X
Annons
X

Larssons värld

Therese Larsson Hultin

Therese Larsson Hultin

Hur kan en bok om kvinnor röra upp känslor år 2013? Det har i alla fall Facebookchefen Sheryl Sandberg gjort med sin skrift om att kvinnor måste våga ta mer plats. Nu spekuleras det i att Sandberg kommer använda uppmärksamheten för att ge sig in i den amerikanska politiken.

Sheryl Sandberg på World Economic Forum i Davos i januari 2013.

Det finns en anekdot Sheryl Sandberg brukar berätta. Hon är idag operativ chef på Facebook, eller Chief Operative Officer, som det så tjusigt heter på engelska och den här historien är helt sann.

När den unga Sheryl gick på college läste hon en kurs i ”Europas intellektuella historia” – ett ämne som även hennes rumskompis och bror hade valt. Det visade sig snabbt att de tre hade helt olika inställning till studierna. När tjejerna gick på föreläsningar och läste kurslitteratur, roade sig brorsan med annat. Tentan kom och gick och när Sheryl och kompisen ojade sig för att det hade gått dåligt, konstaterade brodern att han var säker på att han skulle få toppbetyg.

– Du? Du kan ju ingenting, hur skulle du kunna få det, utbrast de chockat.

– För att jag är grym, blev det självsäkra svaret.

Det är lätt att skratta åt unga killars självsäkerhet och ofta naiva övertro på sig själva, men det är ett skratt som borde fastna i halsen. Skillnaden på manlig och kvinnlig inställning spelar nämligen roll för hur vi beter oss i yrkeslivet. Kaxighet kan räcka längre än betyg i karriären, vilket Sheryl Sandberg också slår fast.

Jag såg henne första gången i ett så kallat TED-talk (jag kommer till den omdebatterade boken strax). Det är en föreläsningsserie där mer eller mindre kända talare får 18 minuter på sig att utveckla sina idéer och som sedan läggs ut på nätet. Facebookschefens TED-talk hölls i december 2010 och har sedan dess setts av flera miljoner människor.

Den tes Sandberg driver är att det är vi kvinnor själva som måste ta ansvar för att krossa samhällets glastak. Det är upp till oss att kräva att männen delar arbetsbördan hemma, och det är vi som måste sluta underskatta våra prestationer. Ett av hennes exempel är att en framgångsrik man ser det som självklart att det är den egna talangen som ligger bakom en befordran – medan motsvarande kvinna gärna talar om ”team work”, ”hårt arbete” eller att hon haft ”tur”. Ett annat är att kvinnor börjar trappa ner engagemanget så fort de bestämt sig för att skaffa barn – även långt innan de blivit gravida.

Föreläsningen ledde till ett bokkontrakt, och nu är Sheryl Sandberg en av de mest omdebatterade kvinnorna i USA. Boken Lean in: Women, Work and the will to lead’ släpptes förra månaden och har lyckats med konststycket att kritiseras från såväl höger som vänster. Sandberg har kallats allt från ”anti-feminist” till ”naiv” som tror att det är upp till kvinnorna själva att klättra på karriärstegen. 

Dessutom påpekas det surt att det är lätt för Sheryl Sandberg att tala om delat hushållsarbete när hon är miljonär och har hemhjälp, och dessutom examen från Harvard (vad nu det har med saken att göra).

Kvinnorna älskar ändå Sandberg. Lean in är USA:s bäst säljande bok just nu.

Det är klart att det är lätt att komma med goda råd för den som redan lyckats bryta glastak, men Sandberg har en hel del poänger. Visst är det fruktansvärt att ett antal studenter på Columbia University i New York fick läsa in sig på en manlig och en kvinnlig riskkapitalist och sedan säga vad de tyckte. Fallen var identiska, det enda som hade ändrats var förnamnen så att det ena handlade om en Heidi – och det andra om en Howard – allt annat lika. Den grupp som studerat Howard tyckte han var hyvens, medan de som läst in sig på Heidi uppfattade henne som en bitch.

Hård eller inte så ska det ändå bli intressant att se vad Sheryl Sandberg gör med sin nyvunna berömmelse. Hon nämndes redan i vintras som en av kandidaterna att bli ny amerikansk finansminister, och hon upprepar gång på gång hur viktigt det är med kvinnliga förebilder i politiken.

