva olika typer av ägare över tid.

I mindre företag är inte sällan ägande och operativ ledning nära sammankopplade. Det gäller inte minst de småföretag som många politiker i andra högtidstal säger sig vurma särskilt för.

Men i större företag behövs en ägarstyrning som ser annorlunda ut. Det gäller inte minst för att företag ska kunna växa till att bli stora.

Mindre företag tar in kapital för att kunna expandera, men inte sällan också för att man behöver tillföras kompetens kring hur man ska kunna växa och utveckla verksamheten. Andra företag är bara ute efter kapital och breddar ägandet på andra sätt.

Med ägande följer inflytande, av det enkla skälet att detta inflytande spelar en avgörande roll i utvecklingen av företag. Det gäller det lilla fåmansföretaget och det gäller i den multinationella mångmiljardkoncernen. Att Nisse som enda ägare av Nisses Glasskiosk bestämmer hur företaget ska utvecklas är lika fundamentalt som att ägarna i en mångmiljardkoncern gör det.

I en del fall – som när en affärsidé söker en affärsängel – kan inflytandet vara direkt efterfrågat. I andra handlar det om vem som tror sig vara bäst på att utveckla ett företag. Man köper helt enkelt verksamheten från en ägare som nått vägs ände, eller som inte ser vilka möjligheter som finns. Hur ägandet ser ut påverkar i sin tur värdet på företaget. På börsen sker den värderingen varje dag. Och det är därför börskurser påverkas av att ägare lämnar eller går in i företag.

Möjligheten att köpa en verksamhet och utveckla den till något bättre är en helt fundamental del av en fri ekonomi. Det är en process som skapar värde åt ägare och som gör våra samhällen rikare.

I den svenska modellen är styrelsen ägarens främsta (men inte det enda) sätt att styra företaget. Genom att utse personer som avspeglar ägarens uppfattning om hur företaget ska utvecklas försöker man styra företaget i den önskade riktningen (genom rekrytering av Vd och andra nyckelpersoner, påverkan på investeringsbeslut etc).

I olika tider kan det behövas olika styrelseledamöter. Är det kris eller expansionsfas? Ska företaget expandera på någon särskild marknad? I någon ny nisch?

Fungerar detta perfekt? Inte alls. Det finns dåliga ägare. Och det finns dåliga ägare som överskattar sin egen förmåga och fortsätter att driva företag i fel riktning. Det finns ägare som drivs av andra motiv än företagets bästa, som agerar för kortsiktigt, för långsamt, för snabbt etc.

Men att ett system inte är perfekt innebär inte att det finns alternativ som är bättre. Detta är den ordning som vårt välstånd vilar på och varje jämförelse med alternativet ställer systemet i mycket gynnsam dager.

Poängen med en fri ekonomi och ett decentraliserat beslutsfattande (också vad gäller styrelsesammansättning) är att det är en lärande process där misstag kan rättas till och där företag efter bästa förmåga söker hitta den väg som är mest framgångsrik. Stämmer det att 40 procent kvinnor i styrelsen är vägen till konkurrenskraft, då kommer de som upptäcker att det är så utvecklas bättre.

Men tänk om Morgan Johansson har fel?

Ett av de helt fundamentala argumenten för decentraliserat enskilt beslutfattande (marknadsekonomi) är – tvärtom vad många tycks tro – människans felbarhet. Den centralt beslutade tvingande regeln tar inte hänsyn till den kunskap som företagens ägare sitter på. Den bygger på att Morgan Johansson efter decenniers slit i SSU-föreningar och partidistrikt kommit till en universalt gällande insikt om hur företag ska ägarstyras. För deras egen konkurrenskrafts skull. Jag tror att ordet vi söker är ”hybris”.

Slutligen är det slående att hela debatten rör börsnoterade företag. I mina ögon är det helt inkonsekvent. Företag kan ägas på många olika sätt. Börsen är bara ett av dessa. Men börsföretagen syns. De bevakas av media, har stora bolagsstämmor och är kända av breda väljargrupper. Därför blir de måltavla.

Jag tror möjligen inte att företag skulle lämna börsen på grund av kvoteringskrav. Men det är ändå en signal att Justitieministern en klämdagsförmiddag i maj lekte med tanken att börsnoterade företag ska kunna tvångsupplösas.

