X
Annons
X

Larssons värld

Therese Larsson Hultin

Therese Larsson Hultin

På söndag kväll blir den tyska valrörelsens stora – och enda – sammandrabbning. Förbundskansler Angela Merkel möter utmanaren Peer Steinbrück i en direktsänd tv-debatt som sänds i fyra kanaler samtidigt och tros locka över 20 miljoner tittare.  

Germany Elections

Valplakat inför förbundsdagsvalet 22 september.

MÜNCHEN/LINDAU Hon nämner honom inte vid namn. När Angela Merkel valtalar, och det gör hon flitigt, så kommer varken orden SPD, socialdemokrater eller Peer Steinbrück över hennes läppar. Häromdagen såg jag kanslern tala i två olika städer, Ulm och Calw, i delstaten Baden-Württemberg, och det är tydligt hur hon inte vill ge sin motståndare någon gratisreklam.

Det gäller även tv-framträdanden. SPD har försökt få Merkel att ställa upp på en serie debatter mot deras kanslerkandidat, men från Merkels CDU hörs inget annat än ”Nein”. Det blir en debatt, och den blir 1 september kl 20.30. Punkt.

Den ska vara i 90 minuter, ledas av 4 programledare (en för varje kanal den sänds i) och såväl avståndet mellan talarstolarna som vem som ska få första frågan är noga förhandlat. (Det blir Steinbrück. Merkel får istället slutordet.) De båda talarna får 90 sekunder på sig att svara på varje fråga och de får inte ta med sig några dokument som underlag in i studion. Det enda de båda konkurrenterna får ha framför sig är ett vitt papper att göra anteckningar på.

Germany Italy

SPD-utmanaren Peer Steinbrück

För Peer Steinbrück blir debatten hans livs största utmaning. SPD har i och för sig stigit något i popularitet den senaste veckan och får nu 26 procent i tv-kanalen ZDF:s politbarometer, men Merkels CDU leder fortfarande stort med 41 procent av rösterna.

Det handlar alltså om att vinna eller försvinna för Steinbrück. Han har själv i flera tidningsintervjuer talat om att han förbereder sig minutiöst. Inte minst funderar han mycket på hur han som man framstår om han går för hårt åt en kvinnlig motståndare, och på hur han ska tygla sitt berömda humör.

– Min fru har sagt till mig att jag inte ska låta mig provoceras. Det är träffande och jag tänker följa hennes råd, sade Steinbrück häromdagen till Stuttgarter Zeitung.

På söndag kväll har han sin stora chans att ta röster och sympati från Merkel som är omåttligt populär bland tyskarna, och då inte bara hos den egna väljarbasen.

Det är nog också den enda chans Steinbrück får att vända det här. 

 

Om bloggen


Therese Larsson Hultin är Svenska Dagbladets utrikesanalytiker. Hon har jobbat, studerat och levt i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Danmark. Bloggen handlar därför mycket om Europa och EU, men det görs även utflykter till andra världsdelar. Fokus är politik, ekonomi och annat som platsar i Larssons värld.

@thereselars på Twitter

Therese Larsson Hultin

Den 22 september går Tyskland till val. Känner du att du inte har så bra koll? Här är några snabba fakta.

*Det är en ny förbundsdag som ska väljas. Parlamentet består i och för sig av två kamrar, men förbundsrådets sammansättning ändras utefter delstatsvalen ute i landet. Hessen går till val samma dag som förbundsdagsvalet, Bayern väljer 15 september.

*Förbundskanslern, idag Angela Merkel, väljs sedan av förbundsdagen. De båda politiska blocken har utsett en kanslerkandidat var. Angela Merkel, CDU, och Peer Steinbrück, SPD.

Angela Merkel

Angela Merkels skugga framför Tysklands statsvapen och flagga.

*För att komma in i förbundsdagen krävs 5 procent av rösterna, eller att man får tre direktmandat i någon av valkretsarna.