I en intervju med tv-programmet 60 Minutes nyligen fick Sandberg frågan om hon då inte tänker försöka bli president? Svaret blev: ”jag känner jag gör allt jag kan för att vara en förebild just nu”.

Det där just nu, tolkades i flera tidningar som ett not yet.

Så lägg namnet Sheryl Sandberg på minnet.

 

Om bloggen


Therese Larsson Hultin är Svenska Dagbladets utrikesanalytiker. Hon har jobbat, studerat och levt i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Danmark. Bloggen handlar därför mycket om Europa och EU, men det görs även utflykter till andra världsdelar. Fokus är politik, ekonomi och annat som platsar i Larssons värld.

@thereselars på Twitter

Therese Larsson Hultin

Som så många andra i sin generation fruktade Margaret Thatcher ett starkt enat Tyskland. Idag delas hennes oro av krisande euroländer i Syd som vill ha räddning men inte styrning. Därför är maktbalansen i EU mellan Berlin-London-Paris viktigare än någonsin.

Jag läste en helt underbar historia i brittiska the Times i veckan. Den handlade som så mycket annat just nu om Margaret Thatcher.

Som alla arbetsnarkomaner hatade Thatcher att ta semester. Järnladyn blev därför överlycklig när hon kom på att den tyske förbundskanslern Helmut Kohl skulle spendera sin ledighet i närheten – han var alltid fyra veckor vid alpsjön Wolfgangsee.

Kohl blev inte lika glad, han ville inte bli störd på sin sommarferie, och absolut inte av Margaret Thatcher.

Margaret Thatcher och Helmut Kohl vid en pressträff i Frankfurt i februari 1989. Knappt nio månader senare faller Berlinmuren.

Han tackar ändå ja till inbjudan och dyker upp klädd i shorts. ”Maggie” tar emot dressad som om hon skulle framträda inför parlamentet.

Efter en stunds småprat känner Helmut Kohl att han fullgjort sin diplomatiska plikt och gör sig redo att gå.

– Gå? Det är ju nu vi ska börja jobba, utbrister Thatcher förvånat. Varpå den gode Helmut hasplar ur sig något om ett viktigt möte.

Det roliga med historien är att den energiska Thatcher drar med sig sina medarbetare på en rask promenad i byn och ser då Helmut Kohl ensam på en uteservering.

Det viktiga mötet var visst med en tårtbit .

Att Helmut Kohl och Margaret Thatcher hade svårt för varandra skrevs det spaltmeter om redan på 80-talet. Eller som en mer diplomatisk Kohl uttryckte det i en intervju efter Lady Thatchers död förra måndagen: ”vi fick trots gemensamma ansträngningar aldrig ett varmt förhållande.”

En anledning var att Margaret Hilda Roberts föddes redan 1925. Hon tillhörde alltså den idag tynande skara toppolitiker som hade egna minnen av andra världskriget, och hon var oerhört rädd för ett starkt Tyskland. Det var därför hon så ihärdigt motsatte sig den tyska återföreningen 1990. ”Ett europeiskt Tyskland riskerar att skapa ett tyskt Europa”, blev ett klassiskt Thatchercitat.

23 år senare är det många i Sydeuropa som skulle argumentera för att Mrs. T (som de brittiska tidningarna kallar henne) fick rätt, och att det är dit vi är på väg.

Med sina 82 miljoner invånare och ett checkhäfte som fortfarande ses som solitt av bankerna, ställer Tyskland krav på krisländerna om att spara och gneta. Därav det högljudda klagandet på att Angela Merkel vill ha ett ”tyskt Europa” i syd.

Thatcher själv hatade budgetunderskott och slöseri och hade med största sannolikhet ställt sig på Merkels sida. Men hon hade ett motrecept på tysk dominans som gäller än idag; ”Enbart nära relationer mellan de två andra starkaste staterna i Europa – Storbritannien och Frankrike – kan motbalansera den tyska makten”, skrev hon i sina memoarer.

Tyvärr är det inte riktigt där vi befinner oss. Paris och London stirrar idag misstänksamt mot varandra och när premiärminister David Cameron utlovade en brittisk folkomröstning om medlemskapet i vintras, så svarade den franske utrikesministern med att de skulle rulla ut röda mattan för engelska företag om britterna lämnade unionen. Det är så nära att ge fingret en chefsdiplomat kan komma.

