Annons

Larssons värld

Therese Larsson Hultin

Therese Larsson Hultin

Det är svårt att inte höja på ögonbrynen när Frankrike och Tyskland säger att de vill ha en euroregering – där en ordförande på heltid ska styra och samordna euroländernas ekonomier. Frågan är hur det ska gå till. Det är uppenbart att varken Angela Merkel eller François Hollande tänker lämna ifrån sig någon makt.

Det har gått över en vecka, men jag kan inte riktigt sluta tänka på det. Scenen är Elyséepalatset i Paris och mitt bland allt bladguld står den franske presidenten och den tyska förbundskanslern och är som ler och långhalm. Till saken hör att det gnisslat rejält i det fransk-tyska maskineriet de senaste månaderna, men just den här torsdagen är det en ny fasad som ska visas upp.

Angela Merkel och François Hollande på en presskonferens i Elyséepalatset den 30 maj.

Angela Merkel och François Hollande försöker överträffa varandra med lovord om hur bra en framtida euroregering skulle vara för Europa. Det talas om hur ett ”fördjupat samarbete” är vägen framåt, att styrningen av eurområdet ”behöver stärkas” och att lösningen är att tillsätta en särskild ordförande med långtgående befogenheter som med tätare mellanrum ska samla eurogruppens finansministrar.

(Om någon nu frågar sig om eurogruppen inte redan har en ordförande, så är det korta svaret; Jo. Han heter Jeroen Dijsselbloem, är holländsk finansminister, och var INTE road av att bli kastad framför en buss. Men det är en helt annan historia.)

En euroregering alltså. Någon som på allvar tror att Frankrike och Tyskland tänker låta Bryssel bestämma den ekonomiska politiken i Paris och Berlin? Tänkte väl det. Det räcker att backa bandet till dagen innan Merkel och Hollandes PR-trick.

”EU-kommissionen ska inte diktera för oss vad vi ska göra. Det räcker att säga att Frankrike måste få ordning på sina offentliga finanser.”

François Hollande var minst sagt sur. Att EU-kommissionen precis offentliggjort att landet får två år till på sig att komma tillrätta med sitt envisa budgetunderskott gjorde inte att han kände någon direkt tacksamhet. Hur kunde byråkraterna ha mage att kräva att Frankrike skulle reformera sitt pensionssystem? Och att säga att de måste rucka på en stelbent arbetsmarknad? Oförskämt.

Inte reagerade hans föregångare Jacques Chirac speciellt mycket bättre när EU-kommissionen försökte smälla Frankrike på fingrarna redan för tio år sedan. Frankrike har inte haft en balanserad budget sedan 1970-talet, men på det tidiga 00-talet började man på allvar bryta mot EU:s stabilitetspakt med maximalt 3 procent av BNP i underskott.

Även Tyskland tillhörde dem som var först ut med att bryta mot Maastrichtreglerna. Ett regelverk landet pikant nog krävt för att gå med på att införa euron. Men när det började muttras i Bryssel svarade den dåvarande förbundskanslern Gerhard Schröder med politikerversionen av att ge kommissionen fingret (i form av en debattartikel i Financial Times där Schröder förklarade att Berlin minsann fattar sina egna ekonomiska beslut).

Angela Merkel var inne på samma bana nu i måndags. I en intervju med tidningen der Spiegel förklarade Europas mäktigaste kvinna att hon inte har ”något som helst behov att ge ännu mer befogenheter till kommissionen i Bryssel de närmaste åren”.

Så vad menar då Hollande och Merkel när de pratar om mer samordning och förstärkt styrning? Stod de och småljög på presskonferensen?

Nej, de vill garanterat ha en euroregering – så länge det är de andra länderna som anpassar sig.

Titta bara på följande citat från ett tal François Hollande höll den 16 maj.

”Tyskland har sagt flera gånger att man är redo att fortsätta in i en politisk union, till en ny nivå av europeisk integration. Frankrike är villigt att tillhandahålla innehållet i en sådan union”.

Läs den sista meningen igen.”Villigt att tillhandahålla innehållet.” Kan det sägas tydligare? Fransmännen sätter ramarna, de andra följer efter.

Tro inte att tyskarna är annorlunda. I Berlin har det länge pratats om ”mer Europa” och att EU borde gå mot att bli en federation. Men det är knappast en sammanslutning baserad på en spansk eller grekisk modell man tänkt sig. Det är tyska dygder som gäller, möjligen kryddade med lite sydeuropeisk flair.

När får vi då en euroregering? Hollande pratar om två år, min gissning är aldrig. Inte en med reell makt i alla fall, det är Frankrike och Tyskland alldeles för olika för. Paris vill ha mellanstatlighet, Berlin överstatlighet. Och då har jag inte ens nämnt deras olika syn på att spara och att slösa.

Men även det är en helt annan historia.

 

 

Om bloggen


Therese Larsson Hultin är Svenska Dagbladets utrikesanalytiker. Hon har jobbat, studerat och levt i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Danmark. Bloggen handlar därför mycket om Europa och EU, men det görs även utflykter till andra världsdelar. Fokus är politik, ekonomi och annat som platsar i Larssons värld.

@thereselars på Twitter