X
Annons
X

Larssons värld

Therese Larsson Hultin

Therese Larsson Hultin

Med mindre än 300 dagar kvar till att Skottland ska rösta om självständighet liknar det skotska nationalistpartiets planering vid ett ja mest en önskelista. Men om grunddragen är osäkra, finns det en sak som är helt klar – ett ja kommer att rita om Storbritanniens politiska karta i grunden. 

Låt oss leka lite med tanken. Det är den 18 september 2014 och de sista rösterna har precis räknats i den skotska folkomröstningen om att lämna det förenade kungadömet. Jubel utbryter i nationalistpartiet SNP:s lokaler i Edinburgh när programledaren på tv läser upp det slutliga resultatet. Med en knapp majoritet har den drygt fem miljoner stora befolkningen sagt ja till självständighet och Storbritannien förvandlats till – tja – ett Inte-fullt-så-stort-britannien.
Nu börjar en hektisk tid. På bara 18 månader ska inte bara allt det finstilta lösas, även alla stora frågor måste förhandlas med London. Hur fördelar man statsskulden? Försvarsmakten? Värdet på de statliga bolagen? Vilken valuta ska användas norr om gränsen och vem tillhör de stora gas- och oljefälten utanför den skotska kusten? Den 24 mars 2016 måste allt vara klart. Då har nämligen Skottlands First Minister, tillika SNP:s ledare Alex Salmond, bestämt att bandet ska klippas av för världens då nyaste nation.

Britain Scottish Independence

Alex Salmond presenterar SNP:s plan för Skottlands framtid.

Det finns bara ett problem. Eller ja, problemen är väldigt många, men det allra största är följande: Det finns ingenting, absolut ingenting, som är förberett för att en skotsk självständighetsprocess ska gå på bara 1,5 år, åtminstone inte från brittiskt håll. Det stod skrämmande klart i veckan när en påtagligt nöjd Alex Salmond lade fram sitt 670 sidor långa dokument om hur ett självständigt Skottland ska se ut.
Ta bara en sådan grundläggande sak som valutan. Under rubriken ”Currency” står att läsa att man tänker fortsätta använda pundet eftersom det ”är lika mycket Skottlands valuta som det är resten av Storbritanniens”. Det stämmer förvisso i dagsläget, men det är den brittiska centralbanken som står bakom pundet, och skulle Skottland eller någon av de skotska bankerna råka ut för en finansiell härdsmälta blir det engelska, nordirländska och walesiska skattebetalare som får ta smällen. Inte helt förvånande gjorde premiärminister David Cameron klart att skottarna kan glömma att de får använda pundet om de röstar för självständighet. Cameron har dessutom varit ogin nog att påpeka att oljan och gasen inte alls per automatik kommer att tillhöra Skottland, eftersom alla investeringar som gjorts i fälten sedan 70-talet har bekostats av hela landet.

Att skottarna dessutom ska få fortsätta att titta på BBC-succéer på tv som ”Strictly come dancing” (Let’s Dance i Sverige) eller såpoperan Eastenders, som Alex Salmond påstår i sitt långa dokument är inte självklart. BBC har nämligen inte tillfrågats. Inte heller är det säkert att Skottland kommer få fortsätta vara medlem i EU som politikerna i Edinburgh hävdar. För precis som att regeringen i London vägrar att börja förhandla inför en självständighet vi inte vet om den blir av, så vill inte tjänstemännen i Bryssel ge skottarna några löften. EU-kommissionen upprepade istället i veckan att Skottland inte alls kan räkna med att få fortsätta vara medlem. De måste ställa sig i kö och ansöka som alla andra om de bildar en ny nation. Ett budskap som påhejas av Spanien, som inte vill att Katalonien ska få några idéer.

Missförstå mig inte. För min del får Skottland gärna bli självständigt i morgon, men det finns något ohederligt över hur SNP försöker slå i sina väljare att deras önskelista är en sanning.

'Yes' vote rally

En Ja-demonstration i Edinburgh i september i år.