Margaret Thatcher hade rätt i att EU behöver ett starkt Storbritannien och Frankrike. Men det behövs också ett starkt Tyskland.

Även om det ofta känns som att de tre sitter i samma båt och frenetiskt ror åt olika håll, så är det själva poängen med EU. De balanserar varandra. Angela Merkels spariver kompenseras av François Hollandes tal om sociala dimensioner – precis som Frankrikes protektionism tas ut av Storbritanniens frihandelsiver. I den bästa av världar kan två huvudstäder få med sig den tredje, eller åtminstone få båten att röra sig framåt när två av tre ror åt samma håll.

Det ser vi tecken på just nu. Premiärminister Cameron tog nyligen med sig familjen och besökte Angela Merkel på slottet Meseberg utanför Berlin. Till skillnad från Cameron och Hollande så kommer de båda ypperligt överens, och det talades om vilka eftergifter Tyskland kan gå med på för att få Storbritannien att stanna i EU.

En kortsemester ägnad åt arbete. Helt i Thatchers smak.

 

Therese Larsson Hultin

Järnladyn Margaret Thatcher är begravd, men hennes arv fortsätter att splittra britterna.

Margaret Thatchers kortege på Fleet Street.

 

Det känns lite historiskt att vara på plats i London för Margaret Thatchers begravning, även om jag blev förvånad i morse när jag tog mig ner till kortegevägen en dryg timme innan det hela skulle börja klockan 10 lokal tid. Då var det nästan helt tomt längs Strand och Fleet Street. Det var minst lika många journalister som åskådare och en hemlös ”the Big Issue”-försäljare satte huvudet på spiken när han sade att ”jag trodde att en statsbegravning skulle dra mer folk än så här”.

Nu var det i och för sig inte en statsbegravning om vi ska vara helt petiga, utan snäppet under, och det har gjort att utländska regeringar inte riktigt har vetat vilket protokoll de ska följa och vem de ska skicka till London för att representera det egna landet. Åtminstone var det 10 Downing Streets förklaring till att ingen representant från Obama-administrationen kom och att bara 11 regeringschefer var på plats (Sverige representerades av Londonambassadören Nicola Clase om nu någon undrade – och det blev tämligen packat med folk när det väl var dags). Britterna har nog inte riktigt bestämt sig för om de ska vara förnärmade eller inte – eller förresten, det beror helt på vilken britt man frågar.

Det är nämligen tydligt hur mycket Thatcher än idag splittrar det brittiska samhället. Utanför St. Paul’s Cathedral protesterades det och jag såg gott om ”Maggie’s dead”-tröjor. Samtidig var de allra flesta av de åskådare jag pratade med övertygade om Thatchers förträfflighet och att Storbritannien fortfarande varit fast i 70-talets skenande inflation och höga arbetslöshet utan henne.

Nu är Järnladyn hur som helst begravd och det borde ha blivit dags för båda sidor att gå vidare. Thatchers elva år vid makten är ett faktum, och så är även det Storbritannien hon lämnade efter sig. Landet befinner sig på nytt i en djup kris. Igår kom IMF med en varning till finansminister Osborn om att hans besparingsprogram håller på att gå över styr och att tillväxten i år bara blir 0,7 procent – ner 0,3 procentenheter sedan deras senaste prognos i januari.

Det är dagens problem de brittiska öarna behöver lösa, inte vad som skedde för 30 år sedan. Oavsett om det var rätt eller fel.

 

Therese Larsson Hultin

Är det en bra idé att franska ministrar nu har tvingats offentliggöra sina förmögenheter? Nej, tydligen inte. Eller förresten, det beror som så ofta på vem man frågar.

I söndags skrev jag en krönika om president Hollandes alla problem sedan det avslöjats att inte bara hans budgetminister (och den som är ansvarig för att stoppa skattesmitare) hade miljoner undanstoppade på ett utländskt konto, utan även den man som skötte pengarna i Hollandes presidentvalskampanj visat sig vara delägare i flera offshore-bolag.

Förtroendet för de franska politikerna är nu rekordlågt. Bara 1(!) procent av fransmännen säger sig respektera sina politiker.

