Annons

Larssons värld

Therese Larsson Hultin

Therese Larsson Hultin

Kaoset på Cypern håller på att förvandla klyftan mellan nord och syd i EU till en avgrund. Ändå pratas det om att en politisk union och fördjupat samarbete är bästa vägen framåt. Men mer överstatlighet är inte vad de flesta européer vill ha.

Det var nästan så att jag hörde ett duns från inkorgen. Mejlen från er läsare bokstavligen forsade in. Ärendet? Cypern givetvis, och hur det inte alls var särskilt synd om cyprioterna som i början av veckan såg ut att få upp till tio procent av sina sparpengar konfiskerade av staten. ”Det är rätt. De betalar ju nästan ingen skatt” och ”jag förstår tyskarna som inte vill stå för notan” var synpunkter som dök upp om och om igen.

Cyprioter köar utanför en bankomat i Nicosia.

I samma veva läser jag tyska Bild. Inte direkt en kvalitetstidning med sina barbröstade kvinnor och braskande rubriker, men en bra mätare på hur samtalen går vid de tyska köksborden.

”Om det inte handlade om Europas framtid skulle det bara finnas ett rimligt svar: fixa er egen skit” skriver en kommentator. På fotot bredvid syns demonstrerande cyprioter bärandes på plakat där förbundskansler Angela Merkel fått en liten svart mustasch. Vi har alla sett bilderna, hört argumenten – ändå är det tydligt att EU-ländernas splittring tagit ny fart den senaste veckan.

Cypernkrisen sätter fingret på problemets kärna. Ön är liten. De 17 miljarder euro som regeringen i Nicosia behöver är kaffepengar i sammanhanget. Ändå ville inte euroländerna skjuta till hela beloppet. Tyskland, Nederländerna och Finland ansåg sig inte ha mandat från sina befolkningar. De såg därför till att Cyperns nyvalde president Nicos Anastasiades tvingades backa från sitt vallöfte om att alla cypriotiska bankkonton var säkra. Istället skickades han hem från Bryssel med svansen mellan benen och ett förslag om en skatt på alla besparingar. Demokratiskt? Knappast. Moraliskt riktigt? Det får du bedöma själv.

Det är inte den första gången den demokratiska legitimiteten åsidosätts inom EU. Premiärminister Giorgios Papandreou togs i örat av Bryssel när han lovade grekerna en folkomröstning om neddragningarna. Den europeiska centralbanken hotade Silvio Berlusconi med att inte köpa italienska statspapper om han inte började spara. I båda fallen ledde händelserna till att folkvalda politiker fick avgå och ersattes av teknokrater.

Från många håll framställs det nu som att ”mer Europa” är enda vägen ur krisen. Tanken är att en politisk union med djupare samarbete och mer solidaritet ska läka de ekonomiska varbölderna.

Problemet är att européerna inte vill det. En ny undersökning från konsultfirman Edelman visar att 7 av 10 tillfrågade svenskar tycker att EU utvecklas åt fel håll. Lika många italienare, britter och spanjorer svarar samma sak. En annan mätning från YouGov som gjordes vid månadsskiftet visar att 44 procent av svenskarna skulle rösta nej till EU idag, 41 procent är positiva till ett medlemskap.  

Lägg därtill att eurogruppens förre ordförande Jean-Claude Juncker häromveckan kallade stämningen i Europa för obehaglig. I en intervju med tyska Spiegel sade han sig känna igen kontinentens splittring från 1913, och att han inte kunde utesluta ett nytt krig. Tack och lov med brasklappen att det ”inte var särskilt troligt”.

Det är ändå signaler som måste tas på allvar. I land efter land ser vi hur populistpartierna växer. Grekland, Italien, Belgien, Storbritannien, Sverige – listan över partier som vill att man ska sköta sig själv och skita i andra kan göras lång.

Tyvärr är det inte så förvånande. Om det är de etablerade politikerna som kört landet i botten – vem finns det då kvar att rösta på?

Det är inte roliga tider.

Om bloggen


Therese Larsson Hultin är Svenska Dagbladets utrikesanalytiker. Hon har jobbat, studerat och levt i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Danmark. Bloggen handlar därför mycket om Europa och EU, men det görs även utflykter till andra världsdelar. Fokus är politik, ekonomi och annat som platsar i Larssons värld.

@thereselars på Twitter