Det finns en annan aspekt också. I maj 2015 är det val i Storbritannien. Ska skottarna få lov att rösta då? Svaret måste vara ja, eftersom de formellt fortfarande skulle vara en del av landet. Ska man tro dagens opinionsmätningar ser Labour ut att vinna – men de gör det troligen med hjälp av skotska röster. Skottland är traditionellt sett lika vänster som södra England är höger, och skottarna har i dagsläget skickat en (!) konservativ Tory-ledamot till Westminster och 41 Labour-ledamöter. Skulle det inte varit för Skottland hade Camerons Tories fått egen majoritet i valet 2010. Ett faktum som får många konservativa engelsmän att hålla tummarna i smyg för att skottarna ska rösta ja i september nästa år.

Men oavsett vad det blir för färg på nästa brittiska regering, så tänker sig SNP att de först ska förhandla med David Cameron i åtta månader – mitt under en valkampanj – för att sedan slutföra arbetet med nästa regering under de följande tio månaderna. Det känns minst sagt optimistiskt.
Nu är kanske inte det ett bekymmer. Opinionsmätningarna visar att nej-sidan leder rätt stort. Men samtidigt är det drygt en tredjedel av väljarna som inte bestämt sig och hela två tredjedelar säger att de skulle rösta för självständighet om det innebar att de fick 5000 kronor mer i plånboken årligen.
Det är alltså inte konstigt att Alex Salmond lovar guld och gröna skogar.

Om bloggen


Therese Larsson Hultin är Svenska Dagbladets utrikesanalytiker. Hon har jobbat, studerat och levt i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Danmark. Bloggen handlar därför mycket om Europa och EU, men det görs även utflykter till andra världsdelar. Fokus är politik, ekonomi och annat som platsar i Larssons värld.

@thereselars på Twitter

Therese Larsson Hultin

I Tyskland är nu regeringsförhandlingarna klara. En tydlig kompromiss mellan Angela Merkels kristdemokrater och Sigmar Gabriels socialdemokrater, utan stora visioner för framtiden. Men nyval hotar trots allt om hörnet, för först ska SPD:s gräsrötter säga sitt. 

Germany New Government

SPD:s ordförande Sigmar Gabriel tar en paus under regeringsförhandlingarna på tisdagskvällen.

Det var efter en 17 timmar lång maratonförhandling som politikerna från de tre partierna CDU/CSU och SPD presenterade sitt koalitionsfördrag tidigt i morse – över två månader efter det tyska valet den 22 september.

Eller rättare sagt, vi fick reda på de stora dragen. Det finstilta ska läggas fram på en presskonferens vid lunchtid idag. Men det som står klart är att det är en grupp lösa punkter som ska guida den tyska regeringen de kommande fyra åren. Samtliga partier har fått genom det viktigaste på sina önskelistor.

SPD

*Lyckades med sin allra viktigaste fråga. Det blir en landsomfattande minimilön på 8,50 euro i timmen.

*Åldern då tyskar med dubbelt medborgarskap måste välja vilken nationalitet de vill ha, höjs från 18 till 23 år.

*De som betalt in till sin pension i 45 år, kan gå redan vid 63 års ålder.

CSU

*Även Angela Merkels systerparti i Bayern fick igenom sin viktigaste fråga. Det kommer att bli biltullar på Autobahn för utlänningar. Förutsatt att det godkänns i Bryssel.

CDU

*Angela Merkels stora vinst i förhandlingarna är att det inte blir några skattehöjningar.

*Dessutom kommer pensionen för mödrar (läs hemmafruar) som fått barn efter 1992 att höjas.

Koalitionsfördraget kritiseras redan för att inte ha några visioner, och ingen tydlig riktning. De stora problem Tyskland står inför med kraftigt krympande befolkning nämns överhuvudtaget inte. Experter räknar med att antalet 15-64 åringar ska ha minskat med 15 miljoner personer redan 2050. Det är en demografisk bomb som väntar att explodera. Ändå väljer politikerna att återigen sänka pensionsåldern för vissa.

Germany New Government

Angela Merkel anländer till vad som ska bli en 17 timmar lång förhandlingsrunda.

