X
Annons
X

Larssons värld

Therese Larsson Hultin

Therese Larsson Hultin

Det finns få ämnen som verkar uppröra så mycket som politikerlöner. Särskilt när de verkar sko sig på vår bekostnad. Det fick jag märka för ett drygt år sedan när jag skrev en krönika om frikostiga politikerersättningar ute i Europa – du hittar den här – och det sade KABOOM i mailboxen av alla upprörda läsare som hörde av sig. Det handlade bland annat om hur italienska senatorer har privata frisörer och om Europaparlamentarikernas traktamenten, som ni för övrigt kan läsa mer om nedan.

För frågan är om inte gensvaret blivit ännu större för tankesmedjan Open Europe som igår lade ut ett klipp på sin Youtube-kanal. Det spred sig snabbt som en löpeld. Inte så konstigt, för där kan man se hur EU-parlamentariker hämtar ut traktamentet på 300 euro de får varje dag de arbetar i Bryssel – vid sex-halvsju-tiden på kvällen när de kommer till jobbet. Bara för att sedan lämna parlamentet igen efter någon dryg minut.

Traktamentet är tänkt för att täcka de utgifter de har när de arbetar på annan ort – men två parlamentariker blir minst sagt otrevliga när de får frågan varför de hämtar ut pengarna när de dyker upp i Bryssel med resväska först på kvällen (och alltså knappast kan ha haft särskilt mycket utgifter i tjänsten den dagen).

Klippet är minst sagt sevärt. Det är på holländska, men klicka på dialogrutan som ser ut som en fyrkant med rader längst ner, så textas inslaget på engelska.

YouTube Preview Image

 

Om bloggen


Therese Larsson Hultin är Svenska Dagbladets utrikesanalytiker. Hon har jobbat, studerat och levt i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Danmark. Bloggen handlar därför mycket om Europa och EU, men det görs även utflykter till andra världsdelar. Fokus är politik, ekonomi och annat som platsar i Larssons värld.

@thereselars på Twitter

Therese Larsson Hultin

En hyllad kansler och en hånad oppositionsledare. Socialdemokraten Peer Steinbrück står inför en brant uppförsbacke när han utmanar Angela Merkel i det tyska valet i höst. Enligt medierna gör Steinbrück allt fel, och inför Obamas Berlinbesök i veckan kunde Vita huset inte ens få till hans namn rätt. Ändå kan han ställa till det för Merkel.

SPD:s kanslerkandidat Peer Steinbrück tackar för applåderna vid en partidag i Augsburg.

Det är sällan man ser en politiker kämpa med tårarna. Särskilt inte en vuxen man som de senaste månaderna mest framställts som girig, egenkär och kylig.

Peer Steinbrück sväljer. Blinkar ett par gånger. Höjer mikrofonen som för att ta sats, men sänker den igen och viftar avvärjande med handen.

Det här var förra söndagen och socialdemokraternas kanslerkandidat har precis suttit och lyssnat på sin fru som blivit utfrågad bredvid honom på scen. Det är partidag för SPD och Gertrud Steinbrück har målat upp en bild av hur journalisterna gör allt för att leta fel hos hennes man och hur dåligt det fått henne att må.

Det är när moderatorn vänder sig till Peer och frågar ”Varför utsätter ni er för det här?” som det brister för den före detta finansministern.

(se klippet här, det kommer efter 1.55)

Man kan tycka vad man vill om Peer Steinbrücks politik, men någon charmknutte är han inte. Snarare en trulig sanningsägare som visat sig ha katastrofal fingertoppskänsla.

Jag skulle kunna fylla hela den här sidan med klavertramp. Som när det kom fram att arbetargrabben Steinbrück tjänat miljoner i föreläsningssvängen, och hur han istället för att göra en pudel kallar Angela Merkel för ”underbetald”. Eller som när han sade att ”två clowner vunnit det italienska valet” och syftade på Silvio Berlusconi och 5-stjärnerörelsens Beppe Grillo. Ett uttalande som både är roligt och kanske till och med sant, men som knappast lämpar sig för en framtida tysk förbundskansler.

Ändå är det något befriande med en politiker som är sig själv och inte förställer sig för att vinna röster. Ett citat som säger en hel del om människan Peer Steinbrück är när han mitt under den tyska översvämningskatastrofen, som plågat landet de senaste veckorna, förkunnar att han minsann inte tänker åka dit.

