Flyr till Philip Glass svala kontor

Nico och barnen.

Jag har varit i Malibu, vaknat fem på morgonen, pacific standard time, simmat i en pool.
Världen skulle bli en bättre plats om alla fick simma lite varje morgon.

När jag kom tillbaka till New York var det sju tusen miljarder fahrenheit här. Folk som svimmar på tunnelbanan. Allt som är fast förvandlas till något flytande, nya dimensioner uppstår. Det luktar bränt tegel och kebab. Solen är brun – solbränd.

Vid lunchtid igår flydde jag in i en studio på Bleecker street för att intervjua Nico Muhly. Det var svalt och luktade liljor och lavendel. Philip Glass satt i ett rum bredvid. Nico pratade om hur det är att plugga isländska, om Helen de Witt, och Sufjan Stevens.
Han är en sådan person som får en att inse att det går att vara nyfiken på nästan allt.

Förra veckan var Nico i Italien och spelade in musik med Toumani Diabaté.
Innan dess arrade han musiken på ett nytt album med sin kompis Sam Amidon, som hör till sommarens bättre folk.

Efter ett tag frågade jag Nico om han kunde spela lite musik, så att jag kunde ta några bilder.
Han satte sig vid sitt piano och klinkade fram den allra långsammaste versionen av Arvo Pärts ”Spiegel im Spiegel”.
Jag önskar att jag kunde beskriva hur vackert det var, men det är nog enklast att lyssna, t ex här eller här.