Men det där är ett långsiktigt problem. På kort sikt står landet inför en betydligt knivigare utmaning. SPD:s ordförande har nämligen lovat att socialdemokraternas 470 000 medlemmar ska få rösta ja eller nej till fördraget innan det blir en regering. Omröstningen sker per brev och kommer att äga rum mellan 6-12:e december. Att det jäser i de socialdemokratiska leden är klart. De tyska medierna är fulla med historier om upprörda gräsrötter som kommer att rösta nej och som hellre kastar landet mot nyval än att hjälpa Angela Merkel att bli kansler en tredje gång.

Problemet är att det inte görs några opinionsmätningar och att ingen därför vet hur stark missnöjesfalangen är. Resultatet av omröstningen, som kommer presenteras söndag den 15:e eller måndag den 16:e är bindande för SPD, men det är bara 20 procent av partimedlemmarna behöver rösta.

Det är 94 000 personer.

Av dem behöver mer än hälften säga ja – eller nej.

I praktiken kan alltså drygt 47 000 personer avgöra Tysklands framtid.

 

Therese Larsson Hultin

Trots Angela Merkels rekordval i september, har hennes politiska inflytande som kansler aldrig varit så lågt som nu. I regeringsförhandlingarna i Berlin verkar det vara SPD som bestämmer och i Merkels CDU muttras det om nyval.

Andrea Nahles, Sigmar Gabriel, Horst Seehofer

Sigmar Gabriel i mitten tillsammans med SPD:s partisekreterare Andrea Nahles och CSU:s partiledare Horst Seehofer.

Det syns att han njuter av rampljuset. När socialdemokraternas partiledare Sigmar Gabriel stiger ur baksätet inför det samlade pressuppbådet i Berlin är det först med ett statsmannalikt allvar. Men så kommer leendet och några väl valda meningar till journalisterna. För Sigmar Gabriel är nöjd. Han påminner om en stor och kraftig hund som precis fått tidernas köttben. Eller om en man som vet att han är på god väg att nå sina drömmars mål – att så småningom ta över makten själv.

Det här var i torsdags och den 75 personer stora förhandlingsdelegationen från SPD, Merkels CDU och hennes systerparti CSU, träffades för att än en gång försöka få fram en ny tysk regering. Bakgrunden till Sigmar Gabriels självlysande leende hittar vi på de tyska tidningarnas förstasidor. ”10:2 till socialdemokraterna” basunerar kvällstidningen Bild ut och listar SPD:s alla förhandlingsframgångar; minimilön, mer i pension för de med lägst inkomst och höjt bistånd. Andra nöjer sig med att konstatera att det inte finns mycket av Angela Merkel i den gemensamma politik som nu mejslas fram. Och detta trots att det var den tyska förbundskanslern som var den stora vinnaren i valet den 22 september och att socialdemokraterna gjorde sitt näst sämsta resultat sedan andra världskriget.

Så hur kunde det bli så här?
När rösterna räknats samman stod det klart att Merkel med sina 41,5 procent fört kristdemokraterna till en kraftig valseger. Problemet var att hennes önskepartner, liberala FDP, åkte ur parlamentet, som nu bara består av fyra partier: Socialdemokraterna, de Gröna, vänsterpartiet die Linke och kristdemokratiska CDU/CSU. Merkels dilemma var att hennes rekordresultat inte riktigt räckte till. Hon var en hårsmån från egen majoritet i förbundsdagen, men behövde nu stöd från ytterligare ett parti för att kunna regera. Och där står vi nu, två månader senare, utan en ny tysk regering, och med en förbundskansler som fått finna sig i att sitta i knät på Sigmar Gabriel.
– Jag kommer att tvingas gå med på saker som jag inte tycker är bra och som jag sade nej till i valrörelsen, sade Angela Merkel i ett tal i slutet av veckan. Väl medveten om att det börjat muttras i de egna leden och att många CDU-anhängare tycker att socialdemokraterna fått för mycket att säga till om. Sigmar Gabriel har nämligen lovat de 470 000 SPD-medlemmarna att de ska få rösta om koalitionsfördraget när det väl blir klart, innan partiet eventuellt sätter sig i en regering. Blir det nej från väljarbasen, eftersom SPD fått för lite att säga till om, faller hela korthuset till marken.
Det har lett till den smått absurda situation vi ser nu. Avståndet mellan CDU och SPD har inte varit så här stort sedan 1953, 16 procentenheter. Ändå är det socialdemokraternas gräsrötter som sätter dagordningen.
”Utpressning” anser vissa kristdemokrater. Andra konservativa talar allt mer högljutt om att det vore bättre med nyval.

