X
Annons
X

Larssons värld

Therese Larsson Hultin

Therese Larsson Hultin

Hur smutsigt var egentligen bråket mellan de förra brittiska premiärministrarna Tony Blair och Gordon Brown och vilken roll spelade Labours nuvarande partiledare Ed Miliband? Frågan har dominerat brittisk press den senaste veckan efter en ny skandalbok.

Britain Labour

Ed Miliband håller sitt årliga tal inför Labourkongressen i Brighton i tisdags.

Den är minst sagt smaskig. Om man nu gillar politiskt skvaller det vill säga. Sida upp och sida ner beskrivs allt från den dåvarande brittiske finansministern, och senare premiärministern, Gordon Browns okontrollerade vredesutbrott, till hur hans stab gjorde allt för styra mediebilden av Brown och inte drog sig för att smutskasta de som stod i hans väg. Vi talar drogmissbruk, otrohetsaffärer och alkoholism, såväl påhittade som sanna historier om Browns politiska fiender. ”Nyheter” som sedan planterades eller läcktes till Storbritanniens alltid lika skandalhungriga journalister.

Spindeln i nätet var Damian McBride, en ung Cambridgeutbildad tjänsteman på finansdepartementet. McBride steg snabbt i graderna och blev utsedd till Gordon Browns politiske rådgivare och personlige spin doctor med smeknamn som ”Mad Dog” (bland vännerna), och ”McPoison” (bland sina oräkneliga fiender). Det är också Damian McBride som skrivit boken ”Power Trip” som överskuggat all annan politisk rapportering i Storbritannien i veckan.

Det är givetvis ingen slump att boken publiceras just nu. När Labourpartiet drog igång sin årliga konferens förra söndagen var det till stora svarta rubriker om det tio år långa skyttegravskrig mellan premiärminister Tony Blair på 10 Downing Street och hans evige rival, finansministern på nummer 11 i huset intill.

Tidningen Daily Mail köpte rättigheterna till att publicera utdrag ur Damian McBrides memoarer och har kommit med nya ”avslöjanden” varje dag under Labourkonferensen, fram tills Power Trip till sist publicerades i onsdags.

Nämnde jag att Daily Mail är en högertidning och att bokens förläggare, Iain Dale, är en radioprogramledare och bloggare som står det konservativa Torypartiet nära?

Damian McBride själv, som fortfarande säger sig rösta på Labour, har uppgett i intervjuer att det ”inte finns några bra tidpunkter att publicera den här typen av bok” och att ett konservativt förlag erbjudit honom att dubbla hans ersättning om de fick publicera memoarerna precis innan valet 2015.

”Det skulle ha skadat partiet ännu mer” löd McBrides försvar.

Nu går Damian McBride inte direkt lottlös från publiceringen. Han har i och för sig lovat att skänka all royalty till välgörande ändamål, men Daily Mail uppges ha betalt över 1,3 miljoner kronor för rättigheterna. Pengar som går till McBride.

Så varför skulle då ”Power Trip” vara så skadlig för Labour? För det första är det ingen som vill påminnas om rivaliteten mellan Blair och Brown, och absolut inte i ordalag som visar (eller påstår) att verkligheten var ännu värre än vad allmänheten tidigare känt till. Vänsterpartiet gör just nu allt för att visa sig regeringsdugligt och vill bort från anklagelserna om att det var under Browns tid som finans- och premiärminister som Storbritanniens gigantiska budgetunderskott exploderade. Det andra problemet är att den nuvarande partiledaren Ed Miliband och hans närmaste man, skuggfinansministern Ed Balls, tillhörde Gordon Browns inre krets. Det gör att ”the two Eds” som de kallades, nu anklagas för att ha känt till, och möjligen varit del av, smutskastningen som pågick kring Gordon Brown.

Ed Balls har redan erkänt att det rådde en ”machokultur” på finansdepartementet och förklarat bort det hela med att de alla var unga. Ed Miliband har å andra sidan sagt att han ville ge Damian McBride sparken redan för länge sen, men att han inte kände till spin doctorns arbetsmetoder.

BRITAIN ELECTION

Finansminister Gordon Brown vänd mot premiärminister Tony Blair vid en presskonferens i maj 2005. Det är två år kvar till Brown tar över makten.

– Det här måste vara den enda gången i mitt liv som jag anklagats för att vara macho, sade Ed Miliband förra helgen i en intervju med BBC.

Det mest fascinerade med boken är ändå att läsa om de interna strider som dominerade Labourpartiet under Tony Blairs tio år vid makten. Damian McBrides huvudmotståndare var inte de konservativa utan den egna premiärministern och andra partikamrater och ministrar. Kort sagt alla som kunde stå ivägen för Gordon Brown i hans strävan att styra landet. Brown har inte velat kommentera boken, men han bröt med sin förre rådgivare redan 2009. Då fick nämligen Damian McBride sparken sedan det kommit fram att han planerat en helt uppdiktad smädeskampanj med hjälp av en vänsterbloggare.