 

 

Fredrik Johansson

Med uppenbar risk för att pressa mina eventuella läsares tålamod till dess yttersta gräns, måste jag en tredje gång återkomma till den så kallade Löfvendoktrinen.

Jag har två gånger (3 maj respektive 7 maj)  skrivit om vad Stefan Löfven i en intervju i Sydsvenskan sagt om svenskt Nato-medlemskap.

Statsministerns svar på frågan ”Varför är det hugget i sten att Sverige inte ska gå med i Nato?” är:

”För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Då vet du att på de här ytorna är det alliansfritt. Då har du inte direktkontakt.”

Detta är den marginellt korrigerade versionen av citatet. Efter att det först uppmärksammats kontaktade statsministerns medarbetare tidningen och fick den senare delen av citatet ändrat. I den tidigare varianten hade statsministern istället sagt att ”Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt.”

Detta har han då alltså uppenbart inte sagt. Det är bra. Men i sak spelar det ingen roll. Tvärtom får Stefan Löfven sägas ha bekräftat att detta är hans och regeringens syn på Sveriges (och Finlands) säkerhet, på Natosamarbetets kärna (stadgans artikel V) och på säkerhetsinnehållet i ett eventuellt svenskt medlemskap.

Kärnan i citatet är ett bufferttänkande, där ”du” inte har ”direktkontakt”. Det är inte ändrat.

Oppositionen har nu börjat ställa frågor kring detta. Det är bra. Det hade varit ännu bättre om Stefan Löfven tagit tillfället att moderera sin position. Så är inte fallet. Tvärtom. Med korrigeringen av citatet och det sätt som statsministerns väljer att försvara det undandröjer han nu varje tvivel om att detta är hans säkerhetspolitiska doktrin.

Regeringens sätt att hantera detta blir också sämsta sortens spinndoktorerande.

Man väljer en försvarslinje som bygger på att han skulle vara felciterad. I Löfvendoktrinens centrala delar är han inte det. Sverige och Finland ska var ”geografiska ytor” som är ”fria” mellan Nato och Ryssland. Om vi ska tro statsministern – och det måste vi rimligen göra – är det detta bufferttänkande som är kärnan i den svenska regeringens säkerhetspolitik.

Men såväl vid statsministerns frågestund i riksdagen i torsdags och i försvarsministerns svar idag på Anna Kinberg Batras och Hans Wallmarks artikel i DI, görs det ett stort nummer av att statsministerns citat korrigerats och att synpunkter på det han säger bara skulle vara ett sätt för oppositionen att plocka billiga poänger.

Peter Hultqvist skriver i DI att säkerhetspolitiken inte får vara ”ett politiskt slagträ”.

”Det finns också ett stort värde i att allvarliga frågor om fred och säkerhet hanteras med varsamhet och med så bred uppslutning som möjligt i Sveriges riksdag. Att söka konfrontation och använda försvars- och säkerhetspolitiken som politiskt slagträ och hänvisa till felaktiga och dementerade citat av statsministern är oseriöst.”

Det duger naturligtvis inte. Det höga tonläget kan inte dölja de stora frågetecken som kvarstår med statsministerns korrigerade och därmed bekräftade citat.

Hultqvist berör heller inte med ett ord substansen i Löfvens uttalande. Vilket möjligen ska ses som ett uttryck för en mycket erfaren politikers självbevarelsedrift.

Oppositionen har all anledning att fullfölja detta tills vi som medborgare kan få klarhet i hur den här regeringen ser på vår säkerhetspolitik och då också för om Löfvendoktrinen är basen för varför vi ska stå utanför Nato. Nu kommer interpellationsdebatter – som Stefan Löfven sannolikt kommer att skjuta till försvarsministern. Rimligen bör frågan också väckas i Utrikesnämnden, antingen vid planerat möte eller genom att oppositionen kräver att den inkallas.

Den nya moderatledningen har lämnat den tidigares försiktiga, avvaktande och högst begränsat framgångsrika Natolinje. Löfvendoktrinen visar att det inte var en dag för tidigt.

Sverige är inte betjänt av ett politiskt gräl om säkerhetspolitiken. Därvidlag har Peter Hultqvist rätt. Vi lever i ytterst allvarliga tider och vi har all anledning att önska oss en bred uppslutning kring en klok och genomtänkt svensk säkerhetspolitik.

