X
Annons
X

Larssons värld

Therese Larsson Hultin

Therese Larsson Hultin

En väg till ingenstans, en park för 18 miljoner kronor som inte gör någon glad och en fotbollsstadion mitt i ett ödeområde. Det holländska tv-programmet ”Brandpunt” granskar EU-projekten som aldrig borde blivit av. 

Dagens tv-tips för alla er som förstår lite holländska och är intresserade av vad våra EU-pengar går till är utan tvekan programmet med titeln ”Gratis pengar från Europa”. Där åker en Brandpunt-reporter omkring i Bulgarien och hittar projekten som gud glömde – eller snarare – som någon tjänade stora pengar på.

Se tv-programmet här

I en småstad har EU avsatt 2 miljoner euro, närmare 18 miljoner kronor, för att bygga en stadspark. Gott så kan man tycka, men den ett år gamla parken håller på att förfalla. Bänkarna vittrar sönder, lampstolparna sitter löst och bassängen tänkt för små barn står utan vatten. Anledningen? För dåligt byggd. En landskapsarkitekt får titta på ritningarna till parken och slår fast att den borde ha kostat 750 000 euro. Var resten av pengarna är vet ingen.

Skärmavbild 2013-10-30 kl. 10.44.09

En lokal reporter visar Brandpunt var stadions läktare borde stå vid det här laget.

Likadant är det med en väg som slutar vid ett stängsel, och grunden till fotbollstadion som ligger mitt i ingenstans. Tre miljoner euro har stadiumprojektet fått från Bryssel. Än så länge finns det en nedgången grind att åka igenom, två målstolpar och en stenmur som var början till en läktare. Allt uppenbarligen påbörjat för många år sedan. Inget tyder på att det någonsin kommer byggas klart.

Brandpunt är ett undersökande program på en av landets public service-kanaler och stora delar är på engelska med nederländsk text. Det går alltså att förstå en hel del, även för den som inte kan holländska. Helt klart sevärt.

Om bloggen


Therese Larsson Hultin är Svenska Dagbladets utrikesanalytiker. Hon har jobbat, studerat och levt i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Danmark. Bloggen handlar därför mycket om Europa och EU, men det görs även utflykter till andra världsdelar. Fokus är politik, ekonomi och annat som platsar i Larssons värld.

@thereselars på Twitter

Therese Larsson Hultin

En satirisk video från Saudiarabien har något oväntat blivit en stor hit på Youtube. De senaste två dagarna har miljoner människor sett videokonstnären Hisham Fagees ”No woman, no drive”.  

Helgens största nyhet från Saudiarabien var utan tvekan de dryga 60 kvinnor som gav sig ut för att köra bil på kungadömets vägar. Saudiarabien är det enda land i världen där kvinnor inte kan få körkort och aktivisterna fick stor uppmärksamhet internationellt.

Det är ändå ingenting mot den virala spridning som satirikern och konstnären Hisham Fagee fått för sin version av Bob Marleys ”No woman, no cry”.

Say I remember, when you used to sit

In the family car, but backseat

Ova-ovaries all safe and well

So you can make lots and lots of babies

Textraderna ovan syftar på uttalanden från regimen som hävdar att kvinnor som kör bil riskerar att skada sina äggstockar, och därför kan få barn med medicinska problem.

YouTube Preview Image

Hisham Fagee lade ut sin acapella version i lördags, samma dag som kvinnorna satte sig bakom ratten. På måndagförmiddagen hade över 3 miljoner tittat på videon där Fagee sjunger a capella.

Hey little sister don’t touch that wheel 

No woman, no drive

Själv säger konstnären i intervjuer att han är tagen av uppmärksamheten, men att han är glad om han kan hjälpa till att få igång debatten i Saudiarabien.

Therese Larsson Hultin

Att USA:s politiker till sist kom överens om att lyfta skuldtaket innebär inte att striden är över. Budgetbråket har blåst nytt liv i den konservativa Tea Party-rörelsen, som inte bara är på stridsstigen mot president Obama. De vill även få bort republikaner som anses för liberala.

