Greklands regering startar PR-offensiv

Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker (som för övrigt tvingades avgå i somras, men det är en annan historia), sade i början av krisen de numera bevingade orden: ”Vi vet vad vi måste göra, problemet är bara att vi inte vet hur vi ska bli omvalda efter vi har gjort det”.

Det är inte utan att tankarna går till Juncker när man läser den grekiska tidningen Kathimerinis engelska utgåva. De rapporterar att premiärminister Antonis Samaras och hans koalitionsregering som bäst håller på att fundera ut en PR-kampanj för att sälja in de reformer som måste göras till folket.

Protesterna fortsätter i Aten. Här en bild från 19 augusti, där demonstranter utanför transportministeriet skanderar mot regeringens nedskärningar.

Under måndagen och tisdagen har den grekiska regeringen suttit i möte för att dels diskutera åtgärder för att sänka lönerna i den offentliga sektorn – istället för att säga upp anställda – dels för att komma fram till hur man bäst ska presentera reformerna.

Enligt tidningens källor kommer kampanjen fokusera på två saker:

*Få grekiska folket att förstå att den offentliga sektorn behöver göras om i grunden, och att reformerna inte har något med krav från EU och IMF att göra. De är nödvändiga ändå.

*PR-offensiven ska samtidigt vara en attack på vänsteroppositionen Syriza, som så sent som i juli seglade upp som största parti i opinionsmätningarna.

Kathimerini skriver att regeringen kommer lyfta fram skräckhistorier från den offentliga förvaltningen för att driva hem sin poäng, och sedan visa på att Syriza vill att allt ska fortgå som tidigare. Ett exempel är en skola på ön Aghios Efstratios i Egeiska havet. Där ska enligt uppgift 19 lärare vara anställda – för att undervisa 13 barn och ungdomar.

Det låter givetvis helt barockt. Fast å andra sidan kan man nog hitta skräckexempel i många länder. Jag minns en bok jag läste av en tysk korrespondent som jobbat många år i Sverige. Han skrev ett reportage om ett antal barn i Stockholms skärgård som fick åka helikopter till skolan varje dag på vintern.

Det kan man också tycka är slöseri, men samtidigt finns det argument som att hela glesbygden ska leva.

Fast det är också en helt annan historia.