X
Annons
X

Larssons värld

Therese Larsson Hultin

Therese Larsson Hultin

De brittiska väljarna är förbannade över att rumäner och bulgarer får fritt tillträde till landet nästa år. Invandringen från Östeuropa har blivit politisk dynamit i Storbritannien och nu vill politikerna minska den kraftigt. Men mest handlar det om att stoppa väljarflykten till populistpartiet UKIP.

Kommer ni ihåg den klassiska Hassan-sketchen? Den där en ”orolig” Fredrik Lindström ringer till föreningen Ja till Europa inför EU-omröstningen 1994. Hans kompis har sagt att det kan komma 10 000 tyska läderbögar till Sverige ifall vi går med i EU och Lindström vill få garantier för att det inte är sant. Den allt mer uppgivna kvinnan på andra sidan telefonlinjen får till sist ur sig ett ”det kan komma hundratusen, vi kommer inte att stå vid gränsen och kolla vad de har för sexualitet”.

Det är just det som är grejen med EU. Den fria rörligheten, att vi alla kan bo och arbeta var vi vill, skrevs in redan i Romfördraget 1957. Ändå har det den senaste veckan känts som om jag är med i en alldeles egen Hassan-busringning.

På reportageresa i England har det inte spelat någon roll vem jag pratat med. Pensionärer, politiker, folk på puben, på gatan – eller som härom kvällen, servitören på den indiska restaurang vi var på – de säger alla samma sak; Det är alldeles för mycket östeuropéer i Storbritannien. Och det kommer bli ännu värre vid årsskiftet när rumäner och bulgarer också kan komma hit (vilket det är självklart att de vill). De tar våra jobb. Eller så lever de på bidrag.

Det är en lögn. Enligt statistik från EU-kommissionen var det bara en enda procent av alla polacker, som är den största östeuropeiska gruppen i Storbritannien, som fick brittisk a-kassa i februari 2011. Faktum är att av de två miljoner personer som kommit till de brittiska öarna sedan Polen, Ungern, Tjeckien och fem andra östeuropeiska länder gick med i EU 2004, så har bara 13 000 personer ansökt om att få a-kassa. Jobben de ”tar” är till stor del lågavlönade och sådana som engelsmännen själva inte vill ha.

Men det spelar ingen roll. Britterna upplever att de är för många och när nu även rumäner och bulgarer efter sju års EU-medlemskap ska få den fria rörlighet som Romfördraget stoltserar med, så blir folk förbannade. Redan innan de kommit hit. (För er som undrar gav den svenska regeringen bulgarer och rumäner full tillgång till vår arbetsmarknad från dag ett).

Det är en oro som måste tas på allvar. Invandringen från EU håller på att bli den stora valfrågan i Storbritannien, trots att valet är först 2015. Den kan dessutom bli droppen som får britterna att lämna unionen om det blir en folkomröstning som premiärminister Cameron lovat. Engelsmännen har alltid varit skeptiska till Bryssel, men de senaste årens kris har gjort EU ungefär lika populärt som salt i en kopp god Earl Grey.

Resultatet? En suffléartad ökning i stödet för anti-EU och anti-invandringspartiet UKIP. United Kingdom Independence Party har sedan Camerons löfte om en folkomröstning i slutet av januari ökat med 5 procentenheter i mätningarna. UKIP stöds nu av 14 procent av folket och tros kunna bli största parti i EU-parlamentsvalet nästa år.

Det har gett övriga partier skrämselhicka. Såväl David Cameron som Labourledaren Ed Milliband har sagt att invandringen måste minska och att landet inte klarar att ta emot fler. I måndags, samma dag som de senaste UKIP-siffrorna presenterades, lovade premiärministern att minska immigrationen från ”hundratusentals till tiotusentals” årligen och att det skall bli svårare för invandrare att få bidrag.

”De spelar oss rätt i händerna” sade en lokal UKIP-politiker jag träffade härom dagen och riktigt lyste av belåtenhet över att debatten helt förs på deras planhalva.

Det är ett budskap både Cameron och Milliband bör ta på allvar och göra något åt. Annars kan EU vinka hejdå till Storbritannien.

 

Om bloggen


Therese Larsson Hultin är Svenska Dagbladets utrikesanalytiker. Hon har jobbat, studerat och levt i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Danmark. Bloggen handlar därför mycket om Europa och EU, men det görs även utflykter till andra världsdelar. Fokus är politik, ekonomi och annat som platsar i Larssons värld.

