X
Annons
X

Larssons värld

Therese Larsson Hultin

Therese Larsson Hultin

Det kom en lite god nyhet från Bryssel idag. Europaparlamentet kommer troligen inte hålla sin omröstning om EU:s långtidsbudget bakom stängda dörrar.

Åtminstone verkar det inte så sedan den största partigruppen, konservativa EPP (där bland annat de svenska moderaterna ingår) beslutat att de inte ställer sig bakom förslaget. Sedan tidigare har såväl den socialdemokratiska gruppen, som liberala Alde, sagt sig vara emot en hemlig omröstning. Sedan Lissabonfördraget infördes ska även Europaparlamentet godkänna budgeten.

EU-parlamentets ordförande Martin Schulz flankerad av Tysklands förbundskansler Angela Merkel och den franske presidenten Francois Hollande på toppmötet den 7 februari.

Det var EU-parlamentets talman Martin Schulz som riktigt spottade ur sig kravet på en sluten omröstning i början av februari. Det var på toppmötet i Bryssel där långtidsbudgeten förhandlades som Schulz kallade till presskonferens. Vi var flera hundra journalister från hela Europa som satt och väntade på nyheter om förhandlingarna i Justus Lipsius-byggnaden i Bryssel där EU:s ledare alltid träffas. Så vid halvtiotiden på kvällen stod en upprörd Martin Schulz och sade att det inte finns en chans att parlamentet godkänner en kraftigt bantad budget, och att han skulle se till att det blev en hemlig omröstning så att EU-parlamentarikerna inte skulle kunna pressas hemifrån av de egna regeringarna till att rösta ja. Flera andra parlamentariker var inne på samma sak.

Så ser det alltså nu inte ut att bli, och därmed är en liten sten på vägen mot att godkänna budgeten borta. Missförstå mig inte, jag tycker inte att långtidsbudgeten är bra – även om Sverige lyckades säkra större delen av sin rabatt – det är alldeles för stor andel till jordbruket och det satsas för lite på forskning och innovation och på att få igång tillväxten i Europa.

Men att inte godkänna den är ett betydligt sämre alternativ.

Då går frågan tillbaka till medlemsländerna som måste arbeta om hela budgeten, vilket inte kommer bli lätt. Lägg därtill att vi har ett tyskt val i september. Den tyska förbundskanslern Angela Merkel lär inte vilja få frågan om EU:s pengar 2014-2020 i sitt knä i valrörelsen, och därför kommer knappast en eventuell omförhandling kunna starta förrän senare i höst.

Allt tyder på att det i sådana fall blir en tillfällig budget som gäller månad för månad efter nästa årsskifte. Det kan låta som en petitess, men det skulle betyda att den rabatt Sverige förhandlade sig till försvinner och att vår EU-nota blir högre.

Det finns alltså en lång rad anledningar att hoppas på ett godkännande i Europaparlamentet.

Om bloggen


Therese Larsson Hultin är Svenska Dagbladets utrikesanalytiker. Hon har jobbat, studerat och levt i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Danmark. Bloggen handlar därför mycket om Europa och EU, men det görs även utflykter till andra världsdelar. Fokus är politik, ekonomi och annat som platsar i Larssons värld.

@thereselars på Twitter

Therese Larsson Hultin

Den brittiska tankesmedjan Open Europe har gjort en briljant genomgång av de möjliga scenarierna i Italien efter måndagens val. Här redovisas mandatfördelning, vilka möjliga koalitioner som finns, viktiga datum framöver osv.

Personligen lärde jag mig att det inte bara finns ett utan två moment 22 nu. Dels är det så att om parterna inte kommer överens och det blir nyval, så måste Italiens president först upplösa det parlament som trots allt röstades fram i valet.

Så långt är allt väl. Problemet är att president Giorgio Napolitanos mandat går ut den 15 maj – och att en italiensk president inte får upplösa parlamentet under sina sista sex månader vid makten. Enligt Open Europes Vincenzo Scarpetta kallas det för ingorgo istituzionale, eller den institutionella trafikstockningen.

