X
Annons
X

Larssons värld

Therese Larsson Hultin

Therese Larsson Hultin

Opinionsläget tyder på att Labour kommer ta makten i Storbritannien vid valet 2015. Ett drömläge för partiledaren Ed Miliband. Om det inte vore för en sak – väljarna gillar honom inte.

Egentligen är det bekräftelsen på det de flesta som följer brittisk politik redan vet. Labourledaren Ed Miliband står inte särskilt högt i kurs på de brittiska öarna, inte ens bland den egna väljarbasen.

Men nu har vi fått det svart på vitt i form av en undersökning gjord av oberoende You Gov som beställts av högertidningen The Times (och ja, de är rätt skadeglada på ledarplats).

Ed Miliband vann partiledarstriden mot sin bror David Miliband i september 2010.

Den visar att förtroendet för Miliband är betydligt lägre än vad det var för den djupt impopuläre Gordon Brown efter han förlorat valet 2010. De flesta väljare anser att Ed Miliband är vek, velande och otydlig i vad han står för. Enbart 28 procent klassar honom som kompetent, vilket måste vara bland den farligaste kritik en politiker med premiärministerambitioner kan få.

De flesta tillfrågade ansåg att Gordon Brown brydde sig mer om vanligt folk (50 procent mot 36 procent för Miliband), att han försökte göra the right thing (56-39), var beslutsam (36-19), eller trovärdig (34-29).

Av de nio kategorier som listas slår Ed Miliband bara sin föregångare i en enda; han anses vara en bättre ledare för Labour – hur nu det går ihop efter de tidigare sågningarna. Där svarade 32 procent för Miliband, medan Gordon Brown fick 17 procent. 41 procent ansåg att det inte var någon skillnad, medan resten inte visste.

Det enda som torde pigga upp Labours ledning idag är vetskapen om att premiärminister David Cameron inte heller är särskilt populär.

 

Om bloggen


Therese Larsson Hultin är Svenska Dagbladets utrikesanalytiker. Hon har jobbat, studerat och levt i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Danmark. Bloggen handlar därför mycket om Europa och EU, men det görs även utflykter till andra världsdelar. Fokus är politik, ekonomi och annat som platsar i Larssons värld.

@thereselars på Twitter

Therese Larsson Hultin

De svenska parlamentarikerna i Bryssel verkar prioritera annat än att gå på sina utskottsmöten. En sammanställning gjord av Europaportalen visar att flera av våra folkvalda enbart är närvarande på drygt hälften av utskottens träffar.

Den har några dagar på nacken, men för er som är intresserade kan det ändå vara värt att gå in och studera Europaportalens granskning. Den genomsnittliga närvaron de senaste två åren ligger på 69 procent, två procentenheter lägre än mandatperiodens första två år.

Längst ner i närvarolistan hittar vi vänsterpartiets Mikael Gustafsson och moderaterna Christofer Fjellner och Anna Ibrisagic. Den förstnämnde har enbart varit närvarande på 38 procent av utvecklingsutskottets möten. Vid jämställdhetsutskottets möte är Gustafsson däremot närvarande 95 procent av gångerna. Enligt honom själv beror skillnaden på att utskottsmötena ofta är samtidigt, vilket ju i sådana fall låter som osedvanligt dålig planering från parlamentets sida.

EU-minister Birgitta Ohlsson ser allvarligt på parlamentarikernas frånvaro.

– Oavsett om man sitter som folkvald i riksdagen eller Europaparlamentet ska man ha en hög närvaro och vara aktiv. Det handlar ju om ett demokratiskt uppdrag, det tycker jag är jätteviktigt. Sedan är det upp till väljarna i nästa val att visa hur hårt man rankar just detta, säger Birgitta Ohlsson till Europaportalen.

Högst upp i rankingen hittar vi Isabella Lövin (MP) och Marit Paulsen (FP) med 98 respektive 95 procents närvaro.

Therese Larsson Hultin

Bekämpa ungdomsarbetslösheten i all ära – men det är framförallt en PR-framgång de franska och tyska regeringarna är efter när de träffas på ett bilateralt toppmöte i Paris idag.

Det är under rubriken ”New Deal for Europe” som de tyska och franska arbetsmarknadsministrarna och finansministrarna träffas i Paris på tisdagen i ett initiativ för att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Mottot är väl valt och ska föra tankarna till den amerikanska presidenten Roosevelt, som med sin New Deal lyckades föra USA ur depressionen på 30-talet.