@thereselars på Twitter

Therese Larsson Hultin

Kaoset på Cypern håller på att förvandla klyftan mellan nord och syd i EU till en avgrund. Ändå pratas det om att en politisk union och fördjupat samarbete är bästa vägen framåt. Men mer överstatlighet är inte vad de flesta européer vill ha.

Det var nästan så att jag hörde ett duns från inkorgen. Mejlen från er läsare bokstavligen forsade in. Ärendet? Cypern givetvis, och hur det inte alls var särskilt synd om cyprioterna som i början av veckan såg ut att få upp till tio procent av sina sparpengar konfiskerade av staten. ”Det är rätt. De betalar ju nästan ingen skatt” och ”jag förstår tyskarna som inte vill stå för notan” var synpunkter som dök upp om och om igen.

Cyprioter köar utanför en bankomat i Nicosia.

I samma veva läser jag tyska Bild. Inte direkt en kvalitetstidning med sina barbröstade kvinnor och braskande rubriker, men en bra mätare på hur samtalen går vid de tyska köksborden.

”Om det inte handlade om Europas framtid skulle det bara finnas ett rimligt svar: fixa er egen skit” skriver en kommentator. På fotot bredvid syns demonstrerande cyprioter bärandes på plakat där förbundskansler Angela Merkel fått en liten svart mustasch. Vi har alla sett bilderna, hört argumenten – ändå är det tydligt att EU-ländernas splittring tagit ny fart den senaste veckan.

Cypernkrisen sätter fingret på problemets kärna. Ön är liten. De 17 miljarder euro som regeringen i Nicosia behöver är kaffepengar i sammanhanget. Ändå ville inte euroländerna skjuta till hela beloppet. Tyskland, Nederländerna och Finland ansåg sig inte ha mandat från sina befolkningar. De såg därför till att Cyperns nyvalde president Nicos Anastasiades tvingades backa från sitt vallöfte om att alla cypriotiska bankkonton var säkra. Istället skickades han hem från Bryssel med svansen mellan benen och ett förslag om en skatt på alla besparingar. Demokratiskt? Knappast. Moraliskt riktigt? Det får du bedöma själv.

Det är inte den första gången den demokratiska legitimiteten åsidosätts inom EU. Premiärminister Giorgios Papandreou togs i örat av Bryssel när han lovade grekerna en folkomröstning om neddragningarna. Den europeiska centralbanken hotade Silvio Berlusconi med att inte köpa italienska statspapper om han inte började spara. I båda fallen ledde händelserna till att folkvalda politiker fick avgå och ersattes av teknokrater.

Från många håll framställs det nu som att ”mer Europa” är enda vägen ur krisen. Tanken är att en politisk union med djupare samarbete och mer solidaritet ska läka de ekonomiska varbölderna.

Problemet är att européerna inte vill det. En ny undersökning från konsultfirman Edelman visar att 7 av 10 tillfrågade svenskar tycker att EU utvecklas åt fel håll. Lika många italienare, britter och spanjorer svarar samma sak. En annan mätning från YouGov som gjordes vid månadsskiftet visar att 44 procent av svenskarna skulle rösta nej till EU idag, 41 procent är positiva till ett medlemskap.  

Lägg därtill att eurogruppens förre ordförande Jean-Claude Juncker häromveckan kallade stämningen i Europa för obehaglig. I en intervju med tyska Spiegel sade han sig känna igen kontinentens splittring från 1913, och att han inte kunde utesluta ett nytt krig. Tack och lov med brasklappen att det ”inte var särskilt troligt”.

Det är ändå signaler som måste tas på allvar. I land efter land ser vi hur populistpartierna växer. Grekland, Italien, Belgien, Storbritannien, Sverige – listan över partier som vill att man ska sköta sig själv och skita i andra kan göras lång.

Tyvärr är det inte så förvånande. Om det är de etablerade politikerna som kört landet i botten – vem finns det då kvar att rösta på?

Det är inte roliga tider.

Therese Larsson Hultin

Eurogruppens beslut om att beskatta cypriotiska bankkonton kan få långtgående konsekvenser. Risken är stor att krisen nu går in i en ny fas och att sprickan mellan fattiga och rika länder i EU breddas ytterligare.