Det gör att om koalitionsförhandlingarna bryter samman och det går till nyval, så måste det parlament som ska väljas om först välja en ny president, vilket tros ta några månader.

Och som om inte det vore nog kommer det att bli stor press på att ändra de italienska vallagarna innan ett eventuellt nyval, annars finns det stor risk att vi hamnar i samma läge en gång till. För att göra det behövs majoritet i båda kamrarna, underhuset och senaten, och är det något de flesta politiker ogillar så är det att ge bort makt frivilligt. Speciellt om ett nyval gör att det egna partiet riskerar att försvagas.

Det finns alltså all anledning att hålla koll på Italien. Eurozonens tredje ekonomi är stor nog för att få det att skaka ordentligt i hela Europa om de inte hittar en lösning.

Therese Larsson Hultin

Italien vaknade idag upp till värsta tänkbara valresultat – och världens börser svarar med att falla.

Det finns som bekant ingenting investerare avskyr så mycket som osäkerhet, oavsett om de sitter i Hong Kong, Stockholm eller Dubai. Det är också på oron om det totala dödläge som råder i Italien efter måndagens val, som världens börser nu faller.

I Milano rasade börsen dryga 5 procent, så fort handeln öppnade i morse. Flera aktier handelstoppades automatiskt efter stora fall – däribland Silvio Berlusconi eget bolag Mediaset som kontrollerar en rad tv-kanaler. Parisbörsen föll 3 procent efter öppning, Tyskland och Stockholm hade efter en halvtimmes handel backat drygt 1 procent.  Även euron har fallit till sin lägsta nivå mot dollarn på nästan två månader.

Farhågan är att en regeringskris i Italien ska få eurokrisen att blossa upp igen. Gårdagens valresultat ger Pier Luigi Bersanis vänsterkoalition egen majoritet i underhuset, men i senaten – den andra kammaren som är precis lika inflytelserik – har inget av blocken fått egen majoritet. Det gör det oerhört svårt att bilda en regering.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Beppe Grillo kampanjar i Rom innan valet.

Valets stora vinnare är missnöjesrörelsen 5 stjärnor och komikern Beppe Grillo. Partiet, som stoltserar med att inte vara ett parti och som i valrörelsen bett alla andra partier att dra åt h-vete, är ett helt oprövat kort i italiensk politik. Det är första valet 5 stjärnor ställer upp i, och Beppe Grillo sa sent på måndagskvällen att han inte är intresserad av att stödja en Bersani-regering.

Den förre premiärministern Silvio Berlusconi som leder högeralliansen mellan det egna partiet Frihetens folk och nationalistiska Lega Nord har sagt att alla sidor måste offra något i det läge som uppstått nu, och att han ska ”fundera” över om han kan tänka sig en allians med vänstern. Problemet är att en sådan stor koalition skulle samla politiker från vänster- till högerkant och att det kan bli minst sagt svårt att få någonting omsatt i praktiken.

Italien är eurozonens tredje största ekonomi, och har en statsskuld på runt 128 procent av BNP. Berlusconi tvingades bort från makten i november 2011 efter att räntan på den skulden blivit ohållbar. Under efterträdaren Mario Monti föll räntorna tillbaka, men de stabiliserades först sedan den europeiska centralbanken, ECB, förra sommaren lovade att de skulle köpa obegränsade mängder statsobligationer av euroländerna om det behövdes.

Det lugnade marknaderna då, men är också det som stjälper lasset nu. När ”Lo Spread” (som italienarna kallar ränteskillnaden till tyska statspapper) föll, så försvann också en stor del av det italienska krismedvetandet. Medicinen dövade smärtan så att sjukdomsinsikten försvann.

Ibland är det inte så dumt med lite magont.

Therese Larsson Hultin

Valet i Italien håller på att utvecklas till en rysare, precis som väntat. Vänstern går mot seger, men ser inte ut att kunna regera ensamma. Det senaste årets reformer får väljarna att straffa teknokraten Mario Monti – och istället lyfta fram komikern Beppe Grillo.