Så vad är det då som driver honom? Hämnd? Tydligen inte. McBride arbetar numera för en katolsk skola och han påstår att han ångrar det han gjorde och att han skrivit boken som en slags bikt. Eller som han själv uttrycker det:

– Man måste erkänna sina synder för att få förlåtelse.

Om bloggen


Therese Larsson Hultin är Svenska Dagbladets utrikesanalytiker. Hon har jobbat, studerat och levt i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Danmark. Bloggen handlar därför mycket om Europa och EU, men det görs även utflykter till andra världsdelar. Fokus är politik, ekonomi och annat som platsar i Larssons värld.

@thereselars på Twitter

Therese Larsson Hultin

Med valnatten bakom sig börjar nu Angela Merkels riktiga utmaning. Trots storsegern i gårdagens val kommer det att bli tufft att bilda regering. Det finns två möjliga koalitionspartier – inget av dem ser med glädje fram emot Merkels samtal.

APTOPIX Germany Election

En glad Angela Merkel på valnatten på CDU:s partihögkvarter i Berlin.

När de sista rösterna var räknade en bra bit in på måndagsnatten stod det klart att Angela Merkels CDU fick 41,5 procent av tyskarnas röster. Fem mandat ifrån en egen majoritet i förbundsdagen. Det är det bästa resultatet för kristdemokraterna sedan förbundskansler Helmut Kohl pratade om ”blommande fält” i öst och lovade guld och gröna skogar efter den tyska återföreningen 1990. Men det räcker inte för att bilda regering.

Angela Merkel behöver än en gång bilda en koalition över blockgränserna. Liberala FDP sparkades ur parlamentet, kvar återstår tre partier. Socialdemokrater, de Gröna och vänsterpartiet die Linke. De sistnämna är uteslutna, medan såväl sossar som miljöpartister har sagt att det är villiga att föra samtal, men att bollen ligger hos Merkel.

Det kommer inte att bli några lätta samtal. SPD fick 25,7 procent av rösterna och gjorde därmed något bättre ifrån sig än katastrofvalet 2009 då partiet fick 23 procent – det sämsta resultatet för socialdemokraterna sedan andra världskriget. Men det var ändå ett nederlag.

– Det var inte vad vi hade förväntat oss, sade den besvikne kanslerkandidaten Peer Steinbrück redan efter att de första siffrorna kommit in på söndagkvällen. Steinbrück har uteslutit att sätta sig i en regering med Merkel ännu en gång. Han var finansminister i den stora koalition som regerade Tyskland 2005-2009.

Problemet är att det var just den koalitionen som resulterade i det förra katastrofvalet. Gårdagens resultat gör att SPD är ett skadskjutet parti utan riktning. De skulle behöva utvärdera och analysera vad som gick snett i valrörelsen. Inte kasta sig in i en ny regering de egentligen inte vill vara del i, och där de dessutom skulle vara underlägsna Merkels CDU.

Angela Merkel, Peer Steinbrueck, Juergen Trittin

Angela Merkel skakar hand med SPD:s Peer Steinbrück på söndagskvällen. I mitten står Jürgen Trittin från de Gröna.

Även de Gröna straffades av väljarna. Partiet fick 8,4 procent. Mil från målet på 15 procent och från de opinonsmätningar som gjordes i våras. Skattehöjningar, förslag om en obligatorisk vegetarisk ”Veggie-day” och en pedofilskandal från 80-talet gick inte hem hos tyskarna. Partiets kanslerkandidat Jürgen Trittin sade på söndagskvällen att de inte uteslöt förhandlingar med Merkel, men även för de Gröna kommer det bli svårt att enas med CDU.

Jürgen Trittin och flera andra i miljöpartiets toppskikt närmar sig pensionsåldern, och ryktet i Berlin säger att de gärna vill bli ministrar en gång till, men samtidigt har partiet tagit en rejäl vänstersväng i det här valet. Partiet är i och för sig splittrat i en höger- och en vänsterdel, men en stor del av gräsrötterna ser en koalition med kristdemokraterna som en omöjlighet och ett förräderi.

Både socialdemokrater och Gröna vet att Merkel behöver ett av partierna för att kunna regera. De kommer alltså att sätta hårt mot hårt i koalitionsförhandlingarna och inte sälja sig billigt.

Kommer de inte överens väntar nyval, vilket Merkel med sin stora popularitet troligen kommer gå stärkt ur.

Det är nu det hela börjar. 2005 tog det drygt två månader innan en ny tysk regering. 