Den franske finansministern Pierre Moscovici och hans tyske kollega Wolfgang Schäuble vid ett möte i Berlin den 7 maj. De båda ses igen i Paris på tisdagen.

Anledningarna till toppmötet är flera. Från fransk sida rör det sig om att visa handlingskraft. Arbetslösheten är rekordhög. Den senaste siffran ligger på över 11 procent, och för ungdomar är siffran betydligt högre. Hela 26,5 procent går utan arbete. Det har fått president Hollande att säga att just sysselsättningsfrågan, tillsammans med tillväxten, är hans mest prioriterade. François Hollande är dessutom i desperat behov av att få politiska framgångar, han är den mest impopuläre presidenten genom tiderna och undersökningar visar att enbart 27-28 procent anser att han gör ett bra jobb.

Den tyska drivkraften ser annorlunda ut. Angela Merkel är tvärtom den mest populära tyska förbundskanslern i modern tid, och de tyska arbetslöshetssiffrorna låga. 5,8 procent totalt, och en ungdomsarbetslöshet som ligger under 8 procent, vilket är lägst i EU. Däremot vill även hon se lite positiva rubriker. Det är val i Tyskland i höst och tyskarna är dessutom genuint trötta på att framställas som hela Europas skurk med sina nedskärningskrav – och på att Merkel i Sydeuropa ofta porträtteras i Nazi-uniform och med svart mustach. Det märktes inte minst efter melodifestivalen i Malmö häromveckan, där Tyskland hamnade bland de sämst placerade på listan. I tyska tidningar stod att läsa att det egentligen var Merkel som stod på scen och att det var krisen som låg bakom att övriga länder inte vill rösta på det tyska bidraget.

Att det pågår en liten PR-kampanj från tysk sida har blivit tydligt den senaste tiden. Igår skrev tidningen Spiegel om att den tyska staten ska hjälpa sydeuropeiska företag med likviditetsproblem med billiga lån, och förra veckan var den tyska arbetsmarknadsminister Ursula von der Leyen i Madrid. Där signerades ett avtal om att 5 000 spanska ungdomar ska få lärlingsplatser i Tyskland årligen. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att tycka att det är intressant att sådana satsningar kommer fyra månader innan det tyska valet, även om det självklart är välkomna initiativ i dessa kristider.

Så vad händer då i Paris idag när ungdomsarbetslösheten diskuteras? EU har satsat 6 miljarder euro på att bekämpa ungdomsarbetslöshet. Till de pengarna kommer ytterligare miljarder i lån från den Europeiska investeringsbanken EIB. Dessutom ska det tyska lärlingssystemet diskuteras för att se om det kan gå på export, och så ska det tas fram en plan för hur företagen ska förmås att börja nyanställa ungdomar.

Men det kommer säkert andra satsningar också. Det gäller ju att få så positiv press som möjligt efter mötet.

 

Therese Larsson Hultin

Det är en riktig skitvecka Storbritanniens premiärminister David Cameron nu lägger bakom sig. Ett terrordåd, en misslyckad omröstning i underhuset och en nära medarbetare som lyckats få partiets gräsrötter på krigsstigen. Och den närmaste framtiden ser nästan lika tuff ut.

Det finns dagar då man bara vill krypa tillbaka ner under täcket, och så finns det veckor då hela sängen lika gärna kunde falla ner i ett stort svart hål. Men frågan är om inte de senaste sju dagarna toppar David Camerons privata lista över veckor då allt bara går fel.

David Cameron på en presskonferens i Paris efter terrordådet. Strax därefter återvände premiärministern till London

Vi tar det för enkelhetens skull från början. Förra helgen vaknade den brittiske premiärministern till nyheten om att en av hans nära medarbetare kallat Torypartiets gräsrötter för ”mad swivel-eyed loons”. Ett inte alltför smickrande omdöme som på svenska kan översättas till ”galna vindögda dårar”. Nu är det i och för sig nog inte helt ovanligt att politiker muttrar både det ena och det andra om sina väljare när de inte tycker som partiledningen, men problemen i det här fallet var två;

  1. Mannen fällde omdömet inför fyra journalister (som med hänvisning till källskyddet valde att inte avslöja politikerns namn)
  2. Yttrandet sätter ord på vad många konservativa länge misstänkt; att Cameron och hans internatskolevänner känner sig förmer än partiarbetarna ute i landet

Den som snabbt ändå pekades ut var Lord Andrew Feldman, vice ordförande i det konservativa partiet, David Camerons tennispartner och vän från deras tid på Oxford. Feldman nekade givetvis, men skadan var redan skedd. Från partidistrikten runt om de brittiska öarna muttrades det om att det här var droppen, att det var förolämpande att bli kallade för vindögda galningar och att partieliten i London saknade respekt för deras arbete. Känslor som nationalistpartiet UKIP:s ledare Nigel Farage tog fasta på. Han twittrade snabbt ut ett ”Om du är konservativ och tror på UKIP:s idéer, då hatar ditt parti dig. Come and join us”.