– Jag tror att de drabbade har större nytta av försvarsmakten och brandmän än av Peer Steinbrück, sade han i tv på bästa sändningstid och lade till ett ”jag tänker inte delta i någon slags gummistöveltävling”. (Gummistiefelwettbewerb är mig veterligen ett nytt tyskt ord och en tydlig bredsida till Angela Merkel som snabbt gav sig ner till de översvämmade områdena klädd i… ja, faktiskt ett par kängor.)

Angela Merkel omgivet av ett pressuppbåd vid ett besök i den översvämmade staden Pirna i sydöstra Tyskland.

Till saken hör att den förre tyske förbundskanslern och Steinbrücks partikollega, Gerhard Schröder, har vadat omkring i gummistövlar. Inte i år, men mitt i valkampen 2002 när delar av landet också stod under vatten. Då ansågs bilderna på en medkännande Schröder ha varit det som säkrade återvalet för socialdemokraterna någon månad senare.

Det kan se ut som det blir en promenadseger för Angela Merkels kristdemokrater vid valet den 22 september. ”Angie” är den mest populära kanslern i Tysklands historia och enligt tv-programmet Heutes senaste opinionsmätning anser 59 procent att hon vore en bättre förbundskansler än Steinbrück som får 29 procent.

Nu är livet sällan så enkelt och det stora problemet för såväl Merkel som hennes utmanare är att ingen sida ser ut att få egen majoritet. I en opinionsmätning från början av juni blir CDU tillsammans med systerpartiet CSU störst med 42 procent. Liberala FDP, som är lillebror i Merkels regering, ser i dagsläget inte ut att klara sig över spärren till förbundsdagen på 5 procent. Och även om de skulle få stödröster så kommer de troligen från höger. Det krävs alltså ett smärre mirakel för att CDU och FDP tillsammans ska nå en majoritet i parlamentet.

Inte ser det bättre ut på andra sidan. Socialdemokraterna SPD ligger i dagsläget på 28 procent. Tillsammans med miljöpartiet de Gröna kommer de upp i 41 procent av rösterna. Även det för lite för att bilda regering.

Då återstår för de två största partierna att bilda en så kallad ”stor koalition” som efter valet 2005 då Steinbrück blev finansminister i Merkels regering. Men det har den gode Peer sagt att han inte tänker ställa upp på och sannolikheten är därför stor att han blir petad efter valet.

Peer "Steinberg" får lite välbehövlig statsmannaglans från Barack Obama vid den amerikanske presidentens besök i Berlin den 19 juni.

Och vad var då det där med Obama och Steinbrücks namn? Jo, inför presidentens Berlinbesök i veckan hölls en briefing i Vita huset. Där informerades pressen om att Barack skulle träffa Peer Steinberg i Tyskland. Inte direkt smickrande för Steinbrück.

Therese Larsson Hultin

Skådespelaren Gérard Depardieu gör det igen – byter pass alltså. Fransmannen som blivit rysk hedersmedborgare säger nu att han vill få medborgarskap även i Algeriet. Men det slutar inte där.

Han må vara en av Frankrikes största skådespelare, men det senaste året är det långt ifrån Gérard Depardieus talang som det skrivits spaltmeter om världen över.

Det hela började med att mannen, som gav seriefiguren Obelix ett ansikte på vita duken, högljutt protesterade mot president Hollandes planer på 75 procents inkomstskatt för alla rika. Depardieu deklarerade att han minsann skulle flytta till Belgien, där skatterna är lägre, och bli belgisk medborgare.

Den idén höll i någon vecka innan myndigheterna i Bryssel satte stopp för planerna.

Då grep den ryske presidenten Vladimir Putin in och deklarerade att hans ”gode vän Gérard” gärna fick bli ryss.

Gérard Depardieu på besök i Tjetjenien i februari i år. Skådespelaren är registrerad som boende i Saransk i centrala Ryssland.

Sagt och gjort, de båda herrarna insåg PR-värdet i alla skriverier, vilket fick Gérard Depardieu att acceptera ett ryskt pass och ett hedersmedborgskap. Det var i vintras. Men nu vill alltså Depardieu även bli algerier, det sade han i en intervju med den franska tidningen Le Journal du Dimanche, JDD, i helgen.