Therese Larsson Hultin

Oavsett hur Tysklands regering ser ut efter dagens osäkra val, så finns det en sak vi kan ta för given. Den tyska krispolitiken kommer inte att förändras. Tyskland vill ha ordning och reda, men inte en ledande roll på världscenen. Det är ett stort land med små utrikespolitiska ambitioner.

Han är riktigt rolig. Trots att Peer Steinbrück ser ut att ha små chanser att putta ner förbundskansler Angela Merkel från tronen idag, så syns det att socialdemokraternas kanslerkandidat njuter av att stå på scen. Han drar vitsar, tar hem politiska poänger – och pratar skit om hela Tysklands ”Mutti”.

– Den förre ministern Peter Struck brukade säga att han gillar att flyga med Merkel, vet ni varför, frågar Peer Steinbrück folkhavet på Alexanderplatz i Berlin.

– Hon kan förklara hur det kommer sig att ett plan kan flyga. Hon kan säkerligen ta över rodret och behärska alla knappar om det skulle hända piloten något. Det finns bara ett problem. Vi har ingen aning om vart hon landar, vrålar Steinbrück till publikens jubel.

Germany Elections

Socialdemokraternas kanslerkandidat Peer Steinbrück på valmöte i veckan

Det är torsdag kväll och Steinbrück har än en gång gjort en poäng i att Angela Merkel inte har några stora visioner. Problemet är att det har inte han heller. Åtminstone inte vad gäller utrikespolitiken.

Det är ett vidöppet fält när tyskarna går till val idag. Det mesta tyder i och för sig på att Merkel kan fortsätta regera, eftersom socialdemokraterna i SPD sagt att de inte tänker låta sig stöttas av vänsterpartiet die Linke. Den stora frågan är istället hur en tredje Merkelregering kan se ut. Det kommer att påverka den tyska arbetsmarknaden, lönebildningen, skolpolitiken – men det kommer inte att förändra Tysklands roll i EU. Såväl SPD som de Gröna har konstant röstat för Merkels krislinje i förbundsdagen. De har kritiserat henne, men inte kommit med några revolutionerande motförslag istället. Tyskarna står till större delen bakom sin förbundskansler vad gäller eurokrisen. Det är ”de små stegens politik” som gjort Angela Merkel så populär på hemmaplan.

Det finns en stark motvilja i Tyskland mot att dra på sig den gula ledartröjan. Till skillnad från exempelvis Frankrike så drivs landet inte av övertygelsen om att man är en världsmakt. Visst ställer tyskarna krav, det kan varje grek vittna om. Men det handlar om ordning och reda i ekonomin och en känsla av att ”har vi genomfört reformer ska ni göra det också” – inte om att peka med hela handen i vilken riktning kontinenten ska gå, eller att skapa ett tyskt Europa. Sådana formuleringar får de flesta tyskar att rysa.

Förklaringen hittar vi givetvis i den tyska historien. Efter kriget förvaltades Västtyskland av segrarmakterna. Landet hade inte någon militär och ingen moralisk rätt att verka på världsscenen. Det skulle dröja ända till den 18 september 1973 innan de båda tyska staterna tilläts bli medlemmar i FN. Den som ville göra karriär inom förvaltningen gjorde det på finans- eller inrikesdepartementen. Inte genom att fundera på utrikes- eller säkerhetspolitiska frågor. Det var länge självklart att man skulle lämna det strategiska tänkandet till USA och Nato – eller till Frankrike när det gällde Europa. Tyskland ägnade sig istället åt checkhäftesdiplomati. Det dåliga samvetet kunde stillas med ännu en blank check till omvärlden.

Angela Merkel

Förbundskansler Merkels skugga ligger tung över det tyska politiska landskapet.

Så är det inte längre, det har den tyska ekonomin och ett nyvaknat självförtroende sett till. Men det är ändå en viktig förklaring till att inte bara Angela Merkel, utan tyska politiker i allmänhet, kan tyckas visionslösa när det gäller de stora frågorna. Något som skapar ett vakuum, inte bara inom EU utan även globalt. I en värld där Frankrike håller på att förstöra sig själv ekonomiskt och Storbritannien präglas av en lust att kapa banden med EU och därmed minska sitt inflytande globalt, söker USA med ljus och lykta efter en stark strategisk partner i Europa.

Det kommer inte att bli Tyskland – inte utanför det ekonomiska planet i alla fall. Angela Merkel sade nej till ett tyskt deltagande i en eventuell Syrieninsats, tyskarna lade ner sin röst i FN:s säkerhetsråd inför Libyen, och i Mali stöttar Bundeswehr enbart fransmännen med transporter och hjälper till att utbilda den maliska armén. En klar majoritet av tyskarna är pacifister och inför ett amerikanskt angrepp på Assadregimen sade hela 69 procent i en undersökning i tidningen Stern, att de var emot en insats.