Men det är inget annat än politisk teater som pågår i Tyskland. Ett spel för gallerierna. Partistrateger till både höger och vänster i Berlin är nämligen plågsamt medvetna om att ingen tjänar på ett nyval – för det är läget alldeles för osäkert. Opinionsmätningar tyder på att samtliga etablerade partier kommer få exakt samma resultat som i september om tyskarna tvingades till valurnorna igen. Med ett litet undantag: Det eurokritiska partiet Alternativ för Tyskland (AfD) ser ut att öka sitt resultat med några tiondelar och därmed komma in i förbundsdagen. Något som skulle förvärra den parlamentariska situationen ytterligare eftersom AfD gjort klart att de enbart tänker samarbeta med övriga partier om dessa går med på att Tyskland lämnar euron.

Någon som suckande konstaterar att vi i sådana fall är tillbaka på ruta ett igen och att Angela Merkel och Sigmar Gabriel än en gång måsta sätta sig ner och förhandla? Precis. Annars väntar möjligen en koalition mellan kristdemokrater och miljöpartister, ett alternativ som var uppe på bordet under hösten, men som de gröna tackade nej till.

Sigmar Gabriel, Angela Merkel, Ronald Pofalla

Förbundskansler Angela Merkel och Sigmar Gabriel vid en av de tidiga koalitionsförhandlingarna i Berlin.

Jag är därför beredd att sätta en ganska stor peng på att Angela Merkel kommer att svära kanslereden den 17 december som planerat. Men då börjar det bli bråttom. Ska SPD hinna hålla en omröstning bland alla sina medlemmar först bör koalitionsfördraget vara klart redan nu på onsdag. (Trots att det är 2013 sker omröstningen nämligen per brev.)
Fortfarande återstår mycket att lösa, men stalltipset är att Tyskland kommer att göra en vänstersväng framöver även om Merkel verkar stå emot de skattehöjningar SPD krävt.

Räkna alltså med ännu bredare leenden från Sigmar Gabriel i framtiden.

Therese Larsson Hultin

23 år efter den tyska återföreningen är det forna Östtyskland fortfarande långt från de ”blomstrande landskap” som den dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl utlovade. Arbetslösheten är högre, lönerna lägre och levnadsstandarden sämre än i väst.

Vi journalister anklagas ofta för att bara fokusera på det negativa. Det är säkert sant, men faktum är att public service-bolaget ZDF:s nyhetsprogram Heute valde den positiva linjen när de berättade om den årliga rapporten som skildrar ”tillståndet i det återförenade Tyskland” (Stand der deutschen Einheit) på söndagskvällen.

Enligt Heute, som har läst rapporten som släpps först senare i veckan, har läget i det forna DDR aldrig varit så bra som nu. För första gången sedan återföreningen 1990 är det lika många människor som flyttar österut, som det är som söker sig mot väst. Det ekonomiska läget har dessutom inte heller varit så här bra de senaste 23 åren.

Tyvärr är jag nog lite mer negativt lagd än ZDF-reportern, för jag kan inte låta bli att fastna vid allt det tråkiga som kommer lite senare i inslaget. Det ekonomiska läget är nämligen inte bara väldigt bra i den östra delen – utan i hela Tyskland som klarat sig fin-fint genom krisen. Det stora problemet, i mina ögon, är att det inte blivit bättre i öst i relation till väst de senaste åren, utan att skillnaderna består.

Pensionerna och löneläget är fortfarande betydligt lägre i den östra delen av landet – till och med statligt anställda tjänar mindre om de arbetar i det forna öst än de som jobbar i väst. Arbetslösheten i öst nära fyra procentenheter högre än den i väst; 9,5 jämfört med 5,8 procent.

Dessutom låg bruttoregionalprodukten i det forna DDR på 71 procent av den västtyska nivån år 2011. Det har inte förändrats alls enligt årets rapport.