– Jag skulle vilja ha sju olika pass. Jag kommer förresten ansöka om ett i Algeriet och i flera andra länder, säger skådespelaren och förklarar att han är en världsmedborgare och att han på så sätt slipper ansöka om visum.

Depardieu poängterar att han inte är någon skattesmitare.

­– Jag betalar skatt i Frankrike, men eftersom jag inte bor där längre blir skatten under 30 procent. Jag har startat ett företag i Belgien och betalar skatt även där.

Men vad gör ni i Ryssland?

– Jag lever. Jag gör film. Affärer. Jag har ett ryskt företag och är entreprenör. Så jag betalar skatt där också, 13 procent, säger skådespelaren till tidningen JDD.

Depardieu visar sig dessutom vara en mångsysslare. Enligt egen utsago håller han på med fastigheter, film och satsar nu även på ekoturism i Ryssland – som han för övrigt anser är missförstått i väst.

Vad Depardieu ska göra i Algeriet framgår inte av intervjun. Inte heller vilka andra länder han ska söka medborgarskap i.

 

 

Therese Larsson Hultin

I morgon träffas ledarna för världens åtta rikaste länder på golfhotellet Lough Erne på Nordirland. Överst på G8-ledarnas agenda står en brännande punkt; att försvåra för individer och företag att skattefiffla, och att göra världens alla skatteparadis mer öppna. Gissa om det protesteras högljutt?

Det finns många saker som kan få en premiärminister att stöna när han öppnar morgontidningen. Det här var säkerligen en av dem.

”Dave, det är dags att låta de stora pojkarna betala” stod det i annonsen i The Guardian förra månaden, prytt av ett helsidesporträtt på Storbritanniens premiärminister David Cameron. Avsändare var hjälporganisationen ActionAid och det man syftade på var ett ämne Dave redan fått påtryckningar om från tungviktare som Barack Obama, Angela Merkel och François Hollande; Att få storföretag och rika att börja betala rimlig skatt – och att övertyga de skatteparadis som lyder under den brittiska kronan att visa större transparens.

Golfhotellet Lough Erne på västra Nordirland där G8-mötet hålls på måndag och tisdag.

Nu ska det i ärlighetens namn tilläggas att Cameron redan tagit tag i saken. Storbritannien är ordförande för G8 i år, en sammanslutning av världens rikaste nationer, och den brittiska premiärministern har satt tre T:n i fokus när ledarna träffas på Nordirland måndag och tisdag; Taxation, Transparency och Trade (skatter, öppenhet och handel).

Fem års kris och haltande tillväxt har fått västvärldens regeringar att desperat leta efter vägar att förbättra sina finanser. Man behöver inte vara doktor i nationalekonomi för att inse att ett sätt är att hindra inkomster och vinster från att försvinna iväg utomlands. Enligt EU-kommissionen kostar skattefifflandet bland företag och privatpersoner EU:s 27 medlemsländer 1000 miljarder euro årligen. Det är svindlande 87 000 miljarder svenska kronor – eller lika mycket som hela unionens långtidsbudget de kommande sju åren. Och då har vi inte ens nämnt USA.

Inte helt förvånande har alltså såväl Obama, som förbundskansler Merkel och Frankrikes president Hollande förklarat krig mot skatteparadisen och deras sekretess. François Hollande har till och med kallat veckans G8-möte ”avgörande för våra länder och världen”.

Så varför skulle då en helsidesannons i en dagstidning få David Cameron att stöna? Svaret är att han balanserar på en halvslak lina. Cameron måste stå pall för den inhemska opinionen och trycket utifrån, samtidigt som han håller samman Storbritanniens intressesfär. Det brittiska imperiet lämnade rester efter sig i form av ett antal utomeuropeiska territorier. Hit hör Falklandsöarna, ett antal ögrupper i Indiska Oceanen och Stilla Havet – och en rad karibiska skatteparadis. De har självstyre, men delar utrikes- och försvarspolitik med Storbritannien och har drottning Elizabeth som statschef. Lägg därtill de tre kronbesittningarna Jersey, Guernsey och Isle of Man som är helt befriade från bolagsskatt och som alla omgärdas av en sekretess som får schweiziska banker att likna ihåliga ostar.