Så ska då vi i Sverige strunta i valet idag? Absolut inte. Tyskland är Sveriges viktigaste handelspartner och om tyskarna nyser så hostar vi. Så spetsa öronen vid 18.30 i kväll. Då kommer den första röstsammanräkningen. Räkna med att det blir jämnt.

Vad är det de väljer egentligen? Vill du ha bättre koll? Läs Tyska valet för dummies.   

Therese Larsson Hultin

Goda råd är inte längre dyra. Åtminstone inte för Serbien som har fått en ny rådgivare – billigt. Det rör sig om ingen mindre än fransmannen Dominique Strauss-Kahn, valutafonden IMF:s förre chef som anklagades för våldtäkt på en hotellstäderska häromåret.

Dominique Strauss-Kahn, Anne Sinclair

Förre IMF-chefen Strauss-Khan lämnar sitt hem i New York i juli 2011, efter att en domare beslutat att släppa honom fri utan borgen.

Det var en uppgång och ett fall som slog de flesta filmmanus. DSK, som han kallas i Frankrike, sågs som en farlig rival om presidentposten av Nicolas Sarkozy, och förpassades därför till Washington och till IMF. Men Dominique Strauss-Kahns popularitet växte och än idag spekuleras det i franska socialistkretsar om DSK utsattes för en komplott när han 2011 greps för att ha våldtagit en städerska på ett hotellrum i New York.

Sant eller inte, att DSK gillar kvinnor står utom allt tvivel. Han har blivit till något av en persona non grata i Paris, efter att ha åkt dit för ytterligare prostitutionsaffärer, och det är därför inte så konstigt att han riktar blickarna någon annanstans. Nämligen mot Serbien.

På en presskonferens i Belgrad på onsdagen presenterades Dominique Strauss-Kahn som landets nya ekonomiske rådgivare. Serbien har ansökt om EU-medlemskap och behöver hjälp att reformera sin ekonomi. DSK varnade åhörarna för att inte ha för stora förväntningar, ”han har inget trollspö”, men underströk att han kommer satsa på att få ner Serbiens budgetunderskott och växande skuldberg.

Därmed tar DSK samma väg som två tidigare socialdemokratiska politiker som förlorat väljarnas gunst (om än inte i lika hårda fall som Strauss-Kahn). Britten Tony Blair blev efter sin avgång rådgivare åt regimen i Kazakstan och Tysklands förre förbundskansler Gerhard Schröder, tog inte många veckor på sig innan han började ge råd åt Putin-nära Gazprom.

DSK:s ersättning? Gratis. Åtminstone under de tre första månaderna. Har man fallit i aktning så har man.

De franska medierna hade annars mest roligt åt Strauss-Kahns uttalande om att Serbien behöver fler kvinnor i sin regering.

Therese Larsson Hultin

Delstatsvalet i Bayern igår kan vid en första anblick ses som en seger för Angela Merkels kristdemokratiska union. Men så enkel är sällan verkligheten. Resultatet riskerar istället att försvaga förbundskanslern inför det tyska valet nu på söndag. Det är kort sagt en mardröm för Merkel. 

Germany Election

Horst Seehofer efter att CSU fått egen majoritet i delstatsparlamentet i München.

Jubel i München på söndagskvällen. CSU fick inte mindre än 48,7 procent av rösterna i delstatsvalet som ses som en viktig värdemätare inför förbundsdagsvalet den 22 september. Det innebär egen majoritet i delstatsparlamentet i München och att partiet inte längre behöver regera tillsammans med liberala FDP – som även är regeringspartner i koalitionen i Berlin.

Gott så. Om det inte vore för ett par viktiga punkter (och nu talar vi ur Angela Merkels synvinkel):

 

*FDP åkte med sina 3,2 procent av rösterna ut ur delstatsparlamentet i München.

*Resultatet ger CSU:s partiordförande Horst Seehofer vind i seglen inför ”det stora” valet nästa söndag. 

Båda händelserna är nog för att ge Merkel huvudvärk. Vi börjar med den förstnämnda.

FDP har under hela året haltat sig fram i opinonsmätningarna. Men Merkels CDU behöver liberalerna. På egen hand är de med sina 40-41 procent av opinionen inte tillräckligt starka för att bilda regering. Tar sig inte FDP in i förbundsdagen, blir det heller ingen svart-gul koalition som Merkel helst vill. (Svart är CDU/CSU, gul är FDP)

Det Merkel nu är rädd för är att ett stort antal kristdemokrater ska stödrösta på FDP, av medlidande, och för att de vill undvika att partiet åker ur förbundsdagen. Det såg vi i Niedersachsen i januari i år där FDP fick nästan 10 procent av rösterna, något som fick Merkel att gå ut och säga till sina väljare att i september skulle de minsann kryssa för CDU.