De är fly förbannade. Minst sagt.

Frank Masiello, John Boehner

En mäklare på Wall Street ser republikanernas talman John Boehner på tv i veckan.

”Det republikanska partiet är ett SKÄMT. Jag är TRÖTT på att behöva hålla för näsan och rösta på pseudokonservativa politiker” står det i en kommentar. ”Tack för att ni gav upp igen. Vilka fegisar” skriver en annan. Eller vad sägs om den här: ”Jag är äcklad av det republikanska partiet, men gissa vad. De kan inte vinna några val utan Tea Party-anhängarna. Det kommer de snart att upptäcka.”

Sida upp och sida ner håller det på. Tusentals kommentarer om hur republikanerna i Washington svikit sina väljare som gick med på en uppgörelse med demokraterna och om hur Barack Obama för övrigt är en tyrann som håller på att göra USA socialistiskt – och dessutom med största sannolikhet är muslim i smyg.

Det här är ändå bara exempel från en enda facebooksida. Den för den lokala Tea Party-rörelsen i Nashville, countryns hemstad. Men missnöjet med Washington jäser i stora delar av USA och det är tydligt att det Republikanska partiets prestigeförlust mot Obama i veckan har fått Tea Party-anhängarna att lägga i en ny växel. Inte minst när det gäller motståndet mot de folkvalda från det egna partiet. Men låt oss återkomma till det.

För vilka är de då, de allra mest radikalt konservativa amerikanerna? De som inte bara kämpar för betydligt lägre skatter och rätt att bära vapen, utan helst vill att staten ska lämna dem helt ifred.

Frågar man vår egen finansminister så är svaret ett gäng ”galningar”. Det var åtminstone vad Anders Borg kallade dem under en radiointervju i torsdags. ”Galningar som hållit hela världsåterhämtningen som gisslan”.

APTOPIX Tea Party Protests Texas

Tea Party-anhängare vid en protestdemonstration i Texas när rörelsen var ny 2009.

Det kanske är sant. På ett sätt. Men faktum är att bilden av Tea Party-anhängarna är mycket mer komplicerad än att de bara skulle vara en bunt tobakstuggande rednecks som aldrig ägt ett pass och vars världsbild slutar vid USA:s gräns. Undersökningar som gjorts kontinuerligt sedan ”partiet” slog igenom för fyra år sedan visar att tedrickarna snarare är mer välutbildade och har en högre inkomst än amerikanen i gemen. De bor med största sannolikhet i södern, eller i de västra delarna av landet, och 6 av 10 är män. Vita män dessutom. 83 procent av de som uppger sig stödja rörelsen är vita, enligt undersökningsinstitutet Pew. 0 procent är svarta.

Det som stödjer Anders Borgs tes är att hela 7 av 10 har svarat att USA skulle ha kunnat ha strunta i den deadline för att höja skuldtaket som var satt till i torsdags ”utan att lida större ekonomisk skada”.

Rörelsen startades under Barack Obamas första år vid makten och tog sitt namn från the Boston Tea Party. En händelse som utspelade sig redan 1773 då ett antal amerikanska patrioter förstörde stora mängder te som tillhörde det Brittiska Ostindiska Kompaniet. Det var en protest mot överheten och anses vara det som utlöste den amerikanska revolutionen. Dagens Tea Party-rörelse är en löst sammansluten gruppering, bestående av ett stort antal lokala organisationer och en del större, centrala. Det finns ingen partiledning, ingen självklar anförare – även om vissa politiker, som Sarah Palin tidigare och numera den republikanske senatorn Ted Cruz, gör allt för att axla ledarmanteln.

Gemensamt är ändå att anhängarna är arga. Arga på samhällets utveckling, arga på Obamas sjukvårdsreform – och nu även – arga på det republikanska partiet som man tycker gav upp alldeles för lätt. Det skapar en djup splittring inom partiet som riskerar att lamslå republikanerna.