Ta Jersey som exempel. Ön ligger utanför Frankrikes kust, har drygt 90 000 invånare och 33 000 företag. Det är den officiella siffran. Inofficiellt talas det om att 70 000 bolag är registrerade på kanalön och därmed skattebefriade. Dessutom finns här ett 40-tal banker, miljoner konton och ett okänt antal miljarder pund. Faktum är att ingen vet exakt hur stora tillgångar som gömts undan på Jersey, eftersom insynen är obefintlig.

Premiärminister David Cameron tillsammans med sin kanadensiske kollega Stephen Harper den 13 juni.

Öns ledning hävdar självklart att man inte bryter mot några lagar. Istället protesteras det högljutt mot vad som upplevs som orättvis behandling när den brittiska regeringen försöker få dem att öppna upp mot omvärlden.

Jerseys senator, Philip Bailhache, har vid ett flertal tillfällen varnat för att ön kan komma att kasta loss från Storbritannien om det blir nödvändigt. Efter närmare tusen års gemensam historia.

Även karibiska Bermuda är en grund för huvudvärk för Cameron. Premiärministern hade hoppats kunna städa upp framför den egna dörren och få till en uppgörelse med de ”brittiska” skatteparadisen om utbyte av information innan G8. Men Bermudas regeringschef har sagt att han inte kommer skriva under något före måndag, och från flera andra karibiska öar muttras det om ”kolonialistiskt beteende” från London.

En pr-förlust för Downing Street som säkerligen kommer göra allt för att inte förlora ansiktet de närmaste dagarna. Men uppgörelse eller inte, är det någon som på allvar tror att skatteparadisen kommer försvinna?

 

 

Therese Larsson Hultin

Amerikanska väljare verkar ha ett väldigt kort minne. En helt färsk mätning från Gallup visar att den förre presidenten George W. Bush nu har högre popularitetssiffror än Barack Obama. 49 procent av de tillfrågade svarade att de har en positiv bild av Bush, medan 46 procent fortfarande ser på honom i en negativ dager. För President Obama är motsvarande siffror 48 och 45 procent.

George W. Bush vid en presskonferens i Vita husets rosenträdgård i oktober 2006.

Enligt Gallup är det första gången sedan april 2005 som väljarna har en mer positiv än negativ bild av USA:s 43:e president. Bush var djupt impopulär under sina sista år vid makten och det absoluta lågvattenmärket kom i april 2008 då bara 32 procent av väljarna tyckte att han gjorde ett bra jobb.

Sedan Bush lämnade Vita huset i januari 2009 har han hållit en låg profil och republikanerna undvek till och med att nämna den förre presidentens namn i valkampanjen 2012 – men människor glömmer alltså fort.

”Amerikaner har vanligtvis en positiv bild av sina före detta presidenter. Ronald Reagan, Jimmy Carter, George H. W. Bush och Bill Clinton hade alla över 60 procent i den senaste mätningen”, förklarade Gallup resultatet.

Det gäller uppenbarligen inte medan de fortfarande innehar makten. President Obamas popularitet har sjunkit sedan han påbörjade sin andra mandatperiod i januari i år. Då var 54 procent för, nu ligger han alltså på 48 procent.

Therese Larsson Hultin

Krisen slår allt hårdare mot Nederländerna. Nya siffror visar att runt 1,3 miljoner hushåll nu sitter fast med bolån som överstiger värdet på deras hem.

Flytande hus i Amsterdams hamnområde Ijburg. Staden tillhör de områden där priserna fallit kraftigast.

Det är ingen liten andel av de holländska familjerna som troligen mår en smula dåligt när de tänker på sina bolån. Nederländerna har knappt 17 miljoner invånare, och rapporten från den holländska centralbanken som släpptes igår visar alltså att 1,3 miljoner hushåll nu är skyldiga mer än vad deras hus eller lägenheter är värda. Enligt centralbanken överstiger lånen fastighetsvärdet med hela 65 miljarder euro, eller nära 570 miljarder kronor.

Hur stor differensen är skiljer sig naturligtvis från fall till fall, men delar man den summan med antalet berörda hushåll blir snittet nästan 440 000 kronor per familj.

De holländska huspriserna steg kraftigt från 1992-2007, då priserna började falla. I fjol tog nedgången ytterligare fart och föll enligt den statistiska centralbyrån i Haag med 9,14 procent (justerat för inflation) fram till slutet av november 2012. Det är framförallt familjer som gav sig in på fastighetsmarknaden de senaste tio åren som drabbats.