Det rör sig än så länge enbart om opinionsmätningar, men de första siffror som trillar in efter att vallokalerna stängdes på måndagseftermiddagen visar att vänsteralliansen ”Italien – allas bästa” får 35 procent av rösterna. Det innebär i så fall att Pier Luigi Bersani kommer att få en egen majoritet i underhuset, där vinnaren automatiskt får 54 procent av platserna.

Vänsteralliansens ledare Pier Luigi Bersani på valmöte i Neapel 21 februari. FOTO: AP

Den förre premiärministern Silvio Berlusconis högerallians med Lega Nord får runt 30 procent av rösterna, vilket ungefär ligger i linje med förväntningarna. De stora överraskningarna står Mario Montis center-högerallians och stå upp-komikern Beppe Grillos missnöjesparti 5 stjärnor för. I undersökningar innan valet låg de länge jämsides, men de siffror som nu presenterats tyder på att den förre premiärministern Monti får runt 10 procent medan Grillos parti får hela 20 procent och blir därmed en viktig maktfaktor i Italiensk politik. Beppe Grillo har gjort klart att han inte kommer att samarbeta med andra partier, som han under hela valrörelsen bett ”dra åt h-vete”, och att han vill omförhandla samtliga internationella avtal som Italien någonsin skrivit under.

Problemet för Bersanis vänsterallians är att en majoritet i underhuset inte räcker för att styra landet. Parlamentets båda kamrar är jämnstarka och i senaten ser Bersani inte ut att få egen majoritet. Där är det regionerna som avgör fördelningen av platser, och enligt mätningarna är det just nu helt jämnt mellan högern och vänstern i Lombardiet – regionen runt Italiens rikaste stad, Milano.

Vinner högern behöver en premiärminister Bersani stöd av ytterligare ett parti i senaten. Innan valet har det talats om Mario Monti som en möjlig koalitionspartner, men frågan är om han är stark nog att ta plats i en regering när väljarnas stöd för honom är så svagt. I vänsteralliansen ”Italien – allas bästa” ingår en lång rad före detta kommunister, som inte delar ekonomiprofessorn Mario Montis syn på reformer.

Men ännu är det inte över. Det slutliga valresultatet kommer under måndagskvällen.

Therese Larsson Hultin

Frankrike blir först ut med att bryta mot Bryssels nya tuffa budgetregler – bara två månader efter att de infördes. Det är en katastrof för krishanteringen och för EU:s trovärdighet. Nu måste den franske presidenten börja reformera landet på allvar.

Det var ingen rolig rubrik som mötte Le Figaros läsare i förra veckan. ”Bienvenue au Club Med” stod det på förstasidan, en ordlek som inte bara anspelar på den klassiska researrangörens extravaganta semesterorter, utan snarare på att fransmännen nu sällat sig till Medelhavsländernas klubb av krisekonomier. Frankrike har enligt artikeln lämnat ”de dygdiga länderna i norr” för att istället ”spendera pengar man inte har”.

Nu är det inget nytt i sig. Franska staten har sedan 70-talet ständigt levt på lånade pengar, samtidigt som utgifterna fortsatt att växa. Men det som fått inte bara Le Figaro utan stora delar av Europa att reagera, är att Frankrike blir det första landet som bryter mot EU:s nya strängare budgetregler.

Den så kallade finanspakten infördes vid årsskiftet och var tänkt att återupprätta förtroendet för Europas krishantering. Alla EU-länder förutom Storbritannien och Tjeckien lovade dyrt och heligt att sanera sina finanser och att inte ha ett större budgetunderskott än 3 procent av BNP. I Frankrikes fall redan 2013. Annars väntar böter.

Det kommer François Hollande inte att klara. I löftet från presidentvalskampanjen förra våren om att få ordning på budgeten räknades det kallt med att den franska ekonomin skulle växa med 0,8 procent i år, en siffra som bara för några år sedan skulle ses som sjukligt låg, men som nu känns lika sannolik som en miljonvinst på Lotto.

– Alla vet att vi inte kommer nå den tillväxten, sade president Hollande under ett besök i Grekland i början av veckan.

Det ”alla” också vet, är vad det innebär. Finanspaktens trovärdighet blir lika med noll och vi är tillbaka på år 2002. Då var Tyskland och Frankrike de första att bryta mot dåvarande budgetregler och gjorde det därmed fritt fram för övriga länder att följa efter.