För även om stödet för de ultrakonservativa minskar, 62 procent av de republikanska väljarna svarade i juni att de var ”gynnsamt” inställda till the Tea Party, en siffra som minskat till 53 procent i oktober enligt Pew, så är det en makt att räkna med. Om ett år är det val till kongressen. Hela representanthuset och en tredjedel av senatorerna ska väljas om. På hemsidor och på twitter över hela landet uppmanas nu rörelsens anhängare att rösta bort de republikaner som vek sig gentemot president Obama.

”Skriv på uppropet idag” står det med stora bokstäver på det lokala Nashvillekontorets hemsida. ”Senator Lamar Alexander är INTE konservativ och Tennessees folk förtjänar en senator som slåss för våra värden”.

Allt tyder alltså på att inbördeskriget inom det republikanska partiet kommer att fortsätta och fördjupas. Den stora frågan är hur de ska ta sig ur det.

Men det är ett ämne för en annan krönika.      

 

Therese Larsson Hultin

Ett av Angela Merkels viktigaste trumfkort är plötsligt borta. Det tyska miljöpartiet beslutade i natt att avbryta alla försök att bilda regering med den kristdemokratiska förbundskanslern. Nu återstår bara socialdemokraterna för Merkel.

Germany New Government

Angela Merkel på väg in till sonderingssamtalet med SPD i måndags.

Hon använde dem för att spela ut alternativen mot varandra. I två veckor har kristdemokratiska CDU/CSU omväxlat träffat socialdemokraterna och de Gröna för att utröna om de kan regera Tyskland tillsammans. Men så i natt kom beskedet: miljöpartiet hoppar av sonderingssamtalen. De hade varit ”konstruktiva”, men ”det räckte inte till” konstaterade de Grönas ledare i förbundsdagen Katrin Göring-Eckardt ordkargt efter en förhandlingsrunda som varat i över tio timmar. Det var skillnader i skattepolitiken som blev avgörande. De Gröna vill höja skatten för de mest välbeställda – något kristdemokraterna motsätter sig.

Det gör att läget blir ett helt annat inför samtalen med SPD på torsdag. Socialdemokraterna vet att Merkel nu verkligen behöver dem för att kunna bilda regering och kommer sannolikt bli ännu tuffare i sina krav på en lagstadgad minimilön, ett avskaffat vårdnadsbidrag och – även här – högre skatter för de som tjänar mest.

Men vad händer om de inte kommer överens? Det finns några olika alternativ:

  • Samtalen med de Gröna återupptas igen. Miljöpartiets ordförande Cem Özdemir sade i natt att ”dörren är inte igensatt med spik som man inte kan få upp igen”. En mening som tydligt visar att ingenting är omöjligt, om bara Merkel visar sig lite mer medgörlig.
  • Socialdemokrater, Gröna och vänsterpartiet die Linke bildar regering. Rent matematiskt är det ett självklart alternativ. De tre partierna har tillsammans majoritet i förbundsdagen, men vänsterpartiet anses opålitligt och de övriga har bestämt uteslutit en sådan koalition. Dessutom gick Angela Merkel stärkt ur valet den 22 september, medan såväl socialdemokrater som miljöpartister gjorde ett riktigt dåligt val. De saknar därför självförtroende (och möjligen legitimitet) att peta henne från tronen.
  • Merkel bildar en minoritetsregering. Det är möjligt enligt den tyska konstitutionen, men det har dels uteslutits av CDU, dels har det aldrig tidigare hänt i förbundsrepublikens historia. Det skulle ge en väldigt svag regering eftersom de övriga tre partierna i förbundsdagen alla är vänster.
  • Nyval. Omständigt och kostsamt, men inte helt fel ur Angela Merkels synvinkel. Mätningar visar att CDU skulle få 45 procent vid ett nyval, mot dagens 41,5 procent. Kalkylen kompliceras av att eurokritiska Alternativ för Tyskland ser ut att komma in i parlamentet om valet görs om, vilket skulle försvåra regeringsbildandet om Merkel inte får egen majoritet.