Vandaliserade bankomater, blockerade bankkontor och förbannade cyprioter. Att ilskan på Medelhavsön är stor är minst sagt förståeligt sedan euroländernas finansministrar bestämt att det ska dras en engångsskatt på alla cypriotiska bankkonton – annars får inte Cypern det räddningspaket på 10 miljarder euro man så desperat behöver. Enligt beslutet ska alla konton med tillgångar större än 100 000 euro, drygt 840 000 kronor, beskattas med 9,9 procent. Har man mindre pengar än så dras en engångssumma på 6,75 procent.

LÄS OCKSÅ Bankomaterna har nu tömts på pengar

Vi hade bara två alternativ, försvarade Cyperns nyvalde president Nikos Anstasiades tilltaget. Att banksystemet bryter samman och en oordnad statsbankrutt, eller ”ett scenario med en smärtsam, men kontrollerad krishantering.”

Smärtsam är ordet för dagen, men inte enbart för alla de småsparare som nu drabbas. Det här kommer få kännbara konsekvenser både för Cyperns ekonomi och för EU:s sammanhållning. Låt oss ta det i punktform.

• Flyr ryssarna? Runt en tredjedel av alla pengar på Cyperns banker kommer från rika ryssar. Många av dem misstänks för att tvätta pengar på ön. Ryssar köper fastigheter, direktinvesterar i företag och ryska turister som är den näst största turistgruppen, spenderar enorma pengar. Förlorar Cypern sin dragningskraft för ryssarna kommer det att slå hårt mot den lokala ekonomin.

• Risken för spridning. När Cyperns banker öppnar på tisdag (måndag är det lämpligt nog helgdag) är sannolikheten stor att många desperat försöker flytta pengar även om de inte kommer undan skatten. Inte bara ryssar, utan även britter och greker har miljarder på ön. Men vad händer i övriga krisländer? Kommer sparare ta det säkra för det osäkra och plocka ut pengar även i Spanien där tusentals människor protesterade mot åtgärden på gator och torg i helgen?

BLOGG BLOGG Tyskarna alltmer eurokritiska

• Vidgad klyfta. På Cypern skyller många bankskatten på holländare och tyskar. Samtidigt har det cypriotiska räddningspaketet blivit till en valfråga i Tyskland. Där lyder frågan varför tyska skattepengar ska gå till ryska oligarker, som cyprioterna dessutom levt gott på. Ju längre krisen pågår desto mindre blir solidariteten mellan Europas folk.

Så varför har då EU-ledarna tillsammans med valutafonden IMF, som är med och finansierar nödlånet, fattat ett sådant här beslut? Det finns flera förklaringar. För det första skulle Cyperns statsskuld bli ohållbart hög om de lånade till hela det belopp på 17 miljarder euro som de behöver. Nu behöver Cypern ”bara” låna 10 miljarder.

För det andra svor den tyska förbundskanslern Angela Merkel och Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy på att det var en engångsföreteelse när värdet på grekiska statspapper skrevs ner häromåret. Det vågar EU inte göra om för att inte göra statsobligationer från andra krisländer osäljbara.

Dessutom har Cypern alltså blivit en stor fråga i Tyskland där förbundsdagen ska rösta om stödpaketet i april. För att få ett ja är det nödvändigt för Merkel att kunna visa att det inte bara är tyska skattebetalare som får ta smällen för Cyperns banker.

BLOGG Tyskarna alltmer eurokritiska

Men saken är inte klar. Först måste det cypriotiska parlamentet säga sitt, och där är utgången osäker. Oppositionen är emot och de båda regeringspartierna Disy och Diko har bara 29 av parlamentets 56 mandat. Det räcker alltså att en enda ledamot röstar mot den egna linjen för att det ska sluta oavgjort och att det inte blir något räddningslån.

De närmaste dagarna kommer att bli en rysare.

 

Therese Larsson Hultin

Tyskarna börjar bli hjärtligt trötta på att ses som hela Europas bankbok och nu växer motståndet mot både EU och euron. Dessutom har förbundskansler Angela Merkel fått ett nystartat anti-europarti på halsen – som var fjärde tysk säger sig beredd att rösta på.

Det börjar över all förväntan. Strax efter halvåtta i måndags kväll fick vikväggarna i den stora salen skjutas undan. Grånande herrar, uppklädda kvinnor och unga studenter väller in i stadshuset i den lilla staden Oberursel norr om Frankfurt. Sammanlagt är de 1 200 personer som samlas, några tvingas stå på tå i korridoren för att kunna se över folkmassan.