Räck upp en hand alla som tror att Bryssel och Berlin kommer tvinga Frankrike att betala böter den här gången?

Det tog inte heller lång tid för EU:s ekonomikommissionär Olli Rehn att skicka ett brev till alla finansministrar där han slog fast att om ”tillväxten faller oväntat” kan länderna få extra tid på sig att komma till rätta med underskottet.

Olli Rehns ”snällhet” kan få förödande konsekvenser. Hollande behöver pressas utifrån för att göra de reformer Frankrike så väl behöver. Arbetslösheten skenar, fabriker stänger på löpande band och de bolag som finns kvar förlorar i konkurrenskraft mot grannarna i Tyskland. Ändå saknas det riktig krismedvetenhet i Paris. Det är därför trycket från EU blir så viktigt.

För ska någon reformera Frankrike så är det socialistpartiets Hollande. I ett land med ständiga strejker och starka fackföreningar är det lättare att reformera från vänster. Hollande kan med större tyngd säga att han inte har något annat val, och att förändring är enda utvägen.

Så gjorde François Mitterrand. När han kom till makten 1981 var det som Frankrikes förste socialistiske president. Mitterrand förstatligade bolag, införde en femte semestervecka och sänkte pensionsåldern. Minst sagt populära åtgärder bland folket, men de ledde till att investerare flydde och att landet tvingades devalvera francen tre gånger på tre år.

I Mitterrands fall ledde krisen som följde till en politisk helomvändning, med neddragningar och återvunnen konkurrenskraft. Visst klagades det, men han lyckades inte bara reformera landet utan även bli en av Frankrikes mest älskade presidenter.

Att François Hollande har Mitterrand som sin stora politiska förebild vet vi. Han talar också allt mer som den forne presidenten. Nu återstår bara för Hollande att komma till samma politiska insikt som sin idol. Det passar inte in i fransmännens självbild att bli sammanklumpade med krisländerna i syd. Men kanske är det just den spark i baken Hollande behöver.

Therese Larsson Hultin

Det är inte bara vår egen Annie Lööf som har problem med idéer i det egna partiet som inte blev som man hade tänkt sig. De brittiska liberaldemokraterna, som ingår i regeringskoalitionen med Tory-partiet, har föreslagit en särskild ”super tax” för att komma åt alla stenrika utlänningar som köper dyra hus i Storbritannien. Men det är inte bara fastigheter på över 20 miljoner kronor, utan även diamanter och sommarhus som ska beskattas enligt förslaget som fått hård kritik i brittisk press. Inte helt förvånande tog partiordförande Nick Clegg i veckan avstånd från tankarna.

Therese Larsson Hultin

Hur kan en jätteorganisation som EU, med sina över 45 000 tjänstemän, år efter år tillåtas fortsätta slarva med redovisningen? Det är inte bara obegripligt, utan rent ut sagt respektlöst mot alla oss 500 miljoner invånare, vars skattepengar det är som används.

Här är bakgrunden: Varje år granskar den Europeiska revisionsrätten hur EU-kommissionen redovisar sina använda medel. De kommer sedan med en rekommendation om huruvida de 27 kommissionärerna ska beviljas ansvarsfrihet eller inte. I november i fjol var det dags igen. Samma dag råkade jag vara i EU-parlamentet i Bryssel, och en av de parlamentariker jag besökte hade en tjock lunta på sitt bord.

– Det är inte klokt. Det här är 18:e året i rad som revisionsrätten gör bedömningen att kommissionen inte ska få ansvarsfrihet, ändå händer inget, sade ett minst sagt upprört intervjuobjekt och bankade med handen på pappershögen.

Det revisionsrätten har upptäckt är att andelen fel i EU-budgeten för 2011 ligger på 3,9 procent. En liten ökning mot 2010, då 3,7 procent av alla poster ansågs vara felaktiga. Enligt regelverket anses två procents budgetfel vara en rimlig nivå. Nu ska det i ärlighetens namn sägas att ett fel inte nödvändigtvis betyder att pengarna är förskingrade, det kan lika gärna handla om en signatur som saknas eller att en upphandling är felaktigt gjord. Men det spelar ingen roll. På arton år borde man ha fått bättre ordning.