*Det är mycket förkortningar i tysk politik, men varje parti har även en färgkod för att underlätta för väljarna. Därför är Merkels kristdemokratiska CDU svart, liberala FDP gul, socialdemokraterna SPD röd, miljöpartiet Bündnis 90/die Grünen gröna. För att krångla till det hela har även vänsterpartiet die Linke röd som färg.

*CSU är CDU:s systerparti i Bayern och har också svart som färg. De både kallas tillsammans för Die Union. (CDU finns inte i Bayern.)

*I tysk politik talar man därför om de olika koalitionsmöjligheterna i färgkoder. Dagens regering av CDU/CSU/FDP är svart-gul. SPD + gröna är röd-grön. I dagsläget är det inte säkert att någon av dess koalitioner får egen majoritet. Alternativa regerinskoalitioner som ofta diskuteras i medierna (och lika ofta förkastas av partierna själva är) ”trafikljuskoalition” alltså röd-gul-grön och ”Jamaicakoalition” svart-gul-grön eller en ”stor koalition” bestående av CDU och SPD – svart-röd.

*På själva valdagen kommer 80 000 vallokaler i de 299 valkretserna hålla öppet mellan klockan 8-18. Över 600 000 frivilliga valarbetare kommer hjälpa till. De får 21 euro som är tänkta att räcka till mat under dagen.

*Alla tyska medborgare över 18 år är valberättigade. Det är 61,8 miljoner människor. 51,5 procent är kvinnor, 20 procent är 70 år eller äldre.

Skärmavbild 2013-08-27 kl. 09.44.05

Tv-kanalen ZDF:s politbarometer från 23 augusti. (Klicka på bilden så blir den skarp.)

Therese Larsson Hultin

Med bara fyra veckor kvar till valet har kampanjandet i Tyskland dragit igång på allvar. Angela Merkels koalition leder, men utgången är fortfarande osäker och partiets strateger gör nu allt för att visa människan Merkel – bakom politikermasken – och ge henne en mjukare framtoning. Homo sapiens merkelensis.

Det började så smått redan i våras. På inbjudan av veckotidningen Brigitte sitter Angela Merkel på scen i en fullsatt Gorki-teater i Berlin – och börjar oväntat bjuda på sig själv. Förbundskanslern grimaserar, flörtar med publiken, och lockar hela salen till skratt när hon berättar historier som när hon för första gången besökte USA och möts av ett entusiastiskt ”Hi, how are you” när hon går in i en butik. Angela Merkel visar med hela kroppen hur hon muttrade något ohörbart tillbaka, vilket fick butiksbiträdet att upprepa frågan igen, fast denna gång med ännu mer energi.
– Jag blev mer eller mindre tvingad att lära mig svara ”Great!!!”, trots min östtyska karghet, säger Merkel och belönas med gillande bifall från publiken.

På frågan om hon någonsin glömmer av att hon är förbundskansler kommer svaret blixtsnabbt.
– Jag står ju inte och tänker ”det är jag som är kansler” när jag är hemma i köket och rör i grytorna, säger hon med ett leende, väl medveten om att många tyskar överhuvudtaget inte kan föreställa sig henne framför spisen.

Germany Merkel

Nya personliga Angela Merkel på en visning av hennes favoritfilm ”Die Legende von Paul und Paula” i Berlin i maj 2013. Merkel höll ett tal där hon förklarade varför filmen, en av de mest framgångsrika i DDR, påverkat henne så mycket. I bakgrunden Joachim Sauer, förbundskanslerns man.

Det pågår just nu en Merkel-charmoffensiv utan dess like i Tyskland. Valstrategerna i kristdemokratiska CDU har kommit fram till att fyra år av ständig kris, där Angela Merkel framställts som allt från nazist till personligt ansvarig för den grekiska arbetslösheten, har fått ”Angie” att verka för hård. En kallhamrad kvinna som inte enbart ställer krav på sydeuropéer (det gillar snarare de flesta tyskar), utan en maktpolitiker som på hemmaplan gör sig av med konkurrenter inom partiet utan att blinka, och som dessutom inte lyfter ett finger när hennes ministrar hamnar i blåsväder.
Lägg därtill att Angela Merkel varit ökänd för att skydda sitt privatliv och det är inte konstigt att tyska journalister raljerar över att CDU försöker uppfinna en Merkelmensch eller ge nya egenskaper till Homo sapiens merkelensis.

