X
Annons
X

Larssons värld

Therese Larsson Hultin

Therese Larsson Hultin

Tålamodet vad gäller Grekland börjar sina i såväl Bryssel som i Washington. De senaste månaderna har grekernas reformtakt minskat rejält och EU vägrar än så länge att betala ut nästa del av räddningspaketet. Det hela kompliceras av att det vid årsskiftet är Greklands tur att ta över EU:s ordförandeklubba.

Det är kallt i stora delar av Grekland just nu. Riktigt kallt för att vara ett semesterparadis. I landets näst största stad, Thessaloniki, låg det snö på marken i veckan och i hus byggda för evig sommar blir det snabbt förkylningstemperaturer när vintervindarna viner.

Jag berättar det här eftersom jag inte kan låta bli att tänka på en grekisk journalist jag träffade förra vintern. Han hade tur som fortfarande hade ett jobb, men berättade att lönen sänkts med 40 procent samtidigt som bränslepriserna stigit med lika mycket. Inte helt förvånande tackade han vädergudarna för att årstiden varit så mild, ”annars är det nog många som skulle frysa ihjäl” och att det numera luktar annorlunda i Aten eftersom ”folk eldar upp allt skräp de kan hitta”.

Det finns historier som stannar hos en. 

Antonis Samaras

Greklands premiärminister Antonis Samaras vid en konferens om hur sjukvården kan reformeras i Aten den 12 december.

Det går inte att skriva om Grekland utan att tänka på allt mänskligt lidande krisen fört med sig, men samtidigt kan man inte heller blunda för att det fortfarande är mycket som går åt fel håll i antikens vagga. I veckan återvände chefsförhandlarna för den så kallade trojkan; EU, den europeiska centralbanken ECB och den internationella valutafonden IMF, till Aten. Med sig hade de ett bistert budskap. Det kommer inte att bli någon utbetalning av de nära 9 miljarder kronor från det senaste räddningspaketet som grekerna väntat på hela hösten. Inte på den här sidan årsskiftet i alla fall. Anledningen? Grekland genomför inte de reformer som de ska. Det blev pinsamt tydligt i ett mail IMF skickade i veckan och som snabbt läckte ut till media. I juli genomförde Aten 28 av de 35 reformer de åtagit sig enligt lånekraven. I augusti var siffran 15 av 26. I september försämrades resultatet ytterligare, 13 av 47, och i oktober var det inte mer än 4 av 20 punkter som genomfördes. Sammanlagt skulle den grekiska regeringen ha uppfyllt 138 krav för att få ta del av nästa utbetalning. I verkligheten har de inte ens klarat hälften.

Det är tydligt att misstron växer mellan Aten och långivarna i Bryssel, Washington och Frankfurt. Bland diplomater och tjänstemän muttras det om att den grekiske premiärministern Antonis Samaras är opålitlig. En känsla som lever kvar sedan Samaras i sin roll som oppositionsledare för drygt två år sedan var på väg att stjälpa hela det grekiska räddningspaketet, när han uppmanade den dåvarande premiärministern att inte skriva på avtalet med trojkan. ”Det handlar om nationell värdighet”, ska Samaras ha sagt.

Inte heller OECD, den rika världens samarbetsorganisation, verkar lita på Grekland. I sin senaste utvärdering av landet som publicerades förra månaden listar de alla de problem som kvarstår: skattesmitningen är fortfarande ett bekymmer, reformerna av den offentliga sektorn går för långsamt och rättssystemet är alldeles för segt och för dyrt. Och så kommer det – ”fortsatt utvärdering och övervakning av reformprocessen är av yttersta vikt”. Tydligare kan man inte uttrycka misstro med diplomatiska ordalag. OECD slänger dessutom in en brasklapp om att ytterligare finansiell hjälp från omvärlden kan komma att behövas.

Greece Financial Crisis

En man arbetslös man på väg ut från ett jobbcenter i Thessaloniki tidigare i veckan.

Att grekerna är reformtrötta kan man förstå. Fem års konstant kris och fallande levnadsstandard har satt sina spår, men spelet mellan regeringen i Aten och trojkan liknar just nu mest en såpopera med dåligt manus. Antonis Samaras leder en tvåpartiregering med hårfin majoritet i parlamentet och han har ett behov av att visa sig tuff mot de krav som ställs. Regeringen vill därför förlänga en tillfällig sänkning av restaurangmomsen, förhindra att människor som inte betalar sina lån kan bli vräkta och göra en mindre långtgående reformering av den statliga försvarsjätten EAS än vad långivarna kräver. Allt mot trojkans uttalade vilja och stridsfrågor som måste lösas innan en ny utbetalning kan ske.

Det hela försvåras dessutom av att Grekland vid årsskiftet tar över EU:s roterande ordförandeskap. Tanken är att det land som sitter med ordförandeklubban ska vara en slags chefsdiplomat och se till att fösa samman de 28 olika viljor som ofta råder inom unionen. Inte så lite problematiskt när landet ifråga har en stor olöst konflikt med eurozonens 17 länder. Dessutom är frågan är hur mycket tid och kraft grekerna kan lägga på att ro EU:s viktiga bankunion i hamn det kommande halvåret. Bankunionen ses av många som det hittills viktigaste steget i unionens krisarbete.

Men finns det då inga ljusglimtar för Grekland? Jodå. Börsen har stigit med över 30 procent i år, regeringen i Aten tror på tillväxt 2014 och bortser man från räntebetalningar kommer Greklands budget gå med överskott.

Låt oss hoppas att det även blir varmare väder. 