Det är alltså långt ifrån självklart vem eller vilka som kommer styra Tyskland de kommande fyra åren.  

 

 

Therese Larsson Hultin

I Frankrike är populisten Marine Le Pen på väg att bli en av landets mäktigaste politiker. Hennes parti Front National skördar nya framgångar och ser nu ut att bli störst i EU-parlamentsvalet nästa vår. Var fjärde fransman uppger att de tänker rösta på Le Pen.

Marine Le Pen

Marine Le Pen ger en presskonferens i samband med partiets konvent i Marseille i september.

Hon är minst sagt populär. ”Ma-rin-e”, ”Ma-rin-e” skanderar massan på det lilla torget, omgivet av lantliga stenhus. Illrosa skyltar med texten ”Marine, det brådskar” pryder scenen som Frankrikes just nu mest framgångsrika politiker kliver upp på. Det är den 9 oktober och det här utspelar sig i byn Brachay i Champagnedistriktet i den nordöstra delen av landet. Man skulle också kunna kalla det för Marine Le Pen-land. Ingen annanstans röstar lika många på Le Pen som här. Över 72 procent kryssade för hennes namn i presidentvalet förra året.

Nu betyder inte det så mycket i reda tal. Brachay är inte så mycket större än husen kring torget och gårdarna runt omkring och här bor inte fler än 61 personer. Men det är det sista stoppet på Marine Le Pens Tour des Oubliés – de glömdas turné, och byn har ett viktigt symbolvärde. Från scen lovar den blonda medelålders kvinnan att komma tillbaka till Brachay varje år, för att någon minut senare börja ösa galla över det frihandelsavtal som just nu håller på att förhandlas fram mellan EU och USA.

– Vilket brott har ni begått för att förtjäna att behandlas så här? Har ni stulit, slagit sönder eller bränt ner något, frågar hon retoriskt och spelar på de många lantbrukarnas rädsla för att förlora inkomster om EU:s jordbrukstullar skulle rivas ner.

– Nej, det är värre. Ni har ambitionen att leva i fred. Arbeta och se era barn växa upp, vrålar Marine Le Pen till publikens jubel.

Det är givetvis ingen slump att turnén är tillägnad Frankrikes ”glömda”. Den nationella frontens väljarbas består till stor del av äldre, lågutbildade, arbetare och bönder – även om just den sistnämnda gruppen knappast framstår som glömd av övriga Europa med tanke på det höga franska jordbruksstödet. Budskapen om att lämna euron, återinföra gränskontrollerna och begränsa invandringen går hem. Inte bara i Champagne. Enbart under den senaste veckan har Marine Le Pen skördat större politiska framgångar än någonsin tidigare i sin karriär.

Det började med en undersökning i tidningen Le Figaro som visar att var tredje fransman vill att Le Pen ska spela ”en betydande roll” i fransk politik framöver. Det är ett historiskt genombrott för dottern till Jean-Marie Le Pen, som grundade Front National och som var en av Frankrikes mest avskydda – och fruktade – politiker. Ett par dagar senare kom så nästa chock. I ett lokalt fyllnadsval i sydfranska Brignoles fick Nationella fronten 40,4 procent av rösterna. Det gjorde att kandidaten från president Hollandes socialistparti åkte ut, och att det i en andra valomgång nu står mellan Front National och borgerliga UMP.

Så i torsdags kom nästa jordbävning. Var fjärde fransman, 24 procent, säger att de tänker rösta på Le Pen i Europaparlamentsvalet nästa vår. Det gör fronten till största parti. Bara 19 procent uppger att de kommer rösta för Hollandes socialistparti och 22 procent säger att de tänker välja borgerliga UMP. En nyhet som fick Marine Le Pen att utropa sitt parti till ”Frankrikes främsta”.