Nederländerna tillhör EU:s nettobetalare, men dras med egna ekonomiska problem. Tillväxten haltar, arbetslösheten ligger på (för nederländska förhållanden) höga 6,7 procent, och den holländska regeringen har nu lovat att spara ytterligare för att kommer ner under EU:s gräns på ett budgetunderskott på max 3 procent av BNP. Enligt centralbanken kommer ytterligare nedskärningar och skattehöjningar på 6-8 miljarder euro behövas för att nå målet.

Nederländernas premiärminister Mark Rutte talar med reportrar vid ett EU-toppmöte i Bryssel 22 maj.

På tisdagen besöker dessutom EU:s ekonomikommissionär Olli Rehn Haag, eftersom kommissionen och premiärminister Mark Rutte inte kan komma överens om landet lovat att nå -2,8 eller -3 procents underskott i budgeten nästa år.

 

 

 

Therese Larsson Hultin

En olycka kommer sällan ensam sägs det – och för president Obama verkar det till och med sant. Avslöjandet om att den amerikanska staten har tillgång till privatpersoners mail har väckt ett ramaskri i USA, där Vita huset nu kritiseras hårt. Men för Barack Obama är det bara det senaste i en lång rad problem den här våren.

Det torde ha hörts en och annan svordom från den vita byggnaden på Pennsylvania Avenue i förra veckan, där världens mäktigaste man bor och arbetar. För personalen var det bara att ställa in helgplanerna efter att det avslöjats att den amerikanska underrättelsetjänsten NSA kunde läsa korrespondens hos IT-jättar som Google och Facebook – trots att presidenten själv befann sig i Kalifornien på ett toppmöte med Kinas president Xi Jinping.

President Obama på Vita husets gräsmatta efter att ha återvänt från toppmötet med Xi Jinping i lördags.

Obama själv försvarade agerandet med ett ”det hjälper oss att avvärja terroristattacker”, men kritiken mot honom har varit massiv. Från motståndare på den yttersta högerkanten, till demokraternas förre presidentkandidat Al Gore, som kallade övervakningen ”obsceneley outrageous” på twitter.

Stämningen i Washington var hätsk redan innan NSA:s serveraccess blev känd. Faktum är att president Obamas krishanterare har haft fullt upp de senaste månaderna. Här är de mest uppmärksammade problemen:

 

*Mordet på Libyens ambassadör i Benghazi i fjol. Den dåvarande FN-ambassadören Susan Rice var den som skickades fram i media efter dödandet. Rice kallade händelsen för ett lokalt ”uppror”, och gjorde sig därmed omöjlig bland republikaner när det visade sig vara ett terrorattentat. Obama ville se Susan Rice som ny utrikesminister efter Hillary Clinton, men då motståndarlaget behöver godkänna utnämningen tvingades Rice dra tillbaka sin kandidatur. Hon har nu fått upprättelse sedan presidenten utnämnde henne till ny säkerhetsrådgivare i förra veckan

*Skatteverket granskade högerorganisationer. Om republikanerna var upprörda över Susan Rices ordval så är det ingenting mot när det avslöjades att skatteverket IRS systematiskt har särbehandlat konservativa grupper ända sedan 2010. Vita huset lät genast veta att det inte varit inblandade och heller inte kände till saken.

*Journalister har övervakats. Förra månaden blev det känt att justitiedepartementet begärt ut telefonlistor för åtminstone 20 telefon- och faxlinjer på nyhetsbyrån AP under april och maj. Hur många journalister som använt telefonerna är oklart, men åtminstone 100 personer arbetar på redaktionen. Det har inte framkommit vad uppgifterna skulle användas till.

 

De tre skandalerna har skapat bilden av en presidentadministration som inte har koll, vare sig på myndigheter eller departement och som inte ens kan kalla en terrorattack vid dess rätta namn. Händelserna har fördjupat skyttegravarna i huvudstaden ytterligare och kommer göra det oerhört svårt för Obama att få igenom sin agenda de kommande åren.

Det beror givetvis till stor del på att demokraterna inte har majoritet i representanthuset, men även på att Vita huset har haft problem med att få det egna partiet med sig i viktiga frågor.