Om bloggen


Therese Larsson Hultin är Svenska Dagbladets utrikesanalytiker. Hon har jobbat, studerat och levt i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Danmark. Bloggen handlar därför mycket om Europa och EU, men det görs även utflykter till andra världsdelar. Fokus är politik, ekonomi och annat som platsar i Larssons värld.

@thereselars på Twitter

Therese Larsson Hultin

Frankrikes president François Hollande drar sig inte för att skicka trupper till Afrika, men på hemmaplan ses han som mesig. Fransmännen protesterar mot Hollandes skattepolitik, nya prostitutionslag och suckar djupt över presidentens flickvän. Nu väntas en riktig missnöjesvinter.

Francois Hollande, Valerie Trierweiler

Frankrikes president François Hollande tillsammans med sin flickvän Valérie Trierweiler i somras.

Det känns som om jag skrivit de här orden förr – men det är inte mycket som går François Hollandes väg just nu. Ända sedan han kom till makten våren 2012 har mannen som titt som tätt kallats för ”karamellpudding” i det populära satirprogrammet Les Guignoles de l’Info (på grund av sina viktproblem), fått se sin popularitet rasa. I veckan var det dags igen.

”Hollande och Ayrault i fritt fall” förkunnade veckotidningen Le Point och hänvisade till en opinionsmätning som visar att presidenten och premiärministerns ställning hos väljarna försämrats ytterligare. 77 procent av fransmännen uppges nu tycka att François Hollande gör ett dåligt jobb. Det är den sämsta siffran för en president i Frankrikes moderna historia.

Vad beror då missnöjet på? Det finns två svar: politik och personlighet. Vi börjar med det personliga. François Hollande var länge partisekreterare för socialistpartiet PS. Han sågs som duglig. En politruk som kunde ena partiets falanger men utan direkta ledaregenskaper. I presidentvalet 2007 var det dessutom Hollandes dåvarande sambo Ségolène Royal som utmanade motståndaren Nicolas Sarkozy – en kvinna! – bara det en indikation på vilken sorts man Hollande var i mångas ögon. När han till sist utsågs till sitt partis presidentkandidat fyra år senare var det för att Dominique Strauss-Kahn anklagats för våldtäkt på en hotellstäderska i New York.

Hollande gick till val på att vara en ”normal president” i motsats till den utsvävande Sarkozy, och han lovade att till skillnad från honom hålla sitt privatliv utanför pressen.

Snabb framspolning till sommaren 2012. Valérie Trierweiler, Hollandes nuvarande flickvän, skickar ut en tweet där hon tar ställning för Ségolène Royals motståndare i dennes valkrets och hon sägs dessutom ha satt stopp för att Royal skulle få en tung post efter valet. Medierna döpte snabbt om Trierweiler till ”la Rottweiler” och en veckotidning satte henne på omslaget under rubriken ”pesten i Elyséepalatset”. Och så har det fortsatt. Hollande och Royals fyra barn vägrar att tala med sin nya styvmor och presidenten framställs som en svag man mellan två starka kvinnor. I förra veckan lär Hollandes strateger ha fått skrämselhicka när Trierweiler förkunnade på ett seminarium att hon inte ”tänkte vara tyst längre”, inte ens om hon hade en annan åsikt än presidenten. Det tog bara en dag innan Frankrikes ”första flickvän” förtydligade att hon menat att hon inte tänkte hålla tyst ”vad gäller humanitära skandaler”.

Så varför berätta om skvaller i en seriös tidning som SvD? Jo, för att det förklarar den bild många fransmän har av sin president. För trots att Hollande visat sig vara en riktig stridstupp som både skickat trupp till Mali och nu i veckan till Centralafrikanska republiken, så kvarstår bilden av en ofarlig karamellpudding. En obeslutsam man som dessutom för en allt mer impopulär politik.

Att fransmännen gärna visar sitt missnöje på gator och torg vet vi, och det är framförallt två saker det demonstreras mot just nu: Den nya prostitutionslag nationalförsamlingen antog i onsdags, där sexköp förbjuds enligt svensk modell, och Hollandes skattepolitik. Under parollen ”Rör inte min hora” har inte bara torskar protesterat, även kända kulturpersonligheter som Catherine Deneuve och den förre socialistiske kulturministern Jack Lang har motsatt sig lagen och från affärsvärlden muttras det om att presidenten borde se till att få ordning på Frankrikes ekonomi istället för att jaga sexköpare.

France Eco-Tax protest

”De röda mössorna” protesterar mot Hollandes skattehöjningar i Carhaix i Bretagne förra helgen.

Ännu större är motståndet vad gäller skatterna. Fransmännen är, precis som vi svenskar, kända för att tolerera ett högt skattetryck. Men i tisdags kom en undersökning som visar att 88 procent av de tillfrågade svarade att skatterna var ”för höga” eller ”överdrivet höga” och hela 94 procent sade att det är brådskande eller mycket brådskande att genomföra reformer för att förbättra landets konkurrenskraft.

Och det är inte bara från höger det klagas. Vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélenchon samlade förra söndagen tusentals anhängare i Paris för att protestera mot momshöjningen som genomförs vid årsskiftet. I Bretagne fortsätter bönderna och arbetarna i rörelsen ”les Bonnets rouges”, de röda mössorna, sina ibland vilda demonstrationer mot skatterna och det trots att Hollande för länge sen backat från att höja den miljöskatt på tunga transporter som utlöste protesten.

Svaret från Hollande och premiärminister Ayrault har varit att annonsera en skatteomläggning, men den ska varken höja eller sänka skattetrycket, bara omfördela det. Ett löfte som än slå länge inte lett till någon förändring i opinionen.

Det ser ut att kunna bli en lång och karg missnöjesvinter i Frankrike.