Larssons värld

Therese Larsson Hultin

Therese Larsson Hultin

När det brittiska Labourpartiet inleder sin årliga partikonferens nästa söndag är det med en ledare som är djupt impopulär vid rodret. Ed Miliband har inte bara problem med facken – som han utmanat på arga leken. De flesta britter är övertygade om att Miliband inte klarar av att styra landet. 

Ed Miliband vann partiledarstriden mot sin bror David Miliband i september 2010.

Ed Miliband vann partiledarstriden mot sin bror David Miliband i september 2010.

Det är inget annat än en käftsmäll. Tänk dig att du är partiledare för brittiska Labour och att din högsta önskan i livet är att få flytta in på 10 Downing Street efter valet om två år.

Så öppnar du tidningen på morgonen och får läsa att: A) 46 procent av britterna anser att du är ute och simmar på alldeles för djupt vatten. B) 39 procent av de tillfrågade tycker att du är vek. C) 25 procent ser dig som obeslutsam. Och så kanske det värsta av allt: D)18 procent tycker du verkar bisarr och lite konstig.

Och detta samtidigt som YouGov, som presenterade undersökningen i veckan, kommit fram till att premiärminister David Cameron ses som arrogant, högfärdig och en dålig lyssnare – men en person som står upp för Storbritanniens intressen.

Att en politiker anses vara arrogant eller som någon som helst talar själv behöver inte ens vara negativt. Det är egenskaper man nästan förutsätter att en premiärminister har. ”Bisarr” däremot är knappast någon valvinnare. Särskilt inte som två tredjedelar av britterna har svarat att ”Ed Miliband gör ett dåligt jobb” i de senaste två årens mätningar.

Det där är ändå det mindre av Ed Milibands problem just nu.

När ”Red Ed” som han ibland kallas vann en uppslitande strid om partiledarskapet mot sin bror David Miliband för tre år sedan, var det med den brittiska fackföreningsrörelsens hjälp. Storebror David var den lite framgångsrikare, lite populärare och den betydligt mer tv-mässige. Han hade dessutom varit utrikesminister. Men Ed hade som sagt något annat. Han hade facken. En viktig bakgrundsdetalj i det drama som håller på att spelas upp på andra sidan Nordsjön just nu.

De brittiska fackföreningarna har en minst sagt mäktig ställning inom Labourpartiet. De har inte enbart hälften av rösterna på alla partikonferenser. Deras donationer står för en fjärdedel av partiets årliga inkomster. Vi talar om över 80 miljoner kronor årligen.

Det är alltså ingen obetydlig fight Ed Miliband nu valt att ta.

Det hela började i somras när det uppdagades att Storbritanniens största fackförening, Unite, riggat ett val för att få fram sin kandidat i skotska Falkirk. Ed Miliband blev rasande och kallade det hela för ”gamla tiders politik”. Han passade dessutom på att deklarera att den automatiska anslutningen av fackmedlemmar till Labour skulle upphöra. Hädanefter skulle varje fackansluten själv få välja om han eller hon ville bli medlem i partiet (något som för övrigt skedde i Sverige redan på det sena 80-talet).

En krigsförklaring tyckte facken som såg förslaget för vad det var. Ett försök att minska rörelsens makt. Svaren lät inte vänta på sig. Härom veckan meddelade GMB, med över 600 000 medlemmar, att de tänkte minska sitt årliga bidrag från 12 till 1,5 miljoner, eftersom de anser att det inte är så värst många som kommer vilja gå med i Labour. Ett annat fack, Unison, vägrar öppna sitt medlemsregister för Miliband, vilket gör att partiet inte kommer kunna kontakta de anslutna för att höra hur de ställer sig till ett Labourmedlemskap.

Men allra ilsknast reagerade Unite, som alltså anklagades för valfusk (Labour har sedan dess backat från den beskyllningen). Det är det förbund som ger mest pengar och generalsekreteraren Len McCluskey har gjort klart att han inte tänker ”tolerera dem som välkomnar våra pengar, men inte vill ha vårt politiska inflytande”.

Britain Israel

David Camerons katt Larry på trappan till premiärministerbostaden 10 Downing Street.

Problemet för Miliband är att han nu befinner sig i ett moment 22. Utan fackens pengar är partiet pankt och det kommer bli tufft att vinna nästa valrörelse. Samtidigt kan han inte vika sig för McCluskey eftersom han då kommer ses som ännu vekare. (Se punkt B ovan).

Labour leder än så länge i opinionsmätningarna. Allt annat hade varit konstigt i ett Storbritannien som kämpar för att sig upp ur en djup långkonjunktur, och med en impopulär koalition vid makten. Men försprånget krymper snabbt. Enligt en IPSOS Mori- undersökning från i onsdags får Labour nu bara 37 procent av rösterna, Tories har kämpat sig upp till 34. Och det trots att David Cameron blev förnedrad i underhuset härom veckan när parlamentarikerna röstade emot en brittisk insats i Syrien.

Vill Ed Miliband flytta in på Downing Street måste han se till att ändra bilden av sig själv, och han måste börja redan på partikonventet nästa söndag. Där har han fyra dagar på sig att visa att han inte är den obeslutsamma elitist han ofta anklagas för att vara.

Men det är nog lättare sagt än gjort.

Om bloggen


Therese Larsson Hultin är Svenska Dagbladets utrikesanalytiker. Hon har jobbat, studerat och levt i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Danmark. Bloggen handlar därför mycket om Europa och EU, men det görs även utflykter till andra världsdelar. Fokus är politik, ekonomi och annat som platsar i Larssons värld.

@thereselars på Twitter

Fler bloggar