Så kom slag nummer två, tre och fyra; En anonym minister sade att Torypartiet befinner sig i ett ”vacuum fyllt av anarki”. Den förre utrikesministern Geoffrey Howe, som är en riktig tungviktare bland de konservativa, skrev i en debattartikel att premiärministern helt tappat greppet om partiet – och så det värsta av allt. En ny opinionsundersökning visade att UKIP nu nosar Tories i hälarna. Nigel Farages anti-EU-parti får 22 procent av väljarstödet, bara två procentenheter mindre än Cameron.

Tycker ni att det låter som en skitvecka ännu? Då hade den ändå knappt börjat. Jag ska inte fylla hela den här sidan med att fortsätta rabbla incidenter, men låt mig ändå nämna att Cameron tvingades ta Labour till hjälp för att få igenom en lag i underhuset om homosexuellas rätt att gifta sig. I det egna partiet var det 135 ledamöter som gjorde uppror och premiärministern var farligt nära ett allvarligt nederlag. Dessutom mördades en brittisk soldat på öppen gata i onsdags. Ett terrordåd som fick Cameron att avbryta sitt besök i Frankrike och istället försöka gjuta olja på de främlingsfientliga vågor som nu går igenom det brittiska samhället.

En polis håller en blomma som ska läggas på scenen för onsdagens terrordåd i Woolwich i sydöstra London.

Så vad kan David Cameron då göra? Det enkla svaret är att dra på sig kaptensmössan, ta tag i rodret och visa ledarskap. Inte att svansa efter UKIP och försöka leka nästan lika EU-fientliga och nästan lika invandringsrädda för att sätta stopp för väljarflykten. De senaste månadernas opinionssiffror tyder på att det är en strategi som inte fungerar. Ända sedan premiärministerns löfte i början av året om en EU-omröstning 2017, så har det gått utför för Tories. Trots att många britter tycker att en folkomröstning är en bra idé.

Dessutom måste Cameron börja ta hand om gräsrötterna. Man kan säga mycket negativt om Margaret Thatcher, men var det något hon var mån om så var det den konservativa väljarbasen ute i landet. Cameron valdes till partiledare för att vara en förnyare, men många lojala anhängare känner nu inte igen sig. De tycker att David Cameron är för urban, för mycket en Oxfordgrabb, som dessutom bara omger sig med likasinnade. De var ändå lojala så länge partiledaren såg ut att vinna val. När Cameron mer och mer framstår som en förlorare som inte kan hålla ihop det egna partiet har den trofastheten försvunnit.

Det ser ut att bli fler skitveckor för den brittiske premiärministern.

Therese Larsson Hultin

Gissa vilket land som kommer etta på listan över de bäst ansedda länderna? Svaret är inte självklart, åtminstone inte om du ställer frågan i Aten…

Det där sista var nog en ledtråd som gjorde att många förstod precis vilket land det handlar om. Jo, Tyskland är världens populäraste land. Åtminstone enligt de 26 000 personer som brittiska BBC har frågat. De gör varje år en rankning där de tillfrågade får lista 16 länder, plus EU, efter kriterierna om deras inflytande i världen är ”i huvudsak positivt” eller ”i huvudsak negativt”.

Tyskland kom alltså etta med 59 procent positiva röster, vilket var en ökning med tre procentenheter, medan Iran än en gång fick inta jumboplatsen på listan.

Förra årets etta Japan åkte ner till fjärdeplats när de föll från 58 till 51 procent.

Trots att den tyska förbundskanslern Angela Merkel flitigt har porträtterats med liten svart mustasch och naziuniform runt om i Sydeuropa de senaste åren, så är Tyskland populärt i samtliga undersökta länder – förutom Grekland. Där gav 52 procent av de tillfrågade tyskarna ett negativt betyg.

I Spanien ser däremot 68 procent positivt på det tyska inflytandet i världen.

Tyska fans viftar med Tysklands flagga vid OS i London förra sommaren.