Pratar man med människor i den östra delen av landet är de ofta småbittra över att tjäna mindre än på motsvarande jobb några tiotals mil västerut. De i väst är å andra sidan irriterade över att vägnätet och infrastrukturen på många håll håller högre standard i öst.

Det pratas ofta om ”muren i folks huvuden”. Den finns fortfarande kvar på många håll, och det kommer nog ta ett tag till innan den rivs helt.

Men det kommer att ske, det är bara en tidsfråga. Helt negativt lagd är jag inte.

Therese Larsson Hultin

Europas regeringar tvingas spara, men den gemensamma centralbanken bygger ett nytt huvudkontor för miljarder. Nu växer kritiken mot ECB, som fått se kostnaderna för den nya bankskrapan skjuta i höjden.

Skärmavbild2

Skrapan har nu nått sin fulla höjd på 185 meter. Foto från ECB:s webbkamera 6 november.

Tanken var att det skulle bli en symbol för den nya, framgångsrika, valutan. När planerna på ännu en skyskrapa i centrala Frankfurt började ta form 1998 var det i en tid när Europas mäktiga drömde om en euro som skulle ersätta dollarn som hela världens pengareserv. Istället står de nu med två tvillingsskrapor i stål och glas som efter otaliga förseningar och skenande kostnader ser ut att bli inflyttningsklara först nästa vinter. Och det till ett pris som får de flesta människor att baxna.

Tidningen der Spiegel har räknat ut att när ECB till sist flyttar in i kontorskomplexet i slutet av 2014, så kommer varje arbetsplats för de runt 2000 medarbetarna kosta nästan 5,3 miljoner kronor. Per person alltså. Lika mycket som en attraktiv svensk villa.

ECB har fullkomligen sprängt den ursprungliga planen där de totala kostnaderna skulle landa på 500 miljoner euro. Nu, efter flera års förseningar, ligger budgeten enligt ECB på 1,15 miljarder euro. Men enligt Spiegel kan slutnotan snarare hamna på 1,3 miljarder. Det är över 11 miljarder svenska kronor – vilket skulle göra varje skrivbord ännu dyrare än tidningens beräkningar.

Skärmavbild3

GÖR EN VIRTUELL RUNDGÅNG

De två tvillingtornen kommer att bli 43 och 45 våningar höga och binds samman av hängande trädgårdar. Den högsta punkten kommer att bli 185 meter och på den översta våningen byggs en restaurang. Men den är inte öppen för allmänheten utan kommer bara kunna användas av ECB:s högsta ledning och eurozonens premiär- och finansministrar.

ECB-skrapan blir därmed 30 meter högre och åtminstone dubbelt så dyr som Tysklands största bank, Deutsche Banks glastorn några kilometer bort.

På taklagsfesten fjol sade tysken Jörg Asmussen, som är medlem i ECB:s styrande råd, att kostnadsexplosionen beror på ”prishöjningar för byggmaterial och arbetskostnader”. Sanningen är snarare dålig planering och glädjekalkyler.

Skärmavbild 1

Ifrån det här rummet kommer framtida beslut om ECB:s ränta att fattas.

När ECB tog in anbud 2008, var det enligt Spiegel inget byggföretag som ville bygga komplexet för de 500 miljoner euro banken budgeterat. Enligt branschkällor var det bara en enda byggherre, Züblin AG, som kom in med ett bud – och det låg på 1,3 miljarder euro. Lika mycket som slutnotan nu tros hamna på. ECB beslutade istället att vara sin egen projektledare och att lägga ut de olika delarna av bygget på entreprenad.

Det gick väl sådär.

Therese Larsson Hultin

Var går gränsen för när en politiker måste avgå? Tydligen inte vid att röka crack i alla fall. Det anser åtminstone Torontos borgmästare som inte har några planer på att lämna sin post – trots att det finns en film på honom där han röker den ökända drogen.

Det finns som alla vet tillfällen när verkligheten överträffar dikten.

– Jag ber om ursäkt av hela mitt hjärta. Jag har gjort misstag, och jag kan inte ändra det förflutna. Men jag försäkrar er om att jag kommer att göra förändringar.