Det anser Anders Borg också. På finansministermötet den 12 februari röstade han tillsammans med Storbritannien och Nederländerna nej till att ge kommissionen ansvarsfrihet – för andra året i rad.

– Vi gjorde en väldig stark markering genom att rösta nej, men vi fick också starkt stöd från Finland och Danmark som anser att det är otillfredsställande att man inte får ordning på den här redovisningen på ett korrekt sätt, sade Anders Borg efter mötet.

Tyvärr räcker inte tre länders röster långt. Felet är nämligen inte enbart kommissionens. En viktig del av ansvaret ligger på medlemsländerna där den största delen av pengarna används, och de drar sig för att peka ut varandra.

Enligt Europaportalen.se är det samma länder som återkommande står för de flesta felen. I år är det Rumänien, Italien och Tjeckien som toppar listan. Den tjeckiska regeringen har skickat en medarbetare till Bryssel för att undersöka vad som kan göras åt problematiken, men varken Italien eller Rumänien eller något av de andra länderna har gjort något liknande.

Inte heller vi i Sverige har helt rent samvete. Ekonomistyrningsverket påpekade häromveckan att EU-bidrag för 190 miljoner kronor inte redovisats på ett riktigt sätt.

Nu är det EU-parlamentets tur att ställning till om kommissionen ska få ansvarighet eller inte. Den 18 mars ska parlamentets budgetkontrollutskott ta ställning och senare i april ska samtliga parlamentariker rösta.

Stalltipset är att de ställer sig på kommissionens sida.  Parlamentet har bara sagt nej en enda gång. Det var 1999, men då hann hela kommissionen avgå efter anklagelser om korruption, innan frågan utreddes.

Therese Larsson Hultin

Den brittiska Labour-ledaren Ed Miliband gör ett snabbesök i Stockholm idag. På agendan står ett besök på KTH, möten med Stefan Löfven och ett tal inför den Socialdemokratiska riksdagsgruppen. Men det som verkligen är spännande med Miliband just nu är att se hur han manövrar kring premiärminister David Camerons beslut att hålla en folkomröstning 2017 om det brittiska EU-medlemskapet – förutsatt att de konservativa vinner nästa val.

Miliband med socialdemokraternas Stefan Löfven på KTH.

Det är ingen lätt balansakt Ed Miliband tvingas till. Det är tydligt att den brittiska allmänheten, där euroskepticism är lika självklart som earl grey, tagit ytterligare ett mentalt kliv från kontinenten. I veckan kom en ny mätning beställd av Financial Times som visar att 50 procent av folket skulle rösta för ett utträde ur unionen om de gick till valurnorna nu. En klar majoritet av britterna är dessutom för att folket ska få säga sitt –även bland dem som sedan tänker rösta för att stanna kvar.

Det här vet givetvis Labours strateger och Miliband gör därför sitt bästa för att säga ja, samtidigt som han säger nej. Hittills heter det att en folkomröstning är ”a huge gamble”, alltså alldeles för riskabelt för att en Labourregering skulle våga utlysa en sådan om de vinner valet 2015.

Samtidigt har Miliband inte råd att visa sig alltför EU-positiv i det klimat som råder.

”Vi kan inte bli sedda som partiet som hindrar en folkomröstning”, som en Labourpolitiker uttryckte det nyligen.

Innan Stockholm var Ed Miliband på besök i Köpenhamn och träffade den socialdemokratiska statsministern Helle Thorning Schmidt. Där lyckades han med konststycket att kritisera Cameron för att han vill vänta så länge som till 2017 med att ställa frågan om EU-medlemskap till folket.

– Europa måste reformeras nu, och inte om några år, sade Ed Miliband enligt brittiska medier. Och även om han insisterade på att Storbritannien plats är i EU, lyckades han också kritisera unionen för att ”inte fungera för sina medborgare, med tanke på att miljoner är arbetslösa runt om i Europa”.

