Annons

Larssons värld

Therese Larsson Hultin

Therese Larsson Hultin

Trots Angela Merkels rekordval i september, har hennes politiska inflytande som kansler aldrig varit så lågt som nu. I regeringsförhandlingarna i Berlin verkar det vara SPD som bestämmer och i Merkels CDU muttras det om nyval.

Andrea Nahles, Sigmar Gabriel, Horst Seehofer

Sigmar Gabriel i mitten tillsammans med SPD:s partisekreterare Andrea Nahles och CSU:s partiledare Horst Seehofer.

Det syns att han njuter av rampljuset. När socialdemokraternas partiledare Sigmar Gabriel stiger ur baksätet inför det samlade pressuppbådet i Berlin är det först med ett statsmannalikt allvar. Men så kommer leendet och några väl valda meningar till journalisterna. För Sigmar Gabriel är nöjd. Han påminner om en stor och kraftig hund som precis fått tidernas köttben. Eller om en man som vet att han är på god väg att nå sina drömmars mål – att så småningom ta över makten själv.

Det här var i torsdags och den 75 personer stora förhandlingsdelegationen från SPD, Merkels CDU och hennes systerparti CSU, träffades för att än en gång försöka få fram en ny tysk regering. Bakgrunden till Sigmar Gabriels självlysande leende hittar vi på de tyska tidningarnas förstasidor. ”10:2 till socialdemokraterna” basunerar kvällstidningen Bild ut och listar SPD:s alla förhandlingsframgångar; minimilön, mer i pension för de med lägst inkomst och höjt bistånd. Andra nöjer sig med att konstatera att det inte finns mycket av Angela Merkel i den gemensamma politik som nu mejslas fram. Och detta trots att det var den tyska förbundskanslern som var den stora vinnaren i valet den 22 september och att socialdemokraterna gjorde sitt näst sämsta resultat sedan andra världskriget.

Så hur kunde det bli så här?
När rösterna räknats samman stod det klart att Merkel med sina 41,5 procent fört kristdemokraterna till en kraftig valseger. Problemet var att hennes önskepartner, liberala FDP, åkte ur parlamentet, som nu bara består av fyra partier: Socialdemokraterna, de Gröna, vänsterpartiet die Linke och kristdemokratiska CDU/CSU. Merkels dilemma var att hennes rekordresultat inte riktigt räckte till. Hon var en hårsmån från egen majoritet i förbundsdagen, men behövde nu stöd från ytterligare ett parti för att kunna regera. Och där står vi nu, två månader senare, utan en ny tysk regering, och med en förbundskansler som fått finna sig i att sitta i knät på Sigmar Gabriel.
– Jag kommer att tvingas gå med på saker som jag inte tycker är bra och som jag sade nej till i valrörelsen, sade Angela Merkel i ett tal i slutet av veckan. Väl medveten om att det börjat muttras i de egna leden och att många CDU-anhängare tycker att socialdemokraterna fått för mycket att säga till om. Sigmar Gabriel har nämligen lovat de 470 000 SPD-medlemmarna att de ska få rösta om koalitionsfördraget när det väl blir klart, innan partiet eventuellt sätter sig i en regering. Blir det nej från väljarbasen, eftersom SPD fått för lite att säga till om, faller hela korthuset till marken.
Det har lett till den smått absurda situation vi ser nu. Avståndet mellan CDU och SPD har inte varit så här stort sedan 1953, 16 procentenheter. Ändå är det socialdemokraternas gräsrötter som sätter dagordningen.
”Utpressning” anser vissa kristdemokrater. Andra konservativa talar allt mer högljutt om att det vore bättre med nyval.

Men det är inget annat än politisk teater som pågår i Tyskland. Ett spel för gallerierna. Partistrateger till både höger och vänster i Berlin är nämligen plågsamt medvetna om att ingen tjänar på ett nyval – för det är läget alldeles för osäkert. Opinionsmätningar tyder på att samtliga etablerade partier kommer få exakt samma resultat som i september om tyskarna tvingades till valurnorna igen. Med ett litet undantag: Det eurokritiska partiet Alternativ för Tyskland (AfD) ser ut att öka sitt resultat med några tiondelar och därmed komma in i förbundsdagen. Något som skulle förvärra den parlamentariska situationen ytterligare eftersom AfD gjort klart att de enbart tänker samarbeta med övriga partier om dessa går med på att Tyskland lämnar euron.

Någon som suckande konstaterar att vi i sådana fall är tillbaka på ruta ett igen och att Angela Merkel och Sigmar Gabriel än en gång måsta sätta sig ner och förhandla? Precis. Annars väntar möjligen en koalition mellan kristdemokrater och miljöpartister, ett alternativ som var uppe på bordet under hösten, men som de gröna tackade nej till.

Sigmar Gabriel, Angela Merkel, Ronald Pofalla

Förbundskansler Angela Merkel och Sigmar Gabriel vid en av de tidiga koalitionsförhandlingarna i Berlin.

Jag är därför beredd att sätta en ganska stor peng på att Angela Merkel kommer att svära kanslereden den 17 december som planerat. Men då börjar det bli bråttom. Ska SPD hinna hålla en omröstning bland alla sina medlemmar först bör koalitionsfördraget vara klart redan nu på onsdag. (Trots att det är 2013 sker omröstningen nämligen per brev.)
Fortfarande återstår mycket att lösa, men stalltipset är att Tyskland kommer att göra en vänstersväng framöver även om Merkel verkar stå emot de skattehöjningar SPD krävt.

Räkna alltså med ännu bredare leenden från Sigmar Gabriel i framtiden.

Om bloggen


Therese Larsson Hultin är Svenska Dagbladets utrikesanalytiker. Hon har jobbat, studerat och levt i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Danmark. Bloggen handlar därför mycket om Europa och EU, men det görs även utflykter till andra världsdelar. Fokus är politik, ekonomi och annat som platsar i Larssons värld.

@thereselars på Twitter