För Barack Obama gäller det nu att börja visa ledarskap på hemmaplan – och att hålla tummarna för mellanårsvalet nästa höst. Hans enda chans att få något vettigt gjort under resten av sin presidenttid är att få demokratisk majoritet i kongressen på Capitol Hill.

Therese Larsson Hultin

Det är svårt att inte höja på ögonbrynen när Frankrike och Tyskland säger att de vill ha en euroregering – där en ordförande på heltid ska styra och samordna euroländernas ekonomier. Frågan är hur det ska gå till. Det är uppenbart att varken Angela Merkel eller François Hollande tänker lämna ifrån sig någon makt.

Det har gått över en vecka, men jag kan inte riktigt sluta tänka på det. Scenen är Elyséepalatset i Paris och mitt bland allt bladguld står den franske presidenten och den tyska förbundskanslern och är som ler och långhalm. Till saken hör att det gnisslat rejält i det fransk-tyska maskineriet de senaste månaderna, men just den här torsdagen är det en ny fasad som ska visas upp.

Angela Merkel och François Hollande på en presskonferens i Elyséepalatset den 30 maj.

Angela Merkel och François Hollande försöker överträffa varandra med lovord om hur bra en framtida euroregering skulle vara för Europa. Det talas om hur ett ”fördjupat samarbete” är vägen framåt, att styrningen av eurområdet ”behöver stärkas” och att lösningen är att tillsätta en särskild ordförande med långtgående befogenheter som med tätare mellanrum ska samla eurogruppens finansministrar.

(Om någon nu frågar sig om eurogruppen inte redan har en ordförande, så är det korta svaret; Jo. Han heter Jeroen Dijsselbloem, är holländsk finansminister, och var INTE road av att bli kastad framför en buss. Men det är en helt annan historia.)

En euroregering alltså. Någon som på allvar tror att Frankrike och Tyskland tänker låta Bryssel bestämma den ekonomiska politiken i Paris och Berlin? Tänkte väl det. Det räcker att backa bandet till dagen innan Merkel och Hollandes PR-trick.

”EU-kommissionen ska inte diktera för oss vad vi ska göra. Det räcker att säga att Frankrike måste få ordning på sina offentliga finanser.”

François Hollande var minst sagt sur. Att EU-kommissionen precis offentliggjort att landet får två år till på sig att komma tillrätta med sitt envisa budgetunderskott gjorde inte att han kände någon direkt tacksamhet. Hur kunde byråkraterna ha mage att kräva att Frankrike skulle reformera sitt pensionssystem? Och att säga att de måste rucka på en stelbent arbetsmarknad? Oförskämt.

Inte reagerade hans föregångare Jacques Chirac speciellt mycket bättre när EU-kommissionen försökte smälla Frankrike på fingrarna redan för tio år sedan. Frankrike har inte haft en balanserad budget sedan 1970-talet, men på det tidiga 00-talet började man på allvar bryta mot EU:s stabilitetspakt med maximalt 3 procent av BNP i underskott.

Även Tyskland tillhörde dem som var först ut med att bryta mot Maastrichtreglerna. Ett regelverk landet pikant nog krävt för att gå med på att införa euron. Men när det började muttras i Bryssel svarade den dåvarande förbundskanslern Gerhard Schröder med politikerversionen av att ge kommissionen fingret (i form av en debattartikel i Financial Times där Schröder förklarade att Berlin minsann fattar sina egna ekonomiska beslut).

Angela Merkel var inne på samma bana nu i måndags. I en intervju med tidningen der Spiegel förklarade Europas mäktigaste kvinna att hon inte har ”något som helst behov att ge ännu mer befogenheter till kommissionen i Bryssel de närmaste åren”.

Så vad menar då Hollande och Merkel när de pratar om mer samordning och förstärkt styrning? Stod de och småljög på presskonferensen?

Nej, de vill garanterat ha en euroregering – så länge det är de andra länderna som anpassar sig.

Titta bara på följande citat från ett tal François Hollande höll den 16 maj.

”Tyskland har sagt flera gånger att man är redo att fortsätta in i en politisk union, till en ny nivå av europeisk integration. Frankrike är villigt att tillhandahålla innehållet i en sådan union”.

Läs den sista meningen igen.”Villigt att tillhandahålla innehållet.” Kan det sägas tydligare? Fransmännen sätter ramarna, de andra följer efter.