 

 

 

 

 

 

Therese Larsson Hultin

5 000 ungdomar årligen ska få möjlighet att lämna rekordarbetslöshetens Spanien och flytta till Tyskland. Där väntar en lärlingsplats och förhoppningsvis ett nytt liv. Men i Spanien finns det de som rynkar på näsan åt överenskommelsen.

Det var två nöjda arbetsmarknadsministrar som möttes i Madrid på tisdagen; Tysklands Ursula von der Leyen och hennes spanska kollega Fátima Báñez. Avtalet de skrev under ska möjliggöra att 5 000 unga från Spanien får en lärlingsplats i EU:s största ekonomi varje år. Många av dem sitter redan på skolbänken i hemlandet för att så snabbt som möjligt lära ett nytt språk.

USA:s förre president Bill Clinton lyssnar på den tyska arbetsmarknadsministern Ursula von der Leyen vid en konferens om ungdomsarbetslöshet i Madrid den 21 maj.

Spanien har som bekant drabbats hårt av krisen och de senaste siffrorna visar att 57 procent, eller nästan 6 av 10 unga mellan 18-24 år går utan jobb. I vissa delar av landet är siffrorna långt värre än så.

Tyskland har däremot EU:s lägsta ungdomsarbetslöshet. En rapport från forskningsinstitutet DIW i Berlin visar att andelen unga utan jobb har halverats de senaste sju åren och att arbetslösheten för de under 25 år är åtta procent.

En stor anledning till den låga siffran är det tyska lärlingssystemet, där ungdomar får lära sig ett yrke till en lägre lön än en fast anställd.

Tyskland har idag runt 33 000 lediga lärlingsplatser, vilket är en stor anledning till arbetsmarknadsminister Ursula von der Leyens Spanienbesök igår. (För att inte tala om det tyska behovet att få lite positiv PR och inte enbart få rubriker som gäller nya nedskärningskrav runt om i Europa.) Fram till 2016 kommer den tyska regeringen satsa 140 miljoner euro i projektet.

Men det är inte alla som jublar. I Tyskland noterar flera medier, däribland Deutschlandradio att satsningen inte enbart tas emot med öppna armar.

”Omstritt initiativ” lyder rubriken på radiokanalens hemsida och där noteras att den spanska dagstidningen El Mundo har en ”sarkastisk underton” när de skriver om lärlingsplatserna; ”En win-win-situation för båda regeringarna” skriver El Mundo, där spanska ungdomar ska betala för tyska pensionärer, samtidigt som regeringen i Madrid är glad för varje arbetslös som försvinner ut ur statistiken.

Liknande initiativ har gjorts tidigare – om än i mindre skala. Förra sommaren besökte jag finska Kouvola där man anställt spansk vårdpersonal som först får gå en språkkurs i finska innan de beger sig norrut. Men där handlade det om färdigutbildad personal och om 50 personer i ett första steg.

Therese Larsson Hultin

Frankrikes president François Hollande fortsätter att attackeras från vänster. Samtidigt ökar andelen fransmän som kallar sig för arbetarklass.

Det är ord och inga visor från vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon. I en intervju med tv-kanalen RTL i fredags kväll deklarerade Mélenchon, som är partiordförande för Parti de Gauche eller PG som förkortningen lyder, att han har noll förtroende för president Hollande som för en i hans tycke ”galen politik” som kommer ”leda till katastrof”.

– Det har varit ett fruktansvärt år, förklarade Mélenchon bara några dagar efter att socialistpartiets Hollande firat sitt första år vid makten och tillade; ”fransmännen hade inte förstått att det var det här François Hollande hade tänkt göra”.

Vänsterpartiet PG:s ledare Jean-Luc Mélenchon vid en demonstration mot Hollandes politik den 5 maj i år.

Enligt vänsterledaren, som fram till 2008 själv var medlem i Hollandes socialistparti, är det budgetsaneringen med de nedskärningar de fört med sig som är det stora problemet. Nedskärningar som det i utlandet (läs: framförallt Tyskland) ofta suckats åt inte gått tillräckligt långt. Men Jean-Luc Mélenchon passar på att kalla Hollande för ”höger” och han sade i tv-intervjun att inte är rädd för en social explosion – han önskar den.

– Min enda oro är att den inte kommer, sa Mélenchon.

Samtidigt kommer siffror från den franska vänstertankesmedjan Fondation Jean-Jaurès som visar att den ekonomiska krisen gjort att landets medelklass krymper. Åtminstone är det vad fransmännen själva upplever. I en rapport som publicerades förra veckan är det bara 48 procent av de tillfrågade som säger att de är medelklass, ett fall från 52 procent 2010. Samtidigt ökar andelen som kallar sig arbetarklass från 29 procent till 33 procent i år.