– Vi kräver att euron upplöses och att lagar och rätt får råda, hörs det från scenen. Orden kommer från en före detta kulturredaktör på den ansedda tidningen Frankfurter Allgemeine och de möts av publikens ”bravo” och något enstaka ”jawohl”.

Det är lanseringsmöte för Tysklands nyaste parti Alternative für Deutschland, AfD. För en dryg vecka sedan hade de inte ens en hemsida, nu är över 2 000 personer medlemmar i Alternativ för Tyskland. Trots att det officiella grundandet inte ska äga rum förrän den 14 april. 

2 000 medlemmar kan låta lite, om det inte vore för en undersökning som tyska Focus låtit göra. När tidningen kom ut i måndags lär det inte ha tagit många minuter innan nyheten landade på förbundskanslerns bord. 26 procent av tyskarna säger sig beredda att rösta på ett anti-europarti, och det i ett land vars nazistiska historia gjort att de populistpartier vi sett i andra länder haft oerhört svårt att få fäste i Tyskland. Man kan säga att Hitler lyckades vaccinera de flesta tyskar mot att falla för billiga budskap och enkla politiska poänger.

Nu kan man diskutera om AfD ska kallas populister, de 55 partigrundarna tillhör minst sagt Tysklands elit. Hälften kan stoltsera med en professorstitel – de allra flesta i ekonomi. Resten är publicister, jurister eller före detta politiker från de etablerade partierna. På den nyinrättade hemsidan står det att Tyskland befinner sig i ”historiens svåraste kris” och att euron var ett ”fatalt felbeslut som hotar vårt välstånd”.

Det finns det många tyskar som håller med om – tröttheten på att betraktas som hela Europas plånbok är tydlig.

Så svarade också två av tre tyskar i en undersökning som Bertelsmannstiftelsen gjort att de hade haft det bättre utan euron, och att de vill ha tillbaka D-marken. Hälften tycker att de skulle klara sig bättre även utan EU när man ändå håller på.

Det finns en klar risk att den siffran kommer att stiga ytterligare. Häromdagen avslöjade Frankfurter Allgemeine att den europeiska centralbanken valt att skjuta fram en rapport om hur rika invånarna i de olika euroländerna är. Enligt FAZ ville inte ECB offentliggöra den förrän räddningspaketet till Cypern blev klart. Anledningen? Ett innehåll lika explosivt som nitroglycerin.

Nu finns det gott om andra banker som gjort liknande beräkningar, så det är inte så svårt att lista ut vad siffrorna visar. Enligt exempelvis Crédit Suisse är tyska folket betydligt fattigare än såväl fransmän som italienare. 2012 kom tyskarna först på sjätte plats i eurozonen när det gäller personlig rikedom.

Inte är medeltysken särskilt mycket rikare än en cypriot heller. Medianförmögenheten låg i fjol på 33 000 euro per vuxen tysk, bara 2 000 euro mer än motsvarande siffra på Cypern.

Att en Cypernräddning är politiskt sprängstoff i Tyskland är alltså inte konstigt. Landet går till val i höst och Angela Merkel kommer göra allt för att hålla tyska skattebetalares euroskepsis i schack fram till dess.

Räkna med att anti-europartiet AfD har helt andra planer.

Therese Larsson Hultin

Jo, det är sant. En ny George Bush kan vara på väg in i den amerikanska politiken. Denna gång med mellaninitialen P – George P. Bush.

George P. Bush den 26 februari på Texas Business Leadership Council i Austin.

Han är det senaste tillskottet i den familjedynasti som gett USA två presidenter, en senator och en guvernör. Vi talar alltså om George P. Bush, son till Jeb Bush, Floridas förre guvernör, och därmed också brorson till Obamas företrädare George W. Bush.

Unge George, som enligt uppgift är 36, försöker nu blir Land Commissioner i Texas. Det är en politiskt tillsatt tjänst där kommissionären ansvarar för att sköta all offentlig mark i delstaten, inklusive dess mineraltillgångar. Posten ses som en språngbräda till betydligt högre höjder i politiken.

I en video där George P. Bush annonserar sin kandidatur säger han att det är en speciell person som fått honom att fatta beslutet – hans farmor.