Lösningen från Elyséepalatset var att igår publicera ministrarnas privata förmögenhet på regeringens hemsida. Där kan den nyfikne hitta uppgifter som att utrikesminister Laurent Fabius, som kommer från en förmögen konsthandlarfamilj, har tillgångar till ett värde av runt 50 miljoner kronor (6 miljoner euro). Däribland en våning i Paris till ett värde av 2,7 miljoner euro och ett hus i Ariège. Äldreministern Michèle Delaunay har 5 miljoner euro, varav 3,2 miljoner är uppbundna i olika fastigheter och premiärministern Jean-Marc Ayrault har en privat förmögenhet på 1,5 miljoner euro, alltså närmare 13 miljoner kronor.

Sammantaget är åtta ministrar miljonärer. Och då talar vi i euro, inte kronor.

Så vad tycker då fransmännen om att fritt kunna frossa i detaljer som att jämställdhetsministern Najat Vallaud Belkacem äger en skoter till ett värde av 500 euro, eller att arbetsmarknadsministern Michel Sapins båt är värd 4 000 euro?

Kan inte undanhåller er denna satir från schweiziska Le Temps som jag fick av en läsare. "Har ni deklarerat era tillgångar?" frågar reportern. "Off shore" – "Jag menar of course", svarar politikern.

Inte alls om du frågar högertidningen Le Figaros läsare. Nu på förmiddagen hade närmare 29 000 personer svarat på frågan om det var en bra idé att siffrorna offentliggjorts, och hela 70 procent svarade NON! I Frankrike anses den privata ekonomin vara just privat, och de flesta skulle hellre lista namnen på sina älskare/älskarinnor än att låta grannen kasta ett öga på den egna deklarationen.

Men om höger är mot, så är vänstern för. Åtminstone tidningen Libération. I en ledare idag skriver de att om ministrarna förväntas regera, så förväntas de också vara ärliga. ”Bonne idée” menar Libération.

Vad tycker du?

Therese Larsson Hultin

Bara en enda procent av fransmännen säger att de känner ”respekt” för sina politiker sedan förre budgetministern Jérôme Cahuzac avslöjats med ett hemligt schweiziskt konto. För president Hollande är läget nu katastrofalt och det kan få konsekvenser för hela EU.

Alla som skulle vilja vara François Hollande just nu räcker upp en hand!

Sitter du med handen ens halvvägs uppe misstänker jag att det står professionell krishanterare på visitkortet – eller att du inte följt vad som hänt i Paris den senaste tiden. För den franske presidenten har problem. Allvarliga sådana.

Redan innan de senaste veckornas skandaler var Hollande Frankrikes minst populäre president genom tiderna. I en undersökning i tidningen Le Figaro var det enbart 27 procent av fransmännen som svarade att de tyckte att han gjorde ett bra jobb. Ny bottennotering för en president vars första elva månader vid makten mest liknat en puckelpist.

Sedan dess har alltså hans budgetminister tagits med byxorna nere och med flera miljoner kronor undanstoppade för skattmasen på ett schweiziskt bankkonto. Pikant nog var Jérôme Cahuzac ansvarig för att stoppa skattesmitare i den ”Exemplariska Republik” (det låter snyggare på franska), som Hollande stoltserat med att han håller på att bygga. Cahuzac fick avgå och kvalar nu lätt in på topplistan som en av Frankrikes mest avskydda personer.

François Hollande tillsammans med den dåvarande budgetministern Jérôme Cahuzac vid ett regeringssammanträde i juli 2012.

Efter det avslöjades det att presidentens nära vän sedan 30 år och den som varit ekonomiansvarig för hans valkampanj, Jean-Jacques Augier, visat sig vara delägare i två offshore-bolag på Caymanöarna. Något som förvisso inte är olagligt, men åtminstone omoraliskt och som har minskat förtroendet för den politiska klassen ytterligare. Faktum är att en ny mätning från förra söndagen visar att bara en av hundra fransmän känner ”respekt” för politiker och att 77 procent anser att de är mer eller mindre korrumperade.

Hollande gör nu allt han kan för att återställa förtroendet för sin regering och har krävt att alla ministrar ska offentliggöra sina förmögenheter senast i morgon. Problemet för Hollande är att han i en tv-debatt för några år sedan sade de i Frankrike nu så berömda orden ”jag hatar rika”, och att hans socialistregering i det närmaste bedrivit klappjakt på höginkomsttagare sedan de kom till makten för snart ett år sedan.