Att stryka medhårs med ena handen och slå med den andra har aldrig varit enkelt, och det lär inte bli lätt för Ed Miliband.

Therese Larsson Hultin

Det förvånar mig att tyskarna inte lär av sina misstag – och nej, jag pratar givetvis inte om något som hände för 70 år sedan – utan om dagens politiker som ger sig in i andra länders valkampanjer.

I fjol var det förbundskansler Angela Merkel som ville stötta sin parhäst Nicolas Sarkozy i presidentvalkampanjen (han bad henne så småningom diskret att låta bli, eftersom det inte direkt gick hem hos väljarna). Motståndaren François Hollande markerade i sin tur sitt missnöje genom att åka till Berlin och hålla möten med sina meningsfränder i de tyska socialdemokraterna.

Hur det gick vet vi. Hollande vann, Merkel fick hålla god min och de fransk-tyska relationerna var plötsligt sämre än på länge.

Nu gör hennes finansminister Wolfgang Schäuble om samma sak. I den italienska tidningen L’Espresso varnar Schäuble italienska väljare för att ”upprepa misstaget och rösta på Berlusconi” i valet den 24-25 februari. Istället ska de låta efterträdaren Mario Monti stanna kvar och fortsätta sina reformer av den italienska ekonomin.

”Han skräder inte orden” skriver tidningen om den alltid lika frispråkige Schäuble.

Man kan tycka vad man vill om Silvio Berlusconi, men den tyske finansministerns utspel är inte särskilt begåvat av två skäl. Det första hittar ni ovan, det andra är att tyska politiker inte står särskilt högt i kurs i Italien just nu och frågan är om inte även Monti diskret kommer be Schäuble att tona ner stödet. Den alltid lika populistiske Berlusconi har kampanjat intensivt mot de tyska sparkraven, kallat landet för en hegemoni och att de ”dikterar nedskärningar” för krisländerna. Åsikter som blir allt vanligare i södra Europa.

Att Italiens kris är djup blir tydligt när man tittar lite närmare på siffrorna. En ungdomsarbetslöshet på 35 procent, en statsskuld på över 120 procent av BNP och en produktivitetsökning hos arbetskraften som de senaste två decennierna varit lägst i hela OECD.

Tidningen Economist lyfter i en ledare i veckans nummer fram att landets BNP per capita fallit sedan euron infördes för drygt tio år sedan. Tittar man istället på tillväxten per invånare sedan år 2000 så hamnar Italien på plats 169 – av 179 länder. I stort sett de enda stater italienarna inte lyckas slå är länder som Haiti, Eritrea och Zimbabwe, knappast ett sällskap att vara stolt över. Åtminstone inte i detta sammanhang.

Så hur stor är då Wolfgang Schäubles sannolikhet att göra bort sig? Berlusconi har flaggat för att han inte vill bli premiärminister, utan finans- och näringsminister i en koalition med nationalistpartiet Lega Nord. Skulle han åter få italienarnas stöd är det alltså regelbundna träffar med sin tyska finansministerkollega som gäller.

De sista opinionsmätningarna som fick göras innan valet talar i och för sig emot det.

Lega Nord och Berlusconis Frihetens folk fick tillsammans 28,6 procent i en undersökning av tidningen La Repubblica den 8 februari. Den segertippade Center-vänsterkoalitionen ledd av Pier Luigi Bersani fick 34 procent, och Mario Montis mittkoalition 16 procent, lika mycket som missnöjespartiet Femstjärnan med den i Italien så kände stå upp-komikern Beppe Grillo i spetsen. (I en mätning i Berlusconis egen tidning, Il Giornale, var vänsterns försprång gentemot Frihetens folk/Lega Nord betydligt mindre, bara 1,7 procent)

Men Berlusconi är en erkänt skicklig kampanjare och 30 procent av italienarna säger sig fortfarande vara osäkra. Att rösta på miljardären Berlusconi är dessutom något man inte alltid vill erkänna offentligt, och definitivt inte för en okänd opinionsmätare. Det finns alltså en klar möjlighet att Silvio Berlusconi gör come back som minister.