Torontos borgmästare Rob Ford sparade inte på krutet när han bad invånarna i Kanadas största stad om ursäkt igår. Det var i en radioshow tillsammans med sin bror som borgmästaren för första gången i princip erkände att han rökt crack – även om han inte tog just de orden i sin mun.

LYSSNA PÅ ROB FORD HÄR

Rob Ford

Borgmästare Rob Ford uppmanar journalister att lämna hans egendom efter polisens presskonferens i torsdags.

Historien har varit en följetong i kanadensisk media de senaste månaderna. Det hela började i maj i år när en knarkhandlare erbjöd den amerikanska nyhetssajten Gawker och den kanadensiska tidningen Toronto Star att köpa en video där borgmästaren rökte på. Reportrarna fick se videon, inspelad med en mobilkamera, men när Gawker till sist hade fått ihop pengarna bröt droghandlaren kontakten. De båda medierna valde ändå att publicera uppgifterna, något som fick borgmästaren Rob Ford att gå till kraftig motattack. Uppgifterna var ”löjliga”, det fanns ingen video, och om det fanns det så var det inte han som var att se på filmen. Ford kallade dessutom journalisterna för ”likmaskar”.

Men ryktena dog inte. Det kom hela tiden nya uppgifter om filmen, och polisen började undersöka affären. Så i torsdags gav Torontos polischef Bill Blair plötsligt en presskonferens. Polisen hade fått tag på videon och ”innehållet motsvarar vad som beskrivits i media”, sade polischefen. I klartext: Rob Ford röker en crack-pipa.

– Som Torontobo måste jag säga att jag är besviken. Det här är en fråga av stor allmän oro, sade Bill Blair på presskonferensen.

Borgmästaren i sin tur avböjde i förra veckan att kommentera uppgifterna med hänvisning till att filmen nu var en del av polisens förundersökning.

– Jag önskar att jag kunde försvara mig, men jag kan inte. Det här ligger inför domstol och det är allt jag kan säga, sade Rob Ford och tillade att han inte hade någon anledning att avgå – något som Torontos samtliga fyra dagstidningar och stora delar av det politiska etablissemanget krävt.

Nic Bibassis

Torontobon Nic Bibassis demonstrerar utanför radiostationen där borgmästaren höll sin talkshow igår.

Därför var det minst sagt en helomvändning borgmästaren, som styrt Toronto sedan 2010, bjöd på i sin radioshow igår.

­– Jag uppmanar polisen att offentliggöra videon, oavsett vad den visar. Torontoborna har en rätt att se den, sade han men upprepade att han tänkte sitta kvar. Rob Ford erkände dessutom att han kört berusad vid ett par tillfällen och lovade nu att han skulle skaffa en chaufför.

– Jag älskar mitt jobb och jag kommer fortsätta att utföra det, sade borgmästaren.

Den stora frågan är om Torontoborna köper det.

Therese Larsson Hultin

Förra helgen trotsade ett 60-tal kvinnor regimen i Saudiarabien och körde bil, trots att det inte är tillåtet. Ett modigt tilltag som uppmärksammades av media världen över. Men från västvärldens politiker var det tyst. Varför ställer vi inte högre krav på kvinnofientliga nationer?

Det går inte att ta miste på hur stolt Samia el-Moslimany är. Det riktigt lyser om henne när hon kör omkring i sin svarta slöja på gatorna i Saudiarabiens näst största stad, Jeddah. Filmen finns att se på Youtube och är bara en av många som visar hur drygt 60 kvinnor satte sig bakom ratten förra lördagen och gjorde det otänkbara – körde bil i ett land där det är strängeligen förbjudet.

Skärmavbild 2013-11-01 kl. 09.18.30

Rent formellt är det förstås inte emot lagen. Det står inte nedskrivet någonstans att kvinnor i Saudiarabien inte får köra bil, men eftersom kvinnor inte kan få körkort, gör det de facto landet till det enda i världen där 50 procent av befolkningen inte tillåts känna den fantastiska frihetskänslan av att ge sig ut på vägarna.