Men Löfvendoktrinen är inte en klok och genomtänkt svensk säkerhetspolitik. Det är en potentiellt farlig hemmasnickrad teori som bortser från grundläggande säkerhetspolitiska realiteter. Om den får det helt enkelt inte råda enighet.

Hultqvist skriver i sitt svar att: ”Jag kan lugna Anna Kinberg Batra och Hans Wallmark med att vårt arbete inkluderar säkerhetspolitiska analyser.”

Nej. Vare sig moderatledningen eller vi andra har anledning att känna oss lugna.

Fredrik Johansson

Statsminister Stefan Löfvens högst anmärkningsvärda Nato-uttalande i Sydsvenskan (den så kallade Löfvendoktrinen, som jag skrev om i söndags) har nu fått sina naturliga parlamentariska konsekvenser.

Moderaterna har ställt en skriftlig fråga och en interpellation till statsministern. Vad menade han egentligen? Och menade han verkligen det han sa?

Och idag publicerar partiledare Anna Kinberg Batra och partiets försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark en debattartikel i Dagens Industri där man kritiserar Löfven.

För egen del kan jag tycka att den moderata kritiken är för inlindad. Huvudproblemet med Löfvens utspel är inte att det avspeglar en ”föråldrad” syn på säkerhetspolitiken. Problemet är att det statsministern säger är en potentiellt direkt riskfylld säkerhetspolitisk position. Utöver att den bygger på en högst oklar analys av vårt och vårt vidare närområdes säkerhetspolitiska läge.

Noterar nu också att Stefan Löfven har begärt att få citatet i Sydsvenskan ändrat.

Från;

”För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt.”

Till:

”För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Då vet du att på de här ytorna är det alliansfritt. Då har du inte direktkontakt. ”

Det är en högst marginell ändring i sak. Statsministern bekräftar att han anser att Sverige och Finland bör vara ”geografiska ytor” som är ”fria”, vilket fortfarande rimligen kan tolkas som att vi ska vara buffertstater mellan Nato och Ryssland. Hur detta mottagits i Helsingfors kan vi bara spekulera i, men man måste rimligen förutsätta att regeringen i relevanta kanaler förklarat sin position.

Statsministern vidhåller också att svensk säkerhet inte skulle stärkas av ett Nato-medlemskap. Det innebär att han ställer större tilltro till sin egen teori om fria geografiska ytor än till Nato-stadgans artikel V. Det är – milt uttryckt –  en högst originell säkerhetspolitisk position. Kritiken mot den måste vara skarpare än att den är ”föråldrad”.

Stefan Löfvens uttalande avspeglar en säkerhetspolitisk analys som är grund, för att inte säga direkt felaktig. Det är i sig oroväckande. Att han i en övertänkt korrigeringen av citatet håller fast vid dess andemening är utomordentligt oroväckande.

Klockan 14.00 är det frågestund i Riksdagen. Då kommer rimligen Stefan Löfven få redogöra för om den säkerhetspolitiska linje som han presenterade för en vecka sedan i Sydsvenskan är den svenska linjen. Det är ett sent men mycket viktigt tillfälle för honom att förtydliga sig.

Om statsministern står fast vid sitt uttalande bör rimligen moderaterna kräva att frågan om Natoutredning öppnas igen. Eller att regeringen ansluter sig till den moderata tolkningen av vad den nya utredningen ska innebära. (Att regeringen och oppositionen inte är överens om vad det är som ska utredas är för övrigt i sig en källa till oro).

Om det är regeringens linje att Sverige ska stå utanför Nato för att vi ska vara en buffertstat mellan Nato och Ryssland måste oppositionen samla sig till ett tydligt motdrag.

Fredrik Johansson

I en större intervju i Sydsvenska Dagbladet i torsdags för Stefan Löfven ett synnerligen upplysande resonemang kring möjligheten att utreda ett svenskt Nato-medlemskap.

Löfven menar att en utredning inte är aktuell, eftersom medlemskap inte är aktuellt. Han menar dessutom att frågan är ”digital”, dvs att man antingen är medlem eller så är man inte medlem.

Där har han rätt. Frågan om medlemskap är digital. Men det är inte heller vad som är relevant här.

Frågan om att hålla dörren öppen och planera för ett medlemskap är nämligen inte digital. Tvärtom finns det en utomordentligt stor bredd av ståndpunkter att inta mellan att förespråka omedelbart medlemskap och att för alltid/överskådlig tid utesluta medlemskap.