Det ska bli intressant att se hur Wolfgang Schäuble reagerar på det.

Therese Larsson Hultin

En svag regering och avstannade reformer är att vänta efter nästa helgs italienska val. Samtidigt gör eurokrisen att det återigen höjs krav på en delning av landet. Delar av det rika Norditalien ska brytas loss från det fattigare syd. Krav som känns igen från flera EU-länder och som hotar unionens framtid.

Man kan tycka vad man vill om honom, men är det något mannen med det transplanterade håret kan så är det att vända ett opinionsläge. I konserthallar, på teatrar och vid otaliga tv-framträdanden drar Silvio Berlusconi vitsar, imiterar konkurrenter, ger dem öknamn och river ner gapskratt efter gapskratt. Allt kryddat med löften om att skattesmitare ska få amnesti, svartbyggen bli vita, och att alla som betalat in den fastighetsskatt den senaste premiärministern Mario Monti införde, ska få sina pengar tillbaka.

Och det i ett land som har Europas största statsskuld efter Grekland.

Valfläsket har gett resultat. Även om undersökningar visar att de flesta italienare inte litar ett dugg på vad politiker lovar, har Berlusconis parti Frihetens folk knappat in på huvudmotståndaren Pier Luigi Bersanis vänsterallians. Skrämselhicka var nog bara förnamnet för Bersanis rådgivare när de sista opinionsmätningarna inför valet kom förra helgen. Tillsammans med vapenbröderna i det nationalistiska högerpartiet Lega Nord låg Berlusconi bara några procentenheter bakom Bersani, medan premiärminister Mario Monti gjorde upp om tredjeplatsen med missnöjespartiet Movimento 5 Stelle.

Står sig mätningarna skulle vänsterledaren Bersani tvingas stötta sig på Montis centerallians för att regera om han vinner den 24-25 februari. Ett resonemangsäktenskap som riskerar att lamslå det italienska reformarbetet.

Som om inte det vore nog kommer nu återigen krav på att splittra landet som drabbats hårt av krisen. Rika norr står mot fattiga söder.

– Den katalanska debatten är vår debatt, sade guvernören Luca Zaia i den norditalienska Veneto-regionen i Financial Times i veckan och jämförde sig med Spaniens rikaste provins, Katalonien. Precis som katalanerna betalar invånarna i Veneto betydligt mer till huvudstaden än vad de får tillbaka, och precis som i Barcelona höjs nu allt fler röster om självständighet. Guvernör Zaia vill be folket om lov att hålla en folkomröstning om självständighet 2015, året efter att Skottland röstar om de ska bli ett eget land eller inte.

Italien, Spanien, Storbritannien, Frankrike, Belgien. Listan över länder med partier som driver självständighetsfrågan kan göras lång. Det är inte några nya tankar, men den ekonomiska krisen gör att de eldas på. I Veneto skyller guvernören den industriella nedgången på Rom, och Katalanerna har tvingats begära krisstöd från Madrid, trots att regionen är den i Spanien som skickar mest skattepengar till den gemensamma kassan.

Det har pratas om att eurokrisen gjort att nord ställts mot syd i EU, men även solidariteten inom länderna vittrar nu bort. Till och med i Tyskland har förbundsländerna Bayern och Hessen vänt sig till författningsdomstolen för att slippa skicka så mycket pengar till övriga delstater – vilket i sin tur säger något om vad de tycker om att föra över pengar till Grekland.

Ökad splittring är inte vad Europa behöver just nu. Ett Madrid som försöker lugna basker och katalaner, ett Rom som tvingas flörta med Lombardier och Veneto-bor eller ett London som eventuellt står utan Skottland, samtidigt som Storbritannien förbereder sig för en folkomröstning om EU-medlemskapet, gör att unionen oundvikligen försvagas. Och det i tider då EU mer än någonsin behöver beslutsamma ledare, långtgående reformer och en ordentlig idédebatt

Det är inga lätta tider vi har framför oss, och då har jag inte ens nämnt demokratiaspekten.

Europa kommer behöva mycket olja att gjuta på vågorna, oavsett hur det går för Berlusconi till helgen.