Problemet är att om FDP tar en större mängd röster från Merkels parti, och det ändå inte räcker för de två partierna att bilda regering tillsammans, så försvagar det förbundskanslern kraftigt när det gäller att förhandla fram en ny regering med Socialdemokraterna. Det ger Merkel färre ministerposter och mindre makt i förhandlingsspelet efter valet.

Den andra punkten gäller alltså Horst Seehofer. CDU och CSU är systerpartier, men de är två olika partier. Det senare finns enbart i Bayern, där man alltså inte kan rösta på Merkels CDU utan enbart på CSU. Tillsammans kallas de för die Union, och det är Merkel som är högsta hönset.

Bayrarna vill gärna ha makt i regeringen i Berlin och Horst Seehofer gör titt som tätt utspel från München som orsakar problem för Angela Merkel.

Nu i valkampanjen har det handlat om särskilda biltullar för utlänningar på tyska vägar, som Seehofer kräver. Han upprepar gång på gång att han inte tänker skriva under ett koalitionsfördrag i Berlin, om inte Merkel går med på biltullar för utländska medborgare. Problemet är att EU inte tillåter enskilda länder att diskriminera eller ta extra kostnader av andra EU-medborgare, och att Bryssel därför aldrig kommer godkänna sådana tullar. Det vet alla utom Horst Seehofer som fortsätter hävda att ”allt är möjligt” och att det egentligen inte är tillåtet för Tyskland att ge direktstöd till Grekland heller.

En urstark Seehofer kan alltså kräva eftergifter av Merkel hon egentligen inte vill ställa upp på. Får han inga biltullar, kan han kräva något annat (läs kostsamt) istället. Allt för att inte förlora ansiktet hemma i München.

Med mindre än en vecka kvar till valet går kampanjen nu in i en ny råare fas.    

 

Therese Larsson Hultin

När det brittiska Labourpartiet inleder sin årliga partikonferens nästa söndag är det med en ledare som är djupt impopulär vid rodret. Ed Miliband har inte bara problem med facken – som han utmanat på arga leken. De flesta britter är övertygade om att Miliband inte klarar av att styra landet. 

Ed Miliband vann partiledarstriden mot sin bror David Miliband i september 2010.

Ed Miliband vann partiledarstriden mot sin bror David Miliband i september 2010.

Det är inget annat än en käftsmäll. Tänk dig att du är partiledare för brittiska Labour och att din högsta önskan i livet är att få flytta in på 10 Downing Street efter valet om två år.

Så öppnar du tidningen på morgonen och får läsa att: A) 46 procent av britterna anser att du är ute och simmar på alldeles för djupt vatten. B) 39 procent av de tillfrågade tycker att du är vek. C) 25 procent ser dig som obeslutsam. Och så kanske det värsta av allt: D)18 procent tycker du verkar bisarr och lite konstig.

Och detta samtidigt som YouGov, som presenterade undersökningen i veckan, kommit fram till att premiärminister David Cameron ses som arrogant, högfärdig och en dålig lyssnare – men en person som står upp för Storbritanniens intressen.

Att en politiker anses vara arrogant eller som någon som helst talar själv behöver inte ens vara negativt. Det är egenskaper man nästan förutsätter att en premiärminister har. ”Bisarr” däremot är knappast någon valvinnare. Särskilt inte som två tredjedelar av britterna har svarat att ”Ed Miliband gör ett dåligt jobb” i de senaste två årens mätningar.

Det där är ändå det mindre av Ed Milibands problem just nu.

När ”Red Ed” som han ibland kallas vann en uppslitande strid om partiledarskapet mot sin bror David Miliband för tre år sedan, var det med den brittiska fackföreningsrörelsens hjälp. Storebror David var den lite framgångsrikare, lite populärare och den betydligt mer tv-mässige. Han hade dessutom varit utrikesminister. Men Ed hade som sagt något annat. Han hade facken. En viktig bakgrundsdetalj i det drama som håller på att spelas upp på andra sidan Nordsjön just nu.

De brittiska fackföreningarna har en minst sagt mäktig ställning inom Labourpartiet. De har inte enbart hälften av rösterna på alla partikonferenser. Deras donationer står för en fjärdedel av partiets årliga inkomster. Vi talar om över 80 miljoner kronor årligen.

Det är alltså ingen obetydlig fight Ed Miliband nu valt att ta.

Det hela började i somras när det uppdagades att Storbritanniens största fackförening, Unite, riggat ett val för att få fram sin kandidat i skotska Falkirk. Ed Miliband blev rasande och kallade det hela för ”gamla tiders politik”. Han passade dessutom på att deklarera att den automatiska anslutningen av fackmedlemmar till Labour skulle upphöra. Hädanefter skulle varje fackansluten själv få välja om han eller hon ville bli medlem i partiet (något som för övrigt skedde i Sverige redan på det sena 80-talet).