Påståendet att Nato-frågan är ”digital” låter möjligen bra. Men säkerhetspolitiskt stämmer det inte för Sverige i det läge vi befinner oss nu.

Löfven slår igen dörren och beskär därmed kraftigt Sveriges säkerhetspolitiska handlingsutrymme. Det är illa i sig. Om intervjun i Sydsvenskan ger en  inblick i de verkliga bakomliggande resonemangen tappar man andan.

Statsministern förklarar varför vi inte ska vara med i Nato:

”För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt.”

Sverige ska alltså – tillsammans med Finland – utgöra en buffert mellan NATO och Ryssland. Vår säkerhet stärks av att vi är en fri ”geografisk yta”.

Detta buffertresonemang har kusliga likheter med en del av de budskap som flödar ut från Moskva (nej, jag är säker på att Löfven inte är mer än aningslös). Ryssland menar som bekant att Natoutvidgningen undergrävt säkerheten i Europa, men också att den strider mot muntliga löften från Bush d.ä, Mitterand och Kohl i samband med Tysklands återförening. Läs exempelvis den ryska Stockholmsambassadörens svar på Pär Nuders öppna brev för någon månad sedan. Buffertfrågan har sina förespråkare.

Man kan ju dessutom stilla undra vilka länder som historiskt haft långsiktig säkerhetspolitisk glädje av att vara ”fria geografiska ytor” i motsvarande säkerhetspolitiska miljöer som vår.

Sverige och Finland? Den som kan sin efterkrigshistoria vet hur och till vilket pris den finska ”fria geografiska ytan” hölls fredad, men också varifrån hjälpen till Sverige hade kommit.

Men Löfvens uttalande är även sällsynt anmärkningsvärt av andra skäl.

Statsministern säger ”Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt.”

Det är ett enastående påstående.

Låt oss för argumentets skull tolka det som att han menar att Ryssland är en militärallians (den tidigare Warszawa-pakten upplöstes som bekant för snart 25 år sedan) och att det inte är bra att Nato har ”direktkontakt” med Ryssland.

Menar Sveriges statsminister då att den buffert vi ska tillhöra bör utsträckas till befintliga Nato-medlemmar som gränsar till Ryssland?

Norge, Estland, Lettland, Litauen och Polen är svenska grannländer som har landgräns med Ryssland. Är det Löfvens uppfattning att dessa länders säkerhetspolitiska läge skulle gynnas av att de inte var Nato-medlemmar? Har han dryftat denna del av Löfvendoktrinen vid sina besök i exempelvis Oslo? (USA har dessutom vattengräns med Ryssland, men möjligen gör Löfvendoktrinen ett undantag där).

Har Löfven diskuterat detta med företrädare för Estland, Lettland och Litauen för att få en bild av om de upplever att deras säkerhet hade varit större om de inte var medlemmar i Nato? Det har han naturligtvis inte gjort, då resonemnaget är befängt.

Min känsla är att det är med detta som med den ”digitala” Natorfrågan. Det är så grumligt att det rimligen inte kan vara resultat av någon analys i ordets egentliga mening. Löfvendoktrinen ser ut att formuleras i stundens ingivelse över en mugg kaffe i en intervju i en kampanjbuss i Skåne, inte genom utredningar, samtal och diskussioner av och med säkerhetspolitiska experter och militärer.

Löfven påstår dessutom att ett medlemskap inte skulle bidra med någon säkerhet för Sverige. Vilket är nästan lika anmärkningsvärt som teorin om att militärallianser bör undvika ”direktkontakt”.

Ska detta påstående tolkas som att Stefan Löfven anser att kärnan i Nato-samarbetet inte är trovädig? Eller vad menar han?

Nato-stadgans artikel V slår som bekant fast att ett angrepp på ett medlemsland ska uppfattas som ett angrepp på hela alliansen. Det är ett utomordentligt kraftfullt åtagande som dessa länder har tagit gentemot varandra. En spridd bild är att de tar det på betydande allvar.

Att Sverige som medlem i Nato inte skulle få ett massivt säkerhetstillskott kan rimligen inte vara statsministerns välgrundade uppfattning. Eller menar han att övriga Nato-länder skulle strunta i sina förpliktelser om Sverige blev angripet? Det kan han rimligen inte göra.