Som Merkels helt nya hemsida, full med privata bilder där bland annat en fyraårig Angela tittar på oss med stora ögon. Eller broschyren ”Tio goda grunder att välja CDU”. I den senare lär vi oss att Merkel gärna odlar grönsaker, att hon helst lagar potatissoppa eller roulader – för det tycker hennes man om. Enda gången kemiprofessorn Joachim Sauer klagar på förbundskanslerns kökskunskaper är när hon bakar. ”Han tycker det är för lite smuldeg på plommonkakan.”
Först i mitten av den 24-sidiga broschyren börjar det handla om politik.

Ändå behöver Merkel egentligen inte charma tyskarna. Det har hon redan gjort, trots sin ofta buttra uppsyn. Skulle Tyskland ha direktval som i USA skulle socialdemokraternas Peer Steinbrück kunna kasta in handduken direkt. Merkel är Tysklands okrönta drottning och hela 57 procent av väljarna säger att det vill ha henne kvar som förbundskansler. Alltså betydligt fler än de 40-41 procent som uppger att de tänker rösta på CDU.
Till och med bland miljöpartiet de Grönas väljare säger 45 procent att de vill ha kvar Angela Merkel vid makten.

Germany Ash Wednesday

Även socialdemokraternas Peer Steinbrück är mån om att visa sig som en man av folket. Han har tidigare anklagats för att vara verklighetsfrånvänd och girig.

Så varför denna personfixering? Det finns egentligen två förklaringar. Den första är att det enligt opinionsmätningarna står och väger om Merkel kan fortsätta regera tillsammans med liberala FDP. Det mindre partiet har fyra katastrofala regeringsår bakom sig och har länge kämpat med att hålla näsan över förbundsdagens femprocentspärr. Enligt de senaste prognoserna får FDP sex procent, och skulle i sådana fall – möjligen – kunna regera vidare tillsammans med CDU i Berlin
Alternativet är att Merkel tvingas bilda en så kallad stor koalition tillsammans med socialdemokraterna SPD, som efter valet 2005. Det vill de båda ärkerivalerna göra allt för att undvika, och det är där vi hittar den andra förklaringen.
Det är i dag inte jättemycket som skiljer CDU och SPD åt. Merkel har fört det konservativa partiet mot mitten genom att lägga beslag på socialdemokratiska hjärtefrågor som minimilön och reglerade hyror. Kristdemokratiska väljare klagar på att de inte känner igen sig i partiet och sossar på att förbundskanslern inte har några egna idéer.

Det gör att det vid rösturnorna den 22 september kommer att bli mer personval än politik och det är därför det är så viktigt att framställa Merkel som mänsklig. Vem ska vi välja? Den saktmodiga eller den hetlevrade? Merkel eller Steinbrück?
Allt pekar på att det blir Merkel. Den stora frågan är med vem hon kommer regera.

Therese Larsson Hultin

Han må ha varit världens mäktigaste man, men när det gäller matintaget hade den amerikanske presidenten Bill Clinton ingen koll alls. Nu avslöjar Vita husets dåvarande kock att Clinton var satt på en hemlig diet – utan att ha en aning om det.

spd38918

Bill Clinton äter en glass i juli 2000 på Pennsylvania State College, utom räckhåll för Vita husets kockar och läkare.

Bill Clinton har alltid varit känd för sin livslust och stora aptit, både vad gäller kvinnor och mat, och när han flyttade in i Vita Huset 1993 pratades det om att han brukade frossa i munkar så fort han fick tillfälle. Ryktet säger dessutom att Clinton och den dåvarande tyske förbundskanslern Helmut Kohl vid ett tillfälle åt så stora mängder ravioli och zabaione (inte tillsammans får man hoppas) att den storväxte Kohl såg ut som att han ”svalt Kissinger”.