Ska man tro den kände psykologen och före detta ordföranden för den saudiska högsta domstolen Sheikh Salah al-Luhaydan kan nämligen bilkörning skada de kvinnliga äggstockarna och leda till medicinska skador på nyfödda barn. (Vetenskapliga bevis på det, någon?) En annan sheik, Mohammed al-Nujaimi, beskrev i saudisk media ”26 oktober-kampanjen” som kvinnornas kamp kallas, som en ”stor fara” som kan leda till förstörda äktenskap, låga födelsetal, fler bilolyckor och ”ett överdrivet spenderande på skönhetsprodukter”.

Den som tycker att det låter absurt ska tänka på att vuxna saudiska kvinnor behöver sin manliga vårdnadshavares signatur (ja, ni läste rätt) för att åka utomlands, börja studera, ta ett jobb, öppna ett bankkonto, eller för att skilja sig. Kort sagt, allt det som kvinnor i större delen av världen tar för givet.

Nu ska det här inte bli en krönika där jag klagar på Saudiarabien, utan snarare en där jag klagar på oss. För varför gör vi inte mer för att stötta kvinnors utsatta situation? Varför protesterar inte våra politiker, eller vi medborgare för den delen, mot att kvinnor även i andra länder behandlas som lägre stående varelser?

Jag slår upp ordet apartheid i Nationalencyklopedin.

”Det samhällssystem… som fram till till 1990-talets början behärskade Sydafrika. Syftet var att upprätthålla ett tillstånd där en ras har ett dominerande inflytande över en annan ras”.

Byt ut ordet ras mot kön. Och så tänker ni på vad ni läst tidigare i den här texten.

New York

FN:s säkerhetsråd i New York röstar om Syrien den 27 september.

I Sydafrikas fall ledde diskrimineringen till internationella protester, bojkotter och utfrysning på världsscenen. Saudiarabien är en av USA:s viktigaste allierade och erbjöds häromveckan en plats i det globala finrummet – FN:s säkerhetsråd. En plats de tackade nej till eftersom saudierna är missnöjda med hur Syrien hanterats, men det är en helt annan historia. Saudierna är helt enkelt för geostrategiskt viktiga för att USA ska vilja förstöra de goda relationerna med lite kvinnliga rättigheter – även om det i ärlighetens namn ska påpekas att den förra utrikesministern Hillary Clinton är en av få politiker som med jämna mellanrum påtalat problemen.

Från Vita huset hördes den här gången inget annat än ett ”vi stöder kvinnors rätt att vara en del av det saudiska samhället” från taleskvinnan Jennifer Psaki. Knappast ett uttalande som får den saudiarabiska kungafamiljen att darra.

Inte låter det annorlunda från EU, eller för den delen Sverige. Vi, som gjort oss kända för vår självpåtagna roll som världssamvete, är märkvärdigt tysta när det handlar om hur mycket kvinnans ställning försämrats i Irak sedan Saddam störtades. Eller för den delen hur kvinnorna i Afghanistan riskerar att förpassas tillbaka till stenåldern när trupperna lämnar landet nästa år. En rädsla som fick 200 kvinnoaktivister att demonstrera i Kabul förra söndagen. De är oroliga för att kvinnovåldet ska öka när talibanerna får mer makt. Något vi dessutom redan sett de senaste månaderna när en kvinnlig parlamentsledamot kidnappats, en kvinnlig senator utsatts för attentat och ett – japp, ni gissade rätt – kvinnligt polisbefäl skjutits ihjäl.

Innan ni börjar skriva mail till mig om att det här bara rör sig om muslimska länder vill jag påpeka att inte något av ovanstående har stöd i koranen. Det handlar om kultur och tradition, och män som gömmer sig bakom sin religion.

Så hur gick det då för Samia el-Moslimany och de andra kvinnorna som trotsade bilkörningsförbudet i Saudiarabien förra helgen? Relativt bra. Många av dem förhördes i timmar av polisen och blev hämtade av sina män. Men det är en klar förbättring mot 1990 då 47 kvinnor gjorde en liknande aktion. De förlorade sina jobb, sina pass och fick sina hem genomsökta.

Det har gjorts enorma framsteg de senaste 23 åren.