Nämnde jag att åtminstone tre ministrar betalar förmögenhetsskatt och alltså har bruttotillgångar på minst 11 miljoner kronor? Tankarna går snarare till gåslevervänster än till de ”vanliga representanter för folket” socialistpartiet gärna hävdar att de är.

Grafik från Le Figaro, 8 april. Klicka på bilden för att förstora och göra den skarpare.

 

Situationen börjar bli ohållbar för Hollande. Lägg därtill den ekonomiska krisen med ett budgetunderskott som bryter mot EU:s regler, en tillväxt som bara förväntas bli 0,1 procent i år och en nästan rekordhög arbetslöshet på 11 procent av befolkningen. Det gör det svårt att inte tänka på det gamla talessättet om att en olycka sällan kommer ensam.

Den franske presidenten måste nu bryta den nedåtgående spiralen. Möjligen genom att ombilda sin regering och visa att han är beredd att ta nya tag. Men framförallt måste han dra upp huvudet ur sanden och genomföra de reformer landet så väl behöver. Inte bara för Frankrikes skull utan för hela Europa.

Det är det tysk-franska samarbetet som är motorn i EU. Med en stukad ekonomi och en president som är lamslagen på hemmaplan förlorar Frankrike tyngd i Bryssel. Under Nicolas Sarkozy kunde Frankrike och Tyskland gemensamt kräva reformer av krisländerna. Nu riskerar Angela Merkel stå ensam kvar, och vi vet alla hur populär hon är söder om Alperna.

Om tre veckor är det ett år sedan François Hollande vann valet. Då väntas stora demonstrationer i Paris för att protestera mot presidenten och vad man upplever vara en korrupt politikerelit.

Fortfarande någon som har handen uppe? Tänkte väl det.

 

Therese Larsson Hultin

Sverige framhålls som det goda exemplet i ett Frankrike där förtroendet för politiker har fallit kraftigt de senaste veckorna. Känslorna kokar sedan François Hollandes budgetminister visat sig ha flera miljoner kronor på ett hemligt konto i Schweiz. Tidningen Le Figaro aner att politikerna borde bli lite mer svenska.

Statsminister Fredrik Reinfeldt och president François Hollande vid en presskonferens i Paris i fjol.

”I Stockholm äter ministrar i matsalen, precis som de höga tjänstemännen och deras sekreterare”, inleder den franska högertidningen Le Figaro sin artikel om hur svenska ministrar är precis som vem som helst. ”Ingen alkohol, ingen ost, ingen dessert. Enbart vattenkaraffer… och kall mjölk”, konstaterar skribenten innan en av artikelns höjdpunkter kommer.

”Och om en minister glömmer att ta bort sin egen tallrik, anar ni inte vilka rubriker det kommer bli i pressen dagen därpå”. (Le Figaros kursivering)

Det sista är kanske något överdrivet, men Le Figaros artikel är definitivt både underhållande och läsvärd för er som kan franska och vill få en insyn i det franska politiska livet (tänk tvärtom mot allt som står i texten).

Anledningen att fransmännen överhuvudtaget intresserar sig för svenska politikers vanor är givetvis den gigantiska förtroendeskandal som utspelar sig i landet just nu. Efter månader av spekulationer erkände till sist i förra veckan den franske budgetministern Jérôme Cahuzac att han visst hade ett hemligt konto i Schweiz, något han tidigare blånekat till. Som om inte det vore nog har även den ekonomiskt ansvarige för president Hollandes valkampanj i fjol och en vän sedan 30 år, Jean-Jacques Augier, visat sig vara delägare i två offshore-bolag på Caymanöarna. Något som förvisso inte är olagligt, men som fransmännen upplever som omoraliskt, vilket fått röster att höjas om såväl om nyval som regeringsombildning.

Men för att återgå till Le Figaro-artikeln; Det som utmärker svenska ministrar är ”blygsamhet, stringens och ärlighet” – om ni nu inte visste det.

 

Therese Larsson Hultin

Det måste vara dagens bästa nyhet för oss som inte kan få nog av politik på TV – och då menar jag i serieform, inte den verkliga varianten. Skaparna bakom danska Borgen och brittiska House of Cards kommer att göra en ny tv-serie som utspelar sig i Westminster.