Det går att ha olika syn på svenskt Natomedlemskap. Men när det är så uppenbart att regeringens syn på frågan bygger på helt hemsnickrade föreställningar om försvarsalliansens funktionssätt är det naturligtvis direkt ansvarslöst att inte utreda fråagn.

Löfven måste överge Löfvendoktrinen.

 

Fredrik Johansson

Det moderata förslaget att förbjuda ”organiserande” av tiggeri har rört upp känslorna.

Det har fått en hel del kritik. Men också en del beröm.

Bland kritikerna märks – kanske inte oväntat – Aftonbladets ledarsida som menar att det är ”sämsta sortens symbolpolitik” (och de är som bekant inte helt främmande för ämnet) och som följdriktigt också söker konspiratoriska förklaringar kring moderata ambitioner att locka till sig SD-väljare.

Aftonbladets egna lösning – presenterad i en stort uppslagen artikelserie för några veckor sedan – låter enligt ledarskribenten själv  ”inte lika slagkraftigt som att ropa på polis och nya lagar”.

Aftonbladets Anders Lindberg skriver:

”Men det är ett problem som är skapat av sociala orättvisor, fattigdom och diskriminering. Därför är lösningen att hantera just dessa frågor, i länderna människorna kommer ifrån, inom EU och i Sverige.”

Möjligen är det inte slagkraften som är problemet, utan att förslaget saknar all konkretion. Till Aftonbladets tröst ska sägas att de inte är ensamma om att sakna just det.

Tiggeriet är ett reellt, upplevt och politiskt problem här och nu. Det förblir det, även om vi alla anstränger oss till det yttersta att önska oss att Rumänien vore ett rikt land. Det ligger något marieantionetteskt över denna inställning – även om Sverige och EU naturligtvis bör inskärpa det rumänska ansvaret att ta socialt ansvar för sina medborgare.

Det mest kuriösa är dock att förslaget inom loppet av några timmar fick både beröm och svavelosande kritik av en och samma person, den ansvariga ministern Åsa Regnér (s).

Förmiddags-Regnér meddelade i en kommentar till SvD att: ”Jag tolkar det som ett förslag för att förbjuda koppleri, fast för tiggeri, jag tycker att det är bra med konkreta förslag i frågan. Det är ett intressant förslag, ”

Förslaget är intressant, säger ministern. Hon öppnar för en diskussion. Hon visar att det inte finns enkla lösningar.

Förmiddags-Regnér följs upp av Eftermiddags-Regnér. Som man skulle kunna tro är en annan person. Det är det tydligen inte.

I ett svar i Dagens Nyheter bara några timmar senare heter det nu att: ”Det är uppenbart att moderaterna fiskar i grumliga vatten. Artikeln innehåller väldigt lite nytt och knappast några förslag som skulle leda mot långsiktiga lösningar för redan utsatta människor som befinner sig i vårt land. ”

Det som Förmiddags-Regnér välkomnade som ”ett intressant förslag” är nu ett fiskande i ”grumliga vatten”.

Om man inte tycker att det är intressant att fiska i grumliga vatten, så är det svårt att se att det är en hållbar position.

Vad som händer när Förmiddags- och Eftermiddags-Regnér träffas ikväll kan vi bara spekulera i.

Tiggerifrågan är komplicerad. I sak är den sällsynt illa lämpad för plakatpolitik och moraliska vibraton. I formen är den unikt lämpad för just det.

En sak vet vi (och de stora partikanslierna, som mäter opinionen på alla ledder vet det i än högre utsträckning), frågan växer i opinionen. Många känner oro, obehag etc.

En del – inte minst handlare och andra näringsidkare – har direkta problem kopplade till tiggeri och gatumusicerande. Man kan tycka att de ska leva med det. Men det finns en kostnad.

Jag brukar skriva på den här bloggen att man aldrig ska överskatta väljarnas kunskap, men heller aldrig underskatta deras intelligens. Väljarna fattar att det är en svår fråga, att det inte finns ett alexanderhugg och att frågan kräver en genomtänkt hantering. De låter sig nog inte imponeras av en politisk tävlan i moralisk indignation.

Min bedömning är att den politiker som tar sig an frågan i den andan vinner väljarnas långsiktiga respekt. I den här frågan, men också i andra.