Den senare historien berättas i brittiska the Times, som även har intervjuat en av Vita husets kockar under Clintoneran. Marty Mongiello gick i torsdags ut och berättade att Bill Clinton blev satt på en hemlig diet av sina läkare och frun Hillary. Den enda person i presidentens omgivning som inte kände till den nya kosten var Bill Clinton själv.

Istället för grädde använde Marty Mongiello pureat ris blandat med mjölk i italienska rätter, sjögräs blev till en bas för kycklingbuljong och ost ersattes med tofu.

– Om du gör en Fettucine Alfredo med rispuré istället för grädde så kommer det inte smaka likadant och folk kanske inte kommer gilla det. Men om du tar bort det klassiska namnet och döper rätten till något nytt, så blir deras acceptans mycket högre, säger Mongiello till tidningen.

– Det var ungefär som när föräldrar döljer nyttig frukt och grönt i barnens mat utan att säga något, fortsätter han.

När Bill Clinton väl lämnade Vita Huset och inte längre hade personliga kockar började han genast äta onyttigare igen.

Han har sedan dess tvingats operera hjärtat två gånger och är idag vegan.

Therese Larsson Hultin

Grekland kommer behöva ett nytt tredje hjälppaket och pengarna kommer troligen komma direkt från EU-budgeten. Det skriver tidningen Süddeutsche efter att den tyska finansministern Wolfgang Schäuble flaggat för mer hjälp till Grekland. Det skulle i sådana fall innebära att även Sverige är med och betalar.

Germany Europe Financial Crisis

Förbundskansler Angela Merkel med finansminister Wolfgang Schäuble vid ett partimöte i Berlin.

Det finns sanningar alla politiker ”vet”, men ingen riktigt vill uttala. Ett sådant blad togs från munnen igår då Tysklands finansminister sade att allt tyder på att Grekland behöver ytterligare ett stödpaket efter 2015. Wolfgang Schäuble gick inte in på hur stort ett sådant paket skulle vara, men underströk att det inte handlar om ytterligare nedskrivningar av den grekiska statsskulden, utan att det blir nya krediter.

Uttalandet spred sig snabbt över stora delar av Europa, och nu citerar den tyska tidningen Süddeutsche källor som hävdar att finansieringen av ett nytt räddningspaket åtminstone delvis ska komma från EU-budgeten. Enligt källorna diskuteras det att använda EU:s strukturfonder, som finns till för att jämna ut skillnaderna mellan rika och fattiga regioner i Europa. Om pengarna skulle tas från redan befintliga medel, eller om det behövs skjutas till extra pengar framgår inte. Inte heller vilka regioner som blir av med pengar, ifall det skulle handla om redan avsatta tillgångar.

Klart är i alla fall att även Sverige skulle vara med och betala ett nytt grekiskt stödpaket ifall det finansierades över EU-budgeten. Alla 28 medlemsländer är med och bidrar till strukturfonderna.

– Det finns inga siffror på bordet och när förhandlingarna ska börja är oklart, säger en av finansminister Schäubles talespersoner till SvD. Men en sak är han säker på:

– Det blir absolut inte innan det tyska förbundsvalet den 22 september.

Förbundskansler Angela Merkel vill att den tyska valrörelsen ska handla om utbildning och familjefrågor – definitivt inte om Grekland.

EU:s del av de två tidigare räddningspaketen till Aten har kommit från eurozonen och ECB.

 

Therese Larsson Hultin

Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker (som för övrigt tvingades avgå i somras, men det är en annan historia), sade i början av krisen de numera bevingade orden: ”Vi vet vad vi måste göra, problemet är bara att vi inte vet hur vi ska bli omvalda efter vi har gjort det”.