Det handlar alltså om originalversionen av House of Cards. Den amerikanska Netflixversion som blivit till tv-knark för många under vårvintern bygger på en brittisk förlaga som blev oerhört hyllad i Storbritannien på det tidiga 90-talet. Lord Michael  Dobbs som skrev serien slår nu sina påsar ihop med Adam Price, som var den som uppfann Brigitte Nyborg, Kasper Juul och de andra karaktärerna i danska Borgen. En serie som Danmarks Radio snart sålt till halva världen. (Den danska statsministern Helle Thorning-Schmidt gav för övrigt den franske presidenten François Hollande Borgen-boxen i present vid ett besök i Frankrike)

Lord Dobbs sitter enligt brittiska The Times just nu och skriver på den nya serien som BBC hoppas kunna visa nästa år – och det blir en karaktär som går i Birgitte Nyborgs fotspår.

Borgen-gänget efter att ha vunnit British Academy Television Awards i maj 2012. Adam Price till vänster, tillsammans med Sidse Babett Knudsen som spelar Birgitta Nyborg.

– Konceptet vi arbetar på handlar om en politisk änka. Någon som inte är politiker, men vars man är det, och där omständigheterna tvingar in henne på politikens arena, säger Michael Dobbs till Times.

– Det skapar en del intressanta mänskliga problem. Det finns ingen arena där karaktärer utsätts för så tuffa tester som i politiken.

Låter som att det kan bli ett nytt tv-måste.

Therese Larsson Hultin

Att USA skrotar delar av sitt europeiska missilförsvar för att stärka skyddet mot Nordkorea är bara det senaste tecknet på Obamas minskade intresse för Europa. Den amerikanska presidenten vill dessutom komma bort från rollen som världspolis – frågan är om inte det är precis vad EU behöver.

Du ska vara försiktig med det du ber om, sägs det, för risken finns att du faktiskt får vad du önskat.

Lite så känns det med USA:s engagemang i världen just nu. Här har vi européer knorrat i decennier om hur amerikanerna sett sig som hela världens insatsstyrka och tagit sig rätten att invadera Irak eller låsa in (misstänkta) terrorister på Guantanamo och kasta bort nyckeln. Vi har med all rätt ropat på folkrätt, internationell rätt, mänskliga rättigheter eller vad vi kommit på för att få USA att dämpa sig en smula. Ändå klagas det runt om i Europa på att amerikanerna vänder sig allt mer inåt. Att de struntar i Syrien och låter fransmännen ta befälet i Libyen och Mali.

Men framförallt muttras det om att Barack Obama gör allt han kan för att hålla vår krisande kontinent på armlängds avstånd, och istället riktar blickarna mot ett allt viktigare Asien.

President Obama kliver ombord på Air Force One efter ett besök på Buckley flygbas nära Denver den 3 april.

Nu senast handlar det om det fjärde steget i den missilsköld som den förre presidenten George W. Bush ville bygga över Europa som ett skydd mot Ryssland – och som Obama häromveckan beslutade inte ska bli av. De pengarna ska istället gå till att bygga upp missilförsvaret över Alaska, och förstärka USA:s skydd mot en kärnvapenattack från Nordkorea.

Det är inte svårt att förstå. När plånboken krymper tätar de flesta hellre det egna huset än att snickra på grannens. Obama gick dessutom till omval på att han ville ägna en andra mandatperiod åt att bygga den egna nationen. Till skillnad från Bush som ständigt talade om kriget mot terrorn och USA:s skyldighet i världen att värna demokratin.

Räkna med att Vita huset försöker undvika storskaliga militära insatser de närmaste åren. För det är ekonomin alldeles för ansträngd och befolkningen alldeles för krigstrött. En studie från i höstas gjord av Chicago Council on Global Affairs visar att 7 av 10 amerikaner inte tycker att krigen i Irak och Afghanistan var värt de tusentals miljarder dollar de kostat och att USA ska vara restriktiv med att ge sig in i främmande länder i framtiden.

Det kommer få konsekvenser – inte minst för EU. På vår kontinent har vi de senaste 60-70 åren vant oss vid att gömma oss bakom USA:s kjolar och låta amerikanska skattebetalare stå för stora delar av den europeiska säkerheten. Det är inte bara Sverige som med sitt enveckasförsvar litar på att grannländerna ska komma sättandes om vi blir anfallna. Franska uträkningar visar att den sammanlagda europeiska försvarsbudgeten minskade med 12,5 procent mellan 2009-10, och av NATOs 28 medlemsländer (varav 21 är med i EU) var det 2011 bara Frankrike, Storbritannien, Albanien och Grekland som förutom USA satsade de 2 procent av BNP på försvaret man kommit överens om.