”Medelklassen oroas. Deras rädsla är att de kommer leva ett sämre liv än deras föräldrar, och att de kommer att få se sina barn falla på den sociala stege som blivit allt svårare att klättra på”, stod att läsa i rapporten som slår fast att över 8 miljoner fransmän nu anses fattiga.

En siffra som nu riskerar att öka ytterligare. Förra veckan stod det klart att Frankrike nu befinner sig i recession.

 

 

 

 

Therese Larsson Hultin

Schlagerfinalen i Malmö hade som mål att ena Europa med sitt motto We are one. Men när musiken klingat ut finns olikheterna kvar och många européer ser mörkt på framtiden. De är oroliga för arbetslöshet, ser negativt på EU och litar inte på sina politiker. Något som kan få stora konsekvenser.

Den som tycker statistik är tråkigt har inte läst rapporten från det amerikanska forskningsintitutet Pew som kom i veckan (och för dig som tycker att det där var ett osedvanligt tråkigt sätt att öppna en krönika – läs vidare – undersökningen innehåller faktiskt en del guldkorn).

Pew har frågat nästan 8 000 européer från åtta olika länder hur de ser på allt från det egna landet och den ekonomiska situationen, till hur de ser på varandra. Och det är när vi kommer till det sistnämnda som det roliga börjar. Faktum är att sammanställningen bekräftar fler fördomar om olika nationaliteter än vad melodifestivalen gjorde i går kväll.

Britter, fransmän, tyskar, italienare, spanjorer, greker, polacker och tjecker har alla fått lista vilken nation som är mest trovärdig, vilka som är arrogantast, ödmjukast – och vilket land det absolut inte går att lita på. (Tyvärr är Sverige inte med i undersökningen.)

Gissa vilka engelsmännen tyckte var mest arroganta och minst trovärdiga? Japp, fransmännen, som i sin tur också svarade att det är de själva som är arrogantast. Även italienarna är självkritiska och listar det egna landet som minst trovärdigt, medan tyskar, fransmän och tjecker anser att det är grekerna man inte skulle lämna solo i ett oövervakat bankvalv. Det håller grekerna inte med om. De svarar att det är det egna landet som har högst trovärdighet – en åsikt de å andra sidan är helt ensamma om. Alla andra nationer svarar Tyskland. Och så där håller det på. 

Betydligt mindre underhållande är det att läsa om hur de tillfrågade ser på framtiden. Svaret är nämligen; nattsvart. 9 av 10 fransmän anser att landets ekonomi är usel och lika många tror att deras barn kommer få det sämre än de själva när de växer upp. Ännu värre är humöret längre söderut. Bara 3 procent av italienarna, 4 procent av spanjorerna och 1(!) procent av grekerna svarar att ekonomin är bra. Hur nu någon endaste grek kan tycka det.

Mest oroade är de tillfrågade över arbetslösheten. Inte så konstigt med tanke på att den just nu är rekordhög i såväl Frankrike, som Spanien och Grekland och att antalet arbetslösa inom hela eurozonen har ökat 22 månader i rad.

Förbundskansler Angela Merkel vid en debatt i tyska förbundsdagen 17 maj 2013.

Men är det några som ska vara oroade så är det politikerna. Det är nämligen väldigt få som tycker att deras ledare gör ett bra jobb. Lägst är förtroendet i Tjeckien där bara var femte tycker att regeringen klarar att hantera krisen. Den enda som sticker ut är Angela Merkel som hela 75 procent av tyskarna gillar.

Att politikerna inte vinner några charmtävlingar kan låta som ett mindre problem, men i land efter land har vi sett vilka konsekvenser det får när istället missnöjespartier växer sig stora. I Grekland fick valet göras om förra våren eftersom det inte gick att bilda regering, i Italien tog det flera månader innan högern och vänstern kunde enas om att samarbeta och i Storbritannien ser EU-skeptiska UKIP ut att ta röster från såväl Tories som Labour, vilket kan göra regeringsbildandet svårt även där.

Mardrömmen tros annars komma i juni nästa år. Då ska ett nytt EU-parlament väljas och det i en tid när stödet för unionen minskar kraftigt. Det senaste året har andelen EU-anhängare gått från 60 till 41 procent i Frankrike och på många håll i Europa bävas det för att det blir just proteströster som läggs.

