Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin


Nonfiction: Jane Mayers The Dark Side

Roman: Joseph O’Neills Netherland

Netherland-hyllning: James Wood

Netherland-sågning: Zadie Smith

Ta-död-på-mediernas-myter-om-valet-bok: Andrew Gellmans Red State, Blue State, Rich State, Poor State

Viktiga Obama-artikel: George Packers The New Liberalism

Filosof-om-Obama-artikel: Simon Crichtley om Obamas ensamhet

Valblogg: The Plank

Arga blogg: Scott Horton

Trams: The Onion, bättre än någonsin.

Bild: Fabrizio Constantini fotograferar tre vita SUV:er på en scen i Greater Grace Temple, Detroit, under en bön för bilindustrin:

Meme: Hitler

Låt: Ne-Yos ”Miss independent”, här framförd på piano i Moskva.

Martin Gelin


Det här är en mysig blogg med teckningar på folk i New York. Kanske blir en bok

Martin Gelin

Jag är en trogen läsare av boksidorna i tidningen The Week, men jag kan inte låta bli att störa mig lite på den här meningen, om den norske författaren Per Petterson:

”But Petterson is hardly laconic in person. He claims that he could barely stop talking for two years after his parents and his brother died in a ferry accident early in his career.”

Alltså, om man förlorar sina föräldrar och sin bror i en färjeolycka, är inte det något som händer i ens liv, och inte i ens karriär?
Eller är författare och journalister på 2000-talet slutligen
reducerade enbart till en rad händelser som potentiellt kan generera stoff till en bra text?

Kanske bör jag börja presentera mig så här: ”Tidigt i min karriär föddes jag i Uppsala.”

Martin Gelin


Man kan inte klaga på tajmingen för ”Milk”, Gus van Sants film om Harvey Milk, den första öppet homosexuella amerikan som röstades till en betydelsefull politisk position.
Det känns som att homorättsaktivismen kommer att explodera nu, när Obama har vunnit och det finns en sådan enorm överskottsenergi bland progressiva amerikaner. Hela Proposition 8-protestvågen präglas av en obamansk passion.

”Milk” var förstås framför allt en vacker film, men jag tyckte att det kändes lite reducerande att precis varje scen skulle kretsa kring Harveys politiska framsteg. Det fick den att kännas mer som en välresearchad dokumentär än som en långfilm, den verkliga personen Harvey Milk försvann någonstans mellan alla demonstrationer och arkivklipp.

Men man går därifrån upptrummad och entusiastisk och lite tårögd, och det är väl mer än 98% av de Hollywood-filmer jag sett i år har åstadkommit.
Sen är förstås allt som bidrar till att kanonisera Sylvester bra för mänskligheten på något sätt.

James Kirchik på New Republic surar lite på Hugo Chavez-apologeten Sean Penn.

*****
Såg även trailern för Mickey Rourkes rynkiga comeback, ”The Wrestler”, av Darren Aronofksy som gjorde ”Requiem for a dream”. Den verkar fin.
Känns som årets två sådana där gråtiga Oscar-män, Penn och Rourke.