Åsa Regnérs agerandet illustrerar det tilltagande problemet att vi inte kan diskutera samhällsproblem seriöst. Jag skrev om det i morse med anledning av bostadsmarknaden och hushållens belåning. Men det går igen på många områden. Sverige håller på att bli bisakernas och den politiska skuggboxningens paradis.

Vad tycker väljarna när inte ens en enskild politiker kan vara överens med sig själv om vad som är intressant eller fiskande i grumliga vatten?

Jag läser nu på eftermiddagen att socialdemokraternas förtroende i opinionen rasar. Ett tänkbart samtalsämne för Förmiddags- och Eftermiddags-Åsa Regnér när de träffas ikväll.

Och imorgon är edet första maj. Jag gissar att Åsa Regnér talar på minst två ställen. Kanske till och med samtidigt.

Fredrik Johansson

I förra veckan övergav Finansinspektionen kravet på att bolånetagarna måste amortera.

Bakgrunden var att Kammarrätten i Jönköping i ett remissyttrande hävdat att Finansinspektionens förslag går längre än vad lagen tillåter. Ur ett formellt perspektiv är Finansinspektionens beslut både rimligt och förståeligt. En myndighet kan inte med berått mod gå rakt in i en rättslig process som man alldeles säkert riskerar att förlora.

En annan fråga är möjligen vad det säger om Finansinspektionen. Hur gick den interna dikussionen i myndigheten och vad sa dess jurister när beslutet om att gå fram med amorteringskravet fattades? Hur tolkar myndigheten sitt mandat om den så medvetet väljer att lägga sig i lagens ytterkanter? Nåväl, det är en annan fråga.

Reaktionen kan väl sammanfattas som en unison och tydlig uppmaning att hålla i hatten. Den kraftiga uppgången på bostadsmarknaden, men också på Stockholmsbörsen, tillförs onekligen nytt bränsle.

För mig är den viktiga observationen den frenesi med vilken vi allt mer ägnar oss åt sidodebatter i viktiga samhällsfrågor.

Argumentet för amorteringskrav är att hushållen är för högt belånade. Det är ett sätt att försöka lindra ett symptom som på goda grunder är djupt oroande. Men det är icke desto mindre ett symptom. Anledningen till att hushållen lånar för mycket är inte främst att de inte amorterar, utan att räntorna är rekordlåga och framförallt att vi har en utveckling på bostadsmarknaden som håller på att tappa markkontakt.

Tidigare har vi ställt hoppet till att andra symptominriktade åtgärder skulle kyla ner bolånemarknaden. Det har gått sådär. Man kan exempelvis misstänka att det kommer vara tämligen glest när det så kallade bolånetaket firar sitt femårsjubileum i höst.

Finansinspektionen meddelade då att ”De nya reglerna ska i stället öka incitamenten för hushåll att begränsa sina skulder och därmed skapa bättre skydd för framtiden.”

Taket har möjligen dämpat utvecklingen. Men vi vet alla vad som hänt med bostadspriserna och med hushållens belåning sedan 2010.

Frågan om amorteringskrav ligger nu hos regeringen, som har att avgöra om man ska gå vidare med lagstiftning. Vid en presskonferens öppnade finansmarknadsminister Bolund för det, men också för en avtrappning av ränteavdragen.

Att fasa ut ränteavdragen framförs allt mer som en sorts förnuftig åtgärd, som alla ansvarstagande politiker borde kunna vara överens om. Det har blivit debattens kloka position, där förnuftiga människor samlas och säger förnuftiga saker.

Det ligger väl en del i det. Men även det  är en symptomåtgärd som syftar att kyla ner låneviljan. Den riktar inte in sig på huvudproblemet.

Man kan också diskutera i vilken utsträckning en sådan åtgärd verkligen kyler ner efterfrågan på lån och därmed bostadsmarknaden. Räntorna är rekordlåga (Riksbanken ägnar sig som bekant inte längre åt att använda räntan för att påverka hushållens låneaptit) och de förslag på som diskuteras talar om decenniers utfasning. Det är olika storheter, men det finns en överhängande risk att avskaffade ränteavdrag i likhet med bolånetaket är ett trubbigt instrument. Åtminstone om de fasas ut under så lång tid.