En krigsförklaring tyckte facken som såg förslaget för vad det var. Ett försök att minska rörelsens makt. Svaren lät inte vänta på sig. Härom veckan meddelade GMB, med över 600 000 medlemmar, att de tänkte minska sitt årliga bidrag från 12 till 1,5 miljoner, eftersom de anser att det inte är så värst många som kommer vilja gå med i Labour. Ett annat fack, Unison, vägrar öppna sitt medlemsregister för Miliband, vilket gör att partiet inte kommer kunna kontakta de anslutna för att höra hur de ställer sig till ett Labourmedlemskap.

Men allra ilsknast reagerade Unite, som alltså anklagades för valfusk (Labour har sedan dess backat från den beskyllningen). Det är det förbund som ger mest pengar och generalsekreteraren Len McCluskey har gjort klart att han inte tänker ”tolerera dem som välkomnar våra pengar, men inte vill ha vårt politiska inflytande”.

Britain Israel

David Camerons katt Larry på trappan till premiärministerbostaden 10 Downing Street.

Problemet för Miliband är att han nu befinner sig i ett moment 22. Utan fackens pengar är partiet pankt och det kommer bli tufft att vinna nästa valrörelse. Samtidigt kan han inte vika sig för McCluskey eftersom han då kommer ses som ännu vekare. (Se punkt B ovan).

Labour leder än så länge i opinionsmätningarna. Allt annat hade varit konstigt i ett Storbritannien som kämpar för att sig upp ur en djup långkonjunktur, och med en impopulär koalition vid makten. Men försprånget krymper snabbt. Enligt en IPSOS Mori- undersökning från i onsdags får Labour nu bara 37 procent av rösterna, Tories har kämpat sig upp till 34. Och det trots att David Cameron blev förnedrad i underhuset härom veckan när parlamentarikerna röstade emot en brittisk insats i Syrien.

Vill Ed Miliband flytta in på Downing Street måste han se till att ändra bilden av sig själv, och han måste börja redan på partikonventet nästa söndag. Där har han fyra dagar på sig att visa att han inte är den obeslutsamma elitist han ofta anklagas för att vara.

Men det är nog lättare sagt än gjort.

Therese Larsson Hultin

Med bara en dryg vecka kvar till det tyska valet ger socialdemokraternas kanslerkandidat Peer Steinbrück sina kritiker fingret. Bokstavligen talat. Och han gör det på omslaget till en av Tysklands mest prestigefyllda tidningar.

Skärmavbild 2013-09-13 kl. 11.28.39

Tidningen Süddeutsches kulturmagasin har Peer Steinbrück på ett minst sagt ovanligt omslag.

Det har inte varit lätt att heta Peer Steinbrück den senaste tiden. Medierna har inte varit nådiga i sin kritik av SPD:s toppkandidat som fått smeknamn som ”Peerlusconi”, ”Problem-Peer” och ”Pannen-Peer” – det sistnämnda kan väl fritt översättas som ”Punka-Peer”.

Det är i dagens nummer av tidningen Süddeutsche Zeitungs kulturmagasin som Steinbrück är på omslaget med långfingret i vädret. Tidningen har som tradition att i varje nummer ha en intervju där huvudpersonen enbart får svara på frågorna med gester och mimik. Frågan till Peer var just vad han tyckte om sina många smeknamn.

Omslaget har väckt ett ramaskri i Tyskland och debatteras just nu i såväl radio som tv och på sociala medier. #peersfinger har till och med blivit en egen hashtag och redan finns otaliga bildmontage där Steinbrücks långfinger dyker upp på olika ställen.

Så vad säger då huvudpersonen själv? Enligt tidningen Handelsblatt försökte hans presssekreterare stoppa bilden, men Steinbrück gav grönt ljus, även om han säger att han inte visste att bilden skulle hamna på omslaget.

– Jag hoppas att Förbundsrepubliken har humor, sade Peer Steinbrück vid ett SPD-möte i München på torsdagskvällen.

Andra spekulerar i att det här är slutet på hans politikerkarriär.

 

Therese Larsson Hultin

Det tyska valet håller på att utvecklas till en riktig rysare. En ny opinionsmätning visar att Angela Merkels koalitionspartner, liberala FDP, håller på att åka ur förbundsdagen. Samtidigt ger den förre kanslern, Helmut Kohl, sitt stöd till liberalerna – och inte till partivännen Merkel.

Helmut Kohl

Den 83-årige Helmut Kohl vid ett av sina allt mer sällsynta besök i offentligheten. Här från i maj 2013.