Det är inte utan att tankarna går till Juncker när man läser den grekiska tidningen Kathimerinis engelska utgåva. De rapporterar att premiärminister Antonis Samaras och hans koalitionsregering som bäst håller på att fundera ut en PR-kampanj för att sälja in de reformer som måste göras till folket.

APTOPIX Greece Public Transport Death

Protesterna fortsätter i Aten. Här en bild från 19 augusti, där demonstranter utanför transportministeriet skanderar mot regeringens nedskärningar.

Under måndagen och tisdagen har den grekiska regeringen suttit i möte för att dels diskutera åtgärder för att sänka lönerna i den offentliga sektorn – istället för att säga upp anställda – dels för att komma fram till hur man bäst ska presentera reformerna.

Enligt tidningens källor kommer kampanjen fokusera på två saker:

*Få grekiska folket att förstå att den offentliga sektorn behöver göras om i grunden, och att reformerna inte har något med krav från EU och IMF att göra. De är nödvändiga ändå.

*PR-offensiven ska samtidigt vara en attack på vänsteroppositionen Syriza, som så sent som i juli seglade upp som största parti i opinionsmätningarna.

Kathimerini skriver att regeringen kommer lyfta fram skräckhistorier från den offentliga förvaltningen för att driva hem sin poäng, och sedan visa på att Syriza vill att allt ska fortgå som tidigare. Ett exempel är en skola på ön Aghios Efstratios i Egeiska havet. Där ska enligt uppgift 19 lärare vara anställda – för att undervisa 13 barn och ungdomar.

Det låter givetvis helt barockt. Fast å andra sidan kan man nog hitta skräckexempel i många länder. Jag minns en bok jag läste av en tysk korrespondent som jobbat många år i Sverige. Han skrev ett reportage om ett antal barn i Stockholms skärgård som fick åka helikopter till skolan varje dag på vintern.

Det kan man också tycka är slöseri, men samtidigt finns det argument som att hela glesbygden ska leva.

Fast det är också en helt annan historia.

 

 

 

Therese Larsson Hultin

Frankrikes president François Hollande har nu påbörjat sin enda veckas semester den här sommaren – men den spenderas inte på det officiella franska sommarresidenset. Det funderar presidenten istället på att sälja, för att spara pengar.

Det är synd att säga att François Hollande har några varmare minnen från Fort de Brégançon, som det officiella sommarresidenset heter. De två veckor han spenderade där i fjol, under sin första sommar som president, utvecklades snabbt till en PR-katastrof. Hollande som gick till val på att vara en ”normal president” till skillnad från den lyxälskande Sarkozy, fick kritik för att han tog semester för snabbt – och långa salta bad med sambon Valérie Trierweiler på en privat ö i Medelhavet rimmade dessutom illa med den bild socialisten Hollande försökt måla upp av sig själv.

Fort de Bregancon 1

Fort de Brégançon har varit de franska presidenternas ”sommarstuga” sedan 1968.

Fort de Brégançon införskaffades av Charles de Gaulle 1968 som var den som gjorde den klippiga ön till presidentens sommarbostad. Sedan dess är det egentligen bara Jacques Chirac som har använt fortet i någon större utsträckning. Nicolas Sarkozy var bara på Brégançon några gånger, han föredrog att spendera sina semestrar på hustrun Carla Brunis familjeslott en liten bit bort.

– Brégançon är bra, men man känner sig instängd som i Elyséepalatset. Att vara på semester är att komma undan, att vara fri, sade president Hollande till franska journalister i juli, när de frågade honom om sommarens semesterplaner.

Den franska staten har en statsskuld på över 90 procent av BNP och Hollande, som är Franrikes minst populäre president genom tiderna, har ett stort behov att visa att han gör något för att minska underskotten. Därför funderar han nu på att låta sälja Fort de Brégançon.

2008 visade en rapport från den franska motsvarigheten till Riksrevisionen, Cour des comptes, att fortet kostar 226 150 euro om året att underhålla. Det är 619 euro om dagen. Småpengar i presidentens budget kan tyckas, men i franska medier spekuleras nu i att en försäljning skulle kunna ge 100 miljoner euro, eller närmare 900 miljoner kronor.