Det är inte svårt att lista ut vad det får för effekter om EU:s enda demokratiskt valda institution fylls med Brysselmotståndare som gör allt för att montera ner samarbetet.

Det kommer behövas schlagerfestivaler varje vecka för att motverka den splittringen.

 

 

Therese Larsson Hultin

Relationen mellan Frankrike och Tyskland har försämrats kraftigt den senaste tiden, men det är ren taktik från fransk sida. Det menar åtminstone den tyska tidningen die Welts Pariskorrespondent.

President Hollande behöver Angela Merkel som ”slagsäck”.

När Frankrikes president Francois Hollande igår bjöd in journalister till Elyséepalatset, var det bara den andra presskonferensen sedan han tog över makten efter Nicolas Sarkozy för ett år sedan. Tanken var att den hårt kritiserade presidenten skulle dra upp nya riktlinjer för sitt andra år vid makten.

President Hollande svarar på frågor i samband med en presskonferens 16 maj.

Det blev till stor del ett försök att rikta uppmärksamheten bort från Frankrikes ekonomiska problem och den egna impopulariteten och istället kasta blickarna mot Europa. Hollande föreslog att eurozonen skulle få en egen ”ekonomisk regering” som ska träffas en gång i månaden och ledas av en president utsedd på heltid. Han upprepade också krav på euroobligationer och delad statsskuld och att den ekonomiska regeringen ska ha egen ”budgetkapacitet”. Hollande gav dessutom sig själv två år att driva fram en politisk union inom EU.

Vän av ordning kan inte låta bli att undra hur Hollande själv kommer att reagera när en sådan regering tar Frankrike i örat och uppmanar dem att spara – eller om han mer har tänkt sig att den ekonomiska disciplinen ska gälla andra? Det går inte annat än att dra paralleller till när EU-ledarna drog upp kriterierna för stabilitetspakten inför eurons bildande, och det snabbt blev tydligt att varken Frankrike eller Tyskland tyckte att reglerna gällde dem. De blev de första att bryta mot kravet att budgetunderskottet fick vara max 3 procent, och den dåvarande förbundskansler Gerhard Schröder påpekade högljutt att Bryssel inte skulle lägga sig i hur Berlin skötte Tysklands ekonomi.

På torsdagens presskonferens blev det dessutom tydligt att president Hollande tog sikte mot förbundskansler Angela Merkel, och att det är hon som är hans motpol i EU just nu. Något som fick den tyska tidningen die Welts pariskorrespondent Sascha Lehnartz att säga att Hollande behöver Merkel som ”slagpåse”.

Angela Merkel på ett seminarium i veckan om hur Europa ska stärkas.

Enligt Lehnartz måste Hollande ”spela vänster inrikespolitiskt” för att hålla samman partiet, samtidigt som han måste övertyga omvärlden om att Frankrike tar budgetdisciplinen på allvar – allt för att få fortsätta låna till dagens låga räntor. Och för det behöver han tyskarna som ideologisk motpart.

På så sätt skaffar sig Hollande spelrum på hemmaplan för att genomföra de så nödvändiga reformerna. Enligt tidningen die Welt borde Angela Merkel därför göra Hollande en tjänst och fortsätta ta emot slag efter slag från fransmannen.

 

Resonemanget är intressant och ni som läser tyska hittar artikeln här.

 

Therese Larsson Hultin

EU är Europas nya ”sjuka man”. Det slår forskningsinstitutet Pew fast i en ny rapport som visar att stödet för den europeiska unionen är rekordlågt i de flesta medlemsländer.

Det är siffror som talar sitt tydliga språk. På bara ett år har stödet för Bryssel och EU fallit kraftigt och på många håll har det aldrig varit så lågt nu. Mest har det fallit i krisens Frankrike där andelen som ser unionen positivt minskat hela 19 procentenheter på ett år. 

Rapporten från Pew innehåller en mängd godbitar som du kan hitta här.

Undersökningen gjordes i mars i år och de har frågat 7 646 personer i åtta EU-länder.

 

 

 

 

 

Ett riktigt gott skratt fick åtminstone jag av följande tabell som du hittar en bit in i rapporten (tack Johan Lybeck för tipset).

Som ni ser har olika nationaliteter fått berätta hur de ser på övriga medlemsländer och sig själva. Det visar sig att greker litar mest på greker medan italienare ger den egna nationen en bottenplacering vad gäller trovärdighet.

Det finns mycket man skulle kunna säga om den här, men jag låter tabellen tala för sig själv.