Det är ingen rolig start på veckan för Angela Merkel. Först rapporterar tidningen Bild att hennes partner i regeringen, FDP, ser ut att åka ur förbundsdagen – vilket i sådana fall skulle innebära att Merkel måste söka stöd av oppositionen för att kunna hålla sig kvar vid makten och fortsätta regera. Sedan meddelar samma tidning att hennes förre mentor och mannen som en gång lyfte fram Merkel i tysk politik, Helmut Kohl, nu öppet prisar FDP:s valkamp.

Det var över en blåbärs- och plommonkaka som Helmut Kohl mötte de båda FDP-politikerna Philipp Rösler och Rainer Brüderle i sitt hem i Ludwigshafen. Förbundskanslern som styrde Tyskland i 16 år på 80- och 90-talen, sitter numera i rullstol och blir en allt mer sällsynt gäst i det tyska rampljuset. Det är därför minst sagt pikant att CDU-mannen bjuder in de två FDP-politikerna mindre än två veckor innan det tyska valet den 22 september.

– Det är glädjande att det går så bra för er. Jag uppskattar verkligen era framträdanden i valkampen eftersom ni talar om de värden som alltid präglat vår borgerliga politik, sade Helmut Kohl enligt Bild.

”Bra” är i det här fallet en sanning med modifikation. Enligt en INSA-mätning som Bild citerar får FDP 4 procent av rösterna, och hamnar därmed under förbundsdagens 5-procentspärr. Merkel-partiet CDU faller enligt samma mätning till 39 procent, och lyckas inte få den borgerliga majoritet hon hoppats på. Hon måste då vända sig till socialdemokrater eller de gröna för att få sitta kvar.

SPD får 28 procent, de gröna 11 procent och vänsterpartiet die Linke 8 procent.

Läs också: Tyska valet för dummies

SPD:s kanslerkandidat Peer Steinbrück utesluter helt att han kommer bilda regering med några andra än miljöpartiet – men de båda är i dagsläget tillsammans lika stora som Merkels CDU. Oavgjort alltså. Då återstår antingen en koalition över blockgränserna, eller att en röd-grön regering lutar sig mot att die Linke lovar att backa upp dem fråga för fråga, precis som svenska socialdemokratiska regeringar gjort med vårt vänsterparti.

Än så länge kan mycket hända, men det är långt ifrån självklart vem eller vilka som kommer styra Tyskland de kommande fyra åren.   

Therese Larsson Hultin

Det här är partiet som garanterat inte får Angela Merkel ligga vaken om natten, rädd för konkurrens i valet den 22 september. Men tyska die Partei är för underhållande för att inte skriva om.

Skärmavbild 2013-09-09 kl. 13.10.55

En stillbild från Die Parteis valreklam på tysk tv. I filmen driver de med kända politiker.
Källa: You Tube

Eller vad sägs om några punkter från ”Partiets” valprogram:

1. Inför en lathetskvot

Die Partei vill besätta 17 procent av alla ledande positioner i tyskt näringsliv med lata personer. Utbredda försök har visat att målinriktad ineffektivitet leder till en behagligare arbetsmiljö. Vad gäller kvotering av kvinnor vill Partiet att 40 procent av de 17 procenten är kvinnor.

2. Begränsa chefslönerna

Ingen chef ska få tjäna mer än 25 000 gånger mer än en arbetare. Partiet har kommit fram till att ingen vd i Tyskland är 25 000 gånger mer värdefull än en anställd.

3. Ändra röståldern

Partiet har insett att de får tvåsiffriga siffror i skol- och ungdomsval, medan de får 0 procent på ålderdomshem. Partiet föreslår därför att bara medborgare mellan 12-52 år får rösta.

Och så där fortsätter det. Die Partei vill avskaffa Merkel och sätta henne i en bur, portförbjuda turister från till Berlin och helt avskaffa organiserade pub-rundor (under parollen ”förbjud fördumningen av våra städer”). Dessutom vill de bygga en mur runt hela Tyskland för att hindra globaliseringen och att mer pengar går till Grekland.

Nämnde jag att partiordföranden är den kände satirikern Martin Sonneborn och att det grundades redan 2004? Sonneborg var då chefredaktör för satiritidningen The Titanic. Han beslöt sig för att starta partiet eftersom redaktionen inte visste vilka de skulle rösta på.

Nu ställer de upp i förbundsdagsvalet om mindre än två veckor. På riktigt. Jo, det är sant.

 

Therese Larsson Hultin

Inför det tyska valet om två veckor har fortfarande inte var fjärde väljare bestämt sig på vem, eller om, de överhuvudtaget ska rösta. Siffran är rekordhög och en tydlig osäkerhetsfaktor i ett val som blir allt mer spännande. Angela Merkel leder fortfarande stort, men att bilda en regering efter valet ser inte ut att bli lätt.