Debatten om lånetaket, amorteringskravet och ränteavdragen är framförallt en diskussion vid sidan av den stora sakfrågan. Om ränteavdragen är elefanten i rummet – som allt fler förvisso talar om, så är den svenska bostadsmarknadens verkligt djupa strukturella problem den skenande elefanthorden i korridoren. Och den började skena för mycket länge sedan.

Den svenska bostadsmarknaden kännetecknas av stora stelheter – både i det ägda och i det hyrda beståndet. Det hänger i sin tur framförallt samman med två saker: de höga flyttskatterna och hyresregleringen.

Idag betalar man 22 procent i reavinst på bostadsaffärer. För den som bott i några decennier i en bostadsrätt eller villa i attraktiva lägen kan det handla om skattekostnader på hundratusentals kronor.

Med kraftigt stigande bostadspriser blir bostadsägarna rikare på pappret, men kostnaden i kronor och ören för att flytta stiger också. Man väljer att bo kvar i sina bostäder efter det att barnen flyttat hemifrån och många fyrtio- och femtiotalister har följaktligen större bostäder än de behöver och önskar. Men deras beteende är fullt rationellt givet skatteeffekterna av en flytt.

Flyttskatten driver i sin tur, åtminstone till en del, belåning. Den som flyttar till en större bostad i samma område tvingas – allt annat lika – låna pengar för att kompensera för skatteavbränningen.

På hyresmarknaden är problemen ännu större.

Det är idag enklare att peka på vilka ekonomiska bedömare som inte anser att den svenska hyresregleringen är ett stort problem, än att räkna upp den allt längre lista på svenska och utländska bedömare som menar att systemet måste regleras om.

Hyresregleringen är som ett gift i den svenska ekonomin och samhällskroppen. Det sprider sig till område efter område och ställer till allt allvarligare problem.

Den skadar den ekonomiska tillväxten, i synnerhet i Stockholmsregionen. Den försvårar rekryteringsmöjligheter för alla typer av verksamheter. Hyresregleringen hämmar rörligheten och bidrar – tvärt emot sitt uttalade syfte – till segregationen på bostadsmarknaden (de som sitter på de attraktiva hyreskontrakten är äldre, mer välutbildade och väletablerade personer, som ny på bostadsmarknaden är man hänvisad till kraftig belåning). Socialt och mikroekonomisk pågår denna katastrof mitt framför våra ögon.

Men det stannar inte där. Hyresregleringen och den djupt dysfunktionella bostadsmarknaden är idag ett uppenbart hot mot Sveriges makropolitiska stabilitet.

Genom att förlama hyresmarknadens funktionssätt drivs bostadsefterfrågan skoningslöst mot ägande och då i synnerhet mot bostadsrätter. Och genom att flyttskatterna dämpar utbudet drivs priserna upp ytterligare.

Den politiska debatten står idag mycket långt från att seriöst diskutera denna fråga. Istället bolånetak, amorteringskrav och ränteavdrag. Man skuggboxas i sidodebatterna.

På den rödgröna sidan anses det fortfarande vara ett uttryck för närmast feodala värderingar att hävda att bostadsmarknaden måste fungera som en marknad och så sent som för några veckor sedan fattade man beslut om att medlemsavgiften i Hyresgästföreningen – den seriösa bostadspolitiska debattens mest destuktiva bromsklots – var så angelägen att den skulle ingå i riksnormen för socialbidrag. (Ett rent beställningsjobb från Hyresgästföreningen, då frågan tidigare prövats i förvaltningsdomstol till Hyresgästföreningens nackdel). *)

På den borgerliga sidan duckar man. Djupa sår från valrörelser på åttio- och nittiotalen (där frågan om ”marknadshyror” drev framförallt  moderaterna på defensiven) har etablerat interna sanningar om att det är ett säkert sätt att få storstryk i val.

Det är som arbetsmarknadsregleringen. Där Anders Borg efter åtta års regerande nu menar att avreglering var den viktigaste åtgärd man inte genomförde. Vilket inte kan framstår som överdrivet överraskande mot bakgrund av att en grundbult i skapande av ”Nya moderaterna” inte bara var att lova att inte röra denna lagstiftning, utan att omfamna den.

Som alla andra soppor blev inte  heller denna bättre än ingredienserna. Anders Borg och övriga nymoderater investerade betydande politisk prestige i att arbetsmarknadsregleringen inte skulle ändras och att den inte var något problem.