Tro inte att tyskarna är annorlunda. I Berlin har det länge pratats om ”mer Europa” och att EU borde gå mot att bli en federation. Men det är knappast en sammanslutning baserad på en spansk eller grekisk modell man tänkt sig. Det är tyska dygder som gäller, möjligen kryddade med lite sydeuropeisk flair.

När får vi då en euroregering? Hollande pratar om två år, min gissning är aldrig. Inte en med reell makt i alla fall, det är Frankrike och Tyskland alldeles för olika för. Paris vill ha mellanstatlighet, Berlin överstatlighet. Och då har jag inte ens nämnt deras olika syn på att spara och att slösa.

Men även det är en helt annan historia.

 

 

Therese Larsson Hultin

I eftermiddag inleds ett två dagar långt toppmöte mellan USA och Kina utanför Palm Springs i Kalifornien. Det pratas om en ”ny historisk startpunkt”, men samtidigt kritiserar kineserna Michelle Obama för att hon inte är på plats.

Toppmötet i Kalifornien är den sista punkten på den kinesiske presidenten Xi Jinpings rundresa på den amerikanska kontinenten – och den första gången han träffar Obama efter sitt tillträde. Klockan 16 lokal tid på fredagen förväntas samtalen med Barack Obama dras igång. Så långt allt väl.

Om det inte vore för att Michelle Obama är kvar i Washington.

Xi Jinping och Peng Liyuan när de anlände till Benito Juarez International Airport i Mexico City den 4 juni.

För många kineser anses det vara en förolämpning mot Kinas första dam, den kända sångerskan Peng Liyuan. Hon är oerhört populär i Mittens rike och det har funnits stora förväntningar på att hennes stjärna skulle skina starkare än Michelles under det två dagar långa toppmötet. Men nu finns det alltså ingen amerikansk first lady för Peng Liyuan att bli fotograferad tillsammans med. Ett faktum som har fått ögonbryn att höjas i kinesiska diplomatiska cirklar och till och med skapat en liten storm på Weibo – Kinas motsvarighet till twitter.

 

 

Från Vita huset heter det att Michelle Obama meddelade för flera veckor sedan att hon inte kunde vara med eftersom hon vill vara hemma för sin yngsta dotters Sashas födelsedagsfest.

I internationell media spekuleras det nu i att Peng Liyuan kommer att åka direkt hem till Peking från Mexico, som var det näst sista stoppet på det kinesiska presidentparets resa. Det skulle i sådana fall ses som en allvarlig markering från kinesisk sida.

En ny historisk startpunkt i de amerikansk-kinesiska förbindelserna…

Vi får väl se.

 

Therese Larsson Hultin

Hur många människor bor det i Tyskland? Hade någon frågat mig förra veckan hade jag reflexmässigt svarat ”82 miljoner”. Men det är uppenbarligen inte sant.

Det nya svaret är istället 80,2 miljoner. Hela 1,5 miljon mindre än vad de tyska myndigheterna tidigare trott. Det visar resultatet av en folkräkning som gjordes våren 2011, men som blivit färdigställd först nu.

Den tidigare siffran bygger på mätningar som gjordes många år innan den tyska återföreningen för snart 23 år sedan. I DDR gjordes den sista folkräkningen 1981. För västtysk del var det 1987 som myndigheterna senast kontrollerade hur många invånare landet hade. Sedan dess har det enbart gjorts antaganden och uppräkningar.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel sjunger nationalsången framför en tysk flagga på ett partikonvent i Leipzig.

Hur kan då en så rik och högteknologisk stat som Tyskland inte ha bättre koll? Det enkla svaret är; de har inga personnummer. Tyskarna är allergiska mot allt som andas myndighetskontroll och statlig styrning – inte så konstigt med tanke på historien under såväl nationalsocialismen som diktaturen i Östtyskland.

Under mina år i Berlin ställdes frågan med jämna mellanrum om det ändå inte vore ganska vettigt med personnummer och ett system där myndigheterna vet hur många invånare landet har. Svaret blev ett ständigt nej. Att varje människa har ett nummer för tankarna till koncentrationsläger, och det är inget man vill påminnas om mer än nödvändigt.

Men nu har det alltså gjorts en omfattande folkräkning och svaret är dryga 80 miljoner. Frågan är hur länge den siffran kommer att stämma.