”Jag vill inte ha några högre skatter, jag vill inte ha nya utgifter”, säger förbundskansler Angela Merkel och tittar in i tv-kameran. Det hon däremot vill är att fortsätta regera Tyskland i fyra år till. Ge mig chansen, säger hon. ”Ni vet vad jag går för.”
Det här var förra söndagen och slutklämmen i den tv-debatt som sågs av över 17 miljoner tyskar. Motståndare var socialdemokraten Peer Steinbrück och han gjorde än en gång klart det som alla redan vet – han tänker inte på några som helst villkor sätta sig i samma regering som Angela Merkel. Inte med henne som förbundskansler.

Germany Elections Merkel

Angela Merkel vid ett valmöte i Giessen den 4 september.

Det är nu två veckor kvar tills det tyska folket går till val och det som så länge såg ut som ett öppet mål för Merkel, börjar utveckla sig till en rysare. Opinionsmätningarna varierar, men inget av de två blocken ser ut att få egen majoritet. Lägg därtill en ytterligare osäkerhetsfaktor. Tyskarna blir allt mer ointresserade av att rösta.

Enligt nya siffror som tv-kanalen ZDF presenterade i torsdags, har 41 procent av tyskarna fortfarande inte bestämt sig för om de ska gå till vallokalen och vilket parti de i så fall ska kryssa för inne i båset. Siffror som lär få partistrategerna i Berlin att såväl svettas som hoppas – beroende på vilket parti de tillhör.
Faktum är att förutom i Portugal så är det inget land i Europa där intresset för parlamentsvalet sjunkit så mycket som i Tyskland. Det visade en undersökning som den socialdemokratiska Friedrich-Ebert stiftelsen lade fram i somras. De senaste 30 åren har tyskarna gått från att vara partitrogna livstidsväljare, till att bli kappvändare som i värsta fall (i partiernas ögon) röstar som de faller dem in i valögonblicket. Redan 2009 låg valdeltagandet på 70,8 procent. Det är den lägsta siffran sedan 1949, och i många delar av landet är det betydligt lägre än så.
Det är framförallt samhällets svagare grupper som inte röstar. Det gör att socialdemokraterna SPD får tuffare att mobilisera. Beräkningar visar att de förlorade 2,1 miljoner röster vid förra valet på att deras väljare valde sofflocket. För Merkels CDU var siffran 1,2 miljoner.

Men varje röst behövs. I de senaste mätningarna får CDU 41 procent, Merkels önskepartner, liberala FDP, ligger på 6. I det andra blocket hittar vi SPD på 26 procent, med de gröna på 10 procent. Vänsterpartiet die Linke, som Peer Steinbrück inte heller på några villkor tänker regera med, får 8 procent i ZDF:s politbarometer. Men med tanke på att nästan varannan väljare inte bestämt sig är det här siffror som kan ändra sig snabbt.

Angela Merkels mardröm stavas just nu Bayern. Tysklands rikaste delstat går till lokalval redan nästa söndag och mycket tyder på att liberala FDP kan åka ur delstatsparlamentet där. FDP får fyra procent i opinionsmätningarna, en procent under femprocentsspärren. Merkel fasar för att en sådan utveckling ska få borgerliga väljare att stödrösta på FDP den 22 september, istället för på CDU, något som skulle försvaga henne rejält i regeringsförhandlingarna efter valet.

Det här kan kännas som besvärlig sifferexercis, men summan av kardemumman är att det än en gång ser ut att bli svårt att bilda regering i Tyskland efter valet. Problemet är att inget parti vill regera med något annat utanför det egna blocket.
2005 tog det två månader innan socialdemokrater och kristdemokrater kunde komma överens och Angela Merkel till sist kunde svära kanslereden.

Germany Election

De röd-grönas önskekoalition bestående av Peer Steinbrück (SPD) till vänster och de Grönas två toppkandidater Katrin Göring-Eckardt och Jürgen Trittin. Men de har små chanser att nå makten tillsammans.

Förbundskanslerns oerhörda popularitet, 59 procent säger nu att de vill ha henne kvar, gör att det troligen ändå är hon som kommer fortsätta regera. Men med vem? Mitt stalltips, om nu inte FDP spurtar sista veckorna, är miljöpartiet de Gröna.
Det kan se otänkbart ut först, men Merkel har fört CDU mot mitten och håller dessutom på att ställa om hela den tyska energipolitiken till att bli hållbar. De Gröna skulle kräva någon sorts tillväxtpaket för Sydeuropa och att skatterna höjs för de allra rikaste, men båda partierna vill satsa på medelklassen och läser man deras valprogram skulle de faktiskt kunna komplettera varandra. Tillsammans kan de få egen majoritet och dessutom skulle Tyskland få en stark opposition, något som saknades när socialdemokrater och kristdemokrater styrde ihop 2005-2009.

Osannolikt? Kanske. Men någon sorts regering måste bildas, oavsett hur det går den 22 september.