– Ni känner antagligen till henne som former First Lady Barbara Bush, men för mig är hon enbart Ganny.

George P. Bush har en klar fördel i ett republikanskt parti som med ljus och lykta letar efter kandidater som kan nå nya väljargrupper (läs andra väljare än vita män). Han är halv-latino och talar flytande spanska. Bush mamma är mexikanska, vilket kommer väl till pass i ett Texas där 35 procent av invånarna har sina rötter i Latinamerika.

George W. Bush och brorsonen George P. Bush

Om Bush blir vald blir han den fjärde generationens politiker med det efternamnet i USA. Även farfarsfar Prescott Bush var verksam i Washington som senator för Connecticut.

Vi får väl se hur långt George P. Bushs ambitioner sträcker sig.

Therese Larsson Hultin

Det var nyheten Merkel, Reinfeldt och Hollande inte ville ha. EU-parlamentets nej till unionens långtidsbudget skickar tillbaka medlemsländerna till ritbordet igen. Precis i tid till toppmötet i Bryssel i morgon.

När ledarna för EU:s 27 medlemsländer träffas i Bryssel på torsdag och fredag är det för att utvärdera de krisåtgärder som har gjorts och för att prata om ett räddningspaket till Cypern – inte för att än en gång mangla EU:s budget för åren 2014-2020.  Nu står i och för sig inte långtidsbudgeten på agendan, men räkna med att det nu är ett ämne som stats- och regeringscheferna inte kommer förbi.

506 av 690 Europaparlamentariker röstade nej till budgeten i sin nuvarande form, bara 161 röstade för (resten avstod för er som inte får ihop matematiken).  Sedan Lissabonfördraget infördes måste parlamentet godkänna långtidsbudgeten för att den ska bli verklighet och det här var första gången parlamentarikerna fick säga sitt.

Nu blev det alltså ett nej, inte till själva nivån i budgeten som landade på 960 miljarder euro för de kommande sju åren efter EU-ledarnas nattmanglande och kompromissande på toppmötet den 8 februari, utan till innehållet. Det Europaparlamentet kräver är att delar av innehållet ska stöpas om. Den socialdemokratiska gruppen i parlamentet twittrade efter omröstningen om att de vill ha en modernare budget inriktad på att skapa tillväxt och jobb – och det är just där skon klämmer för de flesta parlamentariker. De anser att EU-ledarna inte lyckades modernisera budgeten. 

– Det här är en seger för den europeiska demokratin, jublade Europaparlamentets talman, tysken Martin Schulz, efter omröstningen.

Det som händer nu är att budgeten går tillbaka till ritbordet. Medlemsländerna kommer helt enkelt få sätta sig ner med parlamentet och hitta en kompromiss som alla kan vara överens om. Det betyder förhoppningsvis mer pengar på forskning och innovation och andra tillväxtskapande åtgärder. Dagens nej kan därför vara av godo. Parlamentet har dels visat att de inte låter sig köras över, vilket är bra för demokratin precis som Martin Schulz säger, dels kommer resultatet troligen bli en förbättrad budget.

Men vi får nog se en del rynkade pannor på toppmötet i Bryssel. Det här var inte vad EU-ledarna ville.

Therese Larsson Hultin

Efter två dagars omröstning står det klart att invånarna på Falklandsöarna vill fortsätta tillhöra Storbritannien. Av de 1700 fast boende på ögruppen som ligger drygt 48 mil utanför Argentinas kust, röstade 99,8 procent för fortsatt brittisk överhöghet.

Bara tre personer röstade emot.

Falklandsöarna har varit en brittisk kronkoloni sedan 1833 – lika länge har konflikten med Buenos Aires pågått om vilket land som egentligen har makten över öarna som heter Islas Malvinas i Argentina.

– Vi respekterar att de vill fortsätta vara britter, men territoriet de bor på är inte brittiskt, sade Argentinas ambassadör i London. Ett uttalande som fick den brittiska premiärministern David Cameron att göra en tydlig markering.

– Falklandsborna kunde inte ha uttryckt sig mer klart. De vill förbli brittiska och det ska respekteras av alla, även Argentina, sade Cameron enligt AFP

Falklandsöarna ligger 483 km utanför Argentinas kust.