France National Front

Partiledaren tillsammans med sin far, Jean-Marie Le Pen, som numera är partiets hedersordförande.

Händelserna har slagit ner som en bomb i Elyséepalatset där François Hollande samtidigt kämpar mot fallande opinonssiffror. Hans personliga popularitet är nere på en ny bottennivå och allt fler väljare flyr socialistpartiet till Le Pen. Det har fått presidenten att lansera en anti-Le Pen-kampanj och inrikesministern Manuel Valls (som för övrigt är regeringens ende populäre politiker just nu) att ge sig ut på en egen turné i landet. Om sex månader är det lokalval, och även där uppger var fjärde väljare att de tänker rösta på Nationella fronten.

Det ger Marine Le Pen en helt ny maktbas. Hon har till stor del lyckats tvätta rent faderns smutsiga byk sedan hon tog över som partiledare 2011. Hennes styrka består i att hon verkar så vanlig, så jordnära och att hon ”säger vad folk tänker”. Det innebär att det fortfarande hetsas mot muslimer och ”islamiseringen” av Frankrike, även om Jean-Maries dotter tonat ner retoriken och gjort allt för att tvätta bort högerextremist-stämpeln.

”Vi är varken höger eller vänster” heter det och Marine Le Pen hotar att dra alla som kallar partiet för högerextremt inför domstol.

Mycket tyder på att hon kommer lyckas i sin strävan att göra partiet rumsrent. Redan idag är det sociala stigmat kring att stödja Le Pen borta i många kretsar i Frankrike och man hör allt fler säga öppet att de tänker rösta på henne.

Så håll ögonen på Marine Le Pen. Hon är redan en politiker att räkna med och hon kommer att bli betydligt farligare än sin far.

Therese Larsson Hultin

I Tyskland fortsätter regeringsförhandlingarna att dra ut på tiden. På torsdag träffar Angela Merkel de Gröna för ett sonderingssamtal och på fredag blir det ännu ett möte med Socialdemokraternas partichef Sigmar Gabriel. Men ett eventuellt nyval ser inte så illa ut för Merkel.

APTOPIX Germany Election

Förbundskansler Angela Merkel

Det är en opinionsmätning för tidningen Stern som spelar förbundskanslern rätt i händerna vid de kommande koalitionssamtalen. Mätningen, som publicerades på onsdagen, visar att Merkels CDU/CSU skulle få hela 45 procent om parterna inte kommer överens och det går till nyval. Det är en ökning med 3,5 procent jämfört med valresultatet och skulle troligen kunna leda till egen majoritet i förbundsdagen.

LÄS ÄVEN: Tyskt dödläge farligt för Europa

Jag skriver troligen, för undersökningen visar även att det eurokritiska Alterntiv för Tyskland (AfD) skulle få 6 procent och därmed klara sig över tröskeln in i parlamentet, vilket skulle kunna ställa till det för kristdemokraterna och beröva dem den egna majoriteten. Däremot skulle Merkels förra koalitionspartner, liberala FDP, bara få 3 procent av rösterna och även fortsatt stå utanför förbundsdagen. Det är en försämring med 1,8 procent, vilket visar att det inte var en tillfällighet att liberalerna röstades bort.

Såväl Socialdemokrater och Gröna faller enligt mätningen. SPD får 24 procent (-1,7) och miljöpartet 8 procent (-0,4). Vänsterpartiet die Linke backar även de till 8 procent.

Opinionsmätningen är mumma för Merkel eftersom den förstärker hennes hand i förhandlingsspelet med oppositionen. Hon är inte längre i lika stort behov av SPD och de Gröna eftersom hon kan hota med nyvalskortet.

Sen finns det andra skäl att hoppas att det inte går så långt. Ett handlingsförlamat Tyskland är dåliga nyheter för Europa.