(Det går möjligen att invända att arbetsmarknaden ser radikalt annorlunda ut idag än för 10-12 år sedan och att behovet av reformer inte fanns då. Men jag har inte sett en argumentation som på gör ett allvarligt anspråk på att leda det i bevis.)

Ett annat problem med ett avskaffande av ränteavdragen är att det måste skiftas mot motsvarande andra sänkta skatter. Annars ökar skattetrycket med närmare en procent. Vilket Sverige inte har råd med.

Med nuvarande räntenivåer skulle ett slopande av ränteavdragen – allt annat lika – öka skatteintaget med 30 miljarder. Med mer ”normala” räntenivåer handlar det om en potentiellt mycket stora skatteindragning.

Det skulle man kunna göra. Om dessa skatter kunde skiftas mot motsvarande skattesänkningar. Att kraftigt höja skatterna på svenska arbetande familjer vore förödande ur ett strukturellt ekonomiskt perspektiv, utöver att det ytterligare lägger människors liv i händerna på politiska beslutsfattare.

En sådan skiftning borde vara inriktad dels på flyttskatterna, men framförallt på skatten på arbete. På pappret finns här ett embryo till en stor skattereform.

Sverige har i ett internationellt perspektiv mycket höga skatter på inkomster och vi har världens högsta marginalskatter på högre inkomster. En sänkning av dessa har möjligen ingen stor omedelbar inverkan på det momentana arbetskraftsutbudet – eftersom det ofta redan handlar om fulltidsarbetande personer. Detta var som bekant ett vanligt nymoderat argument mot sänkta marginalskatter.

Men det är en avgörande förändring av de långsiktiga strukturella förutsättningarna för investeringar i utbildning och karriärambitioner.

I en globaliserad kunskapsekonomi borde det vara självklar politik.

En intressant möjlighet vore därför att skifta ränteavdragen mot den statliga inkomstskatten. Det skulle innebära att vi fick internationellt hyggligt konkurrenskraftiga skatter på arbete och utbildning. Det skulle ge en budgetmässig effekt på cirka 50 miljarder (på sikt är det dock en reform som kommer att betala sig genom högre tillväxt).

För att ytterligare stärka finansieringen av en sådan åtgärd skulle man kunna överväga att höja skatten på fastigheter. Vilket som bekant är en annan populär ”förnuftig” åtgärd som driver politisk ångest.

Bekymret är att en sådan utveckling är högst osannolik. Den sittande regeringens ambition är tvärtom att höja skatten på inkomster i allmänhet och på högre inkomster i synnerhet. Det gäller även miljöpartiet – som nu helt tycks ha övergivit sin tidigare uppfattning att skatten på arbete bör vara lägre.

Men även tidsperspektiven ställer till problem. Den statliga inkomstskatten borde avskaffats igår. Utfasningen av ränteavdragen kommer att ta mycket lång tid.

Om man lyssnar på bankernas chefekonomer – vilka kanske inte enbart har fått sina jobb för sina insikter om vad som är politiskt realistiskt – så talar de om mycket långa avtrapningstider. En avtrappning kortare än tio år riskerar att skapa turbulens på bostadsmarknaden och i det korta konjunkturperspektivet slå mot konsumtionen. Istället talar man om avtrappningstider på 20-30 år.

20-30 år är lång tid i de flesta sammanhang. I politiken infaller oändligheten betydligt tidigare.

Kanske får vi en diskussion om en stor skattereform som inriktar sig på att sänka skatten på arbete. Kanske får vi en serös bostadspolitisk debatt där man slutar gräla om  OM bostadsmarknaden bör avregeleras och istället seriöst diskuterar HUR den ska avregleras.

Jag tillåter mig tvivla. Situationen är inte tillräckligt akut för det ännu.

Den svenska debatten handlar istället om möjligheten att sluta en bred överenskommelse om hur däckstolarna på Titanic ska vara placerade.

Vi har en god och framgångsrik tradition av att genomföra reformer i det här landet. Den här gången ser det inte ut att ske förrän vi går på isberget.

*) Rättelse:

Uppiften att regeringen fattat beslut om att medlemsavgiften i Hyresgästföreningen ska vara en del av socialbidragsnormen är felaktig. Ett sådant beslut har inte fattats, trots att Hyresgästföreningen så önskat. Jag beklagar den felaktiga uppgiften och lyfter på hatten till regeringen som i denna fråga fattat det enda rimliga beslutet.