I Argentina är öarna fortfarande politiskt viktiga, flera presidenter har valkampanjat på att Malvinas ska återtas. Intresset har inte minst förstärkts sedan man hittat oljefyndigheter utanför Falklandsöarna.

1982 intog den då så impopulära militärjuntan i Argentina öarna i ett försök att återfå folkets stöd. Storbritanniens dåvarande premiärminister Margaret Thatcher svarade med att skicka brittiska flottan till Falklandsöarna.

Resultatet vet vi – Thatcher vann, inte bara kriget utan även valet året därpå. Till stor del beroende på att hennes popularitet stack i höjden efter slaget om de sammanlagt 700 öarna.

Therese Larsson Hultin

En majoritet av italienarna vill inte ha en folkomröstning om euron. Enligt en undersökning som ISPO gjort och som publicerades i Corriere della Sera på söndagen tycker hela 69 procent av de tillfrågade att det skulle vara ”negativt” för Italien med en omröstning. Och som om inte det vore nog skulle ännu fler, 74 procent, rösta för att stanna kvar i valutasamarbetet ifall det hölls en folkomröstning idag.

5-stjärnerörelsens ledare Beppe Grillo gick till val på att han krävde att folket skulle få säga sitt om euron, men inte ens hans anhängare vill lämna eurozonen. 73 procent av de som uppgav att de röstade på Grillo säger att de vill ha kvar valutan. Bara 16 procent vill lämna.

 

 

Therese Larsson Hultin

David Camerons utspel om en brittisk folkomröstning har gjort honom till den minst populäre killen i EU-klassen. Men sura politiker i Bryssel är den lättaste av premiärministerns huvudvärkar. På hemmaplan är det tung migrän som gäller.

Det krävs nog mer än några räk- och kycklingsmörgåsar för att få tyst på kritikerna inom Torypartiet, men det var vad som bjöds på 10 Downing Street i veckan. Premiärminister Cameron hade kallat till sig några av de mest högljudda partikamraterna i ett försök att förklara vad det är som gått så snett – och som en maktdemonstration för att visa vem som sitter i ledarstolen.

David Cameron i Bryssel på väg ut från budgettoppmötet 8 februari i år.

Det blev inte helt lyckat. Det har inte gått att öppna en brittisk tidning de senaste dagarna utan att läsa om hemliga middagar där partiets (och Camerons) framtid diskuterats. Det hela kryddat med utspel där premiärministern kallas för sosse och koalitionen mellan Tory och Liberaldemokrater kritiseras.

Bakgrunden till den här senaste rundan toryångest är något så osexigt som ett fyllnadsval. En skandal hade tvingat bort en liberal parlamentsledamot ifrån Eastleigh, och nu skulle han ersättas.

Det gick en chockvåg genom det konservativa partiet förra torsdagen när rösterna var räknade. Torykandidaten kom först på tredje plats. Det kan låta som en petitess, om det inte vore för partiet på silverplats; United Kingdom Independence Party – mer känt som UKIP.

Gå in på UKIP:s hemsida och det andra ordet som står att läsa i partibeskrivningen är non-racist, vilket i sig säger i princip allt. Partiet är mot invandring och vill att Storbritannien ska stänga gränserna, men deras absoluta profilfråga är att få öriket att gå ut ur EU. UKIP fick 27,8 procent av rösterna i Eastleigh.

Nu är det en sak att proteströsta mot den sittande regeringen i ett fyllnadsval och en helt annan att välja en framtida premiärminister, men siffrorna talar sitt tydliga språk. UKIP har tagit ett rejält kliv in i den politiska manegen. Partiet, som i nuläget bara är representerat i EU-parlamentet, påverkar dessutom redan den brittiska agendan.

Det var hotet från höger som fick Cameron att lova britterna en folkomröstning om EU, och det är populisternas frammarsch som fått Labourledaren Ed Miliband att på sistone säga saker som att Labour inte förstått hur bekymrade britterna är över invandringen och att han kan tänka sig att begränsa invandrares rätt till bidrag.

Det saknas till stor del en kritisk debatt om UKIP i Storbritannien. Deras partiledare Nigel Farage sitter i snart sagt varje tv-soffa och beskrivs ofta med ord som ”karismatisk” eller ”överlevare” (det senare med hänvisning till hans väldigt publika testikelcancer, och att han klarat sig helskinnad från såväl en flyg- som en bilolycka).

 

Nigel Farage tillsammans med UKIP:s kandidat i Eastleigh, Diane James.