– Jag säger det här som en vän (…) Vi ser idag en skillnad mellan medlemmar som är villiga att betala priset och ta del av ansvaret, och de som bara utnyttjar fördelarna med NATO. Det är oacceptabelt, sade USA:s förre försvarsminister Robert Gates redan 2011 vid ett tal i Bryssel. Han påminde om att USA stod för 75 procent av alliansens kostnader och att de nu var hjärtligt trötta på europeiska gratisätare.

Sedan dess har krisen förvärrats ytterligare och det amerikanska försvaret tvingats till stora nedskärningar.

Det ökar kraven på EU att stå för sitt eget skydd. Problemet är att de 27 medlemsländerna inte är överens om vad vi ska ha för försvar och att såväl Bryssel som Berlin varit för upptagna av eurokrisen för att ens svara på frågan. Något utvecklingen i omvärlden nu tvingar dem till.

Därför kan det vara bra för gökungen EU att till sist bli utsparkad ur boet och lära sig flyga. Det är dags för Europa att växa upp.

Therese Larsson Hultin

Det politiska vacuumet i Italien fortsätter och landet är idag lika långt från att få en regering som efter valet 24-25 februari. Men nu har en grupp ”visa män” fått i uppgift att hitta en lösning.

Det är ändå lika bra att slå fast det uppenbara med en gång; det kan gå hur som helst i Italien. Nyval, någon form av koalitionsregering, eller en ny opolitisk teknokratregering – vi hittar fortfarande precis samma kort på bordet som för en och en halv månad sedan då det stod klart att inget läger i italiensk politik lyckades få eget mandat i parlamentets båda kamrar.

Sedan dess har vänsteralliansens ledare Pier Luigi Bersani fått i uppgift att, och misslyckats, med att bilda en koalition med Silvio Berlusconis högeralternativ eller Beppe Grillos proteströrelse Femstjärnerörelsen. Efter att Bersani kastat in handduken i helgen gick initiativet tillbaka till landets president Giorgio Napolitano. Han lanserade i sin tur två kommissioner bestående av tio ”visa män” (och ja, de är som av en händelse män allihop), som fått i uppgift att hitta en minsta gemensam nämnare mellan Italiens tre politiska läger för att sy ihop en regering. För det har de fått tio dagar på sig.

Risken är stor att de misslyckas. Pier Luigi Bersani har sagt att det är ”en omöjlighet” att bilda regering med Berlusconi. Beppe Grillo har i sin tur slagit fast att femstjärnan aldrig kommer stödja en regering med de etablerade politiker hans valkampanj gick ut på att håna. Femstjärnerörelsen blev största enskilda parti i valet, och Grillos aktier har stigit sedan dess. Skulle det bli nyval är sannolikheten stor att stå upp-komikern, som inte sitter i parlamentet, får se sitt ”icke-parti” stärkas ytterligare.

Problemet är att det med dagens italienska vallagar nästan är meningslöst att hålla nyval. Systemet med två likställda kamrar och en lång rad småpartier har gjort Italien ökänt för sina instabila regeringar.

President Napolitano vill till varje pris undvika nyval och har därför bett sina visa män att även ta fram ett förslag på politiskt och ekonomiskt reformprogram – som kan få stöd av en majoritet av de nyvalda parlamentarikerna.

För att komplicera saken ytterligare behöver Italiens politiker dessutom välja en ny president de närmaste veckorna. Napolitanos mandat går ut den 15 maj.

Låt oss hoppas att de åtminstone kan enas om en efterträdare.

 

Så vilka är de visa männen? Nedan en genomgång på engelska hämtat från investmentbanken Nomuras dagliga nyhetsbrev.

For the institutional/political group Valerio Onida, senators Mario Mauro and Gaetano Quagliariello professor Luciano Violante. The economic-social and European group will include Enrico Giovannini (president of the national statistics office), Giovanni Pitruzzella (president of the Authority for competition and markets), Salvatore Rossi (member of the directive committee of the bank of italy), Giancarlo Giorgietti and Filippo Bubbico (president of special commission operating in the lower and upper house) and Enzo Moavero Milanesi, the minister for European affairs.