Therese Larsson Hultin
Staten Israel står inför stora problem och för en gångs skull rör debatten inte förhållandet till palestinierna. Konflikten gäller de ultra-ortodoxa judarna – en grupp som växer explosionsartat och som till stor del lever på bidrag. Frågan är om Israel har råd med dem?
Låt oss börja med ett litet tankeexperiment. Året är 2059 och Sverige ser radikalt annorlunda ut. En tredjedel av alla svenskar är djupt religiösa och lever sina liv efter bibelns ord. Bokstavligen. Männen arbetar inte utan spenderar dagarna med att läsa Nya Testamentet och varken kvinnor eller män skulle drömma om att visa bar hud offentligt.
Lön? Nej, det behövs inte. Inkomsten står staten för med olika sorters bidrag, och de sju-åtta barnen går alla i ultra-kristna skolor. Givetvis uppdelade pojkar och flickor för sig. Likadant ser det ut på alla bussar och tunnelbanor. Männen fram och kvinnorna bak.
Låter det som en bra idé? Nej, knappast, och det tycker inte de flesta israeler heller. Men det är så framtiden kan se ut i det land som många människor kallar heligt. Åtminstone om man ska tro den israeliska motsvarigheten till statistiska centralbyrån. I fjol kom de med en rapport som fick många sekulära israeler att kippa efter andan och som skruvade upp ett redan ansträngt tonläge ytterligare.
Redan om tjugo år kan de ultra-ortodoxa Haredim (”de som fruktar Gud”) ha dubblerats i antal och stå för 20 procent av Israels befolkning. År 2059 räknar statistikerna med att de ”gudfruktigas” stora barnflockar gjort att de är 5 miljoner – i ett land man då tror har 16 miljoner invånare.
Det innebär – om nu inte de ultra-ortodoxa förändras drastiskt fram till dess – att nästan en tredjedel av Israels befolkning kommer leva som på 1800-talet. Haredim förkastar inte bara modern teknik, de låter heller inte barn lära sig världsliga ämnen som matematik eller engelska efter åttonde klass.
Som om inte det vore nog så kommer det lilla problemet med försörjning. I dagens Israel är det hela 60 procent av de ultra-ortodoxa männen som inte arbetar. De studerar istället de heliga skrifterna på heltid, på de israeliska skattebetalarnas bekostnad. De har de rätt till sedan Israel bildades 1948 och då landets första premiärminister, David Ben-Gurion, bestämde att staten skulle försörja alla män som studerade Torah.
Men det som då var 400 vuxna karlar, har sedan dess blivit ett samhälleligt problem i många israelers ögon.
Missförstå mig inte. Jag är inte emot religion och tycker att folk får tro på vad de vill – så länge de inte skadar någon annan. Men problemet är att i Israel ska allt färre försörja allt fler.
Sekulära judar brukar ibland lite bittert skämta om att en tredjedel av landet gör militärtjänst, en tredjedel arbetar och att en tredjedel betalar skatt – problemet är att det är samma tredjedel. Det här gör slitningarna mellan befolkningsgrupperna stora. Inte blir det bättre av att de kulturellt lika gärna kunde komma från olika planeter.
Sidolockar och svarta hattar har väldigt lite gemensamt med Tel Avivs strandliv, bögkvarter, och högteknologiska IT-industri.
Det finns därför en akut känsla av att något måste göras omedelbart. Ju fler de ultra-ortodoxa är, desto svårare blir det att ta bort deras förmåner.
”Vi har några får år på oss att få ordning på det här”, sade ekonomen David Ben-David, som är chef för den oberoende tankesmedjan Taub Center, till tidningen New York Times redan 2010.
Det är tre år sedan nu. Och inte har läget förbättrats nämnvärt, trots att regeringen startat flera program för att få unga ortodoxa i arbete.
Så hur mycket tid har Israel då på sig nu?
Jag får nästan ringa Taub-chefen David Ben-David och fråga.
Ett tips för dig som är intresserad av frågan är BBC two-dokumentären Israel: facing the future. Den sändes den 17 april 2013. Här är ett kort utdrag på YouTube.