Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

Ganska skoj att sitta i panel i torsdags. Jag hade utgått från att det skulle råda indierock-konsensus, och mycket riktigt hann jag knappt svälja en klunk spons-Fiji förrän det började pratas om Radiohead och Said the gramophone vilket fick mig att på ett nästan pavlovskt sätt börja snacka om Alex Ross-artikeln i senaste Njorker och Ken Ring (jag tar hand om the highbrow och the lowbrow, resten sköter indierocken).
Jag föreslog att Ken Rings gratisskivor till svenska fängelser var ett bra exempel på modern PR – he’s reaching out to the base – vilket en stund senare, när exportrådets chef skulle sammanfatta evenemanget, blev till att ”the Swedish rockband Kent is promoting their new album by giving it out free to all the prisons”.

En kul grej var i alla fall att redaktören för Spin hävdade att det numera kommer så många bra band från Sverige att de tvingats införa en ”max ett svenskt band per nummer”-regel.

*****

Martin Jönsson har en bra sammanfattning av senaste årens ”cute-onomics”-böcker här.
Senast i raden är Mark Penns bok ”Microtrends” , som har blivit något som man på svenska dagstidningsredaktioner brukar kalla en snackis.
Den innehåller 75 små studier av nya trender i USA, samtliga presenterade som om de vore nya grupper av identitska människor.
Mark Penn har varit politiskt rådgivare åt Bill och Hillary Clinton, Tony Blair och Gordon Brown, och det var han som lanserade begreppet ”soccer moms” i USA i mitten av 1990-talet, vilket sägs ha varit den insikt som fick Bill att bli omvald (han nådde helt enkelt ut till soccer-mammorna i the swing states).
Penns begåvning är alltså ett slags PR-motsvarighet till de där digitala, extremt träffsäkra missilerna som den amerikanska armén använder – Penn sitter på långt avstånd och lyckas träffa precis den grupp av nyligen frånskilda 43-åriga trebarnsmammor i Arizona som kan tänkas vara intresserade av hybridbilar.

Man kan tycka att boken är intressant (alla dessa nya fenomen!) eller deprimerande (300 miljoner människor reducerade till konsumenter/väljare) men själv tycker jag att det är roande, och avslöjande, att se vilka av dessa 75 trender som folk väljer att kommentera.
En kompis till mig som recenserade boken för en amerikansk tidning fastnade för två grupper: ”Pro-semites” (icke-judar som tycker väldigt mycket om judar) och ”XXX Men” (män som vuxensurfar på arbetstid).
Maureen Dowd ägnade hela sin krönika i går åt att rasa över att Penn indirekt utpekar henne som ”Impressionable elite” (välutbildade, välbärgade amerikaner som väljer presidentkandidater efter personlighet snarare än sakpolitik).

Jag då? När jag skrev om boken i en annan tidning fastnade jag för följande tre trender:
”Uptown tattooed” (om överklassungdomar som tatuerar sig)
”Cougars” (medelålderskvinnor som blir tillsammans med betydligt yngre män)
“Long attention spanners” (magasin med extremt långa artiklar har fler läsare än någonsin).

Jag är alltså, vilket jag alltid anat, en av de där medelålders, tatuerade överklasskvinnorna som prenumererar på Wilson quarterly och dejtar Ashton.

*****

Bra analys av republikanernas och demokraternas nya presidentkandidat, Stephen Colbert, här.

Det går väl inte så bra för Obama just nu, men han har fortfarande några hyfsade skämt, lite som med John McCain.
När han fick frågan om Colberts ”chanser” svarade han ”Well, he’s no Ronald Reagan”.

Favorit i repris: Colbert-glassen

Fler bloggar