Therese Larsson Hultin

Frankrikes förre president Nicolas Sarkozy är ett viktigt steg närmare en politisk come back. I måndags friades ”Sarko” från misstankarna om att ha lurat L’Oréal-arvtagerskan Lilliane Bettancourt på pengar.

France Sarkozy

Nicolas Sarkozy vid ett tal inför presidentvalet 2012. Ett val som han förlorade.

Det har varit en långkörare i fransk media. Hade han, eller hade han inte? Klart var i alla fall att Nicolas Sarkozy och Lilliane Bettancourt var grannar i den fashionabla Paris-förorten Neuilly-sur-Seine innan Sarkozy flyttade in i Elyséepalatset.

Det anklagelsen gällde var huruvida Neuilly-sur-Seines före detta borgmästare hade övertalat den senildementa Lilliane Bettancourt att ge honom kampanjdonationer inför presidentvalet 2007. Den ansvarige åklagaren Jean-Michel Gentil slog i måndags fast att det saknades ”tillräckliga bevis” för att låta affären gå till rättegång.

Däremot åtalas 10 andra personer för att ha lurat Bettencourt på pengar. Bland dem Sarkozys förre budgetminister Eric Woerth, som misstänks ha använt miljardärskans pengar för att finansiera högerpartiet UMP.

Nicolas Sarkozy, som inte uteslutit (utan snarare låtit veta) att han kan tänka sig att återvända till fransk politik skrev igår på sin facebooksida att han till sist fått upprättelse.

”Rättsystemet har förklarat mig oskyldig i Bettencourtfallet, efter två och ett halvt års förundersökning. […] Till de politiker som försökt utnyttja fallet […] vill jag påminna om att principen om att betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisas är fundamental”.

Det Sarkozy däremot inte nämner är att det fortfarande pågår en utredning om huruvida han mottog 50 miljoner euro från Muammar Gaddafi under presidentvalskampanjen 2007, och om han använt skattepengar för att köpa opinionsmätningar som ställt honom i bättre dager.

Sarkozy utreds inte som misstänkt i något av fallen.

Therese Larsson Hultin

Risken är stor att en ny tysk regering inte är på plats förrän runt årsskiftet. Den varningen kom från socialdemokratiska SPD i veckan. Effekterna kan bli stora. En bakbunden Merkel betyder att det europeiska krisarbetet stannar av – och att återhämtningen dröjer ytterligare. 

Det var tjugoen sammanbitna själar som träffades i Berlin i fredags. Visst, Angela Merkel log när hon gick in till mötet, precis som vissa andra av de kristdemokratiska och socialdemokratiska toppolitiker som träffats för ett första sonderingssamtal. Det ingår liksom i deras roll att visa tillförsikt och att få väljarna att känna att läget är under kontroll. Men under ytan vet samtliga hur allvarligt läget är. Inte minst förbundskansler Merkel själv.

Angela Merkel

Angela Merkel på väg in till sonderingssamtalet med SPD i fredags. Regelrätta förhandlingar väntas inte påbörjas förrän i mitten av månaden.

Det har rått något av ett chocktillstånd i tysk politik sedan valet för två veckor sedan. För Angela Merkel var valdagen ett styrkebesked. Hennes kristdemokrater fick 41,5 procent av rösterna, men den liberala koalitionspartnern FDP åkte ur parlamentet och plötsligt förvandlades berusningen till en baksmälla. Merkels CDU är fem mandat från egen majoritet och måste bilda regering med socialdemokrater eller miljöpartister. Båda partierna slickar sina sår efter ett katastrofdåligt val och inget av dem är speciellt suget på att ge sig in i ett tvångsäktenskap med en kvinna som upplevs som en politikens svarta änka. Angela Merkel har under sina två regeringsperioder mer eller mindre krossat sina koalitionspartners. Det vet socialdemokraterna av erfarenhet. Efter den stora koalitionen 2005-2009 förlorade de en tredjedel av sina väljare och har inte återhämtat sig än.