Så var firar då Hollande sin endas vecka semester istället? (Han har gjort en poäng av att han inte tar längre semester än så på grund av krisen. Något som knappast ses om ”normalt” av de flesta fransmän som inte är på jobbet på hela augusti.)

Svaret är ett annat slott i närheten av Versailles.

”La Lanterne” var egentligen premiärministerns sommarresidens, men det lade Nicolas Sarkozy beslag på under sin tid vid makten, och gjorde även det till presidentegendom.

”Le président Normal” har inte gjort några tecken på att vilja annorlunda.

Therese Larsson Hultin

Det är för tidigt att korka upp champagnen, men onsdagens europeiska BNP-siffror visar ändå på ett viktigt trendbrott. Recessionen är bruten och för första gången på nästan två år växer nu ekonomin i eurozonen. Draglok är Tyskland, och helt oväntat – Frankrike.

Man ska glädjas åt det lilla sägs det ju, och sett ur den synvinkeln var det näst intill ett mirakel som EU:s statistikkontor Eurostat presenterade idag. De 17 euroländerna växte med 0,3 procent under årets andra kvartal, jämfört med kvartalet innan. Snäppet bättre än de 0,2 procent som var väntat.

Det kan låta som en futtig skillnad, men i en tid där vi för det första inte är bortskämda med att få förväntningar överträffade och för det andra har sett hur eurozonens BNP krympt de senaste sex kvartalen, så var det ett oerhört viktigt trendbrott. Den som granskar siffrorna i detalj upptäcker två glädjande punkter.

*Tyskland och Frankrike, som tillsammans står för nästan hälften av euroländernas omsättning, växte båda bättre än beräknat.

*Krisländer som Italien och Spanien fick se sina ekonomier krympa mindre än befarat.

Mätt i siffror betyder det att den tyska BNP:n växte 0,7 procent andra kvartalet mot förväntade 0,6. Den franska tillväxten steg 0,5 procent jämfört med årets tre första månader och i Italien och Spanien är siffrorna -0,2 respektive -0,1 procent.

Så vad beror det förbättrade läget då på?

Det enkla svaret är att tilltron har ökat. Ända sedan Mario Draghi, chefen för den europeiska centralbanken, i ett tal förra sommaren lovade att ECB skulle köpa ”obegränsade mängder” statspapper om det skulle bli nödvändigt för att rädda euron, så har marknaderna lugnat ner sig. Den mest akuta fasen verkar vara över och det har i sin tur fått många européer (åtminstone de med trygga fasta jobb) att så smått andas ut.

hollande

Frankrikes president François Hollande efter ett regeringsmöte den 2 augusti.

Såväl i Tyskland som i Frankrike har tillväxten drivits av att invånarna har börjat konsumera igen. Den tyska exportmarknaden är fortsatt stark, och även i Spanien är det just exporten som har hjälpt landet upp på halvfast mark. Åtminstone för tillfället.

Det är annars Frankrikes tillväxt som är den stora överraskningen. Arbetslösheten är rekordhög, statsskulden likaså och president Hollande har fortfarande inte vaknat till liv och insett att den femte republiken behöver reformeras i grunden. Så sent som i juli sänkte kreditvärderingsinstitutet Fitch det franska kreditbetyget från högsta möjliga AAA, till AA+, något som inte hindrat François Hollande att deklarera att eurokrisen nu är över.

Det är den inte. Enligt Eurostat var 25 miljoner EU-medborgare arbetslösa i juni. Det är en ökning med en miljon människor sedan förra sommaren. I över hälften av medlemsländerna ligger statsskulden över de 60 procent av BNP som EU:s stabilitetspakt tillåter – och i ärlighetens namn är inte tillväxtsiffror som ligger strax över noll särskilt imponerande.

Men låt oss ändå glädjas åt det lilla. Det går åt rätt håll.