Den storrökande Nigel Farage går hem på pubarna. En opinionsundersökning som tidningen Sun publicerade i veckan visar att även om bara 12 procent säger att de skulle rösta på UKIP om det vore val idag, så erkänner hela 38 procent att de skulle ”kunna tänka” sig att rösta på Farage. Bland Toryanhängare är den siffran 43 procent.

Det skickar givetvis rysningar genom David Cameron som för några år sedan kallade UKIP:s anhängare för fruitcakes, loonies and closet racists i en radiointervju.

Smygrasister och galningar eller inte. Oavsett vad man tycker om UKIP är det dags för både Cameron och Miliband att ta partiets framfart på allvar och inte bara leka följa John. Ifrågasätt istället UKIP:s krav på att lämna EU och att stänga landets gränser för invandring i fem år. Vad skulle det kosta Storbritannien och var skulle tillväxten komma ifrån istället?

Cameron har som sagt betydligt större huvudvärkar än en sur Angela Merkel.

Therese Larsson Hultin

Trots att det fortfarande är osäkert hur en framtida italiensk regering kan se ut, så har världens börser inte reagerat på det politiska vakuum som råder i Rom.  Men frågan är hur länge det goda humöret kan hålla i sig.

Två clowner, en vänsterledare och en teknokrat. Det är så omvärlden har definierat huvudpersonerna i det politiska drama som utspelat sig i Italien sedan parlamentsvalet 24-25 februari. Ett val som först gav investerare skrämselhicka eftersom inget av de politiska blocken fick majoritet i både senaten och underhuset.

Sedan dess har oron försvunnit, åtminstone tillfälligt. Aktiekurser har stigit, New York-börsen visar nytt all time high, och italienarna själva betalar bara marginellt högre ränta än före valet på sin gigantiska statsskuld. Man kan säga att omvärlden går i väntans tider, för skulle eurozonens tredje största ekonomi visa sig oregerlig förändras givetvis läget snabbt.

Pier Luigi Bersani möter pressen i Rom den 26 februari.

Men vi kommer få vänta på facit ett tag till. Nästa fredag samlas parlamentets båda kamrar för första gången. Först därefter kan den italienske presidenten Giorgio Napolitano ge någon i uppdrag att försöka bilda regering. Det sker troligen den 19 mars och blir med största sannolikhet vänsterns ledare Pier Luigi Bersani. Hans koalition tog hem underhuset med minsta möjliga marginal.

Problemet är att senaten har lika mycket att säga till om och där behöver socialistpartiets Bersani stöd av den förre premiärministern Silvio Berlusconis center-högerkoalition eller 5-stjärnerörelsens Beppe Grillo – de båda clownerna i inledningsmeningen. Det var åtminstone vad den tyske kanslerkandidaten Peer Steinbrück valde att kalla dem häromveckan, något som fick president Napolitano att ställa in en planerad middag med Steinbrück.

Att regera ihop med Berlusconi kommer inte på tal för vänsterledaren Bersani. Det har han gjort klart den senaste veckan. Då återstår Beppe Grillo, som i sin tur förklarat att hans rörelse inte kommer regera med någon alls. Teknokraten Mario Monti gjorde ett så dåligt valresultat att deras mandat inte räcker för en majoritet ihop med vänstern.

Frågan är då hur en lösning kan se ut. Pier Luigi Bersani flörtade i veckan med Beppe Grillo när han presenterade åtta punkter som ska ligga som bas för en vänsterregering. Där fanns tydliga passningar till 5-stjärnan, som löften om att reformera det politiska systemet och att bryta sig loss från ”buren av neddragningar” som Italien befinner sig i.

Men det kommer bli svårt för Bersani att veta var han har Grillos anhängare. I veckan gick det ut en uppförandekod till de 162 nyvalda ledamöterna i parlamentet. Där står att parlamentarikerna inte bör umgås med andra partier och att de alltid ska rösta gemensamt. De ska inte vara med i talk shower på tv och de får inte tjäna mer än drygt 40 000 i månaden brutto. Resten ska skickas tillbaka till staten. Dessutom får de inte använda titeln onorevole, som parlamentariker tituleras och som väl närmast kan översättas som ”hedervärd”.

Oavsett hur regeringsförhandlingarna går kommer 5-stjärnorna röra om i den italienska grytan.