”Vi tänker inte låta oss pressas” sade SPD:s generalsekreterare Andrea Nahles i veckan, innan hon tillade vad som borde fått regeringcheferna runt om i Europas huvudstäder att sätta i halsen.

”Kommer vi inte överens drar det ut på tiden, och då landar vi i december eller januari innan vi kan se en regeringsbildning”, gjorde Nahles klart.

Om de kommer överens överhuvudtaget det vill säga. Socialdemokraterna utsätts just nu för ett massivt internt tryck för att hålla sig så långt borta från Merkel som möjligt. Lokalföreningar protesterar, medlemmar hotar med utträde, facebook-grupper och nyskapade nätsidor kräver att partiledningen säger nej till en ny stor koalition och vad de upplever som en högersvängning av politiken. Det har fått partitopparna att lova att medlemmarna ska få säga sitt. Efter att ett eventuellt koalitionsfördrag är framförhandlat ska det godkännas av partiet innan en ny regering kan ta plats.

Det här är dåliga nyheter för Europa. EU:s reformarbete har legat i malpåse sedan i våras på grund av det tyska valet. Nu kommer det att försenas ytterligare. Rent formellt är Angela Merkel kansler fram tills en ny regering är bildad, men världens mäktigaste kvinna har händerna bakbundna. Såväl socialdemokrater som de Gröna har gjort klart att Merkel inte har mandat att fatta beslut ”i avgörande europapolitiska frågor”, så länge regeringsförhandlingarna pågår. Och utan Tyskland med i båten händer ingenting i Bryssel. Det gör att de kommande toppmötena i EU:s huvudstad i princip lika gärna kunde ställas in – åtminstone för den som vill se resultat.

Sigmar Gabriel

Socialdemokraternas ordförande Sigmar Gabriel anländer till mötet med CDU.

Det är inga småsaker det ska beslutas om framöver. Förhandlingarna om en bankunion behöver ros i land, allt tyder på att Grekland behöver ett tredje räddningspaket och som lök på laxen kräver även de båda krisländerna Irland och Portugal ny uppmärksamhet. Irländarnas treåriga stödpaket går ut vid årsskiftet då de måste börja finansiera statsskulden på den kommersiella finansmarknaden. För portugiserna inträffar samma sak nästa sommar.

Irland vill ha en sorts checkkredit från EU där unionen garanterar att de kan övertrassera sitt konto ifall det skulle behövas, medan Portugal troligen behöver nya lån. Det här är beslut som behöver tas under hösten. Nästa år väntar nämligen nya komplikationer och 2014 ses av många redan som förlorat. Vid årsskiftet tar Grekland över den roterande ordförandeklubban, följt av Italien. Länder som knappast gjort sig kända för sin byråkratiska effektivitet. Lägg till det att ett nytt EU-parlament väljs i maj och att en ny kommission ska väljas under hösten, så är det lätt att inse att det inte kommer bli mycket gjort. Speciellt inte eftersom det brittiska valet 2015 närmar sig med stormsteg.

Så hur stor är då sannolikheten att en tysk regeringsbildning drar ut på tiden? Jag skulle säga mycket stor. De Gröna är ännu mer ovilliga än SPD att sätta sig i knät på Merkel, och båda kommer kräva stora eftergifter innan hon kan svära kanslereden.

Kommer de inte överens väntar nyval – och det är ett ännu sämre alternativ för Europa. Av tidsskäl.

Therese Larsson Hultin

Den förre brittiske premiärministern Tony Blair blir ny rådgivare – åt Albanien. Mannen som skapade ”New Labour” ska hjälpa albanerna in i EU. Ett uppdrag som inte blir helt lätt.

For the story BC-EUóAlbania-Blair

Tony Blair på presskonferensen i Tirana den 3 oktober.

Det är inte enbart den förre IMF-chefen Dominique Strauss-Khan som ger sig på en ny karriär på Balkan. Härom veckan stod klart att den våldtäktsanklagade politikern ska hjälpa Serbien att få ordning på sin ekonomi.

Om det har jag skrivt här: 

Nu ska även Tony Blair köpa klippkort på flyget över Adriatiska havet. Britten ska hjälpa Albanien till ett framtida tänkt EU-medlemskap. På en presskonferens i Tirana sade Blair, som lämnade makten 2007, att han skulle ”älska” om den före detta kommuniststaten kunde gå med unionen. Albaniens försök att gå med i EU har tidigare fått avslag eftersom landet inte anses göra tillräckligt mycket för att bekämpa den omfattande korruptionen, kriminaliteten och att det inte skett tillräckligt med demokratiska reformer.

Det kommer att bli ett tufft jobb för Blair. Albanien är ett av Europas absolut fattigaste länder och premiärminister Edi Rama, som vann en jordskredseger vid valet i somras, är medveten om uppförsbacken han har framför sig – trots att han kampanjade på ett framtida medlemskap.

– Jag har inga illusioner. Europeisk intergration är lätt att tala om, men väldigt svår att uppnå, sade Edi Rama vid presskonferensen.

Precis som Dominique Strauss-Khan kommer Tony Blair att jobba gratis. Kostnaden för hans team kommer däremot att försöka täckas genom bidrag från internationella institutioner.

Den spekulativt lagda kan inte annat än att undra var den blairska välviljan kommer från. DSK är persona non grata i Paris och behöver få fart på en insomnad yrkesbana.

Vad är Tony Blairs motiv?  

Therese Larsson Hultin

En artikel i brittiska Daily Mail har utlöst ett jättebråk med Labour-ledaren Ed Miliband. Under rubriken ovan tog högertidningen i helgen heder och ära av Milibands pappa och nu debatteras vad man får, eller inte får, skriva om politikers närstående.

Det var i lördags som Daily Mail skrev ännu ett kapitel i den anti-Milibandkampanj tidningen just nu ägnar sig åt. Över ett familjefoto där Labour-ledaren sitter i pappas knä stämplas Ralph Miliband som en man som hatade Storbritannien.

Skärmavbild 2013-10-03 kl. 13.16.16

En faksimil tagen från Daily Mail

Läs artikeln här: 

Tidningens ”bevis” är en dagboksanteckning som den unge Ralph skrev som 17-åring, när han precis kommit till de brittiska öarna efter att ha flytt andra världskrigets Belgien.

”Engelsmannen är en rabiat nationalist. Det kan vara det mest nationalistiska folket i världen… det är nästan så att man ibland vill att de ska förlora kriget för att visa dem hur verkligheten ser ut.”

Ralph Miliband var jude och hans familj hade i sin tur flytt till Belgien från Polen. Väl i Storbritannien tog han examen på prestigeskolan London School of Economics där han sedan verkade större delen av sitt liv. Han var uttalad marxist, vilket är ett annat viktigt steg i Daily Mails bevisföring.

Inte helt förvånade gick Ed i taket när han hörde talas om artikeln. Ralph Miliband avled 1994 och hans son krävde att få publicera en replik i tidningen.

Den hittar du här:

Sedan dess har ämnet varit ett hett tema i Storbritannien. Premiärminister David Cameron har sagt att han också skulle reagerat om någon smutskastade hans pappa, och frågan om vad en politiker får tåla har diskuterats i otaliga debattprogram.

Daily Mail publicerade i förra veckan en serie utdrag från en skandalbok av Gordon Browns förre spin doktor, Damian McBride. Enligt tidningen var det den boken som var grund till helgens artikel.

Jag har skrivit om boken här:

”McBride hävdar att Miliband Jr är besatt av att upprätthålla Ralphs arv. Att leda Labour var Eds sätt att uppnå faderns vision. Med det vittnesmålet framför oss kände Daily Mail en skyldighet att låta våra läsare ta del av den vision som sägs inspirera vad som kan bli vår nästa premiärminister”

Rätt eller fel? Personligen tycker jag att tidningen